fredag 18 oktober 2013

När Ester kom till världen

Inför min första förlossning var jag ganska kaxig och tänkte att jag som tränar/springer så mycket och utsätter mig för tuffa utmaningar med jämna mellanrum måste ju klara av att hantera även förlossningssmärtan. Om personer som i vanliga fall inte anser sig vara så smärttåliga klarar av att föda barn måste väl jag också göra det, tänkte jag. Jag hade därför inställningen att så långt som möjligt klara mig utan medicinsk smärtlindring och enbart hantera värkarna med hjälp av yogaandning, TENS samt eventuell massage och akupunktur. Lustgasen var jag lite rädd att må illa av men kunde tänka mig att testa om det skulle behövas. EDA ville jag i möjligaste mån undvika, då detta skrämde mig. Men samtidigt som jag kände stor tilltro till min förmåga att hantera smärtan var jag på samma gång väl medveten om att saker kunde gå helt annorlunda än jag tänkt mig, att förlossningen kunde dra ut på tiden samt att smärtan kunde vara mycket värre än jag föreställt mig, och jag var därför öppen för förslag samt villig att ändra mig längs vägen. Och tur var väl det. Hur det gick kan du läsa här.

Inför denna förlossning var jag mer ödmjuk. Jag läste heller inte på särskilt mycket utan tänkte att det blir ändå som det blir. Dock hade jag en förhoppning om att det skulle bli lättare. I princip alla som fött barn mer än en gång som jag pratat med sa att andra gången är något helt annat än den första. Att det kommer gå så mycket lättare och så mycket snabbare. Jag hoppades att detta även skulle gälla mig. Min inställning var därför även denna gång att i möjligaste mån klara mig utan medicinsk smärtlindring, men att jag kunde tänka mig att våga mig på lustgasen eventuellt. Jag ville i möjligaste mån undvika epiduralen för att inte riskera att även denna gång bli utan krystkänsla och få ett instrumentellt avslut. Jag tänkte att bad, massage och eventuellt akupunktur kunde vara något. Det blev inte riktigt så.


De sista dagarna innan Ester föddes hade jag en hel del sammandragningar och förvärkar på kvällarna. Varje gång tänkte jag att det kanske var något på gång ändå, men innerst inne kände jag att det inte var så. Av någon anledning visst jag att det var på torsdagen hon skulle komma. 10/10 är ett fint datum, särskilt när mamman är född 4/4 och pappan 9/9. Storebror sticker dock ut lite med sitt 18/2.

Vid fyratiden på morgonen torsdag 10/10 vaknade jag av en värk. Den gjorde varken särskilt ont eller var vidare lång, men på något sätt visste jag ändå att den var på riktigt. Blev glad och laddade ner värktimerappen. Börja klocka hade jag dock inte ork till. Dessutom var jag väl medveten om att det förmodligen skulle ta tid innan värkarna blev regelbundna. Gick på toa och upptäckte att jag fått en liten blödning. Tänkte, ja - då är det förmodligen något på gång! Somnade så småningom om och slumrade lite fram till sex då det var dags att gå upp. Sa till Martin att han nog inte skulle åka till jobbet idag, men att han kunde lämna Sixten på förskolan som vanligt och sedan komma hem igen.

Ganska snabbt blev värkarna mer regelbundna men det gjorde inte särskilt ont. De var också rätt korta, mellan 30 och 45 sekunder långa. Eftersom personalen på Södra BB sagt att vi skulle ringa i god tid så att de vet om att vi är på gång och kan prioritera oss en plats, ringde jag när Martin och Sixten gått. Berättade om statusen på värkarna, att de var regelbundna men korta och inte särskilt onda samt om blödningen. Att latensfasen tog över ett dygn förra gången och att jag känner att jag nog kommer kunna vara hemma ett bra tag till. Barnmorskan som jag pratade med sa att det förmodligen är bäbis på gång och att det var bra att jag ringde så att de vet att jag finns och kan planera efter det. Vi kom överens om att jag ringer igen när det börjar bli tufft att vara kvar hemma.

Dagen gick sakta framåt och värkarna fortsatte på ungefär samma sätt. De gjorde mycket mindre ont än i samma fas när Sixten kom. Så fort jag var uppe och rörde på mig kom de oftare men styrkan var ungefär den samma. När jag satt eller låg ner kom de mer sällan men var å andra sidan lite längre. Klockade till och från och de kom med 3-10 minuters mellanrum beroende på vad jag gjorde. Framåt lunch började jag (redan) bli otålig och tog en kort promenad för att eventuellt skynda på lite. Men nja, jag vet inte om det hjälpte något särskilt. Meddelade min syster att vi förmodligen inte skulle behöva åka in för än framåt kvällen, men att hon gärna fick åka och hämta Sixten ändå. Jag vågade inte riktigt släppa iväg Martin eftersom jag visste att det kan gå snabbt när det väl sätter igång.

Klockan blev fyra och jag konstaterade att tolv timmar nu gått. Började nästan tappa modet lite och mentalt ställa in mig på ett liknande förlopp som sist. Emma och Sixten kom hem och Emma fixade middag. Då. Helt plötsligt hände något. Värkarna började göra ont! Och de kom tätare. Jag försökte få i mig mat, men hade helt tappat matlusten. Och poff så gick vattnet. Ingen störtskur direkt, men det märktes. Och med ens förändrades karaktären på värkarna. Pauserna blev minimalt korta, om de ens existerade. Styrkan ökade rejält och det började göra ont på riktigt. Jag tog en snabbdusch och bad sedan Martin ringa Södra BB igen. Själv hade jag svårt att prata. Tog en alvedon bara för att, men hade inga större förhoppningar om att den skulle hjälpa. En alvedon liksom…

Först fick vi besked om att det var fullt och jag kände bara NEJ, inte igen (Sist fick vi åka till Karolinska istället för till SöS som vi valt.). Barnmorskan i telefon skulle dock se vad hon kunde göra och bad om att få återkomma. Några långa minuter gick och för mig började det bli riktigt tufft. Men så ringde hon upp och sa att de ordnat ett rum och att vi kunde åka på direkten. Vilken otrolig lättnad! Jag ville så gärna få föda på Södra BB som jag hört så mycket positivt om och där jag gått på MVC under hela graviditeten. Ett helt annat ställe än en vanlig förlossningsavdelning. Mycket mindre sjukhuslikt och så lugnt och harmoniskt. Jag tyckte att jag kunde vara värd det efter min förra förlossning som inte alls blev vad jag tänkt mig.

Taxin kom som tur var inom bara ett par minuter. När jag stod i hallen och skulle ta på mig skorna fick jag ett litet uns krystkänsla. Eller kanske snarare en tryckkänsla. Ett tryck nedåt. Samtidigt som jag blev lättad – det betydde ju förhoppningsvis att jag inte skulle behöva ha så här ont i många timmar till – blev jag lite rädd att det skulle bli som sist. Då kände jag, efter att vattnet hade gått, ett enormt tryck nedåt hela tiden, trots att jag bara var öppen 4cm när jag kom in. Men jag försökte tänkta positivt nu och tro mer på den första känslan – att det nog inte borde vara så lång tid kvar.
Taxiresan var inte rolig. Klockan var strax före sju på kvällen så det var, tack och lov, inga köer. Men att ha starka värkar nästan utan paus är inte särskilt rolig var du än befinner dig. Och sittande i en taxi är inget undantag. Varje gupp var en pina och jag upplevde att det gjorde mer ont när jag satt än det gjort när jag stått upp hemma. Tillslut kom vi dock fram och blev insläppta av den underbart lugna barnmorskan Hanna som skulle vara vår egna barnmorska. De få metrarna till hissen gick långsamt. Värkar hela tiden och när de var som värst var jag tvungen att stanna. Ironiskt fick vi rummet allra längst bort i korridoren så det tog sin tid. Men väl där möttes vi av ett skönt nyvädrat rum där det spelades lugn och rogivande musik på låg volym.

Jag hade svårt att göra något annat än att stå lutad mot en stol och försöka tackla de intensiva värkarna så gott det gick. Hur jag skulle kunna ta mig till sängen kunde jag inte förstå. Jag var som fastvuxen. Jag sa också att jag kände att jag nästan ville krysta i varje värk, vilket Hanna bekräftade. Det märktes. Så med gemensamma krafter lyckades vi få mig till sängen så att Hanna kunde känna på magen, lyssna på hjärtat samt koppla CTG samtidigt som hon läste min roman till förlossningsbrev. Sedan blev jag undersökt och hon konstaterade att jag var fullt öppen. Vilken lättnad! Hon ringde även in ytterligare en barnmorska för assistans med inskrivning med mera. ”För det kommer komma en bebis här snart”. Förstå känslan när jag hörde de orden! Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.

För att undvika en lika stor bristning som jag fick förra gången ville Hanna att jag skulle ligga på sidan, eller ännu hellre stå på knä. Själv undrade jag var jag skulle få krafter till den förflyttningen ifrån. På något sätt tog jag mig dock över till sidan, men där var det stopp. Jag kunde bara inte förmå mig till att ta mig upp på knä. Kroppen lydde inte. Det enda den ville göra var att trycka ut den där bäbisen. Tydligen. Så jag fick ligga där. Med övre benet på en annan säng i ett högre läge.
Och så kom den där kraften som jag hört så mycket om men aldrig kände under min första förlossning. Krystreflexen. Vilken kraft! Vilken häftig känsla! Hur kroppen liksom bara gjorde vad den skulle. Hur den kunde. Hur JAG kunde! Det gjorde fasansfullt ont, särskilt mot slutet. Ju närmre slutet jag kom desto värre. Men då jag ändå både förstod och kände att det inte kunde vara långt kvar så gick det att stå ut. Kände ändå att jag var tvungen att fråga om det var långt kvar. Det var det inte bekräftade Hanna och förklarade att hon nu skulle guida mig och att jag, för att undvika stora bristningar, inte fick krysta i alla värkar. Att jag skulle flåsa mig igenom vissa. Ok. Det ska jag nog klara av.

Jag hade inte riktigt något begrepp om tiden här men kände att det borde i alla fall mer handla om minuter än halvtimmar och timmar. Det stärkte mig. Och nu började jag känna att det närmade sig slutet. En brännande skärande smärta när huvudet tänjde ut vävnaden. Hanna sa att huvudet skymtar i varje värk. Otroligt peppande att höra. Typ som när du kommer in på upploppet och ser målet där framme. Fast tusen gånger bättre. (Vad är det föresten för idiot som kommit på att likna en förlossning med ett marathