tisdag 31 augusti 2010

Vattenlöpning och myggbett

Jag överlevde faktiskt morgonens vattenlöpning. Det var till och med ganska roligt. Eller ja, helt ok åtminstone. Så ok att jag mycket väl kan tänka mig att köra det regelbundet framöver. Men det får vänta tills magen bäbisen inte vill att jag springer på riktigt mer.

Det blev iallafall 40min vattenlöpning och 5min nedsim. Hade vi haft mer tid hade jag gärna simmat lika länge som löpt, men det får bli en annan gång. Eftersom jag mest fokuserade på att få till tekniken fick jag inte upp pulsen sådär jättemycket, men mot slutet fick jag lite fart på kroppen och lyckades komma upp i närmare 80% iallafall. Med lite mer erfarenhet går det alldeles säkert att få till riktigt jobbiga pass.


Bild snodd från Madde. Synd att inte myggen syns..

Något jag däremot var nära att dö av var myggorna i Skatås. Under kvällens kettlebellarmy hade vi sällskap av sisådär två miljoner mygg som glatt kalasade på varende kvadratmillimeter de kunde komma åt. Så fort man inte rörde sig framåt/bakåt/uppåt/i sidled hade man typ tjugo stycken sittande på kroppen. De verkade aldrig bli mätta heller. Tur att jag har ett par liter blod extra för tillfället. Ett extra lager hull att bita i också föresten.

måndag 30 augusti 2010

Speed..

Fortsätter på intensiva banan. Hoppa upp ur sängen, in med nyponsoppa, på med kläder, ut och morgonjogga. Långfrukost framför tv´n och så jobb hela långa dagen. Därefter direkt för en kvartalsutbildning i cykel. En föreläsning med temat periodiserad träning. Inget nytt för mig, men repetition är aldrig fel. Även intressant att höra andras åsikter och tankar.

In med lite kvällsmat och så marsch i säng. Klockan ringer tidigt för noll sju ska jag infinna mig utanför Valhallabadet. Något nytt ska testas. Jag befarar att jag kommer halvdö av tristess (vadå förutfattade meningar) så därför har jag fixat sällskap och vi har dessutom mutat oss själva med lyxfrukost på café efteråt. Vad det är? Vattenlöpning såklart.

Jobba lite mera och så kettlebellarmy på kvällen. Får nog se till att planera in övningar som jag själv kan vara lite delaktig i. Vill inte ha en repris på förra veckans tandhackande.

Phu. På onsdag blir det sovmorgon!

söndag 29 augusti 2010

Intensivt

Det har varit en intensiv helg. Tiden har gått i ett nafs. Efter jobb och fem timmars bussresa var jag väl inte mitt piggaste jag när det var dags för fest, men jag gjorde mitt bästa för att hålla humöret uppe. Och svårt är annat när man är bland så roliga människor. Framåt midnatt började ögonen dock svida lite och magen var fyrkantig. Fyrkantig av all god mat jag ätit alltså. Höll mig dock vid liv fram till tvåtiden och var faktiskt inte först med att lämna partyt.

Vi (jag och Martin) hann med en frukost med värdparet och några andra nattgäster innan vi åkte åt varsitt håll igen. Ytterligare fem timmars bussåkande. Och snipp snapp snut så var helgen slut. Några timmar fick vi ihop den här gången, men vi har ytterligare tre helger i rad tillsammans framför oss. Sen blir det lite knapert med kramandet igen. Denna ständiga väntan och längtan. Tänk så jag ska njuta när vi slipper detta.

Rosa dygnet

Jag är ganska dålig på att "marknadsföra" mig själv. Mest för att jag helt ärligt har väldigt svårt för det. Inte för att jag tycker att jag är dålig på något sätt, utan mest för att jag tycker att det finns tillräckligt mycket hypande och ryggdunkande i branschen. Eller kanske för att jag är dum? Jag vet inte. Jag fattar ju att det är på det viset man tar sig framåt i den här världen. Kunskap och sånt är inte lika viktigt i alla sammanhang. Fast ärligt talat är jag heller inte ute efter någon ära och berömmelse. Jag vill känna att jag är bra på det jag gör men om sedan hela världen vet om det eller inte spelar mindre roll.

Oj, nu blev det snurrigt. En lång inledning på ett kort meddelande. Det jag egentligen ville säga är att helgen den 2:e och 3:e oktober går Rosa dygnet av stapeln på Sportlife Exclusive i Göteborg. I ett dygn kan du cykla för duktiga instruktörer. Emellanåt kan du även träna i andra former, också det för duktiga instruktörer. Det kostar förvisso en liten slant, men alla slantar som kommer in går oavkortat till Rosa Bandets insamling till förmån för bröstcancer. Om man vill kan man välja att spendera en timme tillsammans med mig. Mellan klockan nollåttanollnoll och nollåttafemtiofem på söndagmorgonen tar vi oss upp och över Hagnesta Hill. Häng med om du vill!



Så, nu har jag marknadsfört mig själv lite för en gångs skull. Fast mest vill jag att du är med och skänker pengar, om du sen väljer att göra det genom att cykla för mig, någon av de andra cykelinstruktörerna, genom att träna i någon annan form eller bara fika spelar mindre roll. Kom och skänk!

lördag 28 augusti 2010

Kallt, höstigt, underbart!

För andra dagen i rad vaknade jag fem minuter innan klockan, pigg och utvilad! Har det vänt nu tro? Igår åt jag en liten minifrukost (Ett stort glas nyponsoppa och två kokta ägg) och åkte därefter till lyxgymmet och körde ett styrkepass. (Jag upptäckte även hur mycket kroppen faktiskt har förändrats utseendemässigt på bara några månader (häftigt!), men mer om det någon annan gång.) Därefter utelyxfrukost och jobb.

Idag drack jag ett stort glas nyponsoppa och klädde sedan på mig springkläder. Inklusive jacka, vilket kändes som ett bra tecken. Det är höst nu, min bästa springårstid! Och inte blev jag besviken inte. Trots lite träningsvärksstel rumpa och bara halvvakna ben svävade jag fram. Visserligen i ett riktigt långsamt lufstempo, men vad gör det? Det var sol (fast sen lite regn), det var kyligt och det var höstigt. Det var underbart!


Denna morgon var det denna som framkallade mest minnen. Någonstans längst där framme, inklämd mot staketet står en 19 årig Andréa och känner ungefär samma känslor som en morgon drygt nio år senare.

Nu är jag redo för jobb, fem timmars bussresa och 30 års fest. Tänk vad lite springning kan göra.

torsdag 26 augusti 2010

När man är förkyld får man tröstshoppa!

Speciellt sådana saker som det skriker Andréa om!



Jag köpte också ett par byxor. I garderoben fanns nämligen bara ett par som passade/kändes sköna. Innan jag köpte dem för typ två veckor sedan fanns det inga alls. Så kan det gå när man inte har använt byxor på hela sommaren och har en bäbis som växer i magen. Det ska bli intressant att se hur länge de två jag nu har i min ägo kommer passa. Något annat jag fått köpa nytt är bh´s. Är redan inne på andra omgången nya.. När jag inte jobbar går jag mest klädd i klänningar eller kjolar. Tur att jag har mänder av sånt (även om alla antagligen inte passar längre) även om många är riktigt gamla. Dyrt att behöva köpa en helt ny garderob liksom. Hur roligt det än skulle vara! Man borde få bidrag till sånt :)

Jag var bara tvungen att skriva av mig lite

Vaknade med pyttelite halsont i morse så det passar bra att vara ledig och spendera lite tid sovande. Fast jag har inte bara sovit, jag har även bläddrat lite i senaste nummret av Fitness Magazine. Jag brukar köpa det då och då (Eller ja, kanske typ nästan varje nummer när jag tänker efter) även fast jag varje gång förvånas över hur lite nytt det är (Där liksom i den andra träningstidningen jag läser; Runners world.).

Där fanns iallafall en artikel om programledaren för den svenska versionen av Biggest Looser, Tanja Djelevic. Jag har nog aldrig sett ett helt program av detta (amerikanska) fenomen som så många verkar gilla. Jag har slökollat på någon repris någon helgmorgon någon gång då och då, men alltid bytt kanal i ren ilska över hur deltagarna behandlas. Jag och den där amerikanska kvinnan (Ja jag vet att hon heter Gillian Michaels och att många verkar avguda henne.) skulle antagligen inte komma så bra överens om vi träffades och diskuterade träning/kost och vår syn på hälsa. Ok, jag förstår att det hela måste twistas till lite när det är TV och egentligen kanske hon är en jättesnäll person, men så som hon framstår i det där programet blir jag bara ledsen.

För det första begriper jag inte varför man ska tävla om att gå ner i vikt. Men tv är tv och det är väl sådant folk vill se. (Och det är ju inte Gillians fel såklart.) Problemet är bara att om man är såpass överviktig som de flesta av deltagarna i programmet är så är det allt som oftast "något större" som ligger bakom. Man blir inte gravt överviktig bara sådär. Ätstörningar och andra bakomliggande psykiska problem är nog snarare regel än undantag. Och är det då rätt väg att gå genom att vara med i en gånerivikttävling i tv? Är det då rätt att genom skrämseltaktik "tvingas" springa/träna flera timmar per dag (Från dag ett, även fast de flesta antagligen inte har rört på år och dag.) samtidigt som man äter minimalt lite? För mig är det helt obegripligt hur man kan resonera så. Hur går det för de här deltagarna efter programets slut?

Jag kan förstå att det kan ge en rejäl kick och motivationshöjning att snabbt förlora kilon i början, men vad händer sedan? Visst, man kanske kommer ner till en mer hälsosam vikt men hur ska det gå sedan när man ska klara sig själv? Och hur ska det fungera i längden när man inte tar tag i den bakomliggande orsaken (ätstörningen) utan bara ett av symtomen (övervikten)?

Ja, det är tv. Och deltagarna har själva valt att vara med. Jag blir bara så ledsen över den bild som förmedlas av hälsa/kost/träning. Var är glädjen? (Ok, jag har som sagt inte sett så mycket, så rätta mig gärna om jag har fel!)

I vilket fall som helst så verkar programledaren i den svenska versionen, Tanja, ha en syn på hälsa som mer liknar min. Att hälsa är något livslångt och innefattar alla delar av livet. Det är ett stort plus. Men faktum kvarstår ju ändå; hur bra är det att hetsbanta och hetsträna? Och dessutom tävla om det? I tv? Jag kommer nog inte klara av att kolla så mycket av den svenska versionen heller..

onsdag 25 augusti 2010

Lite halvkrassligt

Det där regnet igår var nog inte så bra. Idag har jag frusit, snorat och känt mig allmänt eländig. Inte sjuk på riktigt men lite halvkrasslig sådär. Så jag kurerar mig bäst jag kan. Imorn är jag passande nog ledig så jag ska försöka att sova en hel del. Det kan behövas för på lördag väntar en intensiv dag. Jobb, fem timmars bussåkande och så direkt till en 30års fest. Jag kanske borde utlysa en gissningstävling angående hur länge jag orkar hålla mig vaken..

Nu blir det iallafall honungste och något annat mumsigt. Måste bara fundera ut vad.

