Gympremiär!

Äntligen blev det dags för gymmet! Jag inser att det förmodligen kommer få bli sena kvällar jag får gå dit på vardagarna (tills Ester är 3mån och får vara på mini-Sats) men nu är mamma här och då passade jag såklart på att smita iväg en stund.

Det blev fyrtio minuter effektiv träning och vilken lycka att äntligen få ta i lite! Visst, fortfarande är det inte fråga om något maxande, men jag känner att jag åtminstone kan ta vid där jag slutade några dagar innan förlossningen.



Eftersom jag inte varit där på länge körde jag lite av varje. Lite ben, lite specifika rygg- och axelövningar samt lite allmän bålträning. Och jag kände mig så himla stark! Nästan så att jag undrade om jag verkligen varit gravid. Häftiga kroppen, jag gillar dig verkligen! Ok, jag körde inga superavancerade övningar, det väntar jag ett tag till med, men ändå. Tacksam över turen att bo i just denna kropp och turen att ha fått uppleva (ännu) en så komplikationsfri och lätt graviditet och förlossning är jag.

Tjuvstart

Nä, vet du vad. Nu är jag trött på inaktivitet så jag tjuvstartar lite. Jag känner mig frisk så lite rörlighet i form av yoga kan inte skada. Jag tänker plocka bort de mer fysiska låtarna som pilatesdelen samt krigarna ur den senaste Body Balance-dvd'n och köra resten. Det blir bra. Ska bara få den där Ester att somna.

Det blir bättre

Förkylningen är inne på den femte dagen men nu börjar det faktiskt bli bra. Dock tveksamt om det kan bli något gym imorgon som jag så gärna vill. Troligtvis inte för jag vill ju ha minst en extra vilodag sedan jag blivit frisk. En säkerhetsdag liksom. Och idag har jag lite hosta kvar. Segt!



Tillsvidare får jag nöja mig med att få "lyckohormoner" från min familj och ätbara godsaker. Som typ blåbär- och hallonpaj. Mums vad den var god och trevligt besök av Carro med familj hade vi också. Så kul att flera av mina "bloggvänner" har fått bäbisar de senaste månaderna. I torsdags promenerade jag exempelvis med Sofie och hennes bäbis. Trevligt värre sånt där.

Så typiskt

Jag önskar att jag kunde skriva att träningen rullar på, men det gör den inte. Jag har nämligen blivit förkyld. Jag trodde att jag skulle klara mig undan de baciller som först Sixten och sedan Martin drabbats av, men icke. I tisdags kväll kom de även till mig och gav mig halsont och nu hosta samt nästan ingen röst. Skit också. Jag som hade planerat att gå till gymmet idag. Första gången utan mage och allt. Men det får alltså vänta. Så typiskt, det är ju nu när Martin är hemma som det funkar. Tur att mamma kommer på besök nästa vecka. Förhoppningsvis kan postgravidpremiären ske då istället.



Innan bacillerna kom i tisdags hann jag dock med ytterligare ett lätt styrkepass. Det tredje sedan förlossningen och denna gång med gummiband och egen kroppsvikt. Lite olika pushups (på knä, men jag kan nog gå upp på tå nästa gång), roddvarianter, benböj, axelpressar och en avslutande statisk planka på knä (även här kan jag nog gå upp på tå nästa gång). Långsam upptrappning i intensitet. När nästa pass sker återstår alltså att se. Halsontet är nästan borta idag, men så också rösten som sagt. Och så hostar jag en massa så det är tveksamt om det blir någon träning förän efter helgen. Surt, men sant.

En liten reflektion

Det är väldigt stor skillnad på att få sitt första barn jämfört med att få sitt andra. Jag minns hur den första tiden med Sixten verkligen karaktäriserades av den där berömda bubblan. Hur det var svårt att hinna äta och hur "orolig" jag var över hur jag skulle klara mig själv om dagarna när Martin började jobba efter fyra (!) veckor. Hur jag, då den dagen kom, kände mig så nöjd över att jag hann duscha medan Sixten fortfarande sov och hur skönt jag tyckte att det var att en kompis skulle komma på besök från Göteborg redan den andra dagen jag var ensam. Haha. Nu när jag tänker på det känns det så himla längesedan och så konstigt. Hur kunde jag tycka att det var "jobbigt" (jobbigt är inte riktigt rätt ord, men du förstår nog vad jag menar) med ett barn?

