tisdag 31 december 2013
måndag 30 december 2013
Tjugotre
Tjugotre rätt sega kilometrar har jag sprungit idag. Ett solklart postpreggorekord. Förra veckans sjutton skulle ökas på med hela fyra kilometer (lite väl mycket egentligen) upp till en halvmara hade jag tänkt mig. Men det blev tjugotre. Prick. Efter en hundra meter lång extratur utanför huset. En vill ju ha jämna siffror... Tjugotre kilometer är ett medellångt långpass för mig. Fast just nu är det såklart längre än så. Ett långt långpass. Fast jag klassar det ändå som ett medellångt. Det där med principer... Men hur som helst blev det en bra avslutning på året. Imorgon vilar jag nog springbenen, för de är lite trötta nu. Det märks att jag inte är så van de här distanserna just nu.
Det gamla och det nya
Jag tycker om att inte alltid göra som "alla andra". Därför blir det ingen årskrönika på den här bloggen. Det har det i och för sig aldrig blivit innan heller. (En del av sanningen är nog att jag är lat...) Vara summeringar av löpsäsongerna, men det har gjorts i oktober, då säsongen tagit slut. I år har jag ju av förklarliga skäl inte haft mycket till springsäsong. Så någon summering av detta blir det inte heller i år. Jag nöjer mig med att konstatera att 2013 har varit ett händelserikt år då det innehållit både flytt och bäbis. Och rätt stora förändringar på jobbet. Fast det hann jag inte märka jättemycket av eftersom jag gick på föräldraledighet i samma veva.
2014 kommer bli ett bra år, det känner jag på mig. Tufft på vissa plan, men givande och utvecklande på andra. Det liksom bubblar inom mig av saker som vill ut. Så mycket vilja, tankar och idéer som jag behöver få tid till att (dvs prioritera) få ner på papper. Konkretisera. Men jag är redo. Mer än redo. Välkommen 2014!
Det största år 2013
2014 kommer bli ett bra år, det känner jag på mig. Tufft på vissa plan, men givande och utvecklande på andra. Det liksom bubblar inom mig av saker som vill ut. Så mycket vilja, tankar och idéer som jag behöver få tid till att (dvs prioritera) få ner på papper. Konkretisera. Men jag är redo. Mer än redo. Välkommen 2014!
torsdag 26 december 2013
Julen 2013
Så var julen (nästan) över. En tomte dök upp igår, på juldagen, då vi firade med min mammafamilj. Verkar dock som nästantreåringen genomskådade bluffen direkt då han sa "Emma" så fort tomten sagt ungefär en mening. Men tomten var ändå läskig så någon bild med nämnda nästantreåring sittande i tomtens knä blev det inte.
Julaftonen var fin och så även juldagen. En springtur även igår blev det, då tillsammans med Martin för första gången sedan i somras. Det gäller att passa på när det finns barnvakter i huset.
Lite trött på julmat och julgodis är en nu men snart är faten och burkarna länsade. Dags då att börja fundera över nyårsmat. Några (vegetariska) tips?
Julaftonen var fin och så även juldagen. En springtur även igår blev det, då tillsammans med Martin för första gången sedan i somras. Det gäller att passa på när det finns barnvakter i huset.
Lite trött på julmat och julgodis är en nu men snart är faten och burkarna länsade. Dags då att börja fundera över nyårsmat. Några (vegetariska) tips?
tisdag 24 december 2013
God jul!
I år bröt jag traditionen med en julaftonsmorgonjogg och väntade tills efter gröten. Det blev bäst så för att logistiken här hemma skulle funka. En jogg blev det ju dock. I fruktansvärt deprimerande väder i form av regn och blåst. Men det är jul ändå och nu ska vi fira vår första jul på hemmaplan (bortaplan?). God jul!
måndag 23 december 2013
En egen gran och ett långt distanspass
Jag flyttade hemifrån när jag var 20, nu är jag 31. Först nu skaffar jag mig en julgran. Elva år senare. Ingen julgran under mina åtta jular i Göteborg, ingen julgran under våra tre jular i Årsta. Men det har känts så onödigt när jag/vi ändå inte firar jul hemma utan hemmahemma. Och nu så! Nu ska vi ju vara hemma i vårt hus och nu är det dags för gran! och vilken gran sedan. Vet inte om det var ren nybörjartur eller om vi har ett ovanligt bra granöga, men denna gran kvalar definitivt in som topp tre av alla granar jag minns. Ställer dock höga krav inför nästa år...
Förutom att köpa gran och diverse tillbehör till denna hann jag även med ett springpass under gårdagen. Ett lite längre distanspass som faktiskt får klassas som långpass. När jag är uppe på mina vanliga distanser är det på gränsen att 17km får räknas som långpass, men nu gör det det. Äntligen! Jag har varit på gång att springa denna distans vid flera tillfällen men av någon anledning har det slutat med kortare pass. Omotivation, tidspress och andra ursäkter. Men nu är det gjort och nu blir det längre pass framöver. Kanske att jag hinner klämma in en halvmara innan nyår? Vi får se. Det har faktiskt inte högsta prio och skulle jag göra det skulle det vara "bara för att". Och sådant gillar jag egentligen inte. Men som sagt, vi får se.
Tog föresten en koll i min träningsdagbok och såg att jag sprungit nästan 134 mil i år. Visserligen långt från fjolårets 300,1 mil men mer än jag trott med tanke på att jag varit gravid plus nyförlöst större delen av året. Inget spring alls de sista fyra veckorna av graviditeten och inget spring alls de fyra första veckorna efter förlossningen. Där ser en.
Förutom att köpa gran och diverse tillbehör till denna hann jag även med ett springpass under gårdagen. Ett lite längre distanspass som faktiskt får klassas som långpass. När jag är uppe på mina vanliga distanser är det på gränsen att 17km får räknas som långpass, men nu gör det det. Äntligen! Jag har varit på gång att springa denna distans vid flera tillfällen men av någon anledning har det slutat med kortare pass. Omotivation, tidspress och andra ursäkter. Men nu är det gjort och nu blir det längre pass framöver. Kanske att jag hinner klämma in en halvmara innan nyår? Vi får se. Det har faktiskt inte högsta prio och skulle jag göra det skulle det vara "bara för att". Och sådant gillar jag egentligen inte. Men som sagt, vi får se.
Tog föresten en koll i min träningsdagbok och såg att jag sprungit nästan 134 mil i år. Visserligen långt från fjolårets 300,1 mil men mer än jag trott med tanke på att jag varit gravid plus nyförlöst större delen av året. Inget spring alls de sista fyra veckorna av graviditeten och inget spring alls de fyra första veckorna efter förlossningen. Där ser en.
Etiketter:
Familj Julen,
Glädjeämnen,
Löpning,
Nostalgi
lördag 21 december 2013
Regnig fartlek och julpyssel
Sprayregn och blåst. Som blev till mer regn och mer blåst. Segt. Äckligt väder. Jag vill ha snö! Den enda fördelen med att det är barmark är att det är lättare att springa med vagn konstaterade jag i torsdag när jag var ute och sprang med just vagn.
Idag sprang jag utan vagn. Ett fartlekspass som ärligt talat kändes rätt dåligt. jag försökte fokusera mer på tekniken och strunta i farten när det kändes som att jag sprang i kola. Fokus idag var långa ökningar och på de fyra kilometer jag fartlekte fick jag ihop fem stycken. Med något kortare joggvila mellan. Riktigt långsam jogg. Så jag blev förvånad när jag efter passet såg att jag snittade 5:12 min/km inklusive vilan. Så var definitivt inte känslan. Men ibland är det så. Blöt och kall klev jag in och var rätt nöjd ändå.
Jag har grejat med saker inför julen hela dagen och det är egentligen först nu jag sitter ner någon längre stund. Ester har en sovdag och har bara varit vaken ett par kortare omgångar för mat, sedan har hon somnat igen och sovit i flera timmar. Bra en sådan här dag då det är mycket att stå i. Bland anant har jag klistrat ihop pepparkakshus, dekorerat det färdigt och gjort egna qournbullar (utgick från detta recept men bytte ut köttförsen mot qournfärs och skippade (äcklig) lök. Smidigt att göra i ugn och slippa riskera trasiga bullar. Det kommer jag göra även när jag gör bönbiffar och dylikt i fortsättningen.
Idag sprang jag utan vagn. Ett fartlekspass som ärligt talat kändes rätt dåligt. jag försökte fokusera mer på tekniken och strunta i farten när det kändes som att jag sprang i kola. Fokus idag var långa ökningar och på de fyra kilometer jag fartlekte fick jag ihop fem stycken. Med något kortare joggvila mellan. Riktigt långsam jogg. Så jag blev förvånad när jag efter passet såg att jag snittade 5:12 min/km inklusive vilan. Så var definitivt inte känslan. Men ibland är det så. Blöt och kall klev jag in och var rätt nöjd ändå.
Jag har grejat med saker inför julen hela dagen och det är egentligen först nu jag sitter ner någon längre stund. Ester har en sovdag och har bara varit vaken ett par kortare omgångar för mat, sedan har hon somnat igen och sovit i flera timmar. Bra en sådan här dag då det är mycket att stå i. Bland anant har jag klistrat ihop pepparkakshus, dekorerat det färdigt och gjort egna qournbullar (utgick från detta recept men bytte ut köttförsen mot qournfärs och skippade (äcklig) lök. Smidigt att göra i ugn och slippa riskera trasiga bullar. Det kommer jag göra även när jag gör bönbiffar och dylikt i fortsättningen.
tisdag 17 december 2013
Tunga pass
En trött som sprang...
Tempopass igår. För mig betyder det successivt stegrande fart upp till 4-5km (igår 4), strax under tröskel-fart x antal km (igår 3) och nedvarvning. Det var tungt. Under uppjoggen hade jag en riktigt bra känsla och den höll i dig ungefär fram till 5km. Då dog jag lite av backar och motvind. Jag tappar fart och teknik och blir allmänt kass. Men jag måste vara lite snäll mot mig själv och påminna mig om att det vara är drygt 2 månader sedan Ester föddes. De flesta har ju inte ens börjat fundera på löpning vid denna tid... (Bara för att det funkar för mig (och flera med mig) är det givetvis ingen generell rekommendation från min sida.) Bra känsla när jag kom hem dock och faktiskt gick det pyttelite snabbare än de två tempopass jag fått till tidigare efter graviditeten.
och en trött som sov.
Idag lugn och fin vagnjogg på 12km. Lugn och fin ja. Men inte så lätt jag hade önskat. Slitna, tunga ben var det som lite lätt motvilligt bar mig framåt och det fick bli promenerande i de flesta backarna för att hålla intensiteten nere. Imorgon blir det inget spring för de här spirorna. Helt enligt plan och mycket välbehövligt (tydligen).
Etiketter:
Endorfiner,
Ester,
Löpning,
Utmaningar
måndag 16 december 2013
Tuff vecka på ingång
Förra veckan var en lätt träningsvecka. Väldigt lätt vad gäller löpningen faktiskt. Jag hade ju tänkt mig iallafall 15, men gärna 17, kilometrar igår, men nä. Tiden gick, jag prioriterade annat och dessutom var det så fruktansvärt äckligt väder ute så det blev det inget av. Dick kände jag att jag behövde ut och få lite luft efter en hel dag inomhus så det fick bli en liten tur iallafall. Som slutligen landade på 8km inklusive en liten extrarunda för att slänga skräp.
Kommande vecka blir däremot tuff. Med nuvarande mått mätt. Tuffaste på mycket länge. Om inte sjukdomar eller annat otyg ställer till med något förstås men det hoppas jag inte. Riktigt långpass (om än kort) två kvalitetspass och två distanspass på 10-12km vardera står det i planeringen. Plus diverse yoga- och styrkepass förstås. Sedan blir det två lite lugnare veckor igen över jul och nyår innan jag sätter igång ordentligt. På riktigt liksom. Spännande!
Ett kort yogapass har jag bland annat hunnit med idag. Ikväll väntar ett progressivt tempopass.
Kommande vecka blir däremot tuff. Med nuvarande mått mätt. Tuffaste på mycket länge. Om inte sjukdomar eller annat otyg ställer till med något förstås men det hoppas jag inte. Riktigt långpass (om än kort) två kvalitetspass och två distanspass på 10-12km vardera står det i planeringen. Plus diverse yoga- och styrkepass förstås. Sedan blir det två lite lugnare veckor igen över jul och nyår innan jag sätter igång ordentligt. På riktigt liksom. Spännande!
Etiketter:
Funderingar,
Träning,
Utmaningar,
Vinter
fredag 13 december 2013
Luciaspring
Kolmörkt när jag gav mig av, ljust när jag kom hem efter 8,7km i sakta mak.
Lite tomtegröt och juice i magen innan sovande Ester stoppades ner i springvagnen. Vinka hejdå till stor och liten kille och springa iväg. Sakta sakta med lite promenad i några långa och branta uppförsbackar. Allt för att verkligen se till att den här träningsveckan blir så lätt som den ska. Det känns bra. Men jag saknar snön. Glad lucia!
torsdag 12 december 2013
Pulshöjande styrkecirkel
Denna vecka är en lättare träningsvecka. Sedan förlossningen har jag successivt ökat på både mängd och intensitet, men nu är det dags att bromsa lite och återigen börja periodisera träningen. Jag kommer sikta på 1-2km längre på "långpasset" till helgen, men i övrigt blir det bara korta och lättare pass. Ingen kvalité vad gäller löpningen utan bara distans. Också färre pass.
Planen var även att köra lite lättare även på styrkepassen, men jag vet inte jag. Hade planerat en cirkel med lätta, men i och för sig pulshöjande, övningar som engagerar hela kroppen till gårdagens gympass. Och visst, styrkemässigt var det ganska lätt, men i och med att pulsen höjs en hel del (särskilt när en inte är i sin allra bästa form konditionsmässigt) så blev det rätt jobbigt ändå. Och svettigt! Dessutom kändes det faktiskt en del i benen på tredje varvets step up på box.
