fredag 30 september 2011

Army training

Idag satte jag Sixten i vagnen och sprang till Hornstull för att möta upp Milla och Sofia. Vi körde ett armypass i tantolunden medan Sixten och Ville (Millas Alvar var hemma med sin pappa.) kollade på. Ville och Sixten tyckte det var helfestligt och skrattade när vi körde burpees och annat skoj.


Jag hade tänkt att ta det lite lugnare med tanke på att jag befinner mig mitt uppe i en lugn vecka samt att jag tog ut mig fullständigt på gårdagens cykelklass. Med det gick det sådär. Jag gick inte på allra max, men särskilt lugnt kan man nog inte påstå att jag tog det. Inte ens om man är snäll. Men det är ju så kul! Det märks dock lite att jag knappt kört någon armytraining sedan Sixten kom och dessförinnan instruerade jag mest. Men jag tänkte att det skulle bli ändring på det. Vi planerar nämligen att köra fler pass ihop.


Det var blött och lerigt i gräset så det är tur att vi inte är rädda för lite smuts.. Man skulle också kunnat tro att vi pratat ihop oss om klädfärger, men det hade vi faktiskt inte. Men vi gillar svart och rosa..

Lera

I ett svagt ögonblick, när jag var inne på sista, eller möjligtvis näst sista, veckan av graviditeten, fick jag för mig att jag skulle springa Tjurruset. Det kändes som en mycket bra idé då när såväl spring- som tävlingssug var som störst. Nu känns det mindre bra. Nummerlappen kom hem förra veckan och jag var nära att slänga den. Jag som inte gillar att bli blöt och lerig. Inte så mycket iallafall. Men jag skärpte till mig och tänkte att utmaningar är till för att klaras av. Så nästa lördag kastar jag mig ut i lervällingen.

Lerig light blev jag i förmiddags, då jag körde lite army tillsammans med två andra starka mammor. Men mer om det senare. Nu ska vi ut i det fina och härliga höstvädret!

torsdag 29 september 2011

Framtid, vagnjogg och cykelvick

Efter ytterligare en lugn jogg igår kväll känner jag mig nu helt återhämtad från lördagens maxning. Jag kommer dock fortsätta ta det rätt lugnt veckan ut innan jag gör en sista ansträngning fram till Hässelyloppet den 16 oktober. Därefter blir det säsongsvila med bara mysjoggar, större fokus på styrka och smidighet samt färre träningstimmar totalt sett, innan den nya säsongen drar igång igen i december. Exakt vilka målen inför den kommer vara och se ut ska jag fundera ett varv till på innan jag skriver ner dem. Men det ska bli otroligt roligt att få springa lite fler lopp och väldigt spännande att se vad den lilla kroppen kan åstadkomma.

Men nu bär det iväg ut på en vagnjogg och ikväll ska jag instruera en cykelklass istället för en kollega som är sjuk. Jag som nyss skrev att jag skulle ta det lugnt även resten av veckan. Men joggen är ju jogg och det är lugnt. Cyklingen blir nog tuffare men hur tuff beror på vilket upplägg jag väljer. Lutar dock åt ett av mina tuffaste. Bara för att det är så kul.

onsdag 28 september 2011

Core




Jag och Sixten har tränat core så här på förmiddagskvisten. Mest jag dock. Sixten lekte med gummibandet och skrattade när jag körde ryggres med latsdrag.


Skrivet på min Iphone

tisdag 27 september 2011

Återhämtningsläge

Först vill jag tacka för alla fina ord ni strött över mig, jag blir ju nästan generad. Tack!

Nu håller jag på att återhämta mig. Kroppen kändes faktiskt förvånansvärt bra redan efter loppet. Väldigt stel och nästintill krampig i baksidan, men i övrigt bra. I söndags var stelheten i baksidan borta, men däremot var framsida lår rejält stela. Och värre blev det ju längre dagen gick. Ingen träning, men väl ett par lugna promenader i solen. Och babysimvattnet värmde skönt om benen.

Igår hade jag en liten tanke om en kort lätt jogg, men andra saker kändes mer lockande så jag nöjde mig med min Balance-klass på kvällen. Var lite orolig för krigarna, men det kändes bättre än väntat. Antagligen för att jag instruerade och hade fullt upp med att tänka på annat.

Idag ska jag dock ge mig ut och testa benen en kortis. Jag tar nog med mig Sixten ut i solen efter lunch. Nu är det den där härliga tiden som jag älskar. Sol, höst, klar och hög luft. Mysigt. Väntar bara på att det ska bli lite kallare så att jag kan njuta ännu mer av andetagen där jag springer bland löven. Älska!

söndag 25 september 2011

Äntligen har jag det där silvret i min ägo!