Och så en stilla undran; varför försöker den där nya "gåtmannen" i Fångarna på fortet vara som den gamla? Det lyckas inte särskilt bra..

tisdag 24 augusti 2010

Dålig tajming

Jag tänkte att jag liksom skulle slå två flugor i en smäll och lufsa lite lugnt upp till skatås och kvällens kettlebellarmy istället för att ta cykeln. Det är ganska exakt 3km och om jag hade ork kunde jag ju springa hem också tänkte jag. Så blev det inte. Istället blev det såhär:

1. Går iväg upp för en lång backe där jag brukar börja mina transportsträckor till Skatås. Dumt att börja i brant uppförsbacke när man är kall liksom.
2. Garmin tar oändligt lång tid på sig att hitta satelliterna.
3. Det börjar regna lite.
4. Det börjar regna mycket.
5. Ställer mig under en balkong för att vänta ut det värsta.
6. Regnet avtar och jag ger mig iväg.
7. Benen känns lagom pigga och jag hittar ett skönt lufstempo. Vill inte springa för fort, det går trots allt svagt uppför större delen av vägen.
8. Det börjar ösregna. Då menar jag verkligen ÖSREGNA: Värsta skyfallet jag vistas i tror jag. Och inte slutar det efter några minuter heller som det ofta brukar göra. Nä, det håller i sig ända tills jag är framme i Skatås.
9. Inte en endaste fläck är torr och jag undrar hur jag ska överleva att instruera, och därmed stå en hel del still, kettlebellarmy i 75min.
10. Jag är med och kör en del övningar och lyckas på så sätt bli pyttelite varmare. Men någon ork har jag inte, den försvinner liksom någon gång på vägen mot förvandlingen till isbit. Mina nya skor förvandlas dessutom till lermonster och jag vill nästan fälla en liten tår.
11. Mot slutet av passet fryser jag så mycket att läpparna är blå och jag står och skakar. Visserligen till hälften av skratt över hur roligt leriga deltagarna är där de kämpar med att släpa runt kettelbells från en punkt till en annan och en tredje. Att jag skrattar är nog min räddning.
12. Jag sprang inte hem. Jag åkte varm bil.
13. Det är tur att det finns varmvatten i dschen. Både för min egen skull och för mina skors. Det är ännu mer tur att det finns spenatsoppa med ägghalvor kvar sedan igår. Och att frysen är full av hembakt bröd som man lätt kan tina. Och att jag har stora temuggar.

Har jag sagt att jag gillar djur föresten?




Fårmamma med lammunge i Trondheim i juli

Sovdag önskas

Tänk om man kunde få en dag då man bara fick sova hela dagen. Sova och äta. En sådan dag hade suttit fint just nu. Det skulle vara skönt att få slippa jäspa konstant, vara så trött att man nästan sluddrar när man pratar och att gå runt med ögon så trötta att de tåras.


En annan gång när jag var väldigt trött :) 1500m över havet i juli.

Sen borde jag skärpa mig och sluta planera så mycket. Inse att jag inte kan ha en plan som innehåller nästan lika mycket träning (om än mindre löpning) som vanligt. Det går ju inte, det är bara att inse. Det är dumt och slitsamt att bli arg på sig själv för att tröttheten ofta vinner över viljan att springa/cykla/yoga/styrketräna. Det tar ytterligare en bit av den dyrbara energin. Dumt. Skärp dig. Det som blir av är bra, det som inte blir av blir helt enkelt inte av. Ingen idé att hetsa upp sig över det. Var sak har sin tid.

måndag 23 augusti 2010

Söndag, måndag

Gårdagen bjöd på en salig blandning av återhämtningsjoggande, lite coreträning, bokläsande samt middag med spelkväll. Lyxigt så det förslår.

Även fast det inte var en "riktig" tävling i lördags och jag inte tog ut mig på något sätt, så kändes det rätt självklart att återhämtingsjogga igår. Det hör ju liksom till (Förutom när ben och fötter gör så inte att det knappt funkar att gå, som typ efter marathon.) och i längden gynnas jag ju av det. Dagen till ära hade jag ett par nya skor att testa, vilket gjorde att det kändes än mer självklart. 3km belv det. Haha. Nog för att återhämtningsjoggar är korta (och springs låångsamt), men så kort har jag nog inte sprungit på många år. Dock var det alldeles lagom. 30min core därefter gjorde nog gott. Men det är svårt att få till bra ryggövningar nu när det börjar kännas lite obehagligt att ligga på mage/med magen mot bollen. Men med ett gummiband till hjälp går det något bättre iallafall.

Lite slöande, bokläsande och allmän oeffektivitet bar det sedan iväg för middag och spelkväll med en hög vänner. Vi är verklgien inne i en sällskapsspelsperiod och det är riktigt kul även om man inte vinner alltid. Det gjorde jag dock igår. På ren tur. Nybörjartur. Så kan det gå.

Idag tog jag sovmorgon (efter att ha sagt hejdå till Martin halv fem i morse) och efter jobbet är det en annan vänmiddag som hägrar. En fin start på veckan.

söndag 22 augusti 2010

Lite suddiga pics


Uppvärmning..

Jag måste medge att det känns lite konstigt att vara jättenöjd med en tid som faktiskt är nära 6min från mitt milrekord. Fascinerande hur man anpassar sig efter rådande omständigheter. Något som jag är mindre nöjd med är mitt fotande. Jag är verkligen ingen "riktig" bloggare som har med sig kameran överallt. Fast så bloggar jag visserligen mest förs själva skrivandets skull också. Här bjuds dock på ett par suddiga bilder från Martins mobil. Så varsågoda.

Att posera framför kameran har aldrig varit, och kommer aldrig bli, min starka sida. Det märks.

10km glädje

Det kändes väldigt konstigt att inte vara det minsta lilla nervös inför ett lopp. Inte ens lite förväntansfullt pirrig var jag. Kolugn och nästan slö är snarare en bra beskrivning av mitt sinnestillstånd. Kostade på mig en kort uppvärmning som kändes rätt seg, men gick in i min startfålla med målet att hitta halmarakänslan. Det skulle ju såklart betyda ett betydligt långsammare tempo nu än vad det skulle gjort i våras, men jag kände på mig att det skulle vara alldeles lagom idag. Då har jag en bit till mjölksyran men jag springer heller inte och mysjoggar.

Jag placerade mig långt bak och och försökte hålla till höger. Starten gick och massan började röra sig. Jag tog det lugnt och fint, inget rusande här inte. Första kilometern passerade jag på strax över 5min och fick rysningar i hela kroppen av glädjen jag kände över att kunna springa. Förvånades lite över att såpass många ändå höll mitt tempo. Jag kände mig definitivt inte långsammast och det kändes skönt att känna att jag inte var ensam om att vara i "fel"startgrupp.