Denna gång är det så annorlunda. Visst är det väldigt skönt att ha Martin hemma i drygt två veckor, men jag känner att jag, så länge Sixten går på förskolan, lika gärna skulle kunnat klara mig själv från första stund. Det är inte Ester som är den som kräver mest utan Sixten som blir avundsjuk på sin lillasyster och inte är helt tillfreds. Det är mycket utbrott och trots från hans sida just nu och vi är så tacksamma över att han får gå på dagis och ha sina vanliga rutiner. Han är så himla rutinfast och har det lite tufft just nu, men på dagis är allt som vanligt. Visserligen får han vara hemma minst en dag i veckan, men det märks att han är mer tillfreds när han fått leka med sina kompisar och busat ute hela dagarna. Fast lite stolt är han allt över sin lillasyster för när kompisarna vill kika in i vagnen så stor han liksom på vakt och han försöker vara gullig mot henne och vill gärna pussa och klappa på henne. Även om det blir lite väl hårdhänt ibland.

På gång

Helgen har svischat förbi i en himla fart. Förutom diverse aktiviteter och besök har jag hunnit med ytterligare två träningspass mellan amningarna. Ett kort och lätt styrkepass samt ett kort och lätt yogapass. Kort och lätt är liksom det som gäller nu. Fast grejen är att jag tycker att det är för lätt.



Jag har bra kontakt med de inre magmusklerna och ingen diastas vilket gör att jag inte känner mig så himla nyförlöst som jag faktiskt är. Minns att känslan var ungefär den samma efter förra graviditeten också. Jag kör lite dagliga kontaktövningar för bålen ändå dock. Tråkigt så det förslår men det kan ju hur som helst inte skada.

Jag kommer fortsätta att ta det lugnt men känner att jag kan köra lite tyngre än jag gjort tidigare. Övningar och aktiviteter som belastar bäckenbotten mycket väntar jag dock ett tag till med. Jag har bra kontakt och jan knipa både hyfsat hårt och länge, i princip som vanligt faktiskt. Dock känner jag ibland en tyngdkänsla när jag varit ute och stått och gått mycket. Den känslan måste givetvis försvinna och vara borta ett tag innan det blir fråga om någon löpning.

När Ester kom till världen

Inför min första förlossning var jag ganska kaxig och tänkte att jag som tränar/springer så mycket och utsätter mig för tuffa utmaningar med jämna mellanrum måste ju klara av att hantera även förlossningssmärtan. Om personer som i vanliga fall inte anser sig vara så smärttåliga klarar av att föda barn måste väl jag också göra det, tänkte jag. Jag hade därför inställningen att så långt som möjligt klara mig utan medicinsk smärtlindring och enbart hantera värkarna med hjälp av yogaandning, TENS samt eventuell massage och akupunktur. Lustgasen var jag lite rädd att må illa av men kunde tänka mig att testa om det skulle behövas. EDA ville jag i möjligaste mån undvika, då detta skrämde mig. Men samtidigt som jag kände stor tilltro till min förmåga att hantera smärtan var jag på samma gång väl medveten om att saker kunde gå helt annorlunda än jag tänkt mig, att förlossningen kunde dra ut på tiden samt att smärtan kunde vara mycket värre än jag föreställt mig, och jag var därför öppen för förslag samt villig att ändra mig längs vägen. Och tur var väl det. Hur det gick kan du läsa här.

Inför denna förlossning var jag mer ödmjuk. Jag läste heller inte på särskilt mycket utan tänkte att det blir ändå som det blir. Dock hade jag en förhoppning om att det skulle bli lättare. I princip alla som fött barn mer än en gång som jag pratat med sa att andra gången är något helt annat än den första. Att det kommer gå så mycket lättare och så mycket snabbare. Jag hoppades att detta även skulle gälla mig. Min inställning var därför även denna gång att i möjligaste mån klara mig utan medicinsk smärtlindring, men att jag kunde tänka mig att våga mig på lustgasen eventuellt. Jag ville i möjligaste mån undvika epiduralen för att inte riskera att även denna gång bli utan krystkänsla och få ett instrumentellt avslut. Jag tänkte att bad, massage och eventuellt akupunktur kunde vara något. Det blev inte riktigt så.