Inför Lidingöloppet för två år sedan var mitt mål en tid under 2:45, vilket jag trodde var ganska realistiskt. Det visade sig dock vara ett lite väl snällt satt mål och efter vägen började jag hoppas på att gå i mål på en tid under 2:40. Vågade inte kolla på klockan sista kilometrarna och trodde inte det var sant när jag kollade klockan och den stod på 2:38 någonting. Så sjukt nöjd, men så fruktansvärt ledsen över att vara så nära silvermedaljen. Hela historien kan du läsa här: klick. (2008 kan du läsa om här: klick)

Förra året fick jag stå över eftersom jag var halvägs in i graviditeten. Så i år kändes det väldigt viktigt för mig att knipa den där silvermedaljen. Så viktigt att hela jag låste mig och gick omkring med en enorm prestationsångest de sista veckorna. Så även igår morse. Jag visste att det skulle kunna vara fullt möjligt att nå ända fram om jag hade en bra dag och min uppladdning fungerat (Vilket den verkade ha gjort, jag kände mig jättepigg under fredagens lilla uppmjukningsjogg med fartökning i mitten.), men att det lika gärna kunde gå dåligt. Inte dåligt egentligen, för under 2:45 skulle jag nog ha klarat om jag inte hade en superdålig dag. (Och jag tycker att det är bra bara att ta sig runt den där banan. Men jag har trots allt vissa krav på mig själv i förhållande till min kapacitet.) Men dåligt i bemärkelsen att jag skulle hamna på fel sida om den där gyllene minuten. Det skulle nog vara på håret.

Jag gav mig iväg i alldeles för hög fart och efter att den värsta trängseln givit med sig efter ett par kilometer fick jag lite håll. Inte så farligt, så det hade inte gillts som någon ursäkt om loppet inte hade gått vägen, men ändå störande. Som tur var släppte det snabbt och kom inte tillbaka förrän en bit på mitten, men även då försvann det utan att förstöra någonting. Jag pinnade på i ett tempo som nog var lite väl snabbt, men jag kände mig så pigg så precis som vanligt tänkte jag att jag kör så får vi se hur långt det räcker. Till 10km skulle det visa sig. Där fick jag jordens dip och blev helt matt, men efter att med små steg ha tagit mig upp för en rätt kort men seg uppförsbacke på asfalt (Jag tycker det är så sjukt segt att springa på asfalt efter jag sprungit i teräng!) kickade energin jag nyss satt i mig in. Pinnade på i ett bra tempo igen och passerade 15km med en ganska positiv känsla. Strax därefter började det dock bli lite backigare igen och nu började tron på mig själv svikta. Jag hade nog gått ut för hårt trots allt. Jag bestämde mig för att strunta i klockan och endast fortsätta trycka på "lap" efter varje 5km.

Vid 20km kunde jag dock inte hålla mig. Jag var tvungen att se om det fanns någon endaste liten chans att jag hade 2:38 inom räckhåll. Nu var jag nämligen rejält trött och behövde nog en liten mental energikick för att orka kriga. 1:42 någonting visade klockan och även om min hjärna funkar dåligt i sådana här sammanhang räknade jag ut att jag måste klara sista milen under 55min för att vara säker. Tänkte att det borde gå, men var samtidigt medveten om hur tuffa de sista 10km är. Backarna avlöste varandra och i mina ben fanns inte mycket till kraft. Började tvivla och tänkte att jag nog får sikta på 2:40 istället. Promenerade i vanlig ordning uppför delar av Abborrbacken. Insåg att det var mer uppför där efter än jag mindes. Drog upp tempot så gott jag kunde på platten och när det gick nedför. Svängde över vägen och ner mot golfbanan där jag såg Karins backe vänta. Tappade all energi och fick verkligen slita för varje steg. Jag hade en ganska stor lucka fram till närmsta person vilket alltid gör att jag tappar ork mentalt. Kom fram till backen och promenerade även här stora delar. Precis som jag brukar. Jag tjänar nämligen på det. När mina ben är så tunga av mjölksyra och det börjar pirra av trötthet ända uppe i axlarna behöver jag lugna mig, spara på krafterna och ladda om för att orka ta mig vidare. Väl uppe avvaktade jag lite tills jag visste att sista lilla backen innan mål var avklarad. Därefter ökade jag så mycket mina ben tillät tills jag var framme vid sista lilla svängen ned mot målrakan. Där plockade jag fram de sista spurtkrafter som av någon anledning alltid finns någonstans inom mig. Flåsade antagligen som om jag vore döende (Det hör jag sällan själv eftersom jag har musik på hög volym i mina öron.) och vågade varken kolla min egen klocka (som jag heller inte gjort sedan 20km passeringen) eller klockan där framme. Stirrade envist ner i marken och tog mig, efter vad som kändes som en halv evighet, in i mål. Stannade klockan och vågade inte riktigt kolla.