Jag pinnade på i mitt trivsamma tempo och vips kom en backe som inte varit med under tidigare lopp. Man verkar lägga till en backe för varje år. En första året, två andra året och så nu tre det tredje året. Sänkte tempot rejält och lyckades undvika några högre halter mjölksyra. Nedför sen och så var halva loppet gjort. Fortsatte njuta av stämningen och min förmåga att trots allt springa såpass snabbt även fast min kropp är rejält mycket annorlunda nu än den brukar. Kände mig nästan lite rebellisk (som springer lopp även med en bäbis i magen) när jag lyssnade på denna och var helt plötsligt framme vid backe nummer två. Sänkte återigen tempot och tog mig även denna gång upp utan att känna särskilt mycket syra. Lite ned, lite rakt och så den tredje och minsta backen. Därefter nedför och där var det mindre än 2 km kvar. Hittade ett skönt flow längs vasagatan, svängde upp mot avenyn och hejdade mig lite. Upp hela vägen och sedan var det bara slutet kvar. Med ca 500m kvar kostade jag på mig en spurt. Förvånades över hur många jag passerade och hade knottror på hela kroppen när jag vände upp mot målrakan med denna i lurarna. Finns det något bättre sätt att avsluta ett Göteborgslopp på?

51:24 (51:21 officiell tid) stoppade jag min klocka på. Grymt nöjd och ja, nästan lite stolt. Jag lyckades ta mig runt utan att ta ut mig och jag lyckades dessutom göra det på en mycket bättre tid än jag vågat hoppas på. Men tiden är trots allt sekundär. Det viktigaste är känslan och att jag fortfarande kan. Det kändes "lätt" hela vägen och jag mådde hur bra som helst. Och om jag mår bra mår förmodligen bäbisen också bra.

lördag 21 augusti 2010

Jag tror det blir start

Det är lördag, det är grått och höstigt och jag tror att jag ska starta ikväll. Jag känner mig än så länge ganska pigg och förhoppningsvis känns det så även resten av dagen. Jag hoppas att det inte börjar ösregna bara, för då vet man aldrig vad som änder med min motivation. I vanliga fall hade det ju inte hindrat mig, men nu har jag blivit lite lat och bekväm.



Jag har inga tidsmål utan vill bara springa och för en gångs skull försöka njuta av loppet. Inte ofta det händer på ett 10km lopp så det är väl bäst att passa på. Jag tycker att jag borde ta mig in under 55min utan att ta ut mig, men jag har lovat mig själv att inte bli arg om jag inte gör det. Banan inbjuder inte direkt till några pb´n så på det viset känns det rätt skönt att jag inte kan springa som i vanliga fall. Jag hade aldrig kunnat kunnat slå 44:30 ändå. Men den tiden finns kvar och en vacker dag kommer jag springa snabbare.

torsdag 19 augusti 2010

Längesen vi sågs

Vegetarisk hamburgare med bröd. Ugnsrostade potatisar, morätter och rödbetor. Vitkålssallad med godaste vinägretten. Därefter varm oboy och en bok. Det är ganska skönt med vilodagar ändå.

I huvudet finns dock tankar om vad jag ska ha för taktik på lördagens midnattslopp. Om jag ska springa det vill säga, det bestämmer jag under dagen på lördag. Det stressar mig lite att jag kommer starta i grupp 1c. En grupp där jag definitivt hade hört hemma i vanliga fall, men där jag verkligen inte platsar med begynnande mage och en kropp som får mjölksyra av minsta lilla. Risken finns att folk kommer irritera sig på mig sådär som jag själv irriterar mig på folk som inte har vett att placera sig i rätt startgrupp. Jag tycker inte om att ogillas. Jaja. Men jag kommer åtminstone hålla mig så långt åt höger jag bara kan.



Nu släpper jag det där och koncentrerar mig på oboyen och boken istället. Och tänker på att Martin kommer hit imorn. Det var längesen vi sågs. Tre veckor. Alldeles för lång tid om du frågar mig.

onsdag 18 augusti 2010

Cykeleufori



Ikväll har jag cyklat för en kollega på mitt gamla gym och återigen slogs jag av hur viktig musiken är för att jag ska kunna prestera. Den här mannen har ofta musik jag gillar, men idag var det något alldeles särskilt bra! Ganska tung synth större delen av passet fick mig att orka trots att benen hade lite träningsvärk sedan gårdagens kettlebellarmy (och då var jag ändå bara instruktör..), att jag fick mjölksyra hur lätt som helst och att jag har gått omkring som en zombie större delen av dagen. Det hade garanterat inte funkat om musiken varit av en sådan art som inte faller mig i smaken. Jag älskar att träna till bra musik! Ja, det var mest det jag ville säga.

Något helt annat än det avsedda

Jag är inte direkt känd för mitt tålamod. Om vi ska rada upp tre typiska Andréa-egenskaper så är otålighet/dåligt tålamod nog en av dem. Envishet är nog den andra och sen har vi ju det där enorma rättvisetänket. Helst ska allt vara milimetrrättvist. Orättvisor är nog det absolut värsta jag vet. Egentligen är kanske alla de här grejerna rätt bra, de driver mig framåt, men jag borde öva upp mitt tålamod lite mer. Så bra då att jag har en bäbis i magen och verkligen måste ha i tålamod. Jag måste ha tålamod och acceptera att jag inte kommer kunna sätta några nya personbästa förän tidigast om ett år. Men det är ju så tråkigt att vänta!