Nedanstående övningar kördes alltså i ett sträck med minimal vila mellan (den tid som krävdes för att greppa eventuellt redskap och ställa sig i rätt utgångsposition). Ett varv tog ungefär 8 minuter och därefter vilade jag 2 minuter så 10 minuter per varv. Jag körde tre varv eftersom jag tyckte det kändes rätt lagom, lätt vecka som det ändå är. Varsågod att härma:
* Jag valde den lägsta varianten av (trä)box som finns på gymmet. Kanske 50cm?? Vill du ha en lättare variant funkar en step bräda (Eller varför inte soffa om du kör hemma. Extra utmaning med mjukt underlag.) bra och vill du ha tyngre finns det ofta högre varianter, men det blir svårare att bibehålla en bra teknik med för hög höjd.
** Eftersom jag ville ha så få redskap som möjligt valde jag att köra vad jag kallar för "fulla svingar", dvs att jag gör svingen ända upp till armarna ovanför huvudet, på tvåhandsvarianten. Då blir övningen lite tyngre och jag tycker det funkar att köra samma vikt som
vid enhandsvarianten.
*** Utfall fram med vridning mot främre benet direkt följt av utfall åt sidan med vridning åt det böjda benet (det som går ut åt sidan) och sedan utfall bak med vridning mot det främre benet. 5st serier på ena benet och sedan 5st på andra.
**** Stå på ett ben, armarna sträckta ovanför huvudet. Med parallella höfter och bålkontroll lutar du dig så mycket framåt som känns bra. Vänd, ta lite sats och gör ett litet hopp där kraften kommer från fot och vrist.
***** Här valde jag att ha en bodypumpstång i händerna ovanför huvudet, men det går lika bra att köra utan, med ett kvastskaft/skurmopp eller en skivstång med lite vikt på om du är stark i bålen.
****** Pushups är en övning jag har rätt lätt för så 10st var i lättaste laget för mig. Jag körde på tå, men det går såklart lika bra att göra dem på knä.
Och detta känns idag och en vilodag där jag endast harvar på med den där supertråkiga men nyttiga mammamageappen och eventuellt någon kvarts yoga/rörlighet känns väldigt lägligt. Tredje dagen utan spring och jag längtar massor till morgondagens lussespring som jag tänker ta mig ut på!
Planen var även att köra lite lättare även på styrkepassen, men jag vet inte jag. Hade planerat en cirkel med lätta, men i och för sig pulshöjande, övningar som engagerar hela kroppen till gårdagens gympass. Och visst, styrkemässigt var det ganska lätt, men i och med att pulsen höjs en hel del (särskilt när en inte är i sin allra bästa form konditionsmässigt) så blev det rätt jobbigt ändå. Och svettigt! Dessutom kändes det faktiskt en del i benen på tredje varvets step up på box.
Nedanstående övningar kördes alltså i ett sträck med minimal vila mellan (den tid som krävdes för att greppa eventuellt redskap och ställa sig i rätt utgångsposition). Ett varv tog ungefär 8 minuter och därefter vilade jag 2 minuter så 10 minuter per varv. Jag körde tre varv eftersom jag tyckte det kändes rätt lagom, lätt vecka som det ändå är. Varsågod att härma:
- Step up på box* 20st
- Fullsving** 20st
- Boxjump/jämfotahopp upp på box 10st
- Enhandssving höger 10st
- Utfallsserie med vridning, viktplatta i händerna 5+5st***
- Flygplan - vristhopp 5+5st****
- Enhandssving vänster 10st
- Over head squat 20st*****
- Pushups 10st******
* Jag valde den lägsta varianten av (trä)box som finns på gymmet. Kanske 50cm?? Vill du ha en lättare variant funkar en step bräda (Eller varför inte soffa om du kör hemma. Extra utmaning med mjukt underlag.) bra och vill du ha tyngre finns det ofta högre varianter, men det blir svårare att bibehålla en bra teknik med för hög höjd.
** Eftersom jag ville ha så få redskap som möjligt valde jag att köra vad jag kallar för "fulla svingar", dvs att jag gör svingen ända upp till armarna ovanför huvudet, på tvåhandsvarianten. Då blir övningen lite tyngre och jag tycker det funkar att köra samma vikt som
vid enhandsvarianten.
*** Utfall fram med vridning mot främre benet direkt följt av utfall åt sidan med vridning åt det böjda benet (det som går ut åt sidan) och sedan utfall bak med vridning mot det främre benet. 5st serier på ena benet och sedan 5st på andra.
**** Stå på ett ben, armarna sträckta ovanför huvudet. Med parallella höfter och bålkontroll lutar du dig så mycket framåt som känns bra. Vänd, ta lite sats och gör ett litet hopp där kraften kommer från fot och vrist.
***** Här valde jag att ha en bodypumpstång i händerna ovanför huvudet, men det går lika bra att köra utan, med ett kvastskaft/skurmopp eller en skivstång med lite vikt på om du är stark i bålen.
****** Pushups är en övning jag har rätt lätt för så 10st var i lättaste laget för mig. Jag körde på tå, men det går såklart lika bra att göra dem på knä.
Och detta känns idag och en vilodag där jag endast harvar på med den där supertråkiga men nyttiga mammamageappen och eventuellt någon kvarts yoga/rörlighet känns väldigt lägligt. Tredje dagen utan spring och jag längtar massor till morgondagens lussespring som jag tänker ta mig ut på!
onsdag 11 december 2013
Tröstshoppingssvammel
Jag hade inte tänkt gå på Nike Blast denna gång. Jag tycker egentligen inte det riktigt är värt pengarna, iallafall inte nu när jag är föräldraledig och det behövs prioriteras bland utgifterna. Visst, det är både kul och inspirerande men också lite väl mycket "klubben för inbördes beundran" för min smak.
Men på grund av diverse nederlag de senaste dagarna tyckte jag lite synd om mig själv och anmälde mig ändå. För det är ju som sagt kul och inspirerande. På lördagen blir det lite blandad kompott med ett par cykelpass, en del yoga och lite annat. På söndagen ska jag visst typ yoga i olika former i sex timmar. Det ser jag fram emot. Jag inser mer och mer för varje år hur mycket jag behöver yogan. Framförallt fysiskt men också mentalt. Jag älskar att ha den typ av styrka som yogan bygger upp och att vara rörlig känns också mer och mer viktigt. Kompletterar den stelgörande löpningen på ett väldigt bra sätt. Jag tror definitivt den gör mig bättre på att springa.
Men på grund av diverse nederlag de senaste dagarna tyckte jag lite synd om mig själv och anmälde mig ändå. För det är ju som sagt kul och inspirerande. På lördagen blir det lite blandad kompott med ett par cykelpass, en del yoga och lite annat. På söndagen ska jag visst typ yoga i olika former i sex timmar. Det ser jag fram emot. Jag inser mer och mer för varje år hur mycket jag behöver yogan. Framförallt fysiskt men också mentalt. Jag älskar att ha den typ av styrka som yogan bygger upp och att vara rörlig känns också mer och mer viktigt. Kompletterar den stelgörande löpningen på ett väldigt bra sätt. Jag tror definitivt den gör mig bättre på att springa.
Etiketter:
Depp,
Funderingar,
Glädjeämnen,
Inspiration,
Känslor,
Livet,
Min personlighet,
Yoga
måndag 9 december 2013
Nästan långpass och lite jobb
Igår sprang jag lite halvlångt. Nästan långpass faktiskt. Den vintriga turen landade på 15,7km med en bra känsla i kroppen. Visserligen lite sliten i kroppen sedan fredagens intervaller, men inte så det störde. Tiden gick snabbt och Icebugsen funkade bra trots att jag upptäckte att ena skon tappat tre (!) dubb i framfoten. Detta problem är dock åtgärdat i och med att ett par nya buggar nu finns i min ägo. Jag brukar inte vara den som reklamerar saker hit och dit (ni skulle vara veta vad folk kommer in för...) men detta kändes dock befogat.
Förutom att byta ut skor har jag fått köpt några julklappar samt jobbat lite med mitt företag. Haft ett trevligt möte angående ett litet samarbete samt pillrat lite allmänt. Men eftersom tiden verkligen springer fort är det snart dags att åka och hämta Sixten. Och ikväll blir det återhämtningsjogg i nya skorna. Det och lite rörlighet/yoga. Bra måndag.
Bakat pepparkakor har jag också gjort
Förutom att byta ut skor har jag fått köpt några julklappar samt jobbat lite med mitt företag. Haft ett trevligt möte angående ett litet samarbete samt pillrat lite allmänt. Men eftersom tiden verkligen springer fort är det snart dags att åka och hämta Sixten. Och ikväll blir det återhämtningsjogg i nya skorna. Det och lite rörlighet/yoga. Bra måndag.
Etiketter:
Glädjeämnen,
Jobb,
Livet,
Löpning,
Utmaningar,
Vinter
lördag 7 december 2013
Vintermys
Vaderna beklagar sig lite över gårdagens strapatser. Men lite mörbultad ska en ju bli efter en sådan urladdning. Konstigt vore väl annars. Mjukar upp med Body Balance tänker jag men blev mest väldigt syrig i låren av krigarna. Förvånad över att bäbis låg så nöjt och gymmade med rumpan bar bredvid. Jag tackar.
Tog mig en kort tur i det fina vita och köpte två julklappar liksom i farten. Myser runt och kokar tomtegröt. Förbereder knäckkok. Kollar vinterstudion och dricker julkaffe. Jag älskar verkligen jul och vinter. Snö. Jul och snö i kombination ger mig lyckokickar. Och imorgon inviger jag Icebugsen för säsongen. Springer lite längre. Närmar mig långpassdistans. Och åker lite pulka.
Tog mig en kort tur i det fina vita och köpte två julklappar liksom i farten. Myser runt och kokar tomtegröt. Förbereder knäckkok. Kollar vinterstudion och dricker julkaffe. Jag älskar verkligen jul och vinter. Snö. Jul och snö i kombination ger mig lyckokickar. Och imorgon inviger jag Icebugsen för säsongen. Springer lite längre. Närmar mig långpassdistans. Och åker lite pulka.
Etiketter:
Body Balance,
Glädjeämnen,
Julen,
Livet,
Träningsvärk,
Vinter
fredag 6 december 2013
Ojojoj
Intervaller. Det var ett tag sedan. I alla fall i dess rätta bemärkelse och i alla fall banvarianten. Och ja, det kändes vill jag lova. Väldigt mycket.
Jag stoppade ner Ester i vagnen och fick till en lite väl kort uppjogg. Jag har en bana mindre än 1 km hemifrån och trots en omväg blev det bara drygt 2,4km, inklusive 3 stegringslopp samt 10min paus för löpskolning innan jag drog igång. Jag vill gärna ha 3. Minst. Segstartad.
4x400m tänkte jag skulle vara en lagom start så här post graviditet och allt därikring. Det var precis vad jag gjorde. Dock hade jag tänkt mig att inte köra riktigt för fullt. Men. Det gick sådär med den saken. Första intervallen gick alldeles för fort och jag var död redan där. 1:32 var långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Även om det är en bit ner till vanliga tider. Flåsade så att jag trodde jag skulle dö och tänkte att jag nog får köra 2min vila istället för 1. Eller åtminstone 1,5min. Men sen bestämde jag mig för att köra igen efter 1min i alla fall. Vilket jag så här i efterhand inser var dumt. Jag hann aldrig får ner pulsen tillräckligt och gick därmed in i nästa intervall otillräckligt återhämtad. Men körde. 1:37 och kass känsla. Kände mig lång. Åt fel håll. Kass teknik. 1min vila. Iväg igen med fokus på teknik, mindre på fart. 1:37 men en mycket bättre känsla. Vila 1min och så iväg på sista. Teknik, teknik. Trodde lungorna skulle sprängas sista hundra metrarna men höll ihop och landade på 1:36. Så frånsett första ganska jämna intervaller.
På det stora hela är jag mycket nöjd och detta kommer bli ett slags testpass som jag regelbundet kommer att köra. Successivt kommer jag dock öka upp antalet intervaller och planen är att redan nästa gång köra 5st. I vanliga fall tycker jag 8st är ganska lagom. Då kan jag hålla ihop mentalt och orka hålla en hög fart genom samtliga intervaller. Om jag inte minns helt fel har jag sprungit en 400m intervall på 1:19. Dit är det en bit och det får ta den tid det tar. Första målet får bli under 1:30. Någon enstaka kan jag säkert få till redan nästa gång, men jag vill ha samtliga där innan jag är nöjd.
Jag stoppade ner Ester i vagnen och fick till en lite väl kort uppjogg. Jag har en bana mindre än 1 km hemifrån och trots en omväg blev det bara drygt 2,4km, inklusive 3 stegringslopp samt 10min paus för löpskolning innan jag drog igång. Jag vill gärna ha 3. Minst. Segstartad.
Helt slut...
4x400m tänkte jag skulle vara en lagom start så här post graviditet och allt därikring. Det var precis vad jag gjorde. Dock hade jag tänkt mig att inte köra riktigt för fullt. Men. Det gick sådär med den saken. Första intervallen gick alldeles för fort och jag var död redan där. 1:32 var långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Även om det är en bit ner till vanliga tider. Flåsade så att jag trodde jag skulle dö och tänkte att jag nog får köra 2min vila istället för 1. Eller åtminstone 1,5min. Men sen bestämde jag mig för att köra igen efter 1min i alla fall. Vilket jag så här i efterhand inser var dumt. Jag hann aldrig får ner pulsen tillräckligt och gick därmed in i nästa intervall otillräckligt återhämtad. Men körde. 1:37 och kass känsla. Kände mig lång. Åt fel håll. Kass teknik. 1min vila. Iväg igen med fokus på teknik, mindre på fart. 1:37 men en mycket bättre känsla. Vila 1min och så iväg på sista. Teknik, teknik. Trodde lungorna skulle sprängas sista hundra metrarna men höll ihop och landade på 1:36. Så frånsett första ganska jämna intervaller.