Men tillslut gjorde jag det. 2:35 stod det. Va? Nä, jag kollade nog fel va? Där står det något med %, det måste ju vara pulsen tänkte jag. Och där står det 30,5, det måste väl vara kilometrarna? Och i sista rutan varierar siffrorna, det måste betyda att det är farten va?? 2:35. Det är bara det som återstår. Det MÅSTE vara tiden. Men det kan väl inte stämma?

Fällde en liten tår och släckte min enorma törst med hjälp av två muggar vatten, en mugg cola och en mugg blåbärssoppa. Sedan gick jag raka vägen till resultattältet för att kolla om jag verkligen fått min efterlängtade silvermedalj. Vågade knappt andas medan killen knappade in mitt startnummer i datorn. "2:35:31, ja det är ett silver, grattis". Tack! och Äntligen! sa jag. Äntligen!

lördag 24 september 2011

Lyckotårar

2:35!!!


Skrivet på min Iphone

Nu får det gå som det går




Lite nervös och lite oladdad. Sörjer lite över att Martin tvingades stå över pga sjukdom. Men samtidigt slipper jag springa och fundera på hur Sixten har det (även om jag vet att han skulle ha det jättebra med Eleonore och Anders) nu när han får vara hemma med pappa. Ska försöka tagga till här tillsammans med fina Madde. Vi har samma mål så vi sitter och diskuterar taktik medan vi äter mellanmål. Nä, nu får det gå som det går helt enkelt.


Skrivet på min Iphone

torsdag 22 september 2011

En helt vanlig torsdag..

..börjar med att Sixten klockan 05:35 deklarerade att han minsann inte ville sova mer. Jag gjorde ett haövhjärtat försök att få honom att somna om i sin egen säng men gav snabbt upp och bar över honom till vår säng. I en halvtimme försökte jag sedan få honom att inse att det fortfarande var natt, men kapitulerade slutligen och gav honom frukost nummer ett; bröstmjölk (förövrigt numer dagens enda bröstmjölksmål). Därefter somnade vi om, Sixten till strax efter sju och jag någon halvtimme ytterligare. jag måste varit trött för jag vaknade varken av att Sixten vaknade eller att Martin hämtade upp honom..


Efter dusch av mamman, tvätt av bäbisen samt påklädning av dem båda åt mamman frukost. Bäbisen kollade på.


Efter lite lek och snabbt datortittande fick Sixten frukost nummer två, något slags grötblandning av yoghurt, ris och frukt samt en liten smörgås plus vatten. Sedan somnade han och jag fick dricka dagens första kopp kaffe. Alltid lika god.


När Sixten vaknat tog vi en sväng till Ica för att handla fika och lite annat nödvändigt innan det var dags för lunch för oss båda.


Sedan fick vi besök av Sofia och hennes Ville som är två veckor yngre än Sixten. De lekte på golvet och konverserade genom att låta roliga ljud. Den ena började och den andre svarade. Mammorna drack kaffe såklart.


Efter en sväng till öppna förskolan tog vi en liten promenad och babblade som vanligt på om det mesta man kan tänka sig. Därefter skyndade jag och Sixten hem för att han skulle sova en sväng till och sedan äta gröt. Mamman åt mellanmål och kollade datorn igen. Därefter mötte vi upp pappan och var förbi Geggamojabutiken på Östermalm, där vi hade en värdecheck att utnytja. En tunn fleeceoverall blev det tillslut.



När vi kom badade jag och Sixten skumbad. Efter en flaska välling somnade han sedaan och vi stora fick äta middag.


Nu blir det efterrätt innan det är läggdags även för oss.

onsdag 21 september 2011

Nojor

Här nojas det för fullt just nu. Sixten snorar och Martin har ont i kroppen. Själv är jag bara väldigt trött, men jag hoppas det beror på att jag sover förmycket (!) om dagarna just nu. Jag har gått från att ha nästan lite för mycket att göra till lite för lite (Såklart finns det alltid massa städ och fix att ta tag i men det är ju så tråkigt..), vilket gör mig uttråkad och att jag gärna lägger mig och sover när Sixten sover. Och ofta sover han då mycket längre än han brukar. Bra för honom, mindre bra för mig. Att sova förmycket gör mig lika trött som att sova förlite.