Fast lite lustigt är det där med tålamodet, eller bristen på det snarare, ändå. Jag är trots allt ganska bra på att ta en sak i taget, skynda långsamt och sakta men säkert bli en bättre löpare och förbättra mina tider på samtliga distanser. På något sätt inser jag ju att det är bättre att det får ta lite tid men att jag då håller mig skadefri, än att jag bara rusar på och istället rikserar både skador och sjukdom. Bra så. Men det behöver ju inte betyda att jag inte går och blir sjukt frustrerad då och då. Och jag måste ju erkänna att det ibland känns som att det går oerhört långsamt. För "alla andra" verkar det ju gå snabbt! För vissa verkar det så lätt. Varför kan en del springa sjukt snabbt utan att knappt träna? Det där med orättvisor var det ja. Hur mycket jag än fokuserar på mig själv, mina mål och mina egna träningsupplägg är det svårt att inte snegla på "alla andra", jämföra upplägg, tider och resultat. Ganska dumt faktiskt. Men då är det tur att jag har den där envisheten. Att jag är stönig som man så fint säger på Värmländska. Envist fortsätter jag på min egen väg och tar mig förhoppningsvis ända fram.

Nu har jag skrivt ett helt inlägg om något helt annat än vad jag hade tänkt. Avsikten var att dela med mig lite om kommande säsongs mål och eventuella tävlingar, men det blev visst något anant av det hela. Jaja, jag kan fundera på det där ett tag till då. Fortsättning följer.

tisdag 17 augusti 2010

Ett stycke springning till samlingen

Jag tog mig minsann upp tidigt i morse! Visserligen en kvart försenad men ändå. Tänkte att jag skulle testa ett nytt koncept, så istället för att gå upp fem, äta frukost och sedan sova en timme till, gick jag nu upp halv sex (nåja, kvart i, råkade som sagt znooza lite..) åt lite mer än en halv vanlig frukost, höll mig vaken och gav mig ut 45 minuter senare. Mindre zoombie när jag gav mig iväg. Men där slutade de bra grejerna. Eller ja, jag tror nog inte den tunga känslan berodde på mitt nya koncept, utan mer på att det är en sån dag. Det går upp och det går ner. För ett par veckor sedan gick det väldigt mycket ner, sen gick det upp och det kändes nästan som vanligt. Nu går det ner igen. Men skit samma, huvudsaken är att jag kan utöva någon form av spring, jogg eller lufs. Måste dock shoppa nya skor. Lite mer dämpade skor än olika skalor av lättviktsskor kan nog vara på sin plats nu när jag ska bli tung på riktigt (Alltså tung även ur vanliga-människor-synpunkt och inte bara ur löparsynpunkt.) Någon slags medelhård distans lyckades jag iallafall få till. Ett snitttempo strax över 5:30 (trots motvind!) och 9,5km till samlingen. Samlingen som nu mer inte ökar särskilt snabbt. Springer kanske en tredjedel så mycket som jag gjorde i våras. Men som sagt; all springning, joggning, lufsning är bra grejer just nu. Usch så jag kommer sakna det när jag inte kan längre!

måndag 16 augusti 2010

Yogi

Jag har slarvat med yogan den senaste veckan. Eller ja, inte kört ett enda pass är en bättre beskrivning. Nu har jag i och för sig inte kört så många andra pass heller, kroppen har inte varit riktigt på topp och helst velat sova hela tiden. Men tillbaks till yogan. När jag inte kört det på någon dryg vecka är det alltid samma stela baksida (Och idag även stela magmuskler! Har aldrig hänt förr..) som möter mig när jag ska upp i min första hund. Känner mig minst sjuttio år gammal och vill genast lägga ner allt som har med yoga att göra. Fast sen skärper jag mig, accepterar dagens utgångsläge och gör det bästa av situationen. 45 minuter senare är jag kanske inte supermjuk, men åtminstone lite mindre stel. Tänk så lite som behövs.


Den här finingen fick jag upp när jag googlade "yoga hund".

Det var dock nära att jag inte tog mig upp idag heller. Ögonen ville inte öppna sig och det var i ett nästan sovande tillstånd jag satte mig på mattan. Jag undrar hur det kommer kännas imorgon. Planen är nämligen att försöka springa lite igen då. Eftersom det inte är så smart att springa utan mat i magen när man har en bäbis boende därinne betyder det att jag måste upp sådär sjukligt tidigt igen. (Nej, det går inte att springa på kvällen efter jobbet just nu. Det går att lufsa, men inte springa.) Så nu håller vi en tumme för att nästa natt är en natt med bra sömn och att ögonen åker upp alldeles av sig själva. Ok?

söndag 15 augusti 2010

Kroppen regerar

Min kropp vill tydligen inte riktigt samma som min hjärna och mitt hjärta. Kroppen vill mest sova (men pigg verkar den inte bli ändå) medan hjärnan och hjärtat vill göra massor av andra saker. Hjärtat och hjärnan verkar spela i underläge för det är hela tiden kroppen som vinner. Fascinerande. Ta exempelvis det här med kaffe. Jag dricker vanligtvis ganska mycket kaffe. Men så en dag för någon dryg månad sedan vaknade jag upp och kände avsmak för kaffe. Jag mådde illa bara jag kollade på kaffebryggaren. Typ. Jag var så innerligt trött och kunde knappt hålla ögonen öppna. En kopp kaffe hade suttit fint, men det gick verkligen inte.

Numer kan jag dricka en kopp per dag om jag vill, men jag tycker inte det smakar på långa vägar lika gott som det brukar. Kroppen vill tydligen inte ha kaffe, vilket i och för sig kanske är rätt naturligt, det är ju trots allt en form av "gift".

En annan grej är godis. Jag äter fortfarande ganska mycket godis (Ja, jag tycker att det är gott, jag äter varierat och näringsrikt i övrigt så varför skulle jag inte göra det?) men jag behöver en mycket mindre mängd för att bli nöjd. Om jag innan behövde femton bitar innan jag blev nöjd räcker det nu med ungefär hälften. Konstigt. Undrar vad nästa grej är? Vad som helst, bara det inte blir morgongröten med hallon, solrosfrön och mellanmjölk. Eller jordgubb- och apelsinjuicen. Eller morgonägget. Denna frukost är det godaste som finns.

torsdag 12 augusti 2010

Musik ♥ Löpning / Löpning ♥ Musik

I en timme, arton minuter och ungefär trettio sekunder var jag (vi) ute och lufsjoggade. Mera jogg än lufs faktiskt, vilket känns bra. Det var trots allt efter jobbet och dessutom var luften fuktig. På en timme, arton minuter och ungefär trettio sekunder hinner man höra ett par låtar. En av dem var denna. Jag hoppas du har tillgång till Spotify och kan höra för det är en bra springpepplåt! Jag minns att jag under maran lyssnade på den tre gånger i rad bara för att jag blev så boostad av den. Även om dess text egentligen inte har ett endaste dugg med löpning att göra så har den ändå det.