De sista dagarna innan Ester föddes hade jag en hel del sammandragningar och förvärkar på kvällarna. Varje gång tänkte jag att det kanske var något på gång ändå, men innerst inne kände jag att det inte var så. Av någon anledning visst jag att det var på torsdagen hon skulle komma. 10/10 är ett fint datum, särskilt när mamman är född 4/4 och pappan 9/9. Storebror sticker dock ut lite med sitt 18/2.

Vid fyratiden på morgonen torsdag 10/10 vaknade jag av en värk. Den gjorde varken särskilt ont eller var vidare lång, men på något sätt visste jag ändå att den var på riktigt. Blev glad och laddade ner värktimerappen. Börja klocka hade jag dock inte ork till. Dessutom var jag väl medveten om att det förmodligen skulle ta tid innan värkarna blev regelbundna. Gick på toa och upptäckte att jag fått en liten blödning. Tänkte, ja - då är det förmodligen något på gång! Somnade så småningom om och slumrade lite fram till sex då det var dags att gå upp. Sa till Martin att han nog inte skulle åka till jobbet idag, men att han kunde lämna Sixten på förskolan som vanligt och sedan komma hem igen.

Ganska snabbt blev värkarna mer regelbundna men det gjorde inte särskilt ont. De var också rätt korta, mellan 30 och 45 sekunder långa. Eftersom personalen på Södra BB sagt att vi skulle ringa i god tid så att de vet om att vi är på gång och kan prioritera oss en plats, ringde jag när Martin och Sixten gått. Berättade om statusen på värkarna, att de var regelbundna men korta och inte särskilt onda samt om blödningen. Att latensfasen tog över ett dygn förra gången och att jag känner att jag nog kommer kunna vara hemma ett bra tag till. Barnmorskan som jag pratade med sa att det förmodligen är bäbis på gång och att det var bra att jag ringde så att de vet att jag finns och kan planera efter det. Vi kom överens om att jag ringer igen när det börjar bli tufft att vara kvar hemma.

Dagen gick sakta framåt och värkarna fortsatte på ungefär samma sätt. De gjorde mycket mindre ont än i samma fas när Sixten kom. Så fort jag var uppe och rörde på mig kom de oftare men styrkan var ungefär den samma. När jag satt eller låg ner kom de mer sällan men var å andra sidan lite längre. Klockade till och från och de kom med 3-10 minuters mellanrum beroende på vad jag gjorde. Framåt lunch började jag (redan) bli otålig och tog en kort promenad för att eventuellt skynda på lite. Men nja, jag vet inte om det hjälpte något särskilt. Meddelade min syster att vi förmodligen inte skulle behöva åka in för än framåt kvällen, men att hon gärna fick åka och hämta Sixten ändå. Jag vågade inte riktigt släppa iväg Martin eftersom jag visste att det kan gå snabbt när det väl sätter igång.

Klockan blev fyra och jag konstaterade att tolv timmar nu gått. Började nästan tappa modet lite och mentalt ställa in mig på ett liknande förlopp som sist. Emma och Sixten kom hem och Emma fixade middag. Då. Helt plötsligt hände något. Värkarna började göra ont! Och de kom tätare. Jag försökte få i mig mat, men hade helt tappat matlusten. Och poff så gick vattnet. Ingen störtskur direkt, men det märktes. Och med ens förändrades karaktären på värkarna. Pauserna blev minimalt korta, om de ens existerade. Styrkan ökade rejält och det började göra ont på riktigt. Jag tog en snabbdusch och bad sedan Martin ringa Södra BB igen. Själv hade jag svårt att prata. Tog en alvedon bara för att, men hade inga större förhoppningar om att den skulle hjälpa. En alvedon liksom…