Martin ska också springa på lördag och jag hoppas verkligen att allt träningsslit inte varit förgäves! Må hans kropp inse att ska den bli sjuk får den bli det på söndag.



Jag har även börjat dricka vitargo så smått. I övrigt äter jag ungefär som vanligt, (ännu) lite mera godis bara. Och bra mat. Som vanligt. Än så länge smakar vitargon helt ok, men jag vet hur det brukar kännas framåt fredag kväll. Som om man aldrig mer i livet vill äta något sött. Fast det gör man ju redan dagens efter loppet typ..

tisdag 20 september 2011

Nu är det bara att vila, äta och vänta

Jo för nu är sista (bortsett från ett minikort och lätt pass på fredag) passet innan årets stora mål gjort. Det gick som väntat. Segt. Men det är ju inte något som förvånar mig, det är precis som det brukar vara. Helt tom i huvudet är jag också så jag slutar där för idag. Men innan jag hoppar i säng ska jag fundera lite på hur jag ska bära mig åt för att ta mig till en punkt jag gärna skulle vilja hamna på. Men godnatt ändå.

måndag 19 september 2011

En riktig utmaning

Jag har insett att jag flera måndagar i rad har varit på dåligt humör, känt mig trött, håglös och deppig samt liksom bara velat krypa ner under täcket och stanna där tills det är tisdag. Det känns ju alltid lite bättre när Sixten smajlar upp sig och är världens bästa bäbis (som jag som hans mamma såklart tycker att han är typ jämt) men efter en stund är jag tillbaks i samma lågmälda läge igen. Cyklar/springer (idag blev det spring!) iväg till gymmet och håller en Body Balance-klass som går lite lite bättre för varje måndag som går. Cyklar/springer därifrån som en ny mycket gladare människa (och nästan rusar in i sovrummet för att titta på sovande Sixten). Det blir liksom så tydligt att det är BB´n som är orsaken till mitt dålig humör. Men missförstå mig inte, det är väldigt roligt att instruera balancen, det är bara en sådan enorm utmaning för mig. Det är koreografi som ska sitta perfekt, det är coaching som bör utvecklas och förfinas och det är teknik som alltid kan bli bättre. Därför går jag liksom runt och är nervös och oroar mig en hel dag innan. I onödan kan jag tycka, för när jag väl satt igång släpper nervösheten. Även om jag verkligen inte är någon stjärna än och har mycket att jobba på så känner jag att jag kommit en bit på väg. Så jag förstår egentligen inte varför jag måste gå och vara så nervös och förstöra en hel dag varje vecka? Dumt. Jag ska försöka sluta. Nu.

Uppladdning

Måndagar verkar vara synonymt med regnoväder nuförtiden, så med gott samvete kommer jag befinna mig inomhus i mjukisbyxor större delen av dagen. Stanna inomhus och börja ladda inför lördag. Min uppladdning kommer se ut ungefär som den brukar. Inget jätteextremt, men väl skillnad mot det vanliga. Det har fungerat flera gånger förut och fungerar förhoppningsvis även denna gång.

Något mindre kolhydrater plus ett hårt pass imorgon, sedan vila plus lite mera kolhydrater fram till lördag. Ett kort lätt pass på fredag. Så brukar det se ut och så kommer det se ut om inget oförutsett händer. Det är vad jag tror på baserat på teoretisk- och praktisk erfarenhet. Det är vad som funkar för mig (men eventuellt inte för dig).

Idag lever jag som vanligt samt instruerar Body Balance. Eventuellt tar jag mig ut på en kort vagnjogg om det slutar regna. Annars kanske det blir transportspring till gymmet eller så blir det inget spring alls. Hur det än blir så blir det nog bra.

torsdag 15 september 2011

Långpass och Sixtenfilm

Långpass stod det på schemat och långpass blev det. Knappt 22km som faktiskt kändes rätt bra. Förutom på slutet då jag blev så matt att jag nästan hallucinerade om mat. Typ. Fast jag får skylla mig själv när jag inte äter ordentligt om dagarna. Jag måste sluta glömma bort mig själv bland Sixtens alla måltider och andra grejer. Men i vilket fall körde jag de första 40 minutrarna i normal långpassfart, sedan 40 minuter i lite högre fart och sist de avslutande 40 minutrarna i normal fart igen. Ganska bra beräknad att det nästan på sekunden tog exakt två timmar..

Sixten har inte sprungit några långpass i sitt liv (förutom när han låg i magen då), men däremot har han under den senaste tiden insett att han har en tunga. Till sin stora förtjusning ska kanske tilläggas.

video

Även om det emellanåt är lite jobbigt att ha en bäbis så väger det roliga upp så otroligt mycket. Jag har nog aldrig skrattat så många gånger per dag som jag gör nu. Ja ni ser ju själva hur roligt vi har det.

Lite oroande

Det är något som inte är helt hundra i min kropp. I måndags var jag helt frisk, i tisdags började jag ana lite förkylningstendenser. Igår kände jag mig väldigt förkyld, eller jag var typ förkyld. Fast utan halsont tack och lov och då känns det alltid bättre. Idag känner jag nästan ingenting igen. Konstigt. Och lite oroande.

Vila igår och planerat långpass idag. Det sista innan Lidingö. Eftersom det blir mörkt så snabbt kommer inte heller detta springas i terräng och jag kan konstatera att jag faktiskt är väldigt dåligt förberedd. Visst att man alltid tycker att man tränat för lite, men nu känner jag det mer än någonsin. Annars brukar jag ändå tycka att jag överdriver och inse att jag visst har tränat. Nu känns det mer oroande. Och inte blir det bättre över den här konstiga miniförkylningen som kommer och går hela tiden. Men nu ska jag iallafall sluta klaga över att jag tränat för lite och bestämma mig för att det kommer räcka. Förkylningar är ett större hot. Dock har jag ännu inte blivit så nojig att jag slutar gå till öppna förskolan med Sixten. Han tycker att det är så roligt att få komma dit och leka med andra bäbisar och sjunga roliga sånger. Men lite nojig blir jag när andra barn börjar nysa och hosta. Så i slutet på nästa vecka kanske vi håller oss hemma..

tisdag 13 september 2011

Å så lite backträning

Jojomän. Tolv gånger sprang jag hundra meter upp och sedan lika många gånger ner. Brant var det och jobbigt blev det. Efter fyra stycken hade jag tur och sprang nästan ihop med Sofie som var på väg hem från jobbet (förmodar jag). En bra ursäkt för lite extra vila.

Några minuter senare fortsatte jag och de planerade tio intervallerna blev tolv. Så brukar det bli. Jag är bra på att lura mig själv. Först bestämmer jag en lagom jobbig siffra, men sedan börjar jag redan efter ett par repetitioner tänka att jag nog kanske ska ta några vändor till. Men bara kanske. Jag måste inte. Fast egentligen vet jag ju att jag kommer göra det. När jag sprungit tio tänkte jag att jag kanske till och med kunde slå till på femton nu när det kändes så bra, men sen kom jag på att jag hade lovat Martin att vara ute max en timme så att han skulle hinna ut på långpass innan det blev jättesen kväll. Så det blev bara tolv för att jag skulle hinna jogga ner också. Men det räcker bra och jag är nöjd. Femton får det bli nästa gång.

Nä, om man skulle ta sig en bit äppelkaka till? Det och en kanna te. Det är riktigt höstigt väder ute.

Äppelpaj



Igår kväll bakade jag äppelpaj. Tyvärr blev den lite väl söt så nästa gång (Typ om ett par dagar, för det var trots allt väldigt gott!) väljer jag nog att halvera mängden socker. Vill du baka gör du såhär;

Skala, kärna ur och skiva 4-5 äpplen, lägg i en pajform. Strö över kanel efter egen smak. Smält 125g smör och blanda sedan i 1dl (eller mindre om du som jag inte gillar när det är för sött) socker, 2dl havregryn, 0,5dl vetemjöl och 0,5dl solroskärnor. Fördela över äpplena och grädda i 20min på 225 grader. Servera med valfritt vaniljtillbehör. Jag valde en rejäl klick vaniljkesella.

Efter styrketräning och lunch ska det smaka gott med en bit även idag.

måndag 12 september 2011

Måndagslyx

Regn verkar vara det nya svarta. Hade jag inte flyttat från Göteborg? Men det fina är ju att jag liksom har vanan inne. Jag vet att man överlever även om man blir genomblöt. Idag blev jag inte bara genomblöt, utan dessutom grusig, lerig och på väldigt mycket bättre humör än när jag vaknade.

Medan Sixten sov längre än vanligt (Och nu sover han fortfarande efter snart två och en halv timme på lunchluren. Han är nog trött idag.) sprang jag en tidig förmiddagstur runt Årstaviken tillsammans med Milla och hennes lille kille (några månader (och mycket längre) äldre än Sixten). Eftersom vi babblade konstant om allt från joggingvagnar till förlossningar gick tiden alldeles för snabbt så jag hoppas vi får till en ny tur snart. Riktigt roligt att kombinera barnprat med spring. Barnprat kan jag ofta få på andra håll och (vagn)springa kan jag göra själv, men att få båda på en gång är liksom lite extra lyx.