På det stora hela är jag mycket nöjd och detta kommer bli ett slags testpass som jag regelbundet kommer att köra. Successivt kommer jag dock öka upp antalet intervaller och planen är att redan nästa gång köra 5st. I vanliga fall tycker jag 8st är ganska lagom. Då kan jag hålla ihop mentalt och orka hålla en hög fart genom samtliga intervaller. Om jag inte minns helt fel har jag sprungit en 400m intervall på 1:19. Dit är det en bit och det får ta den tid det tar. Första målet får bli under 1:30. Någon enstaka kan jag säkert få till redan nästa gång, men jag vill ha samtliga där innan jag är nöjd.
Etiketter:
Endorfiner,
Glädjeämnen,
Löpning,
Min personlighet
torsdag 5 december 2013
Svag och ynklig
Igår progressiv distans i kolmörkt och halka. Det gick ändå helt ok, känslan var bra. Dock var det så himla halt att jag liksom gled bakåt i uppförsbackarna och inte riktigt vågade trycka på på flacken och när det gick nedför. Men det gör inte så mycket. Jag tar med mig den bra känslan.
Övriga dagen var dock rätt seg. Kände mig som en riktig surmamma och orkade inte riktigt med någonting. Barnen var lire i samma mood så vi hängde mest i sängen eller soffan. Lagom till att det blev mörkt tog vi oss dock ut en kortis.
Idag har dagen varit bättre. Det kom lite snö och jag bakade lussekatter. Goda blev de. Snön har dock redan regnat bort. Och gymbesöket som jag sett fram emot blev en besvikelse. Jag var så svag!! Eller nu överdrev jag såklart lite, men jo, svag var jag. Kanske var det den sena timmen (var inte på gymmet förän halv åtta), kanske har jag ätit lite dåligt. Jag behöver påminna mig själv om att jag (numer) både tränar rätt hårt (även om det inte riktigt är dom vanligt än) och ammar. Båda kräver som sagt mycket energi. Nog för att jag förmodligen har en del extra energireserver kvar lite här och var på kroppen samt att det slinker ner en hel del fika/godis/annat energirikt om dagarna behöver jag få i mig näring. Får nog klämma in ytterligare nåt mellanmål.
Övriga dagen var dock rätt seg. Kände mig som en riktig surmamma och orkade inte riktigt med någonting. Barnen var lire i samma mood så vi hängde mest i sängen eller soffan. Lagom till att det blev mörkt tog vi oss dock ut en kortis.
Idag har dagen varit bättre. Det kom lite snö och jag bakade lussekatter. Goda blev de. Snön har dock redan regnat bort. Och gymbesöket som jag sett fram emot blev en besvikelse. Jag var så svag!! Eller nu överdrev jag såklart lite, men jo, svag var jag. Kanske var det den sena timmen (var inte på gymmet förän halv åtta), kanske har jag ätit lite dåligt. Jag behöver påminna mig själv om att jag (numer) både tränar rätt hårt (även om det inte riktigt är dom vanligt än) och ammar. Båda kräver som sagt mycket energi. Nog för att jag förmodligen har en del extra energireserver kvar lite här och var på kroppen samt att det slinker ner en hel del fika/godis/annat energirikt om dagarna behöver jag få i mig näring. Får nog klämma in ytterligare nåt mellanmål.
onsdag 4 december 2013
Dubbelt upp
Nu känner jag att jag är igång på riktigt. Visserligen är jag ännu inte uppe på långpassdistanser och kvalitetspassen är fortsatt rätt korta och lite snällare än vanligt några veckor till (fast det är ju ändå grundträningstid nu så det hade blivit mest distans i vanliga fall också). Men idag blev det dubbelpass. Spring på morgonen och styrka på kvällen. 6,8km vagnjogg i maklig takt efter frukost samt 30min hemmastyrka i tabataform efter nattning av Sixten.
Om vagnspringet finns inte så mycket att säga, men om styrkan kan berättas att jag körde två övningar i varje tabataset och använde mig av fyra olika redskap. Kettlebells, trx, foamroller och boll. Ett pass för hela kroppen som nästan gav mer puls än trötta muskler. Jag behöver tyngre kettlebells. Har i nuläget en 12kg och en 16kg men skulle vilja ha en 20kg samt en 24kg (alt ytterligare en12kg). Och en 10kg också. Tomten?
Om vagnspringet finns inte så mycket att säga, men om styrkan kan berättas att jag körde två övningar i varje tabataset och använde mig av fyra olika redskap. Kettlebells, trx, foamroller och boll. Ett pass för hela kroppen som nästan gav mer puls än trötta muskler. Jag behöver tyngre kettlebells. Har i nuläget en 12kg och en 16kg men skulle vilja ha en 20kg samt en 24kg (alt ytterligare en12kg). Och en 10kg också. Tomten?
måndag 2 december 2013
Yoga
Måndagar har blivit den dag då jag tar det lite extra lugnt. Tar en tupplur mitt på dagen och vilar från ansträngande träning. Det blir inte alltid helvila utan en kort yogasession och/eller ett kort pass med kontaktövningar för den inre bålmuskulaturen kan prioriteras. Som idag. Både och.
Det blev yogobepasset Happy hips ännu en gång (älska!) och sedan lite övande på flipping dog till brygga som finns med (som ett avancerat alternativ) på nya BodyBalancen. Inte helt tekniskt korrekt ännu, men så är den på filmen också mitt livs andra! Och åt andra hållet kommer jag ännu inte riktigt ända ner och upp. Men övning ger färdighet.
söndag 1 december 2013
Återhämtning
Återhämtning är vad jag ägnat mig åt denna dag. Passande nog sov Ester ända till fem innan hon ville ha mat och sen sov vi alla fyra till nästan halv nio. Mös framför julkalendern och tände första ljuset till frukosten. Sedan har dagen gått i ungefär samma slöa takt. En återhämtningsjogg orkade jag nig dock ut på. Skönt att få lite ökad genomblödning i den lite stela kroppen. Helgens utbildning har satt lite spår.
Gårdagen var också en bra dag på utbildningen. Dock var jag trött efter lite sämre nattsömn och dagen innan. Min presentation av en del av klassen, nedvarvningen, gick ok. Jag fick mer beröm än jag tycker att jag förtjänade. Kul.
Inte lika mycket löpning denna vecka som förra, men desto mer annat i och med utbildningen. Men kommande vecka ska jag försöka mig på att närma mig långpassdistans samt fortsätta med lättare kvalitetspass. Roligt!
Gårdagen var också en bra dag på utbildningen. Dock var jag trött efter lite sämre nattsömn och dagen innan. Min presentation av en del av klassen, nedvarvningen, gick ok. Jag fick mer beröm än jag tycker att jag förtjänade. Kul.
Inte lika mycket löpning denna vecka som förra, men desto mer annat i och med utbildningen. Men kommande vecka ska jag försöka mig på att närma mig långpassdistans samt fortsätta med lättare kvalitetspass. Roligt!
Etiketter:
Glädjeämnen,
Inspiration,
Löpning,
Utbildning
fredag 29 november 2013
En dag avklarad
Dag ett är avklarad och trots att det var en väldigt lång och intensiv dag var den ändligt givande. Ett roligt upplägg och inspirerande ledare. Framförallt en workshop om kommunikation som jag rar med mig en hel del ifrån. Kommunikation är intressant. Vi läste en kurs i det under min högskoleutbildning men det här var faktiskt bättre. På bara två timmar väcktes flera nya tankar.
Träningen var rätt tuff. Särskilt för en postgravid som jag. En del hopp, men det funkade faktiskt bra. Inget läckande eller annat obehag. Jag glömde nästan att jag födde barn för sju veckor sedan. Men oj vad jag kommer få träningsvärk! Särskilt i rumpa och vader gissar jag, men förmodligen i hela kroppen. Det ska bli intressant att se hur det går att köra imorn...
På hemmaplan hade det gått finfint precis som väntat. Dick blev nog både Ester och mina bröst glada när jag kom hem. Även fast jag stressade med pumpning på varje rast fanns det en rejäl middag kvar till bäbis. Nu kör vi på samma visa imorn och hoppas att produktionen hålls någorlunda normal.
Träningen var rätt tuff. Särskilt för en postgravid som jag. En del hopp, men det funkade faktiskt bra. Inget läckande eller annat obehag. Jag glömde nästan att jag födde barn för sju veckor sedan. Men oj vad jag kommer få träningsvärk! Särskilt i rumpa och vader gissar jag, men förmodligen i hela kroppen. Det ska bli intressant att se hur det går att köra imorn...
Två trötta...
På hemmaplan hade det gått finfint precis som väntat. Dick blev nog både Ester och mina bröst glada när jag kom hem. Även fast jag stressade med pumpning på varje rast fanns det en rejäl middag kvar till bäbis. Nu kör vi på samma visa imorn och hoppas att produktionen hålls någorlunda normal.
Utbildningsdags
Jag sitter på en mycket långsamt gående tunnelbana på väg mot den första av två dagars utbildning. Förmodligen kommer jag att komma för sent, typ det värsta jag vet! Men inte så mycket att göra åt det tyvärr. Utbildning alltså. Jag älskar att lära mig nya saker och ser fram emot två roliga men förmodligen tuffa dagar i Running Swedens regi. Löpstyrkeinstruktör skulle vi kunna kalla utbildningen. Running strenght tror jag är namnet.
Eftersom jag ännu inte är i riktigt samma fysiska form som innan graviditeten kommer dessa dagar säkert att kännas både här och där. Men det är mest roligt och självklart kommer jag vara försiktig med exempelvis hopp (om några sådana ingår) om jag inte känner mig tillräckligt stark i bäckenbotten. Jag vet inte för jag har inte testat att hoppa. Springa är ju dock inga problem.
Lite tufft att vara ifrån min bäbis kommer det också bli. Även fast jag vet att hon har det lika bra hemma med pappa. Visst, hon får hålla till godo med flaska istället för amning under dagarna men i övrigt märker hon nog ingen större skillnad. Och bra för henne och pappan att umgås mer intensivt än det tyvärr blir i vanliga fall.
Återkommer med rapport om dagen/dagarna!
Eftersom jag ännu inte är i riktigt samma fysiska form som innan graviditeten kommer dessa dagar säkert att kännas både här och där. Men det är mest roligt och självklart kommer jag vara försiktig med exempelvis hopp (om några sådana ingår) om jag inte känner mig tillräckligt stark i bäckenbotten. Jag vet inte för jag har inte testat att hoppa. Springa är ju dock inga problem.
Lite tufft att vara ifrån min bäbis kommer det också bli. Även fast jag vet att hon har det lika bra hemma med pappa. Visst, hon får hålla till godo med flaska istället för amning under dagarna men i övrigt märker hon nog ingen större skillnad. Och bra för henne och pappan att umgås mer intensivt än det tyvärr blir i vanliga fall.
Återkommer med rapport om dagen/dagarna!
onsdag 27 november 2013
Kvällens spring
Fartlek och med detta andra kvalitetspasset. Det mest optimala hade väl varit att lägga in en lättdistans mellan måndagens tempolöpning och dagens pass, men nu funkade inte det med pusslet. Inget spring igår dock, bara femton minuter mammamageappträning och sjutton minuter happyhipsyoga. Så det var ändå pugga ben som bar mig framåt idag.
Av den knappa milen passet landade på var fyra kilometrar fartlek. Mest blev det längre ökningar men några kortare fick jag också till. Det var en rätt kuperad tur (Det känns som att det är uperat överallt här i våra nya omgivningar!) och jag kollade inte så noga på farten då den som sagt typ saknar betydelse just nu. Men de få gånger jag sneglade på klockan visade den i alla fall en bra bit under femfart. Hoho vad jag kände mig snabb. Fast jag kollade självklart inte i uppförsbackar. Lite smart får en ju vara.
Av den knappa milen passet landade på var fyra kilometrar fartlek. Mest blev det längre ökningar men några kortare fick jag också till. Det var en rätt kuperad tur (Det känns som att det är uperat överallt här i våra nya omgivningar!) och jag kollade inte så noga på farten då den som sagt typ saknar betydelse just nu. Men de få gånger jag sneglade på klockan visade den i alla fall en bra bit under femfart. Hoho vad jag kände mig snabb. Fast jag kollade självklart inte i uppförsbackar. Lite smart får en ju vara.
En riktigt kass dag
Det var vad jag hade igår. En riktig skitdag där typ allt gick dåligt och fel.
Det började med mycket mindre nattsömn än vanligt. Vi är bortskämda med helt ok nätter trots satt Ester bara är knappt sju veckor. 1-2 gånger vaknar hon för mat innan det är morgon och dags att gå upp. Natten till igår likaså, men att somna därefter var tydligen inte lika poppis. Så en trött början som sedan bara blev värre. Sixten fick hämtas hem då han blivit lite småkrasslig och övriga planer ställas in. Båda barnen var sedan på sina sämsta humör och i övrigt gick allt jag gjorde fel. Dessutom skulle jag vara själv på kvällen just denna dag. Dålig tajming.
Jaja. Alla överlevde och idag är en ny dag. Dock är vi en snorig skara. Jag bara lindrigt dock och blir det inte värre blir det spring ikväll. Lämna över ansvaret och springa bort frustrationen från igår. Springmedicin.
Det började med mycket mindre nattsömn än vanligt. Vi är bortskämda med helt ok nätter trots satt Ester bara är knappt sju veckor. 1-2 gånger vaknar hon för mat innan det är morgon och dags att gå upp. Natten till igår likaså, men att somna därefter var tydligen inte lika poppis. Så en trött början som sedan bara blev värre. Sixten fick hämtas hem då han blivit lite småkrasslig och övriga planer ställas in. Båda barnen var sedan på sina sämsta humör och i övrigt gick allt jag gjorde fel. Dessutom skulle jag vara själv på kvällen just denna dag. Dålig tajming.
Jaja. Alla överlevde och idag är en ny dag. Dock är vi en snorig skara. Jag bara lindrigt dock och blir det inte värre blir det spring ikväll. Lämna över ansvaret och springa bort frustrationen från igår. Springmedicin.
måndag 25 november 2013
Första kvalitetspasset!
Jo minsann. Jag kände att det var dags, att jag kände mig mer än redo. För lite försiktig kvalité. Och kort.
Dagens plan var ett progressivt tempopass där farten stegrades successivt upp till 4km. Från lätt lätt jogg till en rejält ansträngd känsla, men en bit under tröskeln. Denna fart/ansträningning skulle jag hålla i 2km innan jag skulle jogga ner i 2-3km. Och exakt så blev det.
Åh, älska känslan av lite fart! Av att känna hjärtat slå snabbt. Av att flåsa. En saknad känsla. Och med tanke på att det var rätt kuperat är jag nöjd med ett snitt på 5:02 min/km på själva tempodelen. Farten hade visserligen ingen betydelse idag (och ett tag framöver) och jag kollade inte farten under tiden jag sprang utan gick enbart på känsla. Och känslan var bra. Nu är jag på gång. På väg. Mot nya rekord.
Dagens plan var ett progressivt tempopass där farten stegrades successivt upp till 4km. Från lätt lätt jogg till en rejält ansträngd känsla, men en bit under tröskeln. Denna fart/ansträningning skulle jag hålla i 2km innan jag skulle jogga ner i 2-3km. Och exakt så blev det.
Åh, älska känslan av lite fart! Av att känna hjärtat slå snabbt. Av att flåsa. En saknad känsla. Och med tanke på att det var rätt kuperat är jag nöjd med ett snitt på 5:02 min/km på själva tempodelen. Farten hade visserligen ingen betydelse idag (och ett tag framöver) och jag kollade inte farten under tiden jag sprang utan gick enbart på känsla. Och känslan var bra. Nu är jag på gång. På väg. Mot nya rekord.
Etiketter:
Endorfiner,
Ester,
Glädjeämnen,
Löpning
Jul på ingång!
Förra årets julafton
Mellan träningsplanering, kaffedrickande och amning funderar jag över julen. Vi har dubbelt så stor yta att fylla med jul i år. Vi har många fönster att sätta stjärnor och adventsstakar i. Vi har plats för en stor julgran - den första egna (Ja 31 respektive 35 år är väl i senaste laget, men vi har ju alltid firat på bortaplan. Hemma fast borta). Och vi ska laga massa mat. För första gången ska vi stanna hemma hos oss själva över julen. En ny upplevelse som vi faktiskt set fram emot en massa. Kanske blir det vara vi i vår egna familj på självaste julafton och så kommer besök dagarna efter. Det känns lite konstigt men nu är det dags att skapa egna traditioner. För vår familj. För våra barn. (Känns konstigt att skriva så. Våra barn.) Stort.
Etiketter:
Glädjeämnen,
Julen,
Livet,
Löpning,
Min personlighet,
Utmaningar
söndag 24 november 2013
Framsteg
Ytterligare en vecka har passerat i snabb takt. På träningsfronten är det tredje veckan jag springer och det fortsätter att kännas bra. Denna vecka har jag utökat ytterligare och är uppe i fyra pass, två med vagn och två utan. Fortfarande bara distans men helgpasset blir långsamt lite längre. Dock inte så värst stor ökning denna vecka, just på grund av att jag ökat upp antalet pass. Drygt 12km blev det efter frukost igår. Kallt om nosen och ett tag blev jag lite rädd att jag skulle få mjölkstockning. Det gick dock bra, men jag får nog ta på "bröstvärmare" nästa gång det är nära minusgrader.
Idag har jag varit iväg på kvartalsutbildning i Body Balance. Förra gången var jag i vecka 34 och allmänt osmidig. Idag väldigt mycket rörligare.
Sedan ett år tillbaks instruerar jag inga fasta klasser (har knappt instruerat alls faktiskt), men nu börjar jag bli riktigt sugen. Så länge jag är föräldraledig finns lite mer tid och jag kan prioritera en klass i veckan. Men vi får se. Måste hitta rätt ställe först. Och föräldraledig är jag ju i och för sig bara en termin. Men det är ju iallafall bättre än inget.
Idag har jag varit iväg på kvartalsutbildning i Body Balance. Förra gången var jag i vecka 34 och allmänt osmidig. Idag väldigt mycket rörligare.
Sedan ett år tillbaks instruerar jag inga fasta klasser (har knappt instruerat alls faktiskt), men nu börjar jag bli riktigt sugen. Så länge jag är föräldraledig finns lite mer tid och jag kan prioritera en klass i veckan. Men vi får se. Måste hitta rätt ställe först. Och föräldraledig är jag ju i och för sig bara en termin. Men det är ju iallafall bättre än inget.
Etiketter:
Body Balance,
Endorfiner,
Funderingar,
Glädjeämnen,
Livet,
Löpning
torsdag 21 november 2013
Mål för 2014
Det där med mina mål för 2014 är faktiskt ganska enkelt att skriva om; personligt rekord på samtliga distanser.
Ungefär som alltid med andra ord. Målet är dock inte personligt rekord på samtliga lopp, nej, någon självinsikt har jag ändå :)
Jag har inte bestämt exakt vilka lopp jag kommer springa, men om jag hade alla möjligheter skulle det se ut ungefär såhär:
Och kanske några fler. Jag vet att det finns en hel del andra troliga, men just nu har jag dålig koll på när de ligger. Det är lite tomt där under sommaren, men vis av erfarenhet vet jag också att jag brukar vara i dålig form denna tid. Dels på grund av att jag formtoppat till Stockholm Marathon och dels på grund av värmen och allergi/astma. Men dyker det upp kul lopp och jag känner mig sugen så är det mycket möjligt att det blir en hög till.
Jag är dock inte anmäld till ett enda av dessa lopp än. Eller jo, Göteborgsvarvet är jag anmäld till (tror jag, det är via jobbet så jag har inte så bra koll) men det är tveksamt om det blir något av det. Det beror lite på vilka resor vi prioriterar att lägga pengar på nu när en av oss kommer vara föräldraledig ett tag framöver. Parloppet var ett roligt lopp som jag gärna springer igen. vad sägs Carro? Berlin Marathon fick jag tyvärr ingen plats till, men eftersom Martin fick det och vi kommer åka får jag försöka lösa det på något sätt. (Har du en plats du vill sälja?)
Lopp att persa på utnämner jag Kungsholmen runt, Stockholm Marathon/Berlin Marathon, Parloppet och Hässelbyloppet. Det ska väl gå får jag tro.
Ungefär som alltid med andra ord. Målet är dock inte personligt rekord på samtliga lopp, nej, någon självinsikt har jag ändå :)
Jag har inte bestämt exakt vilka lopp jag kommer springa, men om jag hade alla möjligheter skulle det se ut ungefär såhär:
- Premiärmilen 10km
- Kungsholmen runt 21,1km
- Göteborgsvarvet 21,1km (?)
- Stockholm Marathon 42,2 km
- Parloppet 5km (?)
- Berlin Marathon 42,2km (?)
- Hässelbyloppet 10km
Och kanske några fler. Jag vet att det finns en hel del andra troliga, men just nu har jag dålig koll på när de ligger. Det är lite tomt där under sommaren, men vis av erfarenhet vet jag också att jag brukar vara i dålig form denna tid. Dels på grund av att jag formtoppat till Stockholm Marathon och dels på grund av värmen och allergi/astma. Men dyker det upp kul lopp och jag känner mig sugen så är det mycket möjligt att det blir en hög till.
Jag är dock inte anmäld till ett enda av dessa lopp än. Eller jo, Göteborgsvarvet är jag anmäld till (tror jag, det är via jobbet så jag har inte så bra koll) men det är tveksamt om det blir något av det. Det beror lite på vilka resor vi prioriterar att lägga pengar på nu när en av oss kommer vara föräldraledig ett tag framöver. Parloppet var ett roligt lopp som jag gärna springer igen. vad sägs Carro? Berlin Marathon fick jag tyvärr ingen plats till, men eftersom Martin fick det och vi kommer åka får jag försöka lösa det på något sätt. (Har du en plats du vill sälja?)
Lopp att persa på utnämner jag Kungsholmen runt, Stockholm Marathon/Berlin Marathon, Parloppet och Hässelbyloppet. Det ska väl gå får jag tro.
Etiketter:
Löpning,
Min personlighet,
Mål,
Utmaningar
tisdag 19 november 2013
Jag har en plan
Såklart jag har en plan. Jag har (nästan) alltid en plan. I den planen ingick ett springpass idag. En tur tillsammansmed Ester. Och så blev det. 6,5km denna gång vilket kändes alldeles lagom. Jag försökte ta det lugnare än sist vilket jag faktiskt lyckades med. Pulsen höll sig på en betydligt bättre nivå och ansträngningsmässigt kändes det väldigt bra. Lätt. Förutom i uppförsbackarna en det är ok.
I planen ingår ytterligare två springpass denna vecka. Ett på 6-8km och ett på 12-13km. Och eventuellt kan det faktiskt få bli några bonuskilometrar imorgon när jag ska till gymmet. Men det handlar bara om 2-3 totalt. Vidare ingår 2 styrkepass, 1 Body Balance pass (kvartalsutbildning till helgen) och ett par kortare yoga pass (Happy hips som jag skrev om i föregående inlägg exempelvis). Samt kontaktövningar för magen. Jag tragglar som så många andra nyblivna mammor med appen "mammamage" vilken jag ärligt talat tycker är fruktansvärt tråkig. Eller har tyckt iallafall. Nu när jag har kommit till nivå 5 börjar övningarna äntligen kännas av lite. Jag tycker att det är en bra app, riktigt bra. Men det är ju det där med att jag inte riktigt känner igenom mig i beskrivningen av hur magen känns/är efter en graviditet och förlossning (Förutom extraenergireserverna som, bland annat, parkerat sig där då. Men det är ju helt i sin ordning såklart!). Med största sannolikhet eftersom jag har haft turen att aldrig fått någon diastas. Givetvis har muskulaturen påverkas ändå, den har ju liksom gjort plats för ett barn. Men jag har redan från början, precis som efter första förlossningen, känt mig stark och haft bra kontakt/kontroll. Så fram tills nuvarande nivå har jag känt mig "för stark". Men nu känner jag faktiskt lite svag svag träningsvärk sedan gårdagens session. Och med ens blev motivationen att faktiskt ta mig igenom hela appen väldigt mycket större. Brabra.
Men tillbaks till löpningen. Från och med nästa vecka tänker jag, om allt fortsätter att kännas bra, börja smyga in lättare kvalitetspass i form av snäll fartlek och progressiva tempopass. Tuffare pass som intervaller och snabbdistans väntar jag dock ett tag till med. Jag kommer fortsätta hålla nere på antalet pass. Jag prioriterar att få upp fart/flås innan jag går in i riktig grundträning med distansbygge som huvudfokus. Jag har en hel del mål för 2014, men de får jag ta i ett annat inlägg för nu är det visst någon som signalerar att hon vill ha mat.
I planen ingår ytterligare två springpass denna vecka. Ett på 6-8km och ett på 12-13km. Och eventuellt kan det faktiskt få bli några bonuskilometrar imorgon när jag ska till gymmet. Men det handlar bara om 2-3 totalt. Vidare ingår 2 styrkepass, 1 Body Balance pass (kvartalsutbildning till helgen) och ett par kortare yoga pass (Happy hips som jag skrev om i föregående inlägg exempelvis). Samt kontaktövningar för magen. Jag tragglar som så många andra nyblivna mammor med appen "mammamage" vilken jag ärligt talat tycker är fruktansvärt tråkig. Eller har tyckt iallafall. Nu när jag har kommit till nivå 5 börjar övningarna äntligen kännas av lite. Jag tycker att det är en bra app, riktigt bra. Men det är ju det där med att jag inte riktigt känner igenom mig i beskrivningen av hur magen känns/är efter en graviditet och förlossning (Förutom extraenergireserverna som, bland annat, parkerat sig där då. Men det är ju helt i sin ordning såklart!). Med största sannolikhet eftersom jag har haft turen att aldrig fått någon diastas. Givetvis har muskulaturen påverkas ändå, den har ju liksom gjort plats för ett barn. Men jag har redan från början, precis som efter första förlossningen, känt mig stark och haft bra kontakt/kontroll. Så fram tills nuvarande nivå har jag känt mig "för stark". Men nu känner jag faktiskt lite svag svag träningsvärk sedan gårdagens session. Och med ens blev motivationen att faktiskt ta mig igenom hela appen väldigt mycket större. Brabra.
Men tillbaks till löpningen. Från och med nästa vecka tänker jag, om allt fortsätter att kännas bra, börja smyga in lättare kvalitetspass i form av snäll fartlek och progressiva tempopass. Tuffare pass som intervaller och snabbdistans väntar jag dock ett tag till med. Jag kommer fortsätta hålla nere på antalet pass. Jag prioriterar att få upp fart/flås innan jag går in i riktig grundträning med distansbygge som huvudfokus. Jag har en hel del mål för 2014, men de får jag ta i ett annat inlägg för nu är det visst någon som signalerar att hon vill ha mat.
Etiketter:
Endorfiner,
Ester,
Funderingar,
Glädjeämnen,
Kärlek,
Löpning
söndag 17 november 2013
Ett litet rekord
Igår började jag (typ) dagen med löpning. Åt frukost, matade bäbis och fixade lite först men sedan bar det av. Jag var nästan lite pirrig för den planerade rundan skulle ju nästan bli ett långpass med nuvarande mått mätt. Åtminstone skulle det bli ett litet rekord. Det längsta springpasset på många månader. Över en mil. Vilken grej liksom. Det kändes lite som att jag skulle vara borta jättelänge och jag förberedde mig nästan som inför ett långpass. Dock tog jag inte med mig någon vätska eller energi. SÅ himla långt skulle jag ändå inte springa. Men hur som helst.