Först fick vi besked om att det var fullt och jag kände bara NEJ, inte igen (Sist fick vi åka till Karolinska istället för till SöS som vi valt.). Barnmorskan i telefon skulle dock se vad hon kunde göra och bad om att få återkomma. Några långa minuter gick och för mig började det bli riktigt tufft. Men så ringde hon upp och sa att de ordnat ett rum och att vi kunde åka på direkten. Vilken otrolig lättnad! Jag ville så gärna få föda på Södra BB som jag hört så mycket positivt om och där jag gått på MVC under hela graviditeten. Ett helt annat ställe än en vanlig förlossningsavdelning. Mycket mindre sjukhuslikt och så lugnt och harmoniskt. Jag tyckte att jag kunde vara värd det efter min förra förlossning som inte alls blev vad jag tänkt mig.

Taxin kom som tur var inom bara ett par minuter. När jag stod i hallen och skulle ta på mig skorna fick jag ett litet uns krystkänsla. Eller kanske snarare en tryckkänsla. Ett tryck nedåt. Samtidigt som jag blev lättad – det betydde ju förhoppningsvis att jag inte skulle behöva ha så här ont i många timmar till – blev jag lite rädd att det skulle bli som sist. Då kände jag, efter att vattnet hade gått, ett enormt tryck nedåt hela tiden, trots att jag bara var öppen 4cm när jag kom in. Men jag försökte tänkta positivt nu och tro mer på den första känslan – att det nog inte borde vara så lång tid kvar.
Taxiresan var inte rolig. Klockan var strax före sju på kvällen så det var, tack och lov, inga köer. Men att ha starka värkar nästan utan paus är inte särskilt rolig var du än befinner dig. Och sittande i en taxi är inget undantag. Varje gupp var en pina och jag upplevde att det gjorde mer ont när jag satt än det gjort när jag stått upp hemma. Tillslut kom vi dock fram och blev insläppta av den underbart lugna barnmorskan Hanna som skulle vara vår egna barnmorska. De få metrarna till hissen gick långsamt. Värkar hela tiden och när de var som värst var jag tvungen att stanna. Ironiskt fick vi rummet allra längst bort i korridoren så det tog sin tid. Men väl där möttes vi av ett skönt nyvädrat rum där det spelades lugn och rogivande musik på låg volym.

Jag hade svårt att göra något annat än att stå lutad mot en stol och försöka tackla de intensiva värkarna så gott det gick. Hur jag skulle kunna ta mig till sängen kunde jag inte förstå. Jag var som fastvuxen. Jag sa också att jag kände att jag nästan ville krysta i varje värk, vilket Hanna bekräftade. Det märktes. Så med gemensamma krafter lyckades vi få mig till sängen så att Hanna kunde känna på magen, lyssna på hjärtat samt koppla CTG samtidigt som hon läste min roman till förlossningsbrev. Sedan blev jag undersökt och hon konstaterade att jag var fullt öppen. Vilken lättnad! Hon ringde även in ytterligare en barnmorska för assistans med inskrivning med mera. ”För det kommer komma en bebis här snart”. Förstå känslan när jag hörde de orden! Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.

För att undvika en lika stor bristning som jag fick förra gången ville Hanna att jag skulle ligga på sidan, eller ännu hellre stå på knä. Själv undrade jag var jag skulle få krafter till den förflyttningen ifrån. På något sätt tog jag mig dock över till sidan, men där var det stopp. Jag kunde bara inte förmå mig till att ta mig upp på knä. Kroppen lydde inte. Det enda den ville göra var att trycka ut den där bäbisen. Tydligen. Så jag fick ligga där. Med övre benet på en annan säng i ett högre läge.
Och så kom den där kraften som jag hört så mycket om men aldrig kände under min första förlossning. Krystreflexen. Vilken kraft! Vilken häftig känsla! Hur kroppen liksom bara gjorde vad den skulle. Hur den kunde. Hur JAG kunde! Det gjorde fasansfullt ont, särskilt mot slutet. Ju närmre slutet jag kom desto värre. Men då jag ändå både förstod och kände att det inte kunde vara långt kvar så gick det att stå ut. Kände ändå att jag var tvungen att fråga om det var långt kvar. Det var det inte bekräftade Hanna och förklarade att hon nu skulle guida mig och att jag, för att undvika stora bristningar, inte fick krysta i alla värkar. Att jag skulle flåsa mig igenom vissa. Ok. Det ska jag nog klara av.