Lyxen har sedan fortsatt med varm dusch, lunch och en timme bonussovning. När Sixten vaknar ska vi gå och handla lite saker och improvisera ihop en böngryta med blandade bönor och grönsaker. En som även Sixten kan äta av. Hoppas det blir bra. Och ikväll instruerar jag Body Balance igen. Förhoppningsvis ännu lite bättre denna gång.

söndag 11 september 2011

Blött, kort och ganska snabbt




Efter en intensiv men härlig helg som avslutades med babysim var jag faktiskt inte så trött som jag trott att jag skulle vara. Trots att det ösregnade ute behövde jag inte ens tvinga mig ut i mörkret, det gick av sig självt. Springlängtan kanske? Dock ösregnade det ännu mer än jag trott så efter femhundra meter var jag både iskall och totalt genomblöt. Därför tog jag en genväg och valde en runda på 6,5km istället för den knappa 10km tur jag egentligen tänkt. Men! För att kompensera det (och för att bli lite mindre iskall) ökade jag tempot och fick ihop ett progressivt tempopass. Kort kort, men väl ett sådant. Och som efterrätt blev det 15 core på/med balansboll. Vilket bra avslut på en bra helg.

Skrivet på min Iphone

lördag 10 september 2011

Svacka

Jag har verkligen hamnat i någon slags svacka vad gäller träningen. Fram till att jag blev förkyld kändes det både jättebra och jätteroligt, men nu helt plötsligt vill jag helst ligga inne och sova hela tiden. Nä, inte riktigt, men lite så. De flesta pass tar emot och det är mer än en dag jag vilat på grund av lathet och diverse andra ursäkter.

Så är det ju ibland och det är egentligen varken något konstigt eller något jag oroar mig över. Men det kommer lite fel. Vid lite fel tidpunkt. Kunde den inte ha väntat tills efter Lidingö? För varje dag som går inser jag att det kommer bli svårt, väldigt svårt att springa i mål på en tid jag kommer vara nöjd med. Så det kanske är dags att sänka kraven? Nä, jag vill inte det heller, för jag tycker att jag borde kunna och tror att om jag har en dag där allt stämmer kan det blir riktigt riktigt roligt. Men just nu känner jag bara en enda stor prestationsångest och istället för att använda mig av den för att följa mitt träningsschema så blir den till ett hinder. Som om det är ändå inte är någon idé liksom. Dumt.

Jaja, nu ska jag iväg och instruera cykel för första gången sedan den 13:e december. Det ska bli grymt kul! Sedan åker vi till Norrköping på namngivning och umgänge med vänner. Så nu släpper jag det här och plockar upp det på söndag kväll. Trevlig helg!


torsdag 8 september 2011

Slutet gott allting gott

Med 18,2 mörka kilometer avslutade jag dagen. Eller nä, dusch och ostkaka med sylt och grädde kom efter. Men nästan. Lite kortare än jag skulle velat, men rundan var helt enkelt inte längre än så och hungrig och extremt sugen på ostkaka kunde jag inte förmå mig till att ta en extrasväng.

Tidigare på dagen var jag och Sixten på öppna förskolan tillsammans med Sofia och hennes Ville och det piggar alltid upp. Sixten älskar sångstunden och sitter som ett ljus och sjunger med på sitt eget lilla vis. Och så är det roligt att träffa så många andra bäbisar tycker han.

Så en dålig början vändes till ett bra slut. Sluter gott allting gott. Nu är det läggdags.


Skrivet på min Iphone

Den här dagen alltså..

Det är inte mycket som går min väg idag. Det mesta går åt andra hållet faktiskt. Förutom att Sixten nu verkar ha vänt på humöret och helt plötsligt blivit den jätteglada bäbis han oftast är igen. Imorse var han en annan. Jag hoppas på att även övriga grejer vänder sig åt rätt håll.

Snart dags för lunch iallafall. Jag försöker laga en hel del av Sixtens mat själv, men ofta är det smidigt med färdiga rätter. Det är dock inte särskilt lätt att få till någon variation på rätterna när man köper. Kollar man respektive barnmatstillverkares hemsidor finns fler olika vegetariska rätter i deras sortiment, men alla de affärer som finns inom typ fem kilometers radie från vårt hem finns endast en eller på sin höjd två olika. Varför då undrar jag? Efter att ha sett första avsnittet av Landet Brunsås är jag ännu gladare över att vi väljer bort kött..

OBS; Det betyder inte att jag på något sätt ser ner på de som väljer att äta kött. Alla gör vi våra val. Här hemma äter vi en hel del ägg och mjölkprodukter (om än ekologiska) och det bidrar ju också till industrin..

tisdag 6 september 2011

Små tår kan också ställa till oreda

Typ så.



