Jag kan med hundra procent säkerhet säga att jag aldrig kommer bli någon Paula Radcliff, men jag kan fortfarande bli den bästa jag kan bli! Det tar bara lite tid. Det går upp och det går ner. Det tar tid att bli en vinnare.
torsdag 29 juli 2010
Det tar tid att bli en vinnare
Hittade nedanstående inne hos Lina och insåg att det var precis vad jag behövde nu!
Känslan är det viktiga nu
Jag har fått två smarta kommentarer den här morgonen. Den första kom från Sara och innehöll bland annat orden "Du vet ju att du kan springa". Så sant. Jag vet att jag kan. I normla fall kan jag springa fortare än jag någonsin hade trott att att jag skulle kunna göra!
Den andra kommentaren kom från Madde och löd "Känslan är det viktigaste". Och det är precis vad den är! Jag har nyss varit ute och lufsat runt halva Kungsholmen tillsammans med Martin (Som är snäll nog att anpassa sig till mitt lufsjoggande.) Det gick inte så mycket fortare än i förrgår, men känslan var en helt annan! Trots tropisk värme (men utan stekande sol) kändes det faktiskt helt ok. Det kändes kanskse inte så lätt som det borde med tanke på tempot, men det kändes ok och jag skiter i tempo och sånt nu. Jag tar en dag i taget och är glad för varje dag det känns bra. Har bestämt mig för att aldrig springa oftare än varannan dag nu ett tag så får vi se hur det känns om ett par veckor. Jag kommer istället cykla mer, fokusera lite på att bygga upp mina svaga länkar, yoga och göra lite som jag känner för. Inte planera en massa utan helt enkelt ta en dag i taget.
Tack för alla andra fina kommentarer, de värmer!
onsdag 28 juli 2010
Tungt
Jag ligger och kollar på friidrotts-EM och drömmer om min comeback någon gång under nästa säsong. Just nu är jag så långt ifrån en sådan form som det går att komma tror jag. Gav mig ut strax före solnedgång igår kväll. Fortfarande ganska varmt, men ändå ok. Bort mot Västerbron, över och sedan runt Årstaviken. Lyckades pricka in broöppning både vid Skanstulls- och Liljeholmsbron. Men i detta sammanhang var detta det minsta problemet. Det stora problemet var att kroppen totalt har lagt av. Jag blev omsprungen av hur många som helst. Till och med av kvinnor i skor som såg ut att vara köpta före 2000-talets början. Miljoner känslor for fram och tillbaka i kroppen, men vi kan sammanfatta det med det lilla ordet TUNGT. Långt över 6-tempo kämpade jag på hela vägen hem. Knappt 14km är visserligen en fin siffra, men idag känns kroppen som efter en tävling. Eller åtminstone som ett fruktansvärt tungt pass.
Nej, det är inget "fel" på mig. Eller jo, möjligtvis är mina järnvärden låga igen, det ska jag kolla upp. Men det är helt enkelt för många omständigheter på en gång som gör att min kropp slutar fungera. Jag funderar seriöst på en riktig paus med löpningen. Inte bara tävlings/prestationspaus utan totalpaus. Jag vill inte att detta ska förstöra springglädjen. Några chanser ska jag ge mig själv, men annars får det bli så. Sorgligt men sant.
I övrigt njuter jag av att ha semester. Även om jag har ett väldigt roligt jobb är det väldigt skönt att vara ledig. Och solnedgången igår var fantastiskt fin. Trots att jag är ledsen över springningen är den här sommaren en bra sommar.
tisdag 27 juli 2010
Bilder från Norge
Dalsnibba heter bergstoppen. Fin vy!
Högst uppe på det högsta berget var vi innan vi åkte ner och tog färjan mellan Geiranger och Hellesylt.
Jag sov stora delar av resan över bergen. Jag har sett det förut (eftersom jag flera somrar under tonåren åkte skidor i Stryn) och är inte så lättimponerad kanske. Men så fort det dök upp djur på vägen vaknade jag till liv igen :)
Uppe på Trondehims näst högsta topp. Sen gick vi ned och vandrade iväg upp på det allra högsta där vi åt vår medhavda matsäck. Vi kände oss som äkta norrmän :)
Så söta! Några av dem vågade ligga kvar så jag fick klappa lite!
Army Training
Så här kommer vi säkert att göra. Och mycket jobbigare och roligare grejer!
Jag kom på att jag nog glömt att berätta en grej. Nämligen att jag, förutom en morgoncykelklass, kommer instruera en army training klass i höst! Onsdagar 19:30 på Sportlife Almedal är det som gäller om du vill komma på besök. Fast redan snart kan du få tjuvträna lite genom att vara med på Kettlebellarmy utomhus. Visst vill du?!