Jag hade inte riktigt något begrepp om tiden här men kände att det borde i alla fall mer handla om minuter än halvtimmar och timmar. Det stärkte mig. Och nu började jag känna att det närmade sig slutet. En brännande skärande smärta när huvudet tänjde ut vävnaden. Hanna sa att huvudet skymtar i varje värk. Otroligt peppande att höra. Typ som när du kommer in på upploppet och ser målet där framme. Fast tusen gånger bättre. (Vad är det föresten för idiot som kommit på att likna en förlossning med ett marathon?! Det finns INGEN likhet. Om ett marathon skulle kännas som en förlossning tror jag faktiskt att det skulle vara väldigt få som skulle springa marathon. Vad är belöningen där liksom? I jämföresle?. Dum liknelse!) Och helt plötslig säger hon att huvudet är ute. Va – tänker jag. Redan?! ”Är huvudet ute? upprepar jag. ”Ja, och på nästa värk behöver du inte ta i särskilt mycket, dina värkar kommer trycka fram bebisen ändå” (Jag tror i alla fall att det var här hon sa så. Minnet är dock lite luddigt så det kan ha varit tidigare också.) Och vips. Så var bäbis ute. En liten tjej såg jag direkt jag vände mig om. Precis som vi anade mot slutet. Alldeles perfekt.

Och alla smärta som bortblåst. Är inte kroppen alldeles fantastisk? Och tänk, jag kunde föda barn! Dessutom utan smärtlindring. Det trodde jag nog inte riktigt att jag skulle klara av, med tanke på hur det blev när Sixten föddes. Men jag hade visserligen inte så mycket att välja på. Taxin var framme några minuter efter sju. I journalen står att vi skrevs in 19:17 (men då hade vi varit där en liten stund). Vidare står det att jag hade krystvärkar från kl 19:35. 20:01 var Ester ute. Inte mycket tid till att få smärtlindring alltså. Och som jag har förstått det är det ändå inget som hjälper särskilt mycket under utdrivningsskedet.

Att föda barn är ingen tävling och ingenting att prestera. Även om det är en enorm prestation i sig, oavsett på vilket sätt det sker. Men ändå känner jag en känsla av revansch. Jag KAN. Min kropp kan föda barn. Jag kan tåla smärta. Jag FÖDDE, jag blev inte förlöst som förra gången. Den känslan!

En liten, fullt normal, bristning av andra graden syddes efter att moderkakan kommit ut. Inget som gjorde jätteont men det var heller inte särskilt behagligt. Men när du har en varm bäbis som ligger och kikar på dig därifrån bröstet spelar sådant inte någon roll. Och all den där smärtan jag hade under knappt två timmar var och är hon så himla värd. Finaste lilla Ester.

Lite lätt träning

Jag blev inte svettig och det kändes knappt som att jag tränade. Förutom i bröstryggen som är stel eftersom jag pga tunga bröst samt spända/framåtroterade axlar (lätt att få det när bröstvårtorna är lätt såriga och det gör satans ont de första sekundrarna vid varje amning) på grund av ammande. Så latsdragen och rörlighetsövningen gjorde verkligen gott.



Inte särskilt tufft med andra ord och det var ju precis det som var meningen. Ester är faktiskt bara en vecka gammal. En vecka som gått otroligt snabbt. För en vecka sedan låg hon i magen och väntade på att det skulle bli kväll så att hon kunde komma ut. Häftigt.

Ester

Nästan på direkten såg vi att du är en Ester. Men det kändes ändå viktigt att smaka lite på det innan vi bestämde oss helt. Välkommen till oss Ester!

Fysisk status

Kroppen är verkligen fascinerande. Den återhämtningsförmågan alltså! Det har bara gått knappt fem dagar sedan lillasyster (Som precis fått ett namn, återkommer med det när alla de närmsta fått ta del av det.) kom ut, men jag känner mig redan väldigt väl återhämtad.

Bäckenbotten känns inte helt som vanligt men på god väg att bli stark igen. Är jag bara lite duktig med kniptränandet så är jag nog snart tillbaks där jag var innan vad gäller den punkten.