Jag får ofta (väldigt ofta!) blåsor under mina tånaglar, och då i synnerhet lilltånaglarna, Lika ofta kan jag inte hejda mig från att massakera dem och oftast tycker jag faktiskt att det blir bättre då. Men ibland blir det ont. Speciellt om man envisas med att promenera runt i smala Converse en halv dag. Då spänner man hela foten och får krampkänningar i inre fotvalvet också. Då kan det bli rejält ont. Det har jag inte fått denna gång (än) och jag vill det verkligen inte heller. Det kan nämligen hänga i ett tag och hindra mig från att springa som jag vill.

Så istället för att springa ett kort långpass ikväll umgicks jag med kettlebellsen. De har tyvärr försummats en del på senare tid så de blev nog glada. Långpass får det bli på torsdag istället. För då ska fossingen vara bra minsan. Eller det ska den vara redan imorn faktiskt för då ska det instrueras löpning på kvällen. Om någon vågar sig dit vill säga..

Mera mamma-army!



Är du mammaledig och känner för att kräla runt i gräset, skratta, kanske svära lite och bli stark på köpet? Då tycker jag du ska anmäla dig till höstens mamma-army! Bäbisen tar du med dig i vagnen och all träning sker såklart på dess villkor. Behöver man pausa för att amma eller byta en blöja så gör man helt enkelt det.

Mamma-army är en lite snällare version av den vanliga tuffa men roliga army trainingen, men precis som i det vanliga konceptet körs alla övningar med egen kroppsvikt och/eller kompis som motstånd/vikt/hjälp. Vi tränar både vår kondition, vår styrka, vår smidighet och vår spänst med hjälp av enkla men effektiva övningar. Träningen anpassas helt efter dig och din nuvarande form så var inte rädd att du är för svag, har för dålig kondition eller något annat dumt. Kom i den form du är och gå därifrån lite starkare, inifrån och ut!

De enda krav jag ställer är att det ska ha gått minst 8 veckor efter förlossningen (om du blev snittad ska du ha fått bekräftat från din läkare att du är återställd) och att du känner att du återhämtat dig fysiskt.

Platsen är Årstafältet i Stockholm och tiden är onsdagar 11:00 med start den 21:e september. Priset är 500kr för 7 gånger. Maila mig på lopningolivet@gmail.com om du har några frågor, vill ha mer information om vad army training är eller helt enkelt anmäla dig.

Hoppas vi ses!

måndag 5 september 2011

Multimåndag

Alltså, vissa dagar får jag ingenting gjort medan andra rymmer nästan hur mycket som helst. Idag har varit en dag av den senare sorten. Kvart i sju ringde alarmet (Fast då hade jag i och för sig redan varit vaken nästan en timme mellan fyra och fem med en bebbe som trodde de var morgon och sedan en kvart för matning av samme bebbe runt sex.) Upp ur sängen, ner i springkläder och iväg med tvätten till tvättstugan innan morgonjoggen. Dryga 8km senare, in i duschen, göra Sixten klar för dagen, fixa frukost och äta. Gå till affären, mata Sixten med gröt, hämta tvätten, söva Sixten. Dricka kaffe, kolla mailen, bloggar, blogga, öva Body Balance (dock inte fysiskt, bara i huvudet), hänga tvätt, dammsuga. Äta lunch och samtidigt mata Sixten. Diska. Gå en promenad så Sixten fick sova lite till och sedan en sväng till öppna förskolan. Hem. Sova nästan en timme tätt intill bäbis. Gå till affären igen, mata Sixten, laga midag, äta. Leka, sätta på pyjamas och amma innan bebben kunde lämnas över till pappan som kom hem från sin springning precis lagom till att jag behövde cykla iväg. Hålla mitt livs första egna Body Balance-klass, cykla hem, duscha och äta och nu sitter jag här. Puh. Undrar om morgondagen blir lika effektiv?

Morgonjoggande och lite halvpanik

Idag startade jag dagen på bästa sätt, det vill säga med en morgonjogg med solen i ögonen. Tyvärr var det inte så krispigt och kyligt som jag hoppats på utan istället varmt och fuktigt. Men det fick duga, kripsighetens tid kommer snart.

Det har varit lite si och så med morgonjoggar sedan Sixten kom. Mest på grund av diverse logistikproblem med mat (eller bröst som håller på att sprängas för att tala klarspråk) och annat. Men nu när han är lite större och inte ammar lika ofta funkar det fint (då är brösten mer normala). Så så nu ska jag försöka få till minst en, gärna två morgonjoggar i veckan. För det är verkligen det bästa sättet att vakna på.