Sista stoppet
Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Det blir sista anhalten för vår roadtripp. Eller ja, jag ska ju i och för sig tillbaka till Göteborg sen, men förutom det då. Det ska bli skönt med ett par dagar där för jag trivs så himla bra i den stan numer. Alldeles för bra. Mest av allt ser jag fram emot att återigen ha lite bättre möjligheter att springa. Det har ju blivit lite dåligt med det de senaste dagarna som sagt. Men ikväll tänker jag springa sakta sakta längs lite olika vatten. Jag och min musik, jag och min andning. Jag kunde valt att gå på konsert istället, men eftersom det inte är något band jag gillar så hoppar jag över det. Finfint kommer det bli. Om det inte är tropisk värme där borta vill säga?
måndag 26 juli 2010
Long time no see
Jag befinner mig fortfarande på resande fot. I Norge närmare bestämt och just nu i Trondheim. I ett par timmar till, sen är det dags att åka hem till Arvika igen. Jag har massvis av fina bilder jag vill visa och jag har faktiskt vandrat lite. Upp och nedför Trondheims två högsta bergstoppar. Men så mycket annan träning har det inte blivit. Egentligen har jag knappt rört mig, mest åkt bil vilket jag insett inte är något för mig. Räknas vandring som träning föresten? I vanliga fall klassificerar jag inte promenader som träning (däremot som motion, men det är något helt annat för mig), men den där promenaden var riktigt jobbig. Jag skrev in den som träning på funbeat iallafall. Men lite konstigt kändes det. Hur som helst så är det roligt med semester, det var många år sedan sist. Och det roliga är att jag har ytterligare en vecka kvar.
torsdag 22 juli 2010
Lite mindre gnäll
Jag har faktiskt fått till ett helt ok backpass nu på kvällen! (Och fotat lite inför ett kommande projekt.) Mycket var nog tack vare världens bästa springsällskap (Det är inte ofta man hittar någon som man är så jämnsnabb med! Ett alldeles perfekt springpar är vi!) och lite var nog tack vare att det fasktiskt inte var riktigt lika varmt som det varit den senaste tiden.
Det blev inte så långt och jag var måhända inte i närheten av varken den känsla eller den fart jag brukade ha under mina glansdagar, men det var helt ok! Skönt. Mera sånt tack!
Efter en rätt kort uppjogg körde vi 2 x 4 x 180m. Joggvila ner och en lite längre paus efter fyra repetitioner. Jag flåsade värre än jag gjort på länge och det krävdes en rätt stor portion vilja för orka ändå fram, men tekniken var ok och jag samlade inte på mig onödigt mycket mjölksyra. Roligt!
Nu åker jag på semester till Norge och är förmodligen internetlös något dygn eller två. Tills dess att jag kommer fram till min kusin i Trondheim får jag överleva utan. Kan vara bra som omväxling. Spring lite för mig också sålänge!
Det blev inte så långt och jag var måhända inte i närheten av varken den känsla eller den fart jag brukade ha under mina glansdagar, men det var helt ok! Skönt. Mera sånt tack!
Efter en rätt kort uppjogg körde vi 2 x 4 x 180m. Joggvila ner och en lite längre paus efter fyra repetitioner. Jag flåsade värre än jag gjort på länge och det krävdes en rätt stor portion vilja för orka ändå fram, men tekniken var ok och jag samlade inte på mig onödigt mycket mjölksyra. Roligt!
Nu åker jag på semester till Norge och är förmodligen internetlös något dygn eller två. Tills dess att jag kommer fram till min kusin i Trondheim får jag överleva utan. Kan vara bra som omväxling. Spring lite för mig också sålänge!
Min kropp fungerar inte på sommaren
Iallafall inte när det är en riktig sommar med sol och värme. Igår skulle vi springa ett kort långpass hade vi (jag) bestämt. Upp till skatås, runt åttan och lilla delsjön plus en sväng runt härlanda tjärn för att få ihop ett par kilometer till och alltså tillräckligt mycket distans för att jag ska kunna räkna passet som långpass, och så hem igen. Låter lätt som en plätt och är det vanligtvis också. Även fast rundan är rejält kuperad, iallafall bitvis. Men nu är inget som vanligt. De enklaste saker är som att bestiga ett berg.
Det var faktiskt molningt strax innan vi gick ut. Det var faktiskt inte riktigt lika varmt som tidigare. Det kunde ju faktiskt gå helt okej tänkte jag. Men så försvann helt plötsligt molnen och solen började steka. Lagom till att vi skulle springa, perfekt timing. I början kändes det ok men eftersom jag inte fyllt vätskeryggsäcken full började den redan från start att skava oroväckande på halsen. Det fortsatte den med hela rundan och nu har jag två stora skavsår, ett på varje sida av halsen. Fint.