Om jag fick någon separation av den raka bukmuskeln så har den hur som helst gått tillbaks nu. Jag känner mig ungefär som vanligt i vardagen och begränsas inte av försvagad bålmuskulatur. Men förmodligen skulle jag fortfarande vara lite svagare om jag skulle få för mig att testa tunga bålövningar. Vilket jag naturligtvis inte tänker göra än på ett tag. Jag känner mig dock redo att börja med mycket lätt styrketräning med egen kroppsvikt och yoga inom några dagar så om inget oförutsett kommer händer kommer jag nog göra det.



Springet får givetvis vänta dock. Först ska jag bli normalstark i bäckenbotten igen och dessutom känna att jag har full kontroll på bålen. Tills dess får jag nöja mig med att promenera för att få frisk luft och (lite) endorfiner. Jag fick en liten bristning som krävde några stygn och jag är fortfarande lite lätt svullen och öm. Därför tar jag det lugnt och tempot är ganska långt ifrån något som gör mig svettig dock. Det är heller inte fråga om några långpromenader.

Jag har ingen brådska och kommer precis som vanligt och som efter förra graviditeten lyssna på kroppen. Den talar om när det är läge att växla upp. Eller om jag behöver växla ner. Jag vet att jag kommer att komma tillbaks till där jag var innan jag blev gravid, kanske till och med ett snäpp till. Kroppen är fantastisk och ger jag den rätt pusselbitar i rätt takt och ordning kan den ta mig hur långt som helst (nästan).

På hemmaplan

Vi har varit hemma redan sedan efter lunch igår och håller för fullt på med att vänja oss vid vår nya tillvaro. Sixten är en stolt storebror men det är inte helt enkelt för honom, vilket är lätt att förstå. Helt plötsligt får en ny person en massa uppmärksamhet han själv tidigare fått. Dessutom är han lite småsjuk, vilket inte underlättar. Det hela underlättas dock av en, hittills, väldigt nöjd och lättskött bäbis.



Förlossningen blev en, till skillnad mot den förra, väldigt snabb och "enkel" historia. Det blev inte någon lång tid på Södra BB direkt. In och föda, sova och åka hem ungefär. Det kommer förmodligen bli en halv roman i förlossningsberättelse så småningom ändå om jag känner mig själv rätt.



Bäbis har fortfarande inte något namn, men snart har vi nog bestämt oss. Det har ju trots allt vara gått knappt två dygn. Det känns som en mycket längre tid än så. Så självklar känns den nya tillvaron.

10/10 20:01

Vi har ännu en gång fått världens finaste bäbis till oss. 20:01 kom en 3280g och 51cm lång ännu namnlös filur ut. Redan så älskad det går att bli. Den lyckan!

@lopningolivet

På Instagram uppdaterar jag lite oftare än här. Det kan ju vara ett tips såhär i väntans tider. Om det nu finns någon som är nyfiken på om det har dykt upp någon bäbis än eller inte. (Det har det inte.) Fast det kanske bara är jag som är sådär sjukligt nyfiken av mig? Sådär så att jag exempelvis går och tänker på Jonna typ hundra gånger om dagen och funderar över hur det går för henne och stundande förlossning :) @lopningolivet är hur som helst jag på Instagram om du är nyfiken av dig och inte orkar vänta på inlägg här.

Så blev det simning ändå

Nu har jag kommit till den punkt då jag insåg att lite simning nog skulle sitta fint ändå. Få åtminstone lite konditionsträning. För det saknar jag och jag känner mig minst sagt otränad vad gäller just den biten. Stark känner jag mig och ändå ok rörlig. Men flåsar för minsta lilla gör jag. Inte något jag är särskilt van vid.

Jag var iväg på förmiddagen en sväng. Och trängdes med en hel hög väldigt långsamma simmare. Jag är verkligen inte särskilt snabb, jag kan exempelvis inte crawla alls, men de flesta andra simmar otroligt långsamt. Så det blev mycket varvande. Fyrtio minuter kändes lagom och det betydde 1400m denna dag. Första simpasset sedan slutet av förra graviditeten. Förhoppningsvis också det sista på ett tag.