"Look to the right and begin to run and baby don´t you ever stop." /.../ "Turn to the right and speed up yor feet you are the fastest of them all."

Musik ger mig så mycket och är ett perfekt komplement till min löpning. Två delar av mig kan mötas på något sätt. Känslor ventileras dubbelt, minnen kommer upp till ytan och sinnet ljusnar. Det är svårt att förklara, men musiken förstärker löpningen och löpningen förstärker musiken. Det här är något av det jag tycker är finast just nu;

Övning i spontanitet

Igår hade jag planerat att springa lite halvlång distans. Kanske hade jag planerat lite yoga på morgonen också, det minns jag faktiskt inte. Jag är så sjukligt trött på morgonen nuförtiden så jag glömmer bort vilken morgon som hör till vilken dag. Underligt. Jag var riktigt laddad och hade med mig extra många mellanmål till jobbet. Men så helt plötsligt ser jag att jag har fått ett sms. En middagsinbjudan som löd ungefär; "Idag ska vi ha middag som tack för flytthjälp. Vill du komma hit och äta god mat?". Oj. Jag måste erkänna att det ställde till det lite i mitt huvud, jag är en extremt planerande människa och har svårt för allt för plötsliga infall (Även om jag såklart får sådana ibland ändå). Men sen skärpte jag till mig. Det är klart att jag ska äta god mat istället för att springa! Springa kan jag göra en annan dag, jag tränar faktiskt inte inför OS (I synnerhet inte just nu.) Och två vilodagar i rad har väl aldrig skadat? Så det blev jättegod trerätters middag, bubbelvatten (Rödvinet såg fruktansvärt gott ut, det måste medges. Finns det goda alkoholfria rödviner?) och sällskapsspel.

Imorse skulle det alltså vara dags för det där halvlånga distanspasset. Men det gick inte nu heller. Efter mindre än sex timmars sömn är jag inte pigg i vanliga fall. Nu är jag dödstrött. Jag menar sådär dödstrött att det inte går att få upp ögonen alltså. Sådär dödstrött att man mycket väl kan stänga av alarmet och somna om och sova i tre timmar till. Men jag nöjde mig med en timme. Sen körde jag 30min core istället. Den halvlånga distansen väntar fortfarande. Nu börjar även skorna (som inte varit ute sedan i söndags) ropa, så ikväll är det dags. Eller? :)

tisdag 10 augusti 2010

Ibland blir det konstigt

Klockan ställd på nollfemnoll trots att jag kom i säng lite för sent och sov oroligt hela natten. Kravlade mig upp, åt frukost och sen ner tillbaks i den varma sängen. Halv sju var det dags igen. Upp och i springkläder. Men vänta nu. Lilltån. Hur kunde jag glömma den? Den gjorde lite ont på jobbet igår, men så fort jag kom hem och tog av skorna försvann visst detta. Och borta var det, ända tills jag tog på mig strumpor och var på väg att sätta fötterna i rosa räserskorna. Bah. Orkar inte ha mer ont. Orkar inte springa och ha ont, orkar definitivt inte gå runt på jobbet och ha ont för en liten (ganska stor) blåsas skull. Kapitulerar, drar av mig alla kläder, ramlar ner i sängen igen och somnar på stört. Det blir vilodag idag. Kvällens eventuella body balance byter jag mot kompisfika (eller vad vi nu ska göra). Det är det som är det fina med att inte ha några tävlingar att springa snabbt på framför sig. Utan att blinka kan man hoppa över, ställa in och planera om pass. Rätt bra som omväxling. (Även om det inte är på SÅ blodigt allvar annars heller. Jag är rätt bra på att ställa in och planera om även i vanliga fall.)

måndag 9 augusti 2010

Lilltår och sånt

Jag sov inte som en prinsessa inatt. Jag sov riktigt dåligt. Först hade jag problem med att somna och när jag väl gjorde det vaknade jag en timme senare och hade jätteont i ena lilltån. Ja, du läste rätt, lilltån. Hade en blåsa där som jag inte kunde låta bli att massakera. Det brukar bli så bra så. Det blev det denna gång också. I ett dygn tydligen. Nu pulserade hela lilltån och hur jag än vände och vred på mig gick det inte över. Jag försökte ligga så tån inte stötte emot något men det hjälpte inte. Sen försökte jag ligga med foten i högläge, men inte det heller hade någon effekt Tillslut gick jag upp och svalde en alvedon, hur töntigt det än kändes. Inte gick det över. Tillslut somnade jag tydligen i ren utmattning och när jag slog upp ögonen nästa gång var klockan halv nio. Halv nio!! Jag försover mig ytterst sällan (minns inte ens hur många år sedan det var sist) och greps såklart av halv panik. Jobbmässigt sett är det ju jättelugnt, jag börjar inte förän 9:45 och det tar bara 10min att cykla dit. Men själsmässigt kändes det som en katastrof och som hela dagen var förstörd. Att jag missade min planerade morgonyoga spelade mindre roll, men att behöva "stressa" med frukosten betydde desto mer. För vanliga människor är det säkert helt normalt att ha endast ha en timme på sig på morgonen, men jag vill ha min tid! Lugn och ro och en sak i taget. Nåväl, till jobbet kom jag, som vanligt några minuter "för tidigt", och resten av dagen blev faktiskt helt ok. Förutom att jag måste diska nudå kanske. Diskmaskin är en sak jag ska skaffa när jag får ett större bo.

söndag 8 augusti 2010

Superdag

Vilken superdag jag haft idag. Först lite sovmorgon följt av frukost framför tv´n. Lite bokläsande och en tupplur. Sen det sköna springpasset och därefter rester av gårdagens tapasmat (Hemmafixat tillsammans med kusin plus flickvän!) till lunch. En megastor jordgubb- och rabarbermuffin med latte och finaste sällskapet i form av världens bästa Susanna! Och inte nog med det; kvällen avslutades med utemiddag tillsammans med vännen och föredetta kollegan Carro. Nu är det bara tedrickande, bokläsande och det dagliga kvällspratet med Martin kvar. Sen tänker jag sova som en prinsessa. Hur har Du haft det?