Sakta men säkert tog vi oss iallafall framåt. Uppför backar, längas oändliga raksträckor på åttan, runt fina lilla delsjön och dess kuperade grusväg. När vi var tillbaks på åttan igen började jag tvivla på om kroppen skulle ta mig hela vägen hem. När vi tog den sista lilla svängen runt härlanda tjärn var jag så orkeslös att jag ville börja grina. Hur kan jag ha sprungit marathon på 3:30? Kommer jag någonsin kunna springa som vanligt igen? Sånt sprang jag och tänkte på medan magen gjorde ont och illamåendet kom och gick.
Efter mycket gnäll kom vi dock hem och aldrig har jag väl varit så glad för det. Konstaterade att 19,6km just denna dag var jobbigare än båda mina maror tillsammans. Just då kändes det så iallafall. Ge mig oktober och hög, klar höstluft. Då är min bästa springtid.
Men trots allt är jag glad över att vi har haft både en riktig vinter och en riktig sommar i år. Jag kan stå ut med att hela jag svullnar upp och får cementben. Att kläderna känns trängre än vanligt och att jag besväras av allergin och astman mer än på flera år. Jag kan till och med klara av att jag är sjukt mycket tröttare än vanligt, men det känns sorgligt att inte kunna springa som jag vill.
Det var faktiskt molningt strax innan vi gick ut. Det var faktiskt inte riktigt lika varmt som tidigare. Det kunde ju faktiskt gå helt okej tänkte jag. Men så försvann helt plötsligt molnen och solen började steka. Lagom till att vi skulle springa, perfekt timing. I början kändes det ok men eftersom jag inte fyllt vätskeryggsäcken full började den redan från start att skava oroväckande på halsen. Det fortsatte den med hela rundan och nu har jag två stora skavsår, ett på varje sida av halsen. Fint.
Sakta men säkert tog vi oss iallafall framåt. Uppför backar, längas oändliga raksträckor på åttan, runt fina lilla delsjön och dess kuperade grusväg. När vi var tillbaks på åttan igen började jag tvivla på om kroppen skulle ta mig hela vägen hem. När vi tog den sista lilla svängen runt härlanda tjärn var jag så orkeslös att jag ville börja grina. Hur kan jag ha sprungit marathon på 3:30? Kommer jag någonsin kunna springa som vanligt igen? Sånt sprang jag och tänkte på medan magen gjorde ont och illamåendet kom och gick.
Efter mycket gnäll kom vi dock hem och aldrig har jag väl varit så glad för det. Konstaterade att 19,6km just denna dag var jobbigare än båda mina maror tillsammans. Just då kändes det så iallafall. Ge mig oktober och hög, klar höstluft. Då är min bästa springtid.
Men trots allt är jag glad över att vi har haft både en riktig vinter och en riktig sommar i år. Jag kan stå ut med att hela jag svullnar upp och får cementben. Att kläderna känns trängre än vanligt och att jag besväras av allergin och astman mer än på flera år. Jag kan till och med klara av att jag är sjukt mycket tröttare än vanligt, men det känns sorgligt att inte kunna springa som jag vill.
tisdag 20 juli 2010
Färden går vidare
Nu sitter vi på tåget till Göteborg där vi kommer spendera ett par dagar innan färden går vidare mot Norge. Det ska bli skönt att få sova i min säng några nätter, att tvätta och att packa om väskan. Ska även försöka få till lite mer kvalitativ träning under de här dagarna, för hur det blir i Norge vet man aldrig. Vi kommer åka upp till Trondheim via lite sevärdheter på vägen. En övernattning i en liten by som heter Lom och som verkar ligga fruktansvärt fint har vi planerat in längs vägen. Jag har varit en del i samma trakter tidigare och det går inte att med ord beskriva hur vacker naturen är! Höga bergstoppar och djupa dalar där ett blågrönt vatten nästan gnistrar. Jag ska se till att inte glömma kameran!
Men nu var det Göteborg som gällde ja. Träffa lite kompisar, gå på picknick med jobbet och som sagt försöka träna lite. Det blir en bra blandning.
söndag 18 juli 2010
Lite men inte tomt
Mitt uppe i festivalandet har jag faktiskt sprungit. En gång, i fredags. Det var varmt och tungandat. Då blev det ett knappt åtta kilometer långt distanspass. Inte lätt, men inte snabbdistans. Jag hade tänkt klämma in ett kort pass även igår, men dels ösregnade det och dels hade jag väldigt ont om tid så det blev inget. Det är dåligt med spring för tillfället. Antalet kilometrar per vecka har sjunkit drastiskt. Det är dåligt med träning överhuvudtaget föresten, och definitivt dåligt med långpass. Men som det mesta har det sina förklaringar. En av dem är att jag är på festival och därefter på resande fot nästan hela tiden i två veckor. Sen finns det andra också, men de kan vi ta senare.
Här är den lilla staden
Idag ska jag iallafall försöka ta mig iväg på något halvlångt. Får se hur mycket jag kan skrapa ihop i lilla stan. Jag ogillar starkt att springa på större vägar, därför får jag sicksacka mig runt lite i innerstan. Det hade varit roligt att kunna få ihop åtminstone 14km, men vi får se hur det blir. Resten av dagen äter jag pappas goda mat (jag gissar på italienskt), slöar och kramas. Det är rätt skönt med semester ändå. Var sak har sin tid.
fredag 16 juli 2010
Husgudarna
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Kent. Många. Första gången var mitt i vintern, jag tror det var -97. På "Parkhallen" i Arvika. Det kan nog ha varit min första spelning ever och jag tyckte att det var bra men alldeles för hög volym. Haha. Sommaren -98 såg jag dem för andra gången, mitt i sommaren på min första Arvikafestival (Jag var lite sen jag vet, men mamma och pappa var nog lite väl överbeskyddande, festivaler är farliga grejer.), då var jag sexton år. Nu är jag tjugoåtta och Kent är precis lika bra nu som då. På ett sätt mycket bättre. Men det går inte att komma ifrån att det är de gamla låtarna man (jag och stora delar av publiken) vill höra. När de inleder med "Utan dina andetag" håller jag på att börja storgrina. Sansar mig dock och nöjer mig med en liten tår i ögonvrån.
Resten av spelningen är bra, riktigt bra, men jag saknar storheterna från albumen Isola och Verkligen. Jag vet att" 747" förr eller senare kommer. Jag vet att efter den går de ut, kommer tillbaks och kör en eller två låtar för att sedan avsluta med "Mannen i den vita hatten 16 år senare". Jag vet allt detta men fylls ändå av miljoner känslor när introt drar igång. Jag fumlar med kameran och får tillslut igång den. En av tidernas absolut finaste låtar. En liten snutt. Skakigt. Darrigt. Men lyssna och njut.
Jag har även sett en Robyn som var synthigare än någonsin och gnistrade som en jätteslipad diamant. Jag har sett annat. Men det tar vi en annan gång. "Du och jag ska aldrig dö".
onsdag 14 juli 2010
Semester!
Sista dagen innan semestern började jag med att gå upp sjukt tidigt för att äta frukost. Igen. Fast den här gången var det inte för att jag skulle kunna springa, utan för att kunna cykla. Det var längesedan sist då jag inte instruerar några pass under sommaren. Har tänkt cykla för andra i en evighet men det tycks aldrig få plats. Men idag så. Strax innan kvart i sju satt jag redo på cykeln. Fyrtiofem minuter senare konstaterade jag att antingen har mina ben glömt bort hur man cyklar (och/eller blivit svaga) eller så var det något konstigt med min klocka. Trots att jag, under passets tre pulstoppar, tog i som om jag vore jagade av ormar och hade benen fulla med mjölksyra, vägrade pulsen gå över 85% strecket. Trots att jag var rejält flåsig och trots att jag kände hjärtat picka på där inne. Mystiskt. Nog för att jag hade min löpmaxpuls (som jag tror är min absoluta maxpuls) inställd på klockan och nog för att jag ofta har svårt att få upp pulsen som deltagare (som instruktör påverkar pratet mig rätt mycket) tog det här nog prisernas pris. Men, men, en bra start på dagen var det iallafall och caféfrukosten efteråt smakade ljuvligt.
Nu firar jag arton dagars ledighet med en kort kvälljogg. Jag ska lufsa runt så sakta som kroppen kräver i värmen och bara njuta. Ska bara skölja ur hårfärgen ur håret och tänka igenom mina festivaloutfits en gång till och kanske kolla spelschemat. Roliga grejer! Men jag är glad åt att jag har hus att bo i, att bo på festivalcamping är jag alldeles för gammal för.
Nu firar jag arton dagars ledighet med en kort kvälljogg. Jag ska lufsa runt så sakta som kroppen kräver i värmen och bara njuta. Ska bara skölja ur hårfärgen ur håret och tänka igenom mina festivaloutfits en gång till och kanske kolla spelschemat. Roliga grejer! Men jag är glad åt att jag har hus att bo i, att bo på festivalcamping är jag alldeles för gammal för.
Etiketter:
Cykling,
Festival,
Glädjeämnen,
Löpning,
Sommar
tisdag 13 juli 2010
Lycka!
Lycka kan vara att springa i ösregn strax före klockan sju på morgon med denna fina i öronen;
Det spelade ingen roll att skorna var fulla av vatten och att jag egentligen var livrädd för åskan som mullrade i fjärran. Jag har nog aldrig varit så tacksam för regnet. Och jag älskar att vara morgonmänniska!
Det blev ett progressivt distanspass/tempopass där farten inte riktigt var att jämföra med hur den kunde vara under mina glansdagar men som efter omständigheterna var godkänt. Jag log inombords från start till stopp. Jag var genomblöt från topp till tå och längs armar och ben rann rännilar av vatten. Och jag ville inte gå in. Jag ville fortsätta njuta av regnet.
Det blev ett progressivt distanspass/tempopass där farten inte riktigt var att jämföra med hur den kunde vara under mina glansdagar men som efter omständigheterna var godkänt. Jag log inombords från start till stopp. Jag var genomblöt från topp till tå och längs armar och ben rann rännilar av vatten. Och jag ville inte gå in. Jag ville fortsätta njuta av regnet.
Etiketter:
Endorfiner,
Glädjeämnen,
Känslor,
Kärlek,
Löpning,
Musik
måndag 12 juli 2010
Snart semester
Idag tyckte benen att det var jobbigt att cykla hem från jobbet. Och att promenera till och från ica var inte heller någon hit. Fötterna värker och hela jag är täckt av ett lager fukt efter en dags jobbande i en bastu (typ). Inte sådär jättestor chans att kroppen skulle gå med på att springa alltså. Det känns lite som dåliga bortförklaringar, men det är faktiskt inte det. Tro mig, jag vill inget hellre än att springa fort, men det går verkligen inte. Tur att det är under en kort period det är såhär, annars hade det varit svårt att få till någon utveckling..
Något som dock är roligare är att jag bara har två dagar kvar att jobba innan jag går på två och en halv veckas semester! Jag kommer vara på resande fot i princip hela tiden så träningen kommer ju i och för sig ändå bli lite som den blir. Kanske lika bra att det är outhärdligt varmt då. Ett och annat pass ska jag såklart försöka få till, men det blir ju inte på långa vägar som när jag är hemma. Första stoppet bli finaste Värmland och Arvikafestivalen. Träffa några av de bästa vännerna vännerna, uppleva massor av bra musik och få rysningar av den fantastiska stämningen. Och kanske känna mig lite gammal, men det är smällar man får ta.
Imorn börjar jag min näst sista jobbdag med att gå upp sådär sjukt tidigt igen. Det är min enda chans att försöka få till något som går snabbare än lufstempo. Någon slags kvalité är planen, men vad kroppen tycker om det återstår att se. Ikväll lägger jag mig tidigt tillsammans med den där boken som jag är helt uppslukad av. Läs!
Något som dock är roligare är att jag bara har två dagar kvar att jobba innan jag går på två och en halv veckas semester! Jag kommer vara på resande fot i princip hela tiden så träningen kommer ju i och för sig ändå bli lite som den blir. Kanske lika bra att det är outhärdligt varmt då. Ett och annat pass ska jag såklart försöka få till, men det blir ju inte på långa vägar som när jag är hemma. Första stoppet bli finaste Värmland och Arvikafestivalen. Träffa några av de bästa vännerna vännerna, uppleva massor av bra musik och få rysningar av den fantastiska stämningen. Och kanske känna mig lite gammal, men det är smällar man får ta.
Imorn börjar jag min näst sista jobbdag med att gå upp sådär sjukt tidigt igen. Det är min enda chans att försöka få till något som går snabbare än lufstempo. Någon slags kvalité är planen, men vad kroppen tycker om det återstår att se. Ikväll lägger jag mig tidigt tillsammans med den där boken som jag är helt uppslukad av. Läs!
söndag 11 juli 2010
Dubbelt
Eftersom min TV gick och tvärdog någon gång under midsommarhelgen (Den fungerade innan jag åkte iväg på midsommaraftons morgon men var stendöd när jag kom hem på söndag kväll samma helg.) ser det nu ut såhär hemma hos mig. Tur att jag har tillgång till två olika mobila bredband ett par månader. Dock är täckningen väldigt dålig i mitt hus (Typ enda stället i Göteborg vad det verkar.) så det hackar hela tiden. Inte så säkert att jag klarar av det hela matchen..
En dålig dag
Igår låg jag här.. Idag ligger jag inne..