Bestämde mig för att hålla ansträngningsnivån på samma nivå som om det faktiskt vore ett långpass. Det fick gå hur sakta som helst. Och det kändes lite som att det gick fruktansvärt sakta. Men grejen är att det inte alls gjorde det. Visserligen gick det långsammare än vad det gör på den pulsnivån när jag är i min vanliga springform, men det gick definitivt snabbare än väntat. Coolt. Det kändes väldigt bra också. Inte alls som om det vore femte springturen efter förlossningen. Den här kroppen alltså. Ibland får jag hejda mig och påminna mig själv om verkligheten. Om att ta det lite lugnt. Tänk om kroppen bara luras? 11,6 sköna och lätta kilometrar blev det iallafall. Med känslan av att ha kunnat fixa det dubbla. Lovely.
Idag började jag (typ) dagen med gymstyrka. Ben och bål. Lite TRX, lite skivstång och lite kettlebells. Det var på skakiga ben jag gick hemåt sedan så träningsvärk lär vara att vänta. Så imorgon tränar jag nog inte många knop. Möjligtvis min nya kärlek "Happy hips" som jag inte kan få för mycket av. Jag är förhållandevis rörlig i höfterna, men mina baksidor har verkligen stelnat till de senaste månaderna. Knappt 17 minuter välgörande rörlighetsträning har jag både tid och ork till i princip varje dag.
Bestämde mig för att hålla ansträngningsnivån på samma nivå som om det faktiskt vore ett långpass. Det fick gå hur sakta som helst. Och det kändes lite som att det gick fruktansvärt sakta. Men grejen är att det inte alls gjorde det. Visserligen gick det långsammare än vad det gör på den pulsnivån när jag är i min vanliga springform, men det gick definitivt snabbare än väntat. Coolt. Det kändes väldigt bra också. Inte alls som om det vore femte springturen efter förlossningen. Den här kroppen alltså. Ibland får jag hejda mig och påminna mig själv om verkligheten. Om att ta det lite lugnt. Tänk om kroppen bara luras? 11,6 sköna och lätta kilometrar blev det iallafall. Med känslan av att ha kunnat fixa det dubbla. Lovely.
Idag började jag (typ) dagen med gymstyrka. Ben och bål. Lite TRX, lite skivstång och lite kettlebells. Det var på skakiga ben jag gick hemåt sedan så träningsvärk lär vara att vänta. Så imorgon tränar jag nog inte många knop. Möjligtvis min nya kärlek "Happy hips" som jag inte kan få för mycket av. Jag är förhållandevis rörlig i höfterna, men mina baksidor har verkligen stelnat till de senaste månaderna. Knappt 17 minuter välgörande rörlighetsträning har jag både tid och ork till i princip varje dag.
Etiketter:
Ester,
Glädjeämnen,
Kärlek,
Löpning,
Min personlighet
torsdag 14 november 2013
Jättestark och väldigt svag
Igår gymmade jag. Och jag kände mig så himla stark. Jag var stark. Med mina mått mätt iallafall. Idag sprang jag 7km med Ester i vagnen. Då var jag mot so much stark. Haha det är riktigt underhållande hur flåsigt det var och hur högt jag låg i puls. För av någon anledning har jag så himla svårt att springa långsamt när jag springer med vagn. Ja, fast långsam var jag väl ändå, men lägga mig på en riktigt låg ansträngningsgrad då. Och så envisades jag med att minsann springa uppför varenda backe. Vilket jag inte ens gör när jag springer med (Sixten i) vagn i vanliga fall. När jag är i min vanliga bra form. Fråga mig inte varför jag ansåg att jag skulle göra det idag. Men nåväl. Förutom att det var flåsigt och tungt och svettigt så var det alldeles underbart. Älska spring liksom!
tisdag 12 november 2013
Mera spring
Tredje springet efter förlossningen är avklarat. Mindre och mindre promenad för varje pass och nästa gång skippar jag det nog. Det känns nämligen så himla bra. Dock är sim sagt konditionen inte vad den varit. Men vis av erfarenhet vet jag också att den snart är tillbaks.
Liksom i söndags var det kolmörkt och blött ute när jag gav mig av. Det är tur att jag för tillfället har noll problem med motivationen. Det är så himla härligt att återigen kunna göra en av de grejerna jag gillar allra mest. Springa!
Liksom i söndags var det kolmörkt och blött ute när jag gav mig av. Det är tur att jag för tillfället har noll problem med motivationen. Det är så himla härligt att återigen kunna göra en av de grejerna jag gillar allra mest. Springa!
Etiketter:
Ester,
Glädjeämnen,
Höst,
Kärlek,
Löpning
måndag 11 november 2013
Vill du ha en coach?
Foto: Jane Haglund
Igår blev Ester 1 månad (!) och nu känner jag mig redo att börja jobba lite mer med mitt företag igen. Vill du ha en coach? Läs mer om vad jag kan hjälpa dig med under fliken "Anlita mig" och maila mig på lopningolivet@gmail.com om du tycker att något utav alternativen passar dig. Hoppas vi hörs!
söndag 10 november 2013
Fullbokad
Dagarna går som vanligt alldeles för snabbt. Tur att en tvingas upp senast halv åtta om morgnarna av en 2,5 åring så att en hinner få lite gjort ändå.
Träningsvärken har varit konstant typ hela veckan. Först av yoga, sedan av gym. Och inte minst av spring! Sedan av coreträning och mera gym. Det ska bli intressant att ge sig på andra springpasset idag. Förhoppningsvis utan vagn! Det som blir utmaningen i så fall är att fortsätta skynda långsamt. Jag har en tendens till otålighet som bekant... Men jag ska. Ta det lugnt och försiktigt.
Nu är jag och Ester på väg till Allt för hälsan-mässan. Jag har inga större förhoppning om själva mässan efter vad jag hört från tidigare år. Men något intressant finns det kanske. Och så ska jag träffa Madde . Det var ett tag sedan vi sågs sist så det ska bli trevligt.
Träningsvärken har varit konstant typ hela veckan. Först av yoga, sedan av gym. Och inte minst av spring! Sedan av coreträning och mera gym. Det ska bli intressant att ge sig på andra springpasset idag. Förhoppningsvis utan vagn! Det som blir utmaningen i så fall är att fortsätta skynda långsamt. Jag har en tendens till otålighet som bekant... Men jag ska. Ta det lugnt och försiktigt.
Nu är jag och Ester på väg till Allt för hälsan-mässan. Jag har inga större förhoppning om själva mässan efter vad jag hört från tidigare år. Men något intressant finns det kanske. Och så ska jag träffa Madde . Det var ett tag sedan vi sågs sist så det ska bli trevligt.
Etiketter:
Ester,
Glädjeämnen,
Inspiration,
Livet,
Löpning,
Styrka
torsdag 7 november 2013
Bland inspiratörer
Idag släpptes schema och platser till BBC mamma och där ska jag även detta år instruera en cykelklass. Det är verkligen en ära att få vara en av instruktörerna på detta välordnade event. Och framförallt en ära att få figurera bland så otroligt duktiga människor som flera av dem är stora inspirationskällor för mig. Verkligen roligt!
Ibland älskar jag den här kroppen lite mer än vanligt
Som idag. När den, på Esters fyraveckorsdag, springer som om den aldrig gjort annat. Som om de där åtta veckornas uppehåll inte varit. Fast ok, det var lite flåsigt. Extra flåsigt då jag ironiskt nog lyckades pricka in springet lagom till uppförsbackarna. Även om det är betydligt lättare att springa med en liten bäbis framför sig jämfört med en 2,5-åring känns det när det lutar uppför. Jag varvade 5 minuters promenerande med 5 minuters spring i totalt 50 minuter. Således 25 minuter spring totalt varav säkert närmare 20 minuter uppför. Lite backträning som bonus liksom. Flås, flås.
Det gick inte fort, men det har ju liksom noll betydelse. Det viktiga är att bäckenbotten, fogar och bålmuskler skötte sig som vanligt. Nu har jag ju heller aldrig haft några problem med något utav dessa, men jag kommer givetvis vara lyhörd och försiktig även fortsättningsvis. Det blir en lugn och sansad upptrappning med fortsatt regelbunden träning av knip- och inre bålmuskulatur. I kombination med mer regelrätt core- och allmänstyrketräning såklart. Heja älskade kroppen!
Det gick inte fort, men det har ju liksom noll betydelse. Det viktiga är att bäckenbotten, fogar och bålmuskler skötte sig som vanligt. Nu har jag ju heller aldrig haft några problem med något utav dessa, men jag kommer givetvis vara lyhörd och försiktig även fortsättningsvis. Det blir en lugn och sansad upptrappning med fortsatt regelbunden träning av knip- och inre bålmuskulatur. I kombination med mer regelrätt core- och allmänstyrketräning såklart. Heja älskade kroppen!
Etiketter:
Endorfiner,
Ester,
Glädjeämnen,
Känslor,
Kärlek,
Löpning
onsdag 6 november 2013
Lite trött
Igår blev det ett besök på gymmet igen. Jag förvånade mig själv genom att faktiskt ta mig iväg i mörkret efter att Martin kommit hem från jobbet. Jag är ju en riktig latmask i grunden och speciellt när det är mörkt, kallt och fuktigt ute. Men i vilket fall. Iväg kom jag och efter att ha svurit lite över att det var så mycket folk (Jag är ju van att träna på morgonar/förmiddagar då de flesta jobbar.) och jag därmed inte kunde köra exakt de övningar jag ville i exakt rätt ordning, gick jag därifrån nöjd och lite trött.
Idag känner jag mig ännu mer trött. Jag sover faktiskt helt ok på nätterna och behöver oftast bara vakna för matning 1-2 gånger. Idag bara 1 gång eftersom den andra gången var klockan sex och då skulle jag ju ändå snart gå upp. Men jag är ändå trött så jag tänker nog prioritera att sova lite idag istället för att träna som jag tänkt. Dessutom har jag träningsvärk lite här och var och känner mig lite allmänt mör. Vilken tur då att jag lika gärna kan skjuta på dagens plan till imorgon. När jag tänker efter blir det faktiskt nästan bättre. Mer om det imorgon för nu verkar det vara matningsdags igen.
Idag känner jag mig ännu mer trött. Jag sover faktiskt helt ok på nätterna och behöver oftast bara vakna för matning 1-2 gånger. Idag bara 1 gång eftersom den andra gången var klockan sex och då skulle jag ju ändå snart gå upp. Men jag är ändå trött så jag tänker nog prioritera att sova lite idag istället för att träna som jag tänkt. Dessutom har jag träningsvärk lite här och var och känner mig lite allmänt mör. Vilken tur då att jag lika gärna kan skjuta på dagens plan till imorgon. När jag tänker efter blir det faktiskt nästan bättre. Mer om det imorgon för nu verkar det vara matningsdags igen.
måndag 4 november 2013
Tid och tålamod
Idag har jag inte många planer. Inte mer än at träna Body Balance samt hämta Sixten på förskolan. Och ett besök av min kusin. Detta är dock rätt lagom. Saker tar som bekant ofta mycket längre tid med en bäbis i huset. Ja, även om det faktiskt går betydligt snabbare nu andra gången.
Body Balance var det och jag kände för att köra lite gamla koreografier så jag plockade fram den allra första dvd´n jag har. Nummer 53, tillika den jag blev utbildad på. Nostalgi. Lite häftigt att det mesta sitter kvar i minnet trots att det var två år sedan jag senast körde den. Och en riktigt tung krigarlåt är det. Eller så är det bara jag som är lite postgravidsvag. En kombination tror jag. Svettigt blev det.
Jag fick pausa för blöjbyte och amning efter låt 3 då ester bestämde sig för att vakna. Sedan blev det ytterligare ett par kortare pauser för att stoppa in nappen och dylikt, men det är ok. Det gäller att ha tålamod när en ska träna med en bäbis i huset. Tålamod och tid. För det tog 1,5 timme att genomföra ett pass på 50 minuter. Tur då att jag har massa tid. Tålamodet jobbar jag på och det har faktiskt blivit betydligt bättre de senaste åren.
Body Balance var det och jag kände för att köra lite gamla koreografier så jag plockade fram den allra första dvd´n jag har. Nummer 53, tillika den jag blev utbildad på. Nostalgi. Lite häftigt att det mesta sitter kvar i minnet trots att det var två år sedan jag senast körde den. Och en riktigt tung krigarlåt är det. Eller så är det bara jag som är lite postgravidsvag. En kombination tror jag. Svettigt blev det.
Jag fick pausa för blöjbyte och amning efter låt 3 då ester bestämde sig för att vakna. Sedan blev det ytterligare ett par kortare pauser för att stoppa in nappen och dylikt, men det är ok. Det gäller att ha tålamod när en ska träna med en bäbis i huset. Tålamod och tid. För det tog 1,5 timme att genomföra ett pass på 50 minuter. Tur då att jag har massa tid. Tålamodet jobbar jag på och det har faktiskt blivit betydligt bättre de senaste åren.
Etiketter:
Body Balance,
Endorfiner,
Ester,
Livet
lördag 2 november 2013
Tema skivstång
Gym idag igen. Det riktiga, det vill säga inte hemma. Veckans andra och tillika det andra efter förlossningen. Det var roligt, svettigt och lite flåsigt. Styrkan är det inget större fel på men konditionen däremot. Inte på topp...
Jag kände för ett sådant där temapass igen. Skivstången lockade så det fick bli denna som blev dagens tema. Och dagens muskelgrupper blev i huvudsak ben och rygg. Rätt blygsamma vikter eftersom jag trots allt inte vill pressa på för hårt så snart efter graviditeten. Dock kändes det så himla bra så lite tuffare kan jag nog köra ändå. Fint så.
Jag kände för ett sådant där temapass igen. Skivstången lockade så det fick bli denna som blev dagens tema. Och dagens muskelgrupper blev i huvudsak ben och rygg. Rätt blygsamma vikter eftersom jag trots allt inte vill pressa på för hårt så snart efter graviditeten. Dock kändes det så himla bra så lite tuffare kan jag nog köra ändå. Fint så.
fredag 1 november 2013
Gym x 2
Idag är en sån där dag då jag gör tusen saker samtidigt. Vill både passa på att sova, städa, tvätta, träna samt dricka kaffe, äta havssaltchoklad och kolla på Rederiet via Öppet Arkiv (Borde kanske skämmas över att jag fastnat i denna 90-tals-såpa, men va fasen. Nostalgi ju!). Dessutom ska jag amma och bära runt på en bäbis också.