Tabatastyrka med egen kroppsvikt

På pappret plättlätt, i verkligheten svettigt. Kanske inte i vanliga goda formen, men definitivt i vecka 40-formen.



Nä, ingen bäbis i sikte. Däremot en dag i vilans tecken. Hade jag tänkt. Men en timme efter att Martin lämnat Sixten ringde de och berättade att han ramlat (Sixten alltså, inte Martin) och att vi nog behövde åka till vårdcentralen för att tejpa eller sy ett sår i pannan. Stackars plutt. Men när jag kom till förskolan var han sitt vanliga jag, vilket kändes skönt. Det blev dock tejpning och ett stort plåster.

Vila blev det delvis också eftersom vi sov middag i två timmar och sedan myste i soffan framför Mysteriet på Greveholm, en av hans favoriter. Något gym blev det däremot inte, men väl ett hemmapass. Styrka med endast egen kroppsvikt i tabataform som sagt. Svettigt och rätt tufft emellanåt. Kort kort vila mellan seten så totalt 30 minuter. Varsågod att härma. Med diagonallyft menar jag hand och knästående där höger arm och vänster ben lyfts samtidigt. Stabila höfter och kontroll på bålen. Sista övningen är svår att förklara så att det blir rätt utan att visa. Ska se om jag kan filma den vid tillfälle. Bra är den iallafall.

Surdag

Nä, ingen bäbis idag heller. Däremot har jag varit skitsur hela dagen. På dåligt humör från start till mål. Förutom möjligtvis en stund på förmiddagen när vi var iväg och badade en sväng. Att se hur det lyser i ögonen på ungen och det skrattas och far runt som en virvelvind i vattnet gör att allt annat glöms bort för en stund. Tänk att ha så himla kul!



Resten av dagen har dock varit mentalt tuff av någon anledning. Jag väljer att tro att det är för att det snart är dags. Att jag ska bli riktigt less och börja längta efter smärtan... Fast nu får det bli te, knäckemackor med smör och ost och sedan något slags chokladmousse som jag rörde ihop av mascarponeost, kakao och florsocker. Helt improviserat och noll koll på mängder. Men det blev gott. Och det passar sig säkert som fika till Bron.

Rastlös väntan

Ytterligare två dagar har förflutit. Två dagar där jag farit runt och fixat en massa saker och inte riktigt haft ro att sitta stilla. Igår barnmässan, men det var inte så mycket med den. Köpte inte en enda grej utan irriterade mig mest på att det var så mycket folk. Vad hade jag väntat mig egentligen? Resten av dagen gick i ungefär samma tempo med inköp av nya blommor, uppsättning av lampor i två rum, hämta Sixten, laga mat och krascha i soffan och trött för att sova typ vid nio. Men jag höll ut till halv elva.



Idag började jag dagen med en sväng till gymmet direkt efter frukosten. Rygg, axlar och rörlighet. Sedan samma rastlösa känsla i kroppen som igår. Men jag sov en stund med Sixten mitt på dagen ändå.

Sålt en liggdel och köpt en liggdel har jag hunnit med också. Sålt den som Sixten låg i som nyföding eftersom vi inte kommer att använda den vagnen och köpt en till springvagnen. Blocket är bra att ha ibland. Nya bäbisen kommer att få åka runt i en röd skönhet på springturerna. Ja, nu kommer jag ju inte springa det första jag gör givetvis. Men en och annan tur i skogen kommer det nog bli, och där funkar springvagnen förmodligen betydligt bättre än syskonvagnen.



Nu behöver jag morgondagen på mig att vila, men sedan är jag redo att bli tvåbarnsmamma. Oj, så vuxet det lät. Konstigt liksom. Jag. Tvåbarnsmamma. Hur gick det till?

Tio dagar

Så var det bara tio dagar kvar till det magiska datumet. Som förmodligen inte betyder något alls. Bara ett datum liksom och bäbis kommer när den kommer. Jag börjar dock bli ganska redo nu. Jag vill ha helgen på mig också, men från och måndag är hen mer än välkommen ut. Ja, såklart idag eller imorgon också, men om jag får bestämma själv så har jag några saker till att klara av först.



