söndag 29 november 2015

En bra träningsvecka klar

Ingen extrem veckodistans alls, knappt medelmåttig om jag kikar bakåt till när jag var som bäst (och tränade som mest) men den senaste månaden har jag fått till en snygg progression (bortsett från förra veckan då jag var förkyld, då blev det lite väl få kilometer även om den vecka ändå skulle varit lättare). Det känns bra och de senaste passen har känts riktigt bra. Långpasset till jobbet igår var visserligen lite småsegt, men idag på eftermiddagen när jag var ute på 8,5km var benen pigga och glada. Tack för det. Nu ökar jag upp med ytterligare några kilometrar kommande vecka.

Och slutligen: Bron alltså. Så jäkla bra. Jag tycker nog detta var bästa hittills. Sörjer att det är slut och att vi förmodligen behöver vänta länge till nästa säsong.



torsdag 26 november 2015

Lite halvfart med teknikfokus

Äntligen känner jag mig helt bra från förkylningen. Även om jaghar varit igång och tränat i flera dagar så har jag fram tills idag snorat lite, men nu är jag helt mig själv igen.

Lite fart testade jag därför idag. Eller fart och fart. Inget kräkjobbigt pass direkt utan mer lite medelhårt där jag fokuserade lite extra på den där rumpan som lätt latar sig och låter andra göra jobbet. Idag slapp den dock inte undan utan fick vackert göra jobbet.



Grått är det ute nu. Jag längtar efter (lagom med) snö och några minusgrader. Gärna sol också, men det är inte helt nödvändigt. Det viktiga är att det blir lite ljusare. Jag vet ju hur jag, trots allt, kommer svära över att det är tungt i snömodden, men just nu struntar jag i det, hit med snön nu!

Jag har funderat lite över mål inför nästa säsong. fast än har jag inte kommit fram till något utan jag avvaktar besked huruvida jag ska springa marathon i Berlin eller ej först. Dock kan sägas att jag blivit väldigt ödmjuk (och kanske lite feg) och inte har några höga mål. Men kanske är det nu det vänder? Så som jag kämpat kan jag vara värd det faktiskt.

måndag 23 november 2015

Morgonstressen och det ständiga dåliga samvetet

Ofta börjar de bra, morgnarna. Men någonstans på vägen byggs stressen upp och innan vi är iväg är minst två av tre i upplösningstillstånd. Jag och ett av barnen, ibland båda. Det lilla barnet är inne i en fas där humöret pendlar från jättehögt till jättelångt på cirka två sekunder och viljan och "kan själv" synkar oftast inte särskilt bra med tider som behöver passas. Borsta tänderna först. Inte borsta tänderna. Sitta på pallen och borsta. Inte borsta. Slänga sig på golvet och gallskrika. Varje plagg (och idag var det många) är en kamp och väl i vagnen är stackaren genomsvettig. Jag med.

Väl på förskolan är humöret som väl är på topp igen. Pussa hejdå, om än med lite trumpen min idag, och ha en rolig dag bland kompisar framför sig. Stora barnet enklare just idag. Springer snabbt med balanscykeln. Lyssnar och visar sig stor. Hålla handen på en av pedagogerna och sedan vinka hejdå. Stressen dock kvar i min kropp. Och det ständigt dåliga samvetet över att jag aldrig lyckas hålla mig så lugn som jag gång på gång lovar mig själv att vara. Så som alla andra framstår att vara (men förmodligen inte är). Några små tårar innan dagen rullar vidare. Jag tar vägen förbi gymmet för 20-25min aktiveringsövningar. Förkylningen nästan helt borta.

söndag 22 november 2015

Förkyld och jullängtan

Snorig och trött. Inte särskilt mycket alls, men ändå. Jag är förkyld. Visserligen tajmade kroppen in det till rätt vecka, den skulle vara lugnare hur som helst, men ändå. Trist. Dock känner jag mig bättre idag så förhoppningsvis kan jag träna på igen imorgon som planerat.

Jag har haft långhelg, detta härliga fenomen som infaller var tredje vecka. Hemmajobb torsdag och sedan 3 helt lediga dagar. Frånsett ett PT-jobb igår förmiddag. Vi har bakat och grejat men tyvärr inte varit ute särskilt mycket. Men än är det en dag kvar och kanske tar vi oss en tur ut i skogen. Solen skiner och det är frostigt ute. Ingen snö tyvärr, men snart kanske den kommer också?

Jag längtar efter julen nu. Jag gillar verkligen julen och har tjuvstartat rejält i år med pepparkaksbak i början av november, saffranskakebak i fredags och flera påsar skumtomtar har redan åkt ned. Saffranskolorna jag gjorde förra helgen är slut. Dags att göra nya. Har du tips på något gott och juligt jag kan baka?

tisdag 17 november 2015

Stark & snabb




Jag har som mål att få till 3 styrkepass i veckan nu några månader framöver. Ett pass med basövningarna marklyft, knäböj med stång bak på axlarna och knäböj med stång fram på axlarna samt bänkpress. Under november ligger fokus på att nöta teknik och inte på så värst stora vikter. Det andra passet är ett aktiveringspass där jag framförallt lägger fokus på att väcka min lata rumpa men även underhålla och ytterligare stärka djupa magen. Vid det tredje passet kör jag lite blandat med chins, minst en utfallsvariant, antirotation/rotation av bålen, någon form av rodd och vadpress/tåhävningar, hängande benlyft etc. Och det är riktigt roligt just nu! Jag känner en stor pepp inför (nästan) varje pass och så har det inte alltid varit. Så bäst att njuta.

fredag 13 november 2015

Mörkerlöpning

Mycket mörkerlöpning har det blivit i veckan. Det är ju liksom standard denna tid på året. Fyra pass avklarade och ett femte planeras till söndag. 2 korta styrkepass har jag också fått till och ett tredje planeras till imorgon. Tredje veckan in på nya träningsupplägget och hittills känns det väldigt bra. Kroppen samarbetar och jag känner mig stark. Visserligen är det inga superglad nivåer vi pratar om, men det är ändå en ökning i både styrke- och löpminutrar.



På ett sätt gillar jag att springa i mörkret. På ett annat sätt ogillar jag det. Men det finns ju inte så många andra alternativ så det är bara att göra. Sätta på reflexer eller smålampor och ge sig ut. Idag i ösregn och blåst. Härdande om något. Och glaset rödvin efteråt smakar extra gott.

söndag 8 november 2015

Veckan som gått

Jag läste om att livet ofta besår av en transportsträcka. Transportsträckor. Till helgen, till semestern, till resan , till det eller det. Och lite så känner jag nu. Mycket av det jag gör under mina fullspäckade dagar, veckor, månader är saker jag tycker om och jag jobbar verkligen på att vara mer i nuet och inte hela tiden längta framåt. Men ändå gnager det där i mig. Livet är så kort, det kan ju vara slut imorgon. Jag har en oro som kryper i kroppen och en allt starkare röst som viskar att jag måste agera nu, innan det är för sent. Inte vänta, bara göra. Men det är ju så svårt och skrämmande att kasta sig ut och göra allt det där en drömmer om. Och om det finns flera drömmar då? Går de att kombinera? Frågor jag ställer mig ofta nuförtiden. Vad vill jag mest? Och magkänslan, den är viktig för mig. Eller kanske är det hjärtkänslan. Hjärtat vet när det är rätt och när det är fel. Så jag lyssnar in och agerar där det känns rätt. Flummigt värre, men jag är en tänkande person som lätt trasslar in mig i analyserande och funderande. Kanske skulle jag bara vara lite modigare och våga lite på att allt löser sig. Men hur som. Jag trivs ju med det viktiga i min tillvaro och det är det viktigaste.

Löpning är viktigt. Och sprungit har jag gjort en del i veckan som gått. Exempelvis ett regnigt men bra kort långpass till jobbet igår. Det är fascinerande hur det kan vara så enormt stor skillnad för mig om det är sommar eller höst/vår/vinter. Om sommaren orkar jag knappt något, resten av året är jag stark. Jag gillar ju sommaren för mycket annat, men just vad gäller löpningen så är den ju ingen hit. Fast nu är det höst och då är jag stark. Idag på förmiddagen var jag ute på en kort kort tur i regn och blåst. Halva sträckan längs sjön som var fin men kall. Grått och gult tillskillnad mot allt det blåa och gröna som var i somras då jag passade för bad. Kontraster. Men jag gillar det.



Fars dag idag och vi fick lite sovmorgon och åt en mysig frukost ihop alla fyra. På vardagarna händer det väldigt sällan eftersom Martin måste börja jättetidigt för att kunna hämta på förskolan senast 17. (Vi funderar ofta på hur så många andra kan hämta sina barn så himla tidigt? Våra barn börjar visserligen mellan 8 och 9 men de är alltid bland de sista att bli hämtade. Och typiskt nog känner vi ett dåligt samvete över det. Alltid detta dåliga samvete.) och på helgerna kan någon behöva äta tidigare för att vi båda ska hinna med långpass eller annat. Självvalt såklart, men ändå. Fast idag blev det långfrukost och Sixten hade pysslat present på förskolan. Kaffe på nymalda bönor och levande ljus i regnrusket. Livskvalité. Kanske blir det en farsdagsfika i eftermiddag också. Jo men det blir det.