Mot skogen!

Bild från familjejoggen här om dagen.

Om ett par timmar sätter vi oss på tåget och far mot värmlandsskogen. Mot lugn och ro, springturer och massa god mat. Egentligen skulle det bli Sixtens första festival och vi skulle lyssna på massa bra musik (fast Sixten skulle nog ha nöjt sig med ett kort besök, resten av tiden hade han nog föredragit att umgås med mormor, morfar, mostrar, plastmostrar, plastmorbror, plastmorfar och plastmormor..), dricka vin i plastmugg och prata gamla festivalminnen. Men det gick ju sådär med de planerna. Istället får det bli träningsläger. Och semester. Det positiva med det är att man sparar pengar, slipper bli bakis och blir lite bättre löpare. Även fast festivalandet kommer vara saknat. Jag hoppas den återuppstår.

Husgudarna

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Kent. Många. Första gången var mitt i vintern, jag tror det var -97. På "Parkhallen" i Arvika. Det kan nog ha varit min första spelning ever och jag tyckte att det var bra men alldeles för hög volym. Haha. Sommaren -98 såg jag dem för andra gången, mitt i sommaren på min första Arvikafestival (Jag var lite sen jag vet, men mamma och pappa var nog lite väl överbeskyddande, festivaler är farliga grejer.), då var jag sexton år. Nu är jag tjugoåtta och Kent är precis lika bra nu som då. På ett sätt mycket bättre. Men det går inte att komma ifrån att det är de gamla låtarna man (jag och stora delar av publiken) vill höra. När de inleder med "Utan dina andetag" håller jag på att börja storgrina. Sansar mig dock och nöjer mig med en liten tår i ögonvrån.

Resten av spelningen är bra, riktigt bra, men jag saknar storheterna från albumen Isola och Verkligen. Jag vet att" 747" förr eller senare kommer. Jag vet att efter den går de ut, kommer tillbaks och kör en eller två låtar för att sedan avsluta med "Mannen i den vita hatten 16 år senare". Jag vet allt detta men fylls ändå av miljoner känslor när introt drar igång. Jag fumlar med kameran och får tillslut igång den. En av tidernas absolut finaste låtar. En liten snutt. Skakigt. Darrigt. Men lyssna och njut.

Jag har även sett en Robyn som var synthigare än någonsin och gnistrade som en jätteslipad diamant. Jag har sett annat. Men det tar vi en annan gång. "Du och jag ska aldrig dö".

Semester!

Sista dagen innan semestern började jag med att gå upp sjukt tidigt för att äta frukost. Igen. Fast den här gången var det inte för att jag skulle kunna springa, utan för att kunna cykla. Det var längesedan sist då jag inte instruerar några pass under sommaren. Har tänkt cykla för andra i en evighet men det tycks aldrig få plats. Men idag så. Strax innan kvart i sju satt jag redo på cykeln. Fyrtiofem minuter senare konstaterade jag att antingen har mina ben glömt bort hur man cyklar (och/eller blivit svaga) eller så var det något konstigt med min klocka. Trots att jag, under passets tre pulstoppar, tog i som om jag vore jagade av ormar och hade benen fulla med mjölksyra, vägrade pulsen gå över 85% strecket. Trots att jag var rejält flåsig och trots att jag kände hjärtat picka på där inne. Mystiskt. Nog för att jag hade min löpmaxpuls (som jag tror är min absoluta maxpuls) inställd på klockan och nog för att jag ofta har svårt att få upp pulsen som deltagare (som instruktör påverkar pratet mig rätt mycket) tog det här nog prisernas pris. Men, men, en bra start på dagen var det iallafall och caféfrukosten efteråt smakade ljuvligt.

Nu firar jag arton dagars ledighet med en kort kvälljogg. Jag ska lufsa runt så sakta som kroppen kräver i värmen och bara njuta. Ska bara skölja ur hårfärgen ur håret och tänka igenom mina festivaloutfits en gång till och kanske kolla spelschemat. Roliga grejer! Men jag är glad åt att jag har hus att bo i, att bo på festivalcamping är jag alldeles för gammal för.

Snart semester

Idag tyckte benen att det var jobbigt att cykla hem från jobbet. Och att promenera till och från ica var inte heller någon hit. Fötterna värker och hela jag är täckt av ett lager fukt efter en dags jobbande i en bastu (typ). Inte sådär jättestor chans att kroppen skulle gå med på att springa alltså. Det känns lite som dåliga bortförklaringar, men det är faktiskt inte det. Tro mig, jag vill inget hellre än att springa fort, men det går verkligen inte. Tur att det är under en kort period det är såhär, annars hade det varit svårt att få till någon utveckling..

Något som dock är roligare är att jag bara har två dagar kvar att jobba innan jag går på två och en halv veckas semester! Jag kommer vara på resande fot i princip hela tiden så träningen kommer ju i och för sig ändå bli lite som den blir. Kanske lika bra att det är outhärdligt varmt då. Ett och annat pass ska jag såklart försöka få till, men det blir ju inte på långa vägar som när jag är hemma. Första stoppet bli finaste Värmland och Arvikafestivalen. Träffa några av de bästa vännerna vännerna, uppleva massor av bra musik och få rysningar av den fantastiska stämningen. Och kanske känna mig lite gammal, men det är smällar man får ta.

