Inför Lidingöloppet för två år sedan var mitt mål en tid under 2:45, vilket jag trodde var ganska realistiskt. Det visade sig dock vara ett lite väl snällt satt mål och efter vägen började jag hoppas på att gå i mål på en tid under 2:40. Vågade inte kolla på klockan sista kilometrarna och trodde inte det var sant när jag kollade klockan och den stod på 2:38 någonting. Så sjukt nöjd, men så fruktansvärt ledsen över att vara så nära silvermedaljen. Hela historien kan du läsa här:
klick. (2008 kan du läsa om här:
klick)
Förra året fick jag stå över eftersom jag var halvägs in i graviditeten. Så i år kändes det väldigt viktigt för mig att knipa den där silvermedaljen. Så viktigt att hela jag låste mig och gick omkring med en enorm prestationsångest de sista veckorna. Så även igår morse. Jag visste att det skulle kunna vara fullt möjligt att nå ända fram om jag hade en bra dag och min uppladdning fungerat (Vilket den verkade ha gjort, jag kände mig jättepigg under fredagens lilla uppmjukningsjogg med fartökning i mitten.), men att det lika gärna kunde gå dåligt. Inte dåligt egentligen, för under 2:45 skulle jag nog ha klarat om jag inte hade en superdålig dag. (Och jag tycker att det är bra bara att ta sig runt den där banan. Men jag har trots allt vissa krav på mig själv i förhållande till min kapacitet.) Men dåligt i bemärkelsen att jag skulle hamna på fel sida om den där gyllene minuten. Det skulle nog vara på håret.
Jag gav mig iväg i alldeles för hög fart och efter att den värsta trängseln givit med sig efter ett par kilometer fick jag lite håll. Inte så farligt, så det hade inte gillts som någon ursäkt om loppet inte hade gått vägen, men ändå störande. Som tur var släppte det snabbt och kom inte tillbaka förrän en bit på mitten, men även då försvann det utan att förstöra någonting. Jag pinnade på i ett tempo som nog var lite väl snabbt, men jag kände mig så pigg så precis som vanligt tänkte jag att jag kör så får vi se hur långt det räcker. Till 10km skulle det visa sig. Där fick jag jordens dip och blev helt matt, men efter att med små steg ha tagit mig upp för en rätt kort men seg uppförsbacke på asfalt (Jag tycker det är så sjukt segt att springa på asfalt efter jag sprungit i teräng!) kickade energin jag nyss satt i mig in. Pinnade på i ett bra tempo igen och passerade 15km med en ganska positiv känsla. Strax därefter började det dock bli lite backigare igen och nu började tron på mig själv svikta. Jag hade nog gått ut för hårt trots allt. Jag bestämde mig för att strunta i klockan och endast fortsätta trycka på "lap" efter varje 5km.
Vid 20km kunde jag dock inte hålla mig. Jag var tvungen att se om det fanns någon endaste liten chans att jag hade 2:38 inom räckhåll. Nu var jag nämligen rejält trött och behövde nog en liten mental energikick för att orka kriga. 1:42 någonting visade klockan och även om min hjärna funkar dåligt i sådana här sammanhang räknade jag ut att jag måste klara sista milen under 55min för att vara säker. Tänkte att det borde gå, men var samtidigt medveten om hur tuffa de sista 10km är. Backarna avlöste varandra och i mina ben fanns inte mycket till kraft. Började tvivla och tänkte att jag nog får sikta på 2:40 istället. Promenerade i vanlig ordning uppför delar av Abborrbacken. Insåg att det var mer uppför där efter än jag mindes. Drog upp tempot så gott jag kunde på platten och när det gick nedför. Svängde över vägen och ner mot golfbanan där jag såg Karins backe vänta. Tappade all energi och fick verkligen slita för varje steg. Jag hade en ganska stor lucka fram till närmsta person vilket alltid gör att jag tappar ork mentalt. Kom fram till backen och promenerade även här stora delar. Precis som jag brukar. Jag tjänar nämligen på det. När mina ben är så tunga av mjölksyra och det börjar pirra av trötthet ända uppe i axlarna behöver jag lugna mig, spara på krafterna och ladda om för att orka ta mig vidare. Väl uppe avvaktade jag lite tills jag visste att sista lilla backen innan mål var avklarad. Därefter ökade jag så mycket mina ben tillät tills jag var framme vid sista lilla svängen ned mot målrakan. Där plockade jag fram de sista spurtkrafter som av någon anledning alltid finns någonstans inom mig. Flåsade antagligen som om jag vore döende (Det hör jag sällan själv eftersom jag har musik på hög volym i mina öron.) och vågade varken kolla min egen klocka (som jag heller inte gjort sedan 20km passeringen) eller klockan där framme. Stirrade envist ner i marken och tog mig, efter vad som kändes som en halv evighet, in i mål. Stannade klockan och vågade inte riktigt kolla.
Men tillslut gjorde jag det. 2:35 stod det. Va? Nä, jag kollade nog fel va? Där står det något med %, det måste ju vara pulsen tänkte jag. Och där står det 30,5, det måste väl vara kilometrarna? Och i sista rutan varierar siffrorna, det måste betyda att det är farten va?? 2:35. Det är bara det som återstår. Det MÅSTE vara tiden. Men det kan väl inte stämma?
Fällde en liten tår och släckte min enorma törst med hjälp av två muggar vatten, en mugg cola och en mugg blåbärssoppa. Sedan gick jag raka vägen till resultattältet för att kolla om jag verkligen fått min efterlängtade silvermedalj. Vågade knappt andas medan killen knappade in mitt startnummer i datorn. "2:35:31, ja det är ett silver, grattis". Tack! och Äntligen! sa jag. Äntligen!