En av oss somnade i gymmet
Men hur som helst lyckades jag iallafall få till trettio minuter coreträning. Enbart övningar med boll men utan någon som helst struktur. Dock svettigt och effektivt. Inland är det bra att känna sig stressad.
En av oss somnade i gymmet
Men hur som helst lyckades jag iallafall få till trettio minuter coreträning. Enbart övningar med boll men utan någon som helst struktur. Dock svettigt och effektivt. Inland är det bra att känna sig stressad.
tisdag 29 oktober 2013
Gympremiär!
Äntligen blev det dags för gymmet! Jag inser att det förmodligen kommer få bli sena kvällar jag får gå dit på vardagarna (tills Ester är 3mån och får vara på mini-Sats) men nu är mamma här och då passade jag såklart på att smita iväg en stund.
Det blev fyrtio minuter effektiv träning och vilken lycka att äntligen få ta i lite! Visst, fortfarande är det inte fråga om något maxande, men jag känner att jag åtminstone kan ta vid där jag slutade några dagar innan förlossningen.
Eftersom jag inte varit där på länge körde jag lite av varje. Lite ben, lite specifika rygg- och axelövningar samt lite allmän bålträning. Och jag kände mig så himla stark! Nästan så att jag undrade om jag verkligen varit gravid. Häftiga kroppen, jag gillar dig verkligen! Ok, jag körde inga superavancerade övningar, det väntar jag ett tag till med, men ändå. Tacksam över turen att bo i just denna kropp och turen att ha fått uppleva (ännu) en så komplikationsfri och lätt graviditet och förlossning är jag.
Det blev fyrtio minuter effektiv träning och vilken lycka att äntligen få ta i lite! Visst, fortfarande är det inte fråga om något maxande, men jag känner att jag åtminstone kan ta vid där jag slutade några dagar innan förlossningen.
Eftersom jag inte varit där på länge körde jag lite av varje. Lite ben, lite specifika rygg- och axelövningar samt lite allmän bålträning. Och jag kände mig så himla stark! Nästan så att jag undrade om jag verkligen varit gravid. Häftiga kroppen, jag gillar dig verkligen! Ok, jag körde inga superavancerade övningar, det väntar jag ett tag till med, men ändå. Tacksam över turen att bo i just denna kropp och turen att ha fått uppleva (ännu) en så komplikationsfri och lätt graviditet och förlossning är jag.
Etiketter:
Glädjeämnen,
Min personlighet,
Styrka
måndag 28 oktober 2013
Tjuvstart
Nä, vet du vad. Nu är jag trött på inaktivitet så jag tjuvstartar lite. Jag känner mig frisk så lite rörlighet i form av yoga kan inte skada. Jag tänker plocka bort de mer fysiska låtarna som pilatesdelen samt krigarna ur den senaste Body Balance-dvd'n och köra resten. Det blir bra. Ska bara få den där Ester att somna.
Etiketter:
Body Balance,
Ester,
Glädjeämnen,
Yoga
söndag 27 oktober 2013
Det blir bättre
Förkylningen är inne på den femte dagen men nu börjar det faktiskt bli bra. Dock tveksamt om det kan bli något gym imorgon som jag så gärna vill. Troligtvis inte för jag vill ju ha minst en extra vilodag sedan jag blivit frisk. En säkerhetsdag liksom. Och idag har jag lite hosta kvar. Segt!
Tillsvidare får jag nöja mig med att få "lyckohormoner" från min familj och ätbara godsaker. Som typ blåbär- och hallonpaj. Mums vad den var god och trevligt besök av Carro med familj hade vi också. Så kul att flera av mina "bloggvänner" har fått bäbisar de senaste månaderna. I torsdags promenerade jag exempelvis med Sofie och hennes bäbis. Trevligt värre sånt där.
Tillsvidare får jag nöja mig med att få "lyckohormoner" från min familj och ätbara godsaker. Som typ blåbär- och hallonpaj. Mums vad den var god och trevligt besök av Carro med familj hade vi också. Så kul att flera av mina "bloggvänner" har fått bäbisar de senaste månaderna. I torsdags promenerade jag exempelvis med Sofie och hennes bäbis. Trevligt värre sånt där.
fredag 25 oktober 2013
Så typiskt
Jag önskar att jag kunde skriva att träningen rullar på, men det gör den inte. Jag har nämligen blivit förkyld. Jag trodde att jag skulle klara mig undan de baciller som först Sixten och sedan Martin drabbats av, men icke. I tisdags kväll kom de även till mig och gav mig halsont och nu hosta samt nästan ingen röst. Skit också. Jag som hade planerat att gå till gymmet idag. Första gången utan mage och allt. Men det får alltså vänta. Så typiskt, det är ju nu när Martin är hemma som det funkar. Tur att mamma kommer på besök nästa vecka. Förhoppningsvis kan postgravidpremiären ske då istället.
Innan bacillerna kom i tisdags hann jag dock med ytterligare ett lätt styrkepass. Det tredje sedan förlossningen och denna gång med gummiband och egen kroppsvikt. Lite olika pushups (på knä, men jag kan nog gå upp på tå nästa gång), roddvarianter, benböj, axelpressar och en avslutande statisk planka på knä (även här kan jag nog gå upp på tå nästa gång). Långsam upptrappning i intensitet. När nästa pass sker återstår alltså att se. Halsontet är nästan borta idag, men så också rösten som sagt. Och så hostar jag en massa så det är tveksamt om det blir någon träning förän efter helgen. Surt, men sant.
Innan bacillerna kom i tisdags hann jag dock med ytterligare ett lätt styrkepass. Det tredje sedan förlossningen och denna gång med gummiband och egen kroppsvikt. Lite olika pushups (på knä, men jag kan nog gå upp på tå nästa gång), roddvarianter, benböj, axelpressar och en avslutande statisk planka på knä (även här kan jag nog gå upp på tå nästa gång). Långsam upptrappning i intensitet. När nästa pass sker återstår alltså att se. Halsontet är nästan borta idag, men så också rösten som sagt. Och så hostar jag en massa så det är tveksamt om det blir någon träning förän efter helgen. Surt, men sant.
torsdag 24 oktober 2013
En liten reflektion
Det är väldigt stor skillnad på att få sitt första barn jämfört med att få sitt andra. Jag minns hur den första tiden med Sixten verkligen karaktäriserades av den där berömda bubblan. Hur det var svårt att hinna äta och hur "orolig" jag var över hur jag skulle klara mig själv om dagarna när Martin började jobba efter fyra (!) veckor. Hur jag, då den dagen kom, kände mig så nöjd över att jag hann duscha medan Sixten fortfarande sov och hur skönt jag tyckte att det var att en kompis skulle komma på besök från Göteborg redan den andra dagen jag var ensam. Haha. Nu när jag tänker på det känns det så himla längesedan och så konstigt. Hur kunde jag tycka att det var "jobbigt" (jobbigt är inte riktigt rätt ord, men du förstår nog vad jag menar) med ett barn?
Denna gång är det så annorlunda. Visst är det väldigt skönt att ha Martin hemma i drygt två veckor, men jag känner att jag, så länge Sixten går på förskolan, lika gärna skulle kunnat klara mig själv från första stund. Det är inte Ester som är den som kräver mest utan Sixten som blir avundsjuk på sin lillasyster och inte är helt tillfreds. Det är mycket utbrott och trots från hans sida just nu och vi är så tacksamma över att han får gå på dagis och ha sina vanliga rutiner. Han är så himla rutinfast och har det lite tufft just nu, men på dagis är allt som vanligt. Visserligen får han vara hemma minst en dag i veckan, men det märks att han är mer tillfreds när han fått leka med sina kompisar och busat ute hela dagarna. Fast lite stolt är han allt över sin lillasyster för när kompisarna vill kika in i vagnen så stor han liksom på vakt och han försöker vara gullig mot henne och vill gärna pussa och klappa på henne. Även om det blir lite väl hårdhänt ibland.
Denna gång är det så annorlunda. Visst är det väldigt skönt att ha Martin hemma i drygt två veckor, men jag känner att jag, så länge Sixten går på förskolan, lika gärna skulle kunnat klara mig själv från första stund. Det är inte Ester som är den som kräver mest utan Sixten som blir avundsjuk på sin lillasyster och inte är helt tillfreds. Det är mycket utbrott och trots från hans sida just nu och vi är så tacksamma över att han får gå på dagis och ha sina vanliga rutiner. Han är så himla rutinfast och har det lite tufft just nu, men på dagis är allt som vanligt. Visserligen får han vara hemma minst en dag i veckan, men det märks att han är mer tillfreds när han fått leka med sina kompisar och busat ute hela dagarna. Fast lite stolt är han allt över sin lillasyster för när kompisarna vill kika in i vagnen så stor han liksom på vakt och han försöker vara gullig mot henne och vill gärna pussa och klappa på henne. Även om det blir lite väl hårdhänt ibland.
måndag 21 oktober 2013
På gång
Helgen har svischat förbi i en himla fart. Förutom diverse aktiviteter och besök har jag hunnit med ytterligare två träningspass mellan amningarna. Ett kort och lätt styrkepass samt ett kort och lätt yogapass. Kort och lätt är liksom det som gäller nu. Fast grejen är att jag tycker att det är för lätt.
Jag har bra kontakt med de inre magmusklerna och ingen diastas vilket gör att jag inte känner mig så himla nyförlöst som jag faktiskt är. Minns att känslan var ungefär den samma efter förra graviditeten också. Jag kör lite dagliga kontaktövningar för bålen ändå dock. Tråkigt så det förslår men det kan ju hur som helst inte skada.
Jag kommer fortsätta att ta det lugnt men känner att jag kan köra lite tyngre än jag gjort tidigare. Övningar och aktiviteter som belastar bäckenbotten mycket väntar jag dock ett tag till med. Jag har bra kontakt och jan knipa både hyfsat hårt och länge, i princip som vanligt faktiskt. Dock känner jag ibland en tyngdkänsla när jag varit ute och stått och gått mycket. Den känslan måste givetvis försvinna och vara borta ett tag innan det blir fråga om någon löpning.
Jag har bra kontakt med de inre magmusklerna och ingen diastas vilket gör att jag inte känner mig så himla nyförlöst som jag faktiskt är. Minns att känslan var ungefär den samma efter förra graviditeten också. Jag kör lite dagliga kontaktövningar för bålen ändå dock. Tråkigt så det förslår men det kan ju hur som helst inte skada.
Jag kommer fortsätta att ta det lugnt men känner att jag kan köra lite tyngre än jag gjort tidigare. Övningar och aktiviteter som belastar bäckenbotten mycket väntar jag dock ett tag till med. Jag har bra kontakt och jan knipa både hyfsat hårt och länge, i princip som vanligt faktiskt. Dock känner jag ibland en tyngdkänsla när jag varit ute och stått och gått mycket. Den känslan måste givetvis försvinna och vara borta ett tag innan det blir fråga om någon löpning.
fredag 18 oktober 2013
När Ester kom till världen
Inför min första förlossning var jag ganska kaxig och tänkte att jag som tränar/springer så mycket och utsätter mig för tuffa utmaningar med jämna mellanrum måste ju klara av att hantera även förlossningssmärtan. Om personer som i vanliga fall inte anser sig vara så smärttåliga klarar av att föda barn måste väl jag också göra det, tänkte jag. Jag hade därför inställningen att så långt som möjligt klara mig utan medicinsk smärtlindring och enbart hantera värkarna med hjälp av yogaandning, TENS samt eventuell massage och akupunktur. Lustgasen var jag lite rädd att må illa av men kunde tänka mig att testa om det skulle behövas. EDA ville jag i möjligaste mån undvika, då detta skrämde mig. Men samtidigt som jag kände stor tilltro till min förmåga att hantera smärtan var jag på samma gång väl medveten om att saker kunde gå helt annorlunda än jag tänkt mig, att förlossningen kunde dra ut på tiden samt att smärtan kunde vara mycket värre än jag föreställt mig, och jag var därför öppen för förslag samt villig att ändra mig längs vägen. Och tur var väl det. Hur det gick kan du läsa här.
Inför denna förlossning var jag mer ödmjuk. Jag läste heller inte på särskilt mycket utan tänkte att det blir ändå som det blir. Dock hade jag en förhoppning om att det skulle bli lättare. I princip alla som fött barn mer än en gång som jag pratat med sa att andra gången är något helt annat än den första. Att det kommer gå så mycket lättare och så mycket snabbare. Jag hoppades att detta även skulle gälla mig. Min inställning var därför även denna gång att i möjligaste mån klara mig utan medicinsk smärtlindring, men att jag kunde tänka mig att våga mig på lustgasen eventuellt. Jag ville i möjligaste mån undvika epiduralen för att inte riskera att även denna gång bli utan krystkänsla och få ett instrumentellt avslut. Jag tänkte att bad, massage och eventuellt akupunktur kunde vara något. Det blev inte riktigt så.
De sista dagarna innan Ester föddes hade jag en hel del sammandragningar och förvärkar på kvällarna. Varje gång tänkte jag att det kanske var något på gång ändå, men innerst inne kände jag att det inte var så. Av någon anledning visst jag att det var på torsdagen hon skulle komma. 10/10 är ett fint datum, särskilt när mamman är född 4/4 och pappan 9/9. Storebror sticker dock ut lite med sitt 18/2.
Vid fyratiden på morgonen torsdag 10/10 vaknade jag av en värk. Den gjorde varken särskilt ont eller var vidare lång, men på något sätt visste jag ändå att den var på riktigt. Blev glad och laddade ner värktimerappen. Börja klocka hade jag dock inte ork till. Dessutom var jag väl medveten om att det förmodligen skulle ta tid innan värkarna blev regelbundna. Gick på toa och upptäckte att jag fått en liten blödning. Tänkte, ja - då är det förmodligen något på gång! Somnade så småningom om och slumrade lite fram till sex då det var dags att gå upp. Sa till Martin att han nog inte skulle åka till jobbet idag, men att han kunde lämna Sixten på förskolan som vanligt och sedan komma hem igen.