Imorn börjar jag min näst sista jobbdag med att gå upp sådär sjukt tidigt igen. Det är min enda chans att försöka få till något som går snabbare än lufstempo. Någon slags kvalité är planen, men vad kroppen tycker om det återstår att se. Ikväll lägger jag mig tidigt tillsammans med den där boken som jag är helt uppslukad av. Läs!

Festivaler tar på krafterna

Helt slut sitter jag nu på tåget hem till gbg igen. Av någon anledning sov jag knappt någonting inatt och känner mig mer som en zombie än en människa. Gårdagen spenderades mestadels i soffan, att gå på festival tar på krafterna. Om jag inte hade varit med förr och vet att det alltid blir såhär efter en helgs festivalande, hade jag nästan trott att jag blivit gammal på riktigt..

Egentligen hade jag ju planerat att starta en superträningsvecka idag, men jag tror faktiskt att det får vänta tills imorn. Jag prioriterar nog några timmars sömn innan det är dags att gå till jobbet vid fem. Men imorn blir det andra bullar! Intervall på morgonen och pump på kvällen (om det finns några platser, om inte får det blir gymmet istället).

Vi blev fotade..

Bild lånad från Rockfoto.nu

Festivalrapport

Gårdagens outfit (bilden är dock tagen en annan dag då jag provade nya kjolen)



Marcus Krunegård som var ungefär som förväntat. De låtar jag gillar var superbra, de jag gillar mindre lite mindre bra.




Lite vindrickande och socialiserande vid några vänners camp



Min vänsterfot och någon annans öl



Nyfiken Xeldavalp

Jag hinner knappt andas..

1. Ligger vaken halva natten på grund av att någon idiotgranne någonstans i huset har en vild singstarfest som antagligen höll halva lunden vakna. På en tisdag!

2. Klockan ringer 05.30 och jag släpar mig upp, äter frukost och kravlar mig upp på cykeln för 30min färd till jobb nummer 1.

3. Jobbar 7-13, mycket att göra eftersom det är superfint väder och folk vill bada/simma i utepoolen.

4. Byter snabbt om och simmar 2000m i medelsnabbt tempo i utepoolen. Tog ca 47min och jag har noll koll på om det är bra eller dåligt. (Vet dock att jag har simmat några minuter snabbare när det var tävling/tidtagning i skolan.) Snabb dusch och sen upp på cykeln igen.

5. Slänger ihop en snabbmiddag i form av pasta, gröna linser och frysta minimorötter (kokas i samma vatten, mycket smart av mig) som blandas med pesto. Kanske inte världens godaste rätt, men det funkar och snabbt går det!

6. Sätter mig ute i solen och äter och ringer samtidigt till en vän, pappa och mamma det gäller att vara effektiv.

7. Börjar fundera över vad jag ska ha med mig till Arvika, lägger fram det mesta och målar sen naglarna.

8. Stressar iväg till Ica och köper mellanmål och bodylotion. En snabb sväng förbi Dahls Bakeshop för att köpa latte.

9. Klockan är 17 och jag börjar jobba på jobb nummer 2. Nu har en timme gått och jag sitter här och bloggar.

10. 22.00 kommer jag stänga och gå hem för att sova. Eventuellt blir det en lugn kvällsjogg innan läggdags. Om inte blir det istället en lugn jogg sjukt tidigt imorn bitti (nästan på natten). Det kan ju vara bra att bli lite euoforisk och komma i "ljummet vin i plastmugg, massa bra musik och härliga vänner stämningen". (Sova kan jag göra på tåget)

Runners High! (Eller jag behöver inget knark, det räcker att springa)

Trots att klockan inte ens var tio när jag gav mig ut var det redan nästan 20 grader varmt i skuggan! Tänkte att det nog inte kommer gå så bra, eftersom min kropp inte gillar att springa i gassande sol. Så fel jag hade. Benen ville inget hellre än att springa. Fort. Jag hade stora problem med att hålla farten nere. Jag fick säga åt benen på skarpen flera gånger att nu får de lugna ner sig, jag har en förkylning i kroppen och måste ta det lugnt!

När jag springer ner längs Linnégatan och Maia sjunger om Göteborg går det rysningar längs armarna och jag märker att jag börjar fånle. Det känns som om det lika gärna kunde varit jag som skrivit texten, det känns som om den handlar om mig. Och benen bara springer av sig själva, snabbare och snabbare. Ända tills låten är slut och jag återvänder till verkligheten igen.



Appropå det där med knark.. När jag sprang längs allén (en lång grusallé mitt i stan) luktade det precis som Hultsfredsfestivalens camping (främst skogsdelen) brukar lukta när man vaknar på fredag morgon; en blandning mellan spyor, urin och gammal fylla. Mindre trevligt alltså. Ändå kan jag inte låta bli att sakna min ungdoms galna festivalliv lite.. Fast de olika dofterna kan jag klara mig utan. Tur att jag kommer från Arvika och därmed kan gå på festival, men bo hemma hos mamma eller pappa och slippa doften av varma spyor. Och tur att jag har mitt eget knark; löpning (och lite rödvin ibland).

Förtydligande: Jag brukade inte knarka på festivalerna. Om man inte räknar alkohol som knark då.