Fast så har jag lite ångest också. Jag inser att det nu är mindre än 3 veckor till Lidingö och att jag knappt sprungit långpass i sommar. Eller jo, det har jag, ganska många till och med, men inte tillräckligt många och definitivt inte tillräckligt långa. Och få (ett!) i terräng och slarv med backträningen gör inte självförtroende bättre. Nog för att jag tar mig runt utan problem, men det är ju den där medaljen jag vill åt. Trettioen (31!!!) sekunder ifrån för två år sedan (förra året avstod jag eftersom jag var någonstans kring mitten av graviditeten) och frågan är om jag alls kan matcha det i år? Jag är nog ungefär lika snabb (eller kanske till och med lite snabbare) som då, men har definitivt mindre mängd i benen. Mindre mängd totalt, färre långpass, färre terrängpass, färre långa långpass. Så jag har lite halvpanik faktiskt.

lördag 3 september 2011

45:55

Och det får jag ju vara nöjd med.

Tjejmilen är ju en historia för sig vad gäller trängsel (fast när jag tänker efter är nog Göteborgsvarvet snäppet värre) och i början får man vara totalfokuserad så att man inte blir nedsprungen eller springer ned någon. I år tyckte jag dock det var bättre, kanske för att jag lyckades ta mig nästan längst fram, precis bakom eliten och övriga snabbingar. Redan efter de två första kilometrarna började det bli lättare och mot slutet var det nästan glest på sina håll.


Jag hade ett irriterande håll precis under diafragman mellan 2- och 4km, men i övrigt tyckte jag det kändes väldigt bra. Lite för bra. När jag passerat 5km insåg jag helt plötsligt att det ju inte alls var sådär dödsjobbigt som det brukar vara att springa millopp. Inte att det var lätt, men jag hade definitivt mer att ge. Så jag ökade tempot lite och även om sista backen inte alls var så brant som jag mindes den så kändes den rejält. Mot upploppet var jag till och med illamående och fick lite panik en kort stund. Inte spy, jag får inte spy (Jag har typ spyfobi och att spy bland andra människor känns inte som någon hit.) malde det i huvudet och - medvetet eller omedvetet - blev det inte en lika bra spurt som jag tänkt mig.

Så med lite mera jävlaranamma och vilja att fightas kan jag nog kapa en hel del sekundrar, kanske nästan upp mot en minut. Nu var det som om jag liksom ställt in mig på att jag ändå skulle vara jättelångt från pers och då lika gärna kunde fega lite och springa och mysa istället. Iallafall första halvan. Lägg där till en lite flackare bana så kan nog de där 44:30 vara inom räckhåll ändå.

Men jag är riktigt nöjd som sagt. Med tiden, men framförallt med känslan. Kanske var det just det faktum att jag sprang och myste lite väl mycket som gjorde att det kändes så bra, men jag tyckte jag höll i ihop kroppen riktigt bra och liksom hade ett skönt flyt hela vägen. Samma flyt plus lite mer "go" får bli målet för nästa millopp.

Så var det dags för comeback


Här kan man läsa lite om mig och Tjejmilen.

Och jag är lite nervös faktiskt. även om jag inte har så stora krav på mig själv på just den här tävlingen så vill jag ju inte att det ska gå dåligt. Och på sätt och vis blir det ju också en liten forcheck, en liten koll på hur mycket jag har att jobba för att nå ner till det där mil-perset. Men det ska mest av allt bli kul att få känna på stämningen och springa lite snabbt. Fast jobbigt att springa snabbt också. Förmodligen kommer jag hata mig själv både en och två gånger längs vägen samt lova dyrt och heligt att jag aldrig mer ska springa millopp. Bara för att genast börja längta till nästa gång så fort jag är i mål. Haha. Nä, nu kör vi.

torsdag 1 september 2011

Hoppfullt

Det var en extra snabb förkylning jag råkade ut för denna gång. Idag har jag känt mig så bra att jag faktiskt vågade mig på en testjogg med Sixten och hans vagn. Fast först gungade vi.

video

På eftermiddagen lufsade vi ihop drygt 6km med en puls som var precis som den brukar och på pigga ben. Sixten var nästan lika glad som när han gungade. Han tycker min springfrisyr (två svansar och luggen fastsatt med spännen) är väldigt kul att titta på och klockan som sitter på armen är också spännande när den far fram och tillbaka. Lägg där till en knallgul midnattsloppet-tröja och han sitter och skrattar i vagnen. Underhållande även för mig. Fast mest roligt var det såklart att det kändes så bra. Om inget oförutsett händer kommer det nog gå fint på lördag.