Ganska snabbt blev värkarna mer regelbundna men det gjorde inte särskilt ont. De var också rätt korta, mellan 30 och 45 sekunder långa. Eftersom personalen på Södra BB sagt att vi skulle ringa i god tid så att de vet om att vi är på gång och kan prioritera oss en plats, ringde jag när Martin och Sixten gått. Berättade om statusen på värkarna, att de var regelbundna men korta och inte särskilt onda samt om blödningen. Att latensfasen tog över ett dygn förra gången och att jag känner att jag nog kommer kunna vara hemma ett bra tag till. Barnmorskan som jag pratade med sa att det förmodligen är bäbis på gång och att det var bra att jag ringde så att de vet att jag finns och kan planera efter det. Vi kom överens om att jag ringer igen när det börjar bli tufft att vara kvar hemma.
Dagen gick sakta framåt och värkarna fortsatte på ungefär samma sätt. De gjorde mycket mindre ont än i samma fas när Sixten kom. Så fort jag var uppe och rörde på mig kom de oftare men styrkan var ungefär den samma. När jag satt eller låg ner kom de mer sällan men var å andra sidan lite längre. Klockade till och från och de kom med 3-10 minuters mellanrum beroende på vad jag gjorde. Framåt lunch började jag (redan) bli otålig och tog en kort promenad för att eventuellt skynda på lite. Men nja, jag vet inte om det hjälpte något särskilt. Meddelade min syster att vi förmodligen inte skulle behöva åka in för än framåt kvällen, men att hon gärna fick åka och hämta Sixten ändå. Jag vågade inte riktigt släppa iväg Martin eftersom jag visste att det kan gå snabbt när det väl sätter igång.
Klockan blev fyra och jag konstaterade att tolv timmar nu gått. Började nästan tappa modet lite och mentalt ställa in mig på ett liknande förlopp som sist. Emma och Sixten kom hem och Emma fixade middag. Då. Helt plötsligt hände något. Värkarna började göra ont! Och de kom tätare. Jag försökte få i mig mat, men hade helt tappat matlusten. Och poff så gick vattnet. Ingen störtskur direkt, men det märktes. Och med ens förändrades karaktären på värkarna. Pauserna blev minimalt korta, om de ens existerade. Styrkan ökade rejält och det började göra ont på riktigt. Jag tog en snabbdusch och bad sedan Martin ringa Södra BB igen. Själv hade jag svårt att prata. Tog en alvedon bara för att, men hade inga större förhoppningar om att den skulle hjälpa. En alvedon liksom…
Först fick vi besked om att det var fullt och jag kände bara NEJ, inte igen (Sist fick vi åka till Karolinska istället för till SöS som vi valt.). Barnmorskan i telefon skulle dock se vad hon kunde göra och bad om att få återkomma. Några långa minuter gick och för mig började det bli riktigt tufft. Men så ringde hon upp och sa att de ordnat ett rum och att vi kunde åka på direkten. Vilken otrolig lättnad! Jag ville så gärna få föda på Södra BB som jag hört så mycket positivt om och där jag gått på MVC under hela graviditeten. Ett helt annat ställe än en vanlig förlossningsavdelning. Mycket mindre sjukhuslikt och så lugnt och harmoniskt. Jag tyckte att jag kunde vara värd det efter min förra förlossning som inte alls blev vad jag tänkt mig.
Taxin kom som tur var inom bara ett par minuter. När jag stod i hallen och skulle ta på mig skorna fick jag ett litet uns krystkänsla. Eller kanske snarare en tryckkänsla. Ett tryck nedåt. Samtidigt som jag blev lättad – det betydde ju förhoppningsvis att jag inte skulle behöva ha så här ont i många timmar till – blev jag lite rädd att det skulle bli som sist. Då kände jag, efter att vattnet hade gått, ett enormt tryck nedåt hela tiden, trots att jag bara var öppen 4cm när jag kom in. Men jag försökte tänkta positivt nu och tro mer på den första känslan – att det nog inte borde vara så lång tid kvar.
Taxiresan var inte rolig. Klockan var strax före sju på kvällen så det var, tack och lov, inga köer. Men att ha starka värkar nästan utan paus är inte särskilt rolig var du än befinner dig. Och sittande i en taxi är inget undantag. Varje gupp var en pina och jag upplevde att det gjorde mer ont när jag satt än det gjort när jag stått upp hemma. Tillslut kom vi dock fram och blev insläppta av den underbart lugna barnmorskan Hanna som skulle vara vår egna barnmorska. De få metrarna till hissen gick långsamt. Värkar hela tiden och när de var som värst var jag tvungen att stanna. Ironiskt fick vi rummet allra längst bort i korridoren så det tog sin tid. Men väl där möttes vi av ett skönt nyvädrat rum där det spelades lugn och rogivande musik på låg volym.
Jag hade svårt att göra något annat än att stå lutad mot en stol och försöka tackla de intensiva värkarna så gott det gick. Hur jag skulle kunna ta mig till sängen kunde jag inte förstå. Jag var som fastvuxen. Jag sa också att jag kände att jag nästan ville krysta i varje värk, vilket Hanna bekräftade. Det märktes. Så med gemensamma krafter lyckades vi få mig till sängen så att Hanna kunde känna på magen, lyssna på hjärtat samt koppla CTG samtidigt som hon läste min roman till förlossningsbrev. Sedan blev jag undersökt och hon konstaterade att jag var fullt öppen. Vilken lättnad! Hon ringde även in ytterligare en barnmorska för assistans med inskrivning med mera. ”För det kommer komma en bebis här snart”. Förstå känslan när jag hörde de orden! Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.
För att undvika en lika stor bristning som jag fick förra gången ville Hanna att jag skulle ligga på sidan, eller ännu hellre stå på knä. Själv undrade jag var jag skulle få krafter till den förflyttningen ifrån. På något sätt tog jag mig dock över till sidan, men där var det stopp. Jag kunde bara inte förmå mig till att ta mig upp på knä. Kroppen lydde inte. Det enda den ville göra var att trycka ut den där bäbisen. Tydligen. Så jag fick ligga där. Med övre benet på en annan säng i ett högre läge.
Och så kom den där kraften som jag hört så mycket om men aldrig kände under min första förlossning. Krystreflexen. Vilken kraft! Vilken häftig känsla! Hur kroppen liksom bara gjorde vad den skulle. Hur den kunde. Hur JAG kunde! Det gjorde fasansfullt ont, särskilt mot slutet. Ju närmre slutet jag kom desto värre. Men då jag ändå både förstod och kände att det inte kunde vara långt kvar så gick det att stå ut. Kände ändå att jag var tvungen att fråga om det var långt kvar. Det var det inte bekräftade Hanna och förklarade att hon nu skulle guida mig och att jag, för att undvika stora bristningar, inte fick krysta i alla värkar. Att jag skulle flåsa mig igenom vissa. Ok. Det ska jag nog klara av.
Jag hade inte riktigt något begrepp om tiden här men kände att det borde i alla fall mer handla om minuter än halvtimmar och timmar. Det stärkte mig. Och nu började jag känna att det närmade sig slutet. En brännande skärande smärta när huvudet tänjde ut vävnaden. Hanna sa att huvudet skymtar i varje värk. Otroligt peppande att höra. Typ som när du kommer in på upploppet och ser målet där framme. Fast tusen gånger bättre. (Vad är det föresten för idiot som kommit på att likna en förlossning med ett marathon?! Det finns INGEN likhet. Om ett marathon skulle kännas som en förlossning tror jag faktiskt att det skulle vara väldigt få som skulle springa marathon. Vad är belöningen där liksom? I jämföresle?. Dum liknelse!) Och helt plötslig säger hon att huvudet är ute. Va – tänker jag. Redan?! ”Är huvudet ute? upprepar jag. ”Ja, och på nästa värk behöver du inte ta i särskilt mycket, dina värkar kommer trycka fram bebisen ändå” (Jag tror i alla fall att det var här hon sa så. Minnet är dock lite luddigt så det kan ha varit tidigare också.) Och vips. Så var bäbis ute. En liten tjej såg jag direkt jag vände mig om. Precis som vi anade mot slutet. Alldeles perfekt.
Och alla smärta som bortblåst. Är inte kroppen alldeles fantastisk? Och tänk, jag kunde föda barn! Dessutom utan smärtlindring. Det trodde jag nog inte riktigt att jag skulle klara av, med tanke på hur det blev när Sixten föddes. Men jag hade visserligen inte så mycket att välja på. Taxin var framme några minuter efter sju. I journalen står att vi skrevs in 19:17 (men då hade vi varit där en liten stund). Vidare står det att jag hade krystvärkar från kl 19:35. 20:01 var Ester ute. Inte mycket tid till att få smärtlindring alltså. Och som jag har förstått det är det ändå inget som hjälper särskilt mycket under utdrivningsskedet.
Att föda barn är ingen tävling och ingenting att prestera. Även om det är en enorm prestation i sig, oavsett på vilket sätt det sker. Men ändå känner jag en känsla av revansch. Jag KAN. Min kropp kan föda barn. Jag kan tåla smärta. Jag FÖDDE, jag blev inte förlöst som förra gången. Den känslan!
En liten, fullt normal, bristning av andra graden syddes efter att moderkakan kommit ut. Inget som gjorde jätteont men det var heller inte särskilt behagligt. Men när du har en varm bäbis som ligger och kikar på dig därifrån bröstet spelar sådant inte någon roll. Och all den där smärtan jag hade under knappt två timmar var och är hon så himla värd. Finaste lilla Ester.
Inför denna förlossning var jag mer ödmjuk. Jag läste heller inte på särskilt mycket utan tänkte att det blir ändå som det blir. Dock hade jag en förhoppning om att det skulle bli lättare. I princip alla som fött barn mer än en gång som jag pratat med sa att andra gången är något helt annat än den första. Att det kommer gå så mycket lättare och så mycket snabbare. Jag hoppades att detta även skulle gälla mig. Min inställning var därför även denna gång att i möjligaste mån klara mig utan medicinsk smärtlindring, men att jag kunde tänka mig att våga mig på lustgasen eventuellt. Jag ville i möjligaste mån undvika epiduralen för att inte riskera att även denna gång bli utan krystkänsla och få ett instrumentellt avslut. Jag tänkte att bad, massage och eventuellt akupunktur kunde vara något. Det blev inte riktigt så.
De sista dagarna innan Ester föddes hade jag en hel del sammandragningar och förvärkar på kvällarna. Varje gång tänkte jag att det kanske var något på gång ändå, men innerst inne kände jag att det inte var så. Av någon anledning visst jag att det var på torsdagen hon skulle komma. 10/10 är ett fint datum, särskilt när mamman är född 4/4 och pappan 9/9. Storebror sticker dock ut lite med sitt 18/2.
Vid fyratiden på morgonen torsdag 10/10 vaknade jag av en värk. Den gjorde varken särskilt ont eller var vidare lång, men på något sätt visste jag ändå att den var på riktigt. Blev glad och laddade ner värktimerappen. Börja klocka hade jag dock inte ork till. Dessutom var jag väl medveten om att det förmodligen skulle ta tid innan värkarna blev regelbundna. Gick på toa och upptäckte att jag fått en liten blödning. Tänkte, ja - då är det förmodligen något på gång! Somnade så småningom om och slumrade lite fram till sex då det var dags att gå upp. Sa till Martin att han nog inte skulle åka till jobbet idag, men att han kunde lämna Sixten på förskolan som vanligt och sedan komma hem igen.
Ganska snabbt blev värkarna mer regelbundna men det gjorde inte särskilt ont. De var också rätt korta, mellan 30 och 45 sekunder långa. Eftersom personalen på Södra BB sagt att vi skulle ringa i god tid så att de vet om att vi är på gång och kan prioritera oss en plats, ringde jag när Martin och Sixten gått. Berättade om statusen på värkarna, att de var regelbundna men korta och inte särskilt onda samt om blödningen. Att latensfasen tog över ett dygn förra gången och att jag känner att jag nog kommer kunna vara hemma ett bra tag till. Barnmorskan som jag pratade med sa att det förmodligen är bäbis på gång och att det var bra att jag ringde så att de vet att jag finns och kan planera efter det. Vi kom överens om att jag ringer igen när det börjar bli tufft att vara kvar hemma.
Dagen gick sakta framåt och värkarna fortsatte på ungefär samma sätt. De gjorde mycket mindre ont än i samma fas när Sixten kom. Så fort jag var uppe och rörde på mig kom de oftare men styrkan var ungefär den samma. När jag satt eller låg ner kom de mer sällan men var å andra sidan lite längre. Klockade till och från och de kom med 3-10 minuters mellanrum beroende på vad jag gjorde. Framåt lunch började jag (redan) bli otålig och tog en kort promenad för att eventuellt skynda på lite. Men nja, jag vet inte om det hjälpte något särskilt. Meddelade min syster att vi förmodligen inte skulle behöva åka in för än framåt kvällen, men att hon gärna fick åka och hämta Sixten ändå. Jag vågade inte riktigt släppa iväg Martin eftersom jag visste att det kan gå snabbt när det väl sätter igång.