Given up perfection is what I do

En fin rad i en fin låt. Och det är nog det jag har gjort. Genast är känslan en annan. Utan krav, utan press. Glädje och tacksamhet över det jag klarar. Inte frustration och tårar över det jag inte kan.


Lite (mycket) större bröst, lite rundare mage men samma gamla starka ben


Detta i kombination med en lägre temperatur och frånvaro av sol ger min kropp styrka och lätthet. 18, 1km tog jag, och bäbisen som bor i magen, oss idag. 18,1km glädje och tacksamhet. På lätta fötter och med starka ben. I ett vanligt långpasstempo runt 5:45 fart joggade vi fram med musiken som sällskap. På köpet fick jag en idé om en cykelklass jag tänker sätta ihop. En slags temaklass med både passande namn och underbart musikinnehåll. Andra halvan av namnet består av ordet "Hill". Vad den första halvan består av håller jag för mig själv ett tag till.

fredag 6 augusti 2010

Än kan jag!

Jag kunde inte somna igår. Hur jag än försökte så gick det inte. Jag var alldeles uppe i varv över allt fint som skrivits till mig och över lättnaden att äntligen kunna prata och skriva som jag vill. Nu är det bara en lite större bäbismage som fattas så att folk jag möter förstår varför jag springer så sakta :)

På något vis lyckades jag tydligen få sova några timmar iallafall, men jag kan ju inte påstå att jag kände mig utvilad när jag "tvingades" upp klockan fem. I zoombietillstånd fixade jag frukost, åt och läste ännu fler fina ord. Sedan tillbaka ner i sängen för ytterligare en timmes sömn. Därefter hoppade jag i den största spring t-shirten jag äger (För även om jag inte har så stor bäbismage än har jag tydligen lagt på mig ett antal kilon och eftersom jag brukar föredra att ha ganska tighta kläder när jag tränar börjar mycket bli lite väl tight..), matchande tights och de rosa räserskorna.



Kvart i sju joggade jag iväg. En kvart senare startade jag min fartlek. En pyramidserie bestående av 2, 4, 6, 4 respektive 2min fartökning med hälften så lång joggvila mellan varje. Dessutom hann jag med en 3a som bomus på slutet. Och vet ni vad! Det kändes bra!! Nästan "som vanligt" faktiskt! Det gick kanske inte riktigt lika snabbt, men de flesta intervallerna gick runt 4:40-fart. Det var svalt och det duggade lätt. Det var underbart! Än kan jag!

Tack!

Miljoner tack för alla fina kommentarer! ♥ Jag (vi) får stora tårar i ögonen av att läsa alla snälla ord!

torsdag 5 augusti 2010

Det stora avslöjandet

När jag sprang Stockholm marathon den 5:e juni var jag inte ensam. Nä, såklart jag inte var, förutom mig sprang ju typ 20000 andra samma bana. Fast det var inte det jag tänkte på nu. Jag tänkte på en annan liten liten.. gej (?) En pyttepyttepytteliten kompis som var med mig från start till mål. Som gick igenom både glädje och smärta, som tog sig i mål 47 sekunder från drömgränsen. Den där lilla kompisen finns kvar nu med, den är till och med lite större. Eller kanske rätt mycket större föresten.

För jag har en bäbis i magen!!

Ja tro det eller ej, det har jag faktiskt. Det hade nog ingen trott för ett halvår sedan, allra minst jag själv. Det kom lite som en chock och skakade om tillvaron litegrand. Minst sagt. Det var kanske inte riktigt planerat, men det var inte så mycket annat att göra än att planera om. Så numera är det vår plan. Samtidigt som det såklart känns fantastiskt roligt och spännande är jag lite lätt nervös (Eller ja, typ livrädd, speciellt vid tanken på att jag en dag i februari måste föda ut bäbisen.). Tänk om jag blir en dålig mamma? Tänk om jag inte vet hur man tar hand om en bäbis? Så tänker jag till och från. Fast i nästa sekund tänker jag att det är väl klart att jag kan, det om något är väl en sak man kan? Så självklart känns det mest bara häftigt. Häftigt att veta att i min mage finns en liten, liten människa som i princip började sitt (foster)liv med att springa marathon!

En liten pyttedel av mitt hjärta sörjer att jag antagligen kommer att få vara utan löpningen i flera månader. Fast å andra sidan kommer jag ju, som jag varit inne på tidigare, ha tid att stärka upp mina svagheter lite och jag kommer ha tid att träna massa annat roligt. Jag har accepterat att jag kommer få klara mig utan min älskade löpning ett tag. Springa ska jag göra hela livet och då spelar inte, ett förhållandevis lågt, antal månader någon roll. Nästa sommar kommer jag att vara tillbaka som en starkare version av mig själv. (Om det inte är lite outhärdligt varmt som det varit denna sommar vill säga :) ) Jo, för jag tror stenhårt på att man stärks en massa utav att få en bäbis, både fysiskt och psykiskt!

(Och jag hävdar envist att det mest är värmen som påverkat min oförmåga att springa denna sommar. Självklart bidrar inte graviditeten till att det känns lättare, men jag tror verkligen att värmen är den största boven. Jag har upplevt liknande känslor tidigare år och då har jag inte varit gravid :) )

Det är mycket praktiskt som behöver falla på plats innan jag kan slappna av helt och njuta av att jag/vi faktiskt har förmågan att få barn. (Att bo i samma stad och allra helst tillsammans är ju en liten fördel exempelvis.) Men jag försöker att ignorera alla dåliga känslor när de dyker upp. Försöker att bara se allt det häftiga och försöker förstå att jag faktiskt har en bäbis i magen! :)

onsdag 4 augusti 2010

Diciplinerat

Jag håller mig till den nya planen som betyder att jag inte ska springa oftare än varannan dag. Visserligen har det bara gått en vecka, men det känns lovande. Det är skönt att det är svalare, det känns betydligt bättre då. Lätt är det dock inte och jag känner mig ungefär som en snigel med alldles för stort skal. Det har väl dock sina orsaker och jag jobbar på att acceptera känslan.


Med en kettlebell i handen går det ännu mindre lätt :)

Ingen springning idag alltså (jag lufsade ju igår), däremot yoga. Jag gillar att kliva direkt ur sängen, in i mjuka yogakläder och upp på mattan. Magen brukar kurra lite mot slutet, men frukosten smakar extra bra efter 45min av töjande och vridande. Kroppen mår också bra av det och kommer tacka mig framöver. Jag bör nog gå på en riktig yogaklass snart dock, för inspirationen börjar tryta. Jag brukar köra ungefär samma serier solhälsningar med olika krigare inkluderat. Därefter fokuserar jag mest på att försöka töja ut min stela baksida, både ben, rumpa och rygg. Det brukar ta ungefär 45min och känns som ett lagomt pass. Hade jag haft lite mera plats hade jag gärna övat lite mer avancerade saker (som typ huvudstående), men jag inser att jag inte gärna vill ramla in i tv´n så jag låter bli.

Imorgon blir det inte heller något springande, däremot core (har äntligen inskaffat en (rosa) boll och ett gummiband med handtag) och kanske lite cykling om jag hittar ngåot lämpligt pass att boka in mig på. På redag däremot, då ska jag försöka mig på lite fartlek. Nästan så att jag är lite nervös..

tisdag 3 augusti 2010

Så lika men ändå så olika

Tisdag 27/7: Högsommarvärme, hög puls, tungandat, kraftlöst och oskönt.

Tisdag 3/8: Svalt (nästan höstlikt), låg puls, friare andningsvägar och en helt annan känsla.

Tempot i princip identiskt (det skiljde 1 sek/km). Så lika men ändå så olika.

Comeback

Igår gjorde jag en tillfällig comeback (har ju en liten paus under sommaren) som instruktör. 90min utomhusarmy skulle köras borta på Lindholmen och det var väl klart att jag ville vara med och instruera den! Det såg ut som att vi fick till ett riktigt jobbigt pass trots att vi båda improviserade rätt så bra (Känns som om army training är ett av få koncept man kan improvisera inom.) och knappt hade hunnit prata ihop oss innan. Problemet är bara att varje gång jag instruerar army blir jag så himla avundsjuk på deltagarna! Jag vill också bli sådär spytrött och känna att jag inte orkar en endaste sekund till. Jag vill också uppleva den underbara men samtidigt vemodiga känslan när passet är över. Visst kan jag jobba både nästintill inget och rätt mycket som instruktör, men det går inte att komma ifrån att jag är där för deltagarnas skull och faktiskt måste gå runt och korrigera, peppa och hetsa dem. Det blir inte samma sak. Men det är roligt att se andra övervinna sina gränser också, nästan lika roligt som att göra det själv.

måndag 2 augusti 2010

Nytt datum för Kettlebellarmyn!

Jag och Madde har beslutat oss för att flytta höstens kettlebellsarmy till tisdagar istället för torsdagar:

Orsaken är att vi fått så många mail och förfrågningar från folk som gärna vill vara med men som inte kan på torsdagar av olika orsaker. Vi är inte sämre än att vi kan ändra oss, och nytt startdatum är därför tisdag den 17e augusti kl 19.30 i Skatås:

Vi behöver få in intresseanmälningarna (obs; ej bindande) senast den 8e augusti, dvs på söndag.

Bra va?!

Valnötsbröd



Fck en förfrågan om jag inte kunde lägga upp receptet på valnötsbrödet jag bakade igår. Jag improviserar rätt mycket när jag bakar (och lagar mat) men på ett ungefär såhär gjorde jag:

Lös upp ett paket jäst i ca 8dl ljummet vatten. Ringla i 1-2msk honung och 1-1,5tsk salt. Häll också i 5-6msk olivolja och 300g hackade valnötter. Därefter är det bara mjölet kvar. Ca 2-3dl vetemjöl och resten grovt rågmjöl. (Vet inte exakt mängd här, men det är bara att prova sig fram). Jäs sedan degen under en bakduk (heter det så?) i 60min. Knåda därefter degen och dela upp i 4 limpor. Jäs sedan limporna (liggande på plåt/plåtar) i ytterligare 30min och grädda sedan i mitten av ugnen i 30min på 200 grader.

Ät med smör och ost. Gärna en kopp te också.

söndag 1 augusti 2010

Sista dagen

Sista dagen på semestern idag. Både jobbigt och skönt. Jobbigt för att det alltid är trevligare att vara ledig och skönt för att jag fungerar bäst ihop med rutiner. Sista dagen har mestadels spenderats med en bok i sängen, men jag har även hunnit med att tvätta och att baka (Ska försöka knåpa ihop ett recept lite senare). Och att springa lite. Distans, 11,7km, lite snabbare än lufsjogg. Det var varmare än jag trodde, men ok. Jag nöjer mig så.

Insikt



Jag fick just en insikt om att det faktiskt är rätt bra att jag inte "kan" springa så mycket nu på ett tag. Då har jag verkligen alla möjligheter i världen att fokusera på att bygga upp mina svaga länkar! Det som så ofta prioriteras bort på grund av att jag inte har tid. Nu har jag all tid i världen känns det som. Jag ska komma tillbaka starkare än någonsin någon gång nästa vår!

Fast idag ska jag faktiskt försöka springa. Utan krav, utan press. Jag har inte sprungit på två dagar och det är svalt ute så förhoppningsvis är känslan bra.