Gym idag igen och denna gång tema kettlebells. Varannan övning pulshöjande och varannan övning mer renodlad styrkeövning. Fyrtiofem kvalitativa minuter och jag är tacksam över att jag kan träna på så pass bra fortfarande. Det kommer förhoppningsvis göra vägen tillbaka lite enklare. Grejen är att jag inte känner igen mig i beskrivningarna kring slutfasen av en graviditet. Det gjorde jag inte förra gången heller, men nästan ännu mindre denna gång. Jag känner mig stark och har inte ont någonstans. Jag kan köra nästan samma övningar som vanligt och jag kan köra i princip lika tungt. jag känner mig fortfarande stabil och förvånansvärt stark i bålen. Visst gör de uttänjda magmusklerna mig svagare, men frånvaron av någon betydande diastas gör att jag fortfarande har kontroll. Även bäckenbotten känns stark. Trots att jag är urusel på att knipträna. Jag måste verkligen göra något slags plan för det där...


Om allt är som vanligt imorgon ska jag nog åka på barnmässa en sväng. Se om det finns något roligt att fynda och kanske få med sig prover på diverse grejer. Det känns som att den där mässan ligger precis rätt i tiden för mig just i år. Om inte bäbis får för sig att dyka upp imorgon vill säga. Men det känns inte så.

Äppellimpa

En riktig lat dag har jag haft idag. Jag hade faktiskt, till min egen stora förvåning, tänkt gå och simma men jag har haft en div irriterande huvudvärk de senaste dagarna och tänkte att en dag i stillhet kanske kunde bota. Nu gjorde det inte det, för det var först efter att jag varit iväg och hämtat Sixten och därmed fått dagens första dos frisk luft som det släppte nästan helt.



Men hur som helst. Förutom att jag tvättat en barnvagn vi ska sälja har det inte blivit mycket gjort. Fast vänta nu, jag har ju faktiskt bakat också. Först kladdkaka och sedan bröd. Äppellimpor. Kladdkakan blev exakt perfekt kladdig och limporna mycket goda. Jag googlade fram ett recept dom jag såklart ändrade om lite i. Till såhär:

50g jäst
5dl ljummet vatten
1tsk salt
1-2msk honung
3-5 riktiga matskedar hemgjort äppelmos (använder du köpt behövs nog ingen honung)
7dl grovt rågmjöl
4dl fullkornsdinkel
2-3dl vetemjöl.



Blanda, jäs 1 timme, baka ut till 2 limpor, jäs eventuellt en stund till (det hade jag inte tålamod till) och grädda sedan i 30 minuter på 225 grader. Ät medan brödet är lite varmt, sådär så att smöret smälter lite lagomt. Så gott!

Ett pass på gymmet och ultraljud

Det är ungefär de två sakerna jag hunnit med idag. Ja, plus både lämna och hämta Sixten. Och sova en sväng. Inget av sakerna på att-göra-listan har jag bockat av idag. Men jag tyckte att jag var värd en sådan dag helt enkelt.

Gympasset finns inte så mycket att säga om egentligen. Jag kände för ett lite lättare pass och körde först en etapp rörlighet och bålstabilitet med en Bodypumpstång i tio minuter. Därefter ett styrkeblock med TRX. Gjorde lite pistols så jag har väl förmodligen träningsvärk att vänta imorgon. Trots att jag gjorde förre än vanligt, det var ju det där med ett lättare pass. Ett set chins med hjälpvikt samt välbehövlig ländryggstyrka i maskin. Sedan lite yogastretch. Och där var det klart.



Ultraljudet då. Inga konstigheter precis som väntat. Men jag uppskattar att saker görs noga och att det säkra tas före det osäkra. Vikten på bäbisen uppskattades till 3054g vilket är mindre än genomsnittet men helt normalt. Flödet från moderkakan var bra och bäbisen både tränade andning och sugande. Skönt att veta att allt är bra med plutten där inne.

Nu återstår bara att vänta på förlossning. Ska vi köra en liten gissning? När tror du hen kommer? 13/10 är beräknat datum. Sixten kom ut 4,5h efter utsatt datum. Ganska exakt 1,5 dygn efter första värk.