Klockan blev fyra och jag konstaterade att tolv timmar nu gått. Började nästan tappa modet lite och mentalt ställa in mig på ett liknande förlopp som sist. Emma och Sixten kom hem och Emma fixade middag. Då. Helt plötsligt hände något. Värkarna började göra ont! Och de kom tätare. Jag försökte få i mig mat, men hade helt tappat matlusten. Och poff så gick vattnet. Ingen störtskur direkt, men det märktes. Och med ens förändrades karaktären på värkarna. Pauserna blev minimalt korta, om de ens existerade. Styrkan ökade rejält och det började göra ont på riktigt. Jag tog en snabbdusch och bad sedan Martin ringa Södra BB igen. Själv hade jag svårt att prata. Tog en alvedon bara för att, men hade inga större förhoppningar om att den skulle hjälpa. En alvedon liksom…
Först fick vi besked om att det var fullt och jag kände bara NEJ, inte igen (Sist fick vi åka till Karolinska istället för till SöS som vi valt.). Barnmorskan i telefon skulle dock se vad hon kunde göra och bad om att få återkomma. Några långa minuter gick och för mig började det bli riktigt tufft. Men så ringde hon upp och sa att de ordnat ett rum och att vi kunde åka på direkten. Vilken otrolig lättnad! Jag ville så gärna få föda på Södra BB som jag hört så mycket positivt om och där jag gått på MVC under hela graviditeten. Ett helt annat ställe än en vanlig förlossningsavdelning. Mycket mindre sjukhuslikt och så lugnt och harmoniskt. Jag tyckte att jag kunde vara värd det efter min förra förlossning som inte alls blev vad jag tänkt mig.
Taxin kom som tur var inom bara ett par minuter. När jag stod i hallen och skulle ta på mig skorna fick jag ett litet uns krystkänsla. Eller kanske snarare en tryckkänsla. Ett tryck nedåt. Samtidigt som jag blev lättad – det betydde ju förhoppningsvis att jag inte skulle behöva ha så här ont i många timmar till – blev jag lite rädd att det skulle bli som sist. Då kände jag, efter att vattnet hade gått, ett enormt tryck nedåt hela tiden, trots att jag bara var öppen 4cm när jag kom in. Men jag försökte tänkta positivt nu och tro mer på den första känslan – att det nog inte borde vara så lång tid kvar.
Taxiresan var inte rolig. Klockan var strax före sju på kvällen så det var, tack och lov, inga köer. Men att ha starka värkar nästan utan paus är inte särskilt rolig var du än befinner dig. Och sittande i en taxi är inget undantag. Varje gupp var en pina och jag upplevde att det gjorde mer ont när jag satt än det gjort när jag stått upp hemma. Tillslut kom vi dock fram och blev insläppta av den underbart lugna barnmorskan Hanna som skulle vara vår egna barnmorska. De få metrarna till hissen gick långsamt. Värkar hela tiden och när de var som värst var jag tvungen att stanna. Ironiskt fick vi rummet allra längst bort i korridoren så det tog sin tid. Men väl där möttes vi av ett skönt nyvädrat rum där det spelades lugn och rogivande musik på låg volym.
Jag hade svårt att göra något annat än att stå lutad mot en stol och försöka tackla de intensiva värkarna så gott det gick. Hur jag skulle kunna ta mig till sängen kunde jag inte förstå. Jag var som fastvuxen. Jag sa också att jag kände att jag nästan ville krysta i varje värk, vilket Hanna bekräftade. Det märktes. Så med gemensamma krafter lyckades vi få mig till sängen så att Hanna kunde känna på magen, lyssna på hjärtat samt koppla CTG samtidigt som hon läste min roman till förlossningsbrev. Sedan blev jag undersökt och hon konstaterade att jag var fullt öppen. Vilken lättnad! Hon ringde även in ytterligare en barnmorska för assistans med inskrivning med mera. ”För det kommer komma en bebis här snart”. Förstå känslan när jag hörde de orden! Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.
För att undvika en lika stor bristning som jag fick förra gången ville Hanna att jag skulle ligga på sidan, eller ännu hellre stå på knä. Själv undrade jag var jag skulle få krafter till den förflyttningen ifrån. På något sätt tog jag mig dock över till sidan, men där var det stopp. Jag kunde bara inte förmå mig till att ta mig upp på knä. Kroppen lydde inte. Det enda den ville göra var att trycka ut den där bäbisen. Tydligen. Så jag fick ligga där. Med övre benet på en annan säng i ett högre läge.
Och så kom den där kraften som jag hört så mycket om men aldrig kände under min första förlossning. Krystreflexen. Vilken kraft! Vilken häftig känsla! Hur kroppen liksom bara gjorde vad den skulle. Hur den kunde. Hur JAG kunde! Det gjorde fasansfullt ont, särskilt mot slutet. Ju närmre slutet jag kom desto värre. Men då jag ändå både förstod och kände att det inte kunde vara långt kvar så gick det att stå ut. Kände ändå att jag var tvungen att fråga om det var långt kvar. Det var det inte bekräftade Hanna och förklarade att hon nu skulle guida mig och att jag, för att undvika stora bristningar, inte fick krysta i alla värkar. Att jag skulle flåsa mig igenom vissa. Ok. Det ska jag nog klara av.
Jag hade inte riktigt något begrepp om tiden här men kände att det borde i alla fall mer handla om minuter än halvtimmar och timmar. Det stärkte mig. Och nu började jag känna att det närmade sig slutet. En brännande skärande smärta när huvudet tänjde ut vävnaden. Hanna sa att huvudet skymtar i varje värk. Otroligt peppande att höra. Typ som när du kommer in på upploppet och ser målet där framme. Fast tusen gånger bättre. (Vad är det föresten för idiot som kommit på att likna en förlossning med ett marathon?! Det finns INGEN likhet. Om ett marathon skulle kännas som en förlossning tror jag faktiskt att det skulle vara väldigt få som skulle springa marathon. Vad är belöningen där liksom? I jämföresle?. Dum liknelse!) Och helt plötslig säger hon att huvudet är ute. Va – tänker jag. Redan?! ”Är huvudet ute? upprepar jag. ”Ja, och på nästa värk behöver du inte ta i särskilt mycket, dina värkar kommer trycka fram bebisen ändå” (Jag tror i alla fall att det var här hon sa så. Minnet är dock lite luddigt så det kan ha varit tidigare också.) Och vips. Så var bäbis ute. En liten tjej såg jag direkt jag vände mig om. Precis som vi anade mot slutet. Alldeles perfekt.
Och alla smärta som bortblåst. Är inte kroppen alldeles fantastisk? Och tänk, jag kunde föda barn! Dessutom utan smärtlindring. Det trodde jag nog inte riktigt att jag skulle klara av, med tanke på hur det blev när Sixten föddes. Men jag hade visserligen inte så mycket att välja på. Taxin var framme några minuter efter sju. I journalen står att vi skrevs in 19:17 (men då hade vi varit där en liten stund). Vidare står det att jag hade krystvärkar från kl 19:35. 20:01 var Ester ute. Inte mycket tid till att få smärtlindring alltså. Och som jag har förstått det är det ändå inget som hjälper särskilt mycket under utdrivningsskedet.
Att föda barn är ingen tävling och ingenting att prestera. Även om det är en enorm prestation i sig, oavsett på vilket sätt det sker. Men ändå känner jag en känsla av revansch. Jag KAN. Min kropp kan föda barn. Jag kan tåla smärta. Jag FÖDDE, jag blev inte förlöst som förra gången. Den känslan!
En liten, fullt normal, bristning av andra graden syddes efter att moderkakan kommit ut. Inget som gjorde jätteont men det var heller inte särskilt behagligt. Men när du har en varm bäbis som ligger och kikar på dig därifrån bröstet spelar sådant inte någon roll. Och all den där smärtan jag hade under knappt två timmar var och är hon så himla värd. Finaste lilla Ester.
Etiketter:
Bäbisen,
Ester,
Glädjeämnen,
Livet,
Utmaningar
torsdag 17 oktober 2013
Lite lätt träning
Jag blev inte svettig och det kändes knappt som att jag tränade. Förutom i bröstryggen som är stel eftersom jag pga tunga bröst samt spända/framåtroterade axlar (lätt att få det när bröstvårtorna är lätt såriga och det gör satans ont de första sekundrarna vid varje amning) på grund av ammande. Så latsdragen och rörlighetsövningen gjorde verkligen gott.
Inte särskilt tufft med andra ord och det var ju precis det som var meningen. Ester är faktiskt bara en vecka gammal. En vecka som gått otroligt snabbt. För en vecka sedan låg hon i magen och väntade på att det skulle bli kväll så att hon kunde komma ut. Häftigt.
Inte särskilt tufft med andra ord och det var ju precis det som var meningen. Ester är faktiskt bara en vecka gammal. En vecka som gått otroligt snabbt. För en vecka sedan låg hon i magen och väntade på att det skulle bli kväll så att hon kunde komma ut. Häftigt.
tisdag 15 oktober 2013
Ester
Fysisk status
Kroppen är verkligen fascinerande. Den återhämtningsförmågan alltså! Det har bara gått knappt fem dagar sedan lillasyster (Som precis fått ett namn, återkommer med det när alla de närmsta fått ta del av det.) kom ut, men jag känner mig redan väldigt väl återhämtad.
Bäckenbotten känns inte helt som vanligt men på god väg att bli stark igen. Är jag bara lite duktig med kniptränandet så är jag nog snart tillbaks där jag var innan vad gäller den punkten.
Om jag fick någon separation av den raka bukmuskeln så har den hur som helst gått tillbaks nu. Jag känner mig ungefär som vanligt i vardagen och begränsas inte av försvagad bålmuskulatur. Men förmodligen skulle jag fortfarande vara lite svagare om jag skulle få för mig att testa tunga bålövningar. Vilket jag naturligtvis inte tänker göra än på ett tag. Jag känner mig dock redo att börja med mycket lätt styrketräning med egen kroppsvikt och yoga inom några dagar så om inget oförutsett kommer händer kommer jag nog göra det.
Springet får givetvis vänta dock. Först ska jag bli normalstark i bäckenbotten igen och dessutom känna att jag har full kontroll på bålen. Tills dess får jag nöja mig med att promenera för att få frisk luft och (lite) endorfiner. Jag fick en liten bristning som krävde några stygn och jag är fortfarande lite lätt svullen och öm. Därför tar jag det lugnt och tempot är ganska långt ifrån något som gör mig svettig dock. Det är heller inte fråga om några långpromenader.
Jag har ingen brådska och kommer precis som vanligt och som efter förra graviditeten lyssna på kroppen. Den talar om när det är läge att växla upp. Eller om jag behöver växla ner. Jag vet att jag kommer att komma tillbaks till där jag var innan jag blev gravid, kanske till och med ett snäpp till. Kroppen är fantastisk och ger jag den rätt pusselbitar i rätt takt och ordning kan den ta mig hur långt som helst (nästan).
Bäckenbotten känns inte helt som vanligt men på god väg att bli stark igen. Är jag bara lite duktig med kniptränandet så är jag nog snart tillbaks där jag var innan vad gäller den punkten.
Om jag fick någon separation av den raka bukmuskeln så har den hur som helst gått tillbaks nu. Jag känner mig ungefär som vanligt i vardagen och begränsas inte av försvagad bålmuskulatur. Men förmodligen skulle jag fortfarande vara lite svagare om jag skulle få för mig att testa tunga bålövningar. Vilket jag naturligtvis inte tänker göra än på ett tag. Jag känner mig dock redo att börja med mycket lätt styrketräning med egen kroppsvikt och yoga inom några dagar så om inget oförutsett kommer händer kommer jag nog göra det.
Springet får givetvis vänta dock. Först ska jag bli normalstark i bäckenbotten igen och dessutom känna att jag har full kontroll på bålen. Tills dess får jag nöja mig med att promenera för att få frisk luft och (lite) endorfiner. Jag fick en liten bristning som krävde några stygn och jag är fortfarande lite lätt svullen och öm. Därför tar jag det lugnt och tempot är ganska långt ifrån något som gör mig svettig dock. Det är heller inte fråga om några långpromenader.
Jag har ingen brådska och kommer precis som vanligt och som efter förra graviditeten lyssna på kroppen. Den talar om när det är läge att växla upp. Eller om jag behöver växla ner. Jag vet att jag kommer att komma tillbaks till där jag var innan jag blev gravid, kanske till och med ett snäpp till. Kroppen är fantastisk och ger jag den rätt pusselbitar i rätt takt och ordning kan den ta mig hur långt som helst (nästan).
lördag 12 oktober 2013
På hemmaplan
Vi har varit hemma redan sedan efter lunch igår och håller för fullt på med att vänja oss vid vår nya tillvaro. Sixten är en stolt storebror men det är inte helt enkelt för honom, vilket är lätt att förstå. Helt plötsligt får en ny person en massa uppmärksamhet han själv tidigare fått. Dessutom är han lite småsjuk, vilket inte underlättar. Det hela underlättas dock av en, hittills, väldigt nöjd och lättskött bäbis.
Förlossningen blev en, till skillnad mot den förra, väldigt snabb och "enkel" historia. Det blev inte någon lång tid på Södra BB direkt. In och föda, sova och åka hem ungefär. Det kommer förmodligen bli en halv roman i förlossningsberättelse så småningom ändå om jag känner mig själv rätt.
Bäbis har fortfarande inte något namn, men snart har vi nog bestämt oss. Det har ju trots allt vara gått knappt två dygn. Det känns som en mycket längre tid än så. Så självklar känns den nya tillvaron.
Förlossningen blev en, till skillnad mot den förra, väldigt snabb och "enkel" historia. Det blev inte någon lång tid på Södra BB direkt. In och föda, sova och åka hem ungefär. Det kommer förmodligen bli en halv roman i förlossningsberättelse så småningom ändå om jag känner mig själv rätt.
Bäbis har fortfarande inte något namn, men snart har vi nog bestämt oss. Det har ju trots allt vara gått knappt två dygn. Det känns som en mycket längre tid än så. Så självklar känns den nya tillvaron.
Etiketter:
Bäbisen,
Familj,
Glädjeämnen,
Kärlek,
Livet,
Utmaningar
fredag 11 oktober 2013
10/10 20:01
Vi har ännu en gång fått världens finaste bäbis till oss. 20:01 kom en 3280g och 51cm lång ännu namnlös filur ut. Redan så älskad det går att bli. Den lyckan!
Etiketter:
Bäbisen,
Endorfiner,
Glädjeämnen,
Känslor,
Kärlek,
Livet,
Mål,
Utmaningar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)