Det är aldrig kul att vara gnällig och det är speciellt tröttsamt att klaga på vädret. Men just nu måste jag. Jag mår fysiskt dåligt av den här tryckande, fuktiga och kvava värmen. Om det hade varit sol hade jag ju antagligen orkat ta mig till havet, men inte ens det har jag kommit mig för idag. Istället har jag, förutom en kort och plågsam sväng till stan, legat och läst och sovit om vartannat. Förutom att jag känner mig som en strandad säl och mår lite lätt illa har jag tydligen ännu en visdomstand påväg, för hela huvudet spänner och käken gör ont. Inte har jag någon matlust heller men jag har ändå tvingat i mig både frukost, lunch och middag (och lite överblivna chips), rätt stora portioner till och med. En bidragande orsak till den dåliga känslan är också att det känns skitdåligt att slänga bort en ledig dag på att må halvdåligt och ligga inne och sura. Jag hade även en gång en ambition om långpass fram emot kvällen, men det inser jag ju att det inte kommer gå. Jag ska dock försöka ta mig ut på något kortare senare ikväll när det förhoppningsvis svalnat av något. Kanske inklusive ett bad i härlanda tjärn om jag får ihop logistiken. Tills dess tar jag en iskall dusch och återgår till boken.
lördag 10 juli 2010
Sol, muffins och en trött kropp
Jag sitter och väntar på att molnen ska skingra sig och solen komma fram. För idag ska jag åka ut i skärgården med några vänner. Igår bakade jag pizza och muffins så nu är det som sagt bara solen som fattas. Ja och så lite springande då.
Ambitionen var att gå upp vid halv sju för att äta frukost, sova en stund och sedan ge mig ut. Men det var fullständigt otänkbart att gå upp vid halv sju. Ställde om klockan på åtta och tänkte att jag kunde morgonjogga. Vaknade och var om möjligt ännu tröttare. Efter någon halvtimme kunde jag dock inte stå emot hungern och tvingade upp mig själv för frukost. Får se om jag orkar och hinner ta mig ut något. Annars får det bli lite bonusvila. Det är sånt som är det fina med att ha tryckt på paus. Det spelar inte så stor roll om inte allt går enligt planen. Jag tränar när jag vill och orkar. Nu vill jag i och för sig oftare än vad jag orkar. Jag är väldigt trött just nu. Allergimediciner och annat som gör min kropp till en annan än den vanliga. Men förr eller senare vänder det.
Nu går jag och lägger mig med en bok en stund tror jag. Hoppas solen skiner på er!
fredag 9 juli 2010
Jag är kär!
I mina nya räserskor. Jag kanske inte flög fram under morgonens intervallpyramid (Herregud det var ju hundra år sedan jag senast sprang intervaller, så det kan man inte begära.) men det kändes studsigt och lätt. Jag gillar att de trots sina 160g känns i princip lika dämpade som mina DS trainer (som jag sprungit i princip alla pass i de senaste månaderna). Det känns bra eftersom jag (i löparsammanhang) inte direkt räknas som "lätt". Najs. Och det går inte att komma ifrån det faktum att de är rosa. Det drar upp betyget ännu mer :)
Jag har insett att jag just nu inte kan få till några kvalitativa pass på kvällarna efter jobbet. Det går bara inte. Jag är tröttare än tröttast, har cementklumpar till ben och fötter som ömmar. Därför får jag väl helt enkelt gå upp sjukt tidigt och springa innan jobbet istället. Eftersom frukost är ett måste innan hårdare pass innebär det att jag får gå upp vid fem. Nollfemnollnoll. Så det gjorde jag idag. Gick upp, fixade frukost, åt den framför datorn som vanligt och kröp sedan ner i sängen och sov en timme till. Strax innan sju var jag redo och klar. Benen studsade iväg och uppjoggen gick rätt lätt. Körde sedan en pyramid (med en bonus på slutet) bestående av 200m, 400m, 600m, 400m, 200m och 400m. Det må låta lite, men det var som sagt hundra år sedan jag sprang intervaller och min kropp är heller inte riktigt som den brukar. Jag tyckte det var lagom. Första tvåhundringen gick skämmigt långsamt. Fyrahundringen gick något snabbare, men långt ifrån i de farter jag sprang fyrahundringar i veckorna före maran. Lyckades öka upp farten något för varje intervall och avslutade sista fyrahundringen i 4-fart. Godkänt men knappast något personligt rekord. Men det gör inget. Jag är glad över att jag fortfarande kan. Och jag är barnsligt glad över mina rosa räserskor.
torsdag 8 juli 2010
Är du redo för sensommarens stora utmaning?
När semestern är över är det väl dags att öka på styrkan, bättra på konditionen och stärka upp pannbenet? Vill du göra detta på det roligaste sätt du kan tänka dig? I så fall är ”Kettlebellarmy” något för dig!
Med start den 19 augusti och sju torsdagar framöver har vi jättekul tillsammans i fina Skatås, i Göteborg. Vi kommer köra army training med inslag av kettlebells och tillsammans pushar vi oss lite längre än du trodde var möjligt! Vi tränar både vår kondition, vår styrka, vår smidighet, vår koordination och vår spänst. Vi använder oss av naturen, vår egen kroppsvikt, varandra och självklart av de ryska kloten. Låter detta spännande? Vill du veta mer? Maila i så fall någon av oss på; andrea@premeraidrottsnutrition.se eller info@madeleinejohansson.se
Hoppas vi ses i gräset!
Med start den 19 augusti och sju torsdagar framöver har vi jättekul tillsammans i fina Skatås, i Göteborg. Vi kommer köra army training med inslag av kettlebells och tillsammans pushar vi oss lite längre än du trodde var möjligt! Vi tränar både vår kondition, vår styrka, vår smidighet, vår koordination och vår spänst. Vi använder oss av naturen, vår egen kroppsvikt, varandra och självklart av de ryska kloten. Låter detta spännande? Vill du veta mer? Maila i så fall någon av oss på; andrea@premeraidrottsnutrition.se eller info@madeleinejohansson.se
Hoppas vi ses i gräset!
onsdag 7 juli 2010
Framtiden
Att jag tryckt på paus hindrar mig inte från att köpa rosa räserskor!
Efter min stockholmsmara, där jag var så nära men så långt borta samtidigt som jag var otroligt nöjd, var jag superpeppad inför framtiden och kommande mål. Jag ville inget hellre än att återhämtningsfasen skulle ta slut så att jag kunde få sätta igång. Jag hade stora ambitioner. Men så hände något och luften gick fullständigt ur mig. Därför har jag tryckt på paus och kommer endast ägna mig åt att ha kul och må bra. Jag kommer alldeles säkert att springa intervaller och långpassen kommer fortfarande vara frekvent förekommande. Jag kommer fortsätta älska (och just nu sakna) armyn och jag kommer självklart att tycka väldigt mycket om att instrurera cykelpass. Jag kommer yoga. Jag kommer springa i skogen och på asfalt. Jag kommer fortfarande älska att springa.
Men jag lägger prestationen åt sidan för resten av säsongen. Jag är anmäld till en hel hög med tävlingar som jag kommer springa om det känns meningsfullt och roligt. Det smärtar en hel del i både själ och hjärta men jag vet att det är såhär det måste bli. Vad spelar en halv säsong för roll? Jag har inte bråttom. Jag ska springa hela livet.
Dock har jag redan börjat skissa så smått på nästa säsong. På mål och fokus. På det jag älskar mest av allt. Men tills skissen blivit mera tydlig håller jag den för mig själv. Tids nog kommer saker och ting att klarna och jag blir redo att dela med mig. För löpning är kärlek.
tisdag 6 juli 2010
Barbakroppen är vaken
Idag började jag det nya dygnet med att väcka barbakroppen till liv med hjälp av morgonspring. Lite vätska måste jag ha förlorat för jag vet inte hur många gånger jag var uppe och kissade inatt. Plus att jag vid ett tillfälle vaknade och var så svettig att hela kroppen var omgiven av ett lager vatten. Det rann till och med längs ryggen. Fräscht.. Dock var fötterna fortfarande rätt ömma och svullna, men det gjorde inget för benen var piggare än på länge. Jag struntade i pulsen och jag struntade i farten. Jag sprang precis som benen ville och njöt av sommarsol och fläktande vindar. Det enda som störde mig var att en tjej, som jag sprang om i en uppförsbacke, sprang om mig och drog iväg i värsta tempot. Tävlingsmänniskan i mig sa åt mig att sådant tolereras inte, men förnuftet av mig sa åt mig att lägga av. Så jag sprang på i mitt nästanjoggtempo och kände mig nöjd med detta. Idag var det bland annat dessa två indeipoppärlor som påverkade mig mest:
Väl hemma efter exakt 8km avslutade jag med tolv minuter löpskolning. Det var inte igår om man säger så. Därefter smakade ett glas iskall oboy mer än underbart och efter dusch och frukost är jag nu redo för en ny dag. Jag ska försöka hålla mig undan de sköna, fina, rosa, lätta skorna som ropar på mig från sin plats i hyllan. Försöka för allt vad jag är värd. De ingår inte i min semesterbudget..
måndag 5 juli 2010
Barbapappa
Precis så känner jag mig!
Min kropp har aldrig tålt värme särskilt bra och jag blir alltid ett par kilon tyngre på sommaren. Fötterna svullnar upp så mycket att jag knappt får på mig skorna och hela jag går runt som en vätskefylld balong. Det faktum att jag snorar, flåsar, nyser och har kli i ögonen då och då bidrar inte heller till en bra känsla. Det går upp och ner såklart, just nu är det upp. Väldigt upp. Om man menar att upp är dåligt och ner är bra. När jag, efter drygt tre timmars tågåkande, satte på mig skorna på jobbet i morse var det trångt. Längre fram på dagen började fötterna värka för att det blev så lite plats i skorna, och jag började fundera på om jag skulle se helt psyko ut om jag gick omkring i kompressionsstrumpor till de rätt så korta shortsen. Funderar seriöst på det alltså. Jag jobbar ju ändå i en springaffär. Fast isåfall vill jag ha sånna här! Ge mig snälla!
Min kropp har aldrig tålt värme särskilt bra och jag blir alltid ett par kilon tyngre på sommaren. Fötterna svullnar upp så mycket att jag knappt får på mig skorna och hela jag går runt som en vätskefylld balong. Det faktum att jag snorar, flåsar, nyser och har kli i ögonen då och då bidrar inte heller till en bra känsla. Det går upp och ner såklart, just nu är det upp. Väldigt upp. Om man menar att upp är dåligt och ner är bra. När jag, efter drygt tre timmars tågåkande, satte på mig skorna på jobbet i morse var det trångt. Längre fram på dagen började fötterna värka för att det blev så lite plats i skorna, och jag började fundera på om jag skulle se helt psyko ut om jag gick omkring i kompressionsstrumpor till de rätt så korta shortsen. Funderar seriöst på det alltså. Jag jobbar ju ändå i en springaffär. Fast isåfall vill jag ha sånna här! Ge mig snälla!
söndag 4 juli 2010
Hornstull - Rönninge
Ja det blev 28,5km i solen. Jag hade alldeles säkert klarat även nästa korta etapp till Södertälje, men dels hade jag antydan till huvudvärk och småkänningar i högerfoten och ville sluta innan det blev något jätteont av det, och dels var det lunchpaus i Rönninge och det kändes drygt att vänta sålänge för att springa några få (tror detvar 4,5) kilometer till. Istället gick jag och sa hej till min farbror som passande nog bor precis där vi stannade och tog sedan pendeln in till stan. Nu känner jag mig tipptopp och tänker fortsätta spendera min tid i solen.
Bara en liten fundering; visst påverkar värmen väldigt mycket, men jag tycker att dessa knappa 30km var mycket jobbigare än de brukar vara. Jag kanske inte springer 3mil lätt som en plätt, men det brukar definitivt kännas lättare. Och det tror jag beror på att jag och min kropp inte gillar alla dessa pauser. Visst måste man fylla på med vätska och energi, men jag gör det mycket hellre i farten. Jag blir bara seg av att stanna och starta.
Långspring med sällskap
Idag ska jag spendera mycket tid i solen. Springandes. Hornstull-Järna, 55km står på schemat. Men det är tveksamt om jag kommer hänga kvar ända till Järna. Det är så mycket med allergi, astma och annat just nu, att allt över 25km är bonus. Jag har sprungit exakt 55km förut, jag vet att jag kan och känner således ingen som helst press på mig själv att jag måste göra det igen, just idag. Målet är att följa med sålänge det är kul och känns bra i kroppen. Förutom astman, allergin och allt det där är jag extremkänslig för värmen, och ett av symtomen på det är att jag känner mig ungefär som en padda i kroppen. Tung och jättesvullen. Vi får se hur det känns att springa. Hur som helst ser jag fram emot att få tillbringa x antal timmar tillsammans med nya och gamla bekantskaper!
fredag 2 juli 2010
Åksjuk
Jag sitter på tåget på väg till kärlek, skärgård och långspring. Det är svalt och skönt, men som vanligt hamnar jag alltid på en plats där jag åker baklänges och det gillar inte min kropp. Speciellt inte på x2000. Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om mål och framtid, men jag måste nog försöka sova så jag kanske slipper vara åksjuk. Får författa en annan dag helt enkelt. Ha en skön helg sötnosar!
torsdag 1 juli 2010
Morgonyoga och kvällsjogg
Det har varit stelt idag. Och trött. På träningen stelt och på jobbet trött. Jag är alltid väldigt mycket stelare på morgonen jämfört med på eftermiddagen/kvällen, men imorse tog jag nog priset. Baksida lår gick liksom inte att räta ut hur jag än försökte! Och inte hade jag ork nog att stå tillräckligt djupt i krigarna heller. Men stå på huvudet kunde jag minsan även fast jag inte gjort det på något drygt år! (Ja, jag slog visserligen över en gång och hade kanske inte benen helt raka varenda gång, men det låssas vi inte om.) Och skulderstående behärskade jag riktigt bra om jag får säga det själv. Rakt och prydligt.
Nästa gång kanske jag gör sådär. Eller inte. Fast det kanske inte är så svårt?
Nästa gång kanske jag gör sådär. Eller inte. Fast det kanske inte är så svårt?
Efter zoombiedagen på jobbet var det dags att jogga lite. Här var det också stelt. Vaderna och baksida lår gnällde från början till slut. Men det var skönt ändå för jag är så glad att jag kan springa. Det är faktiskt inte alla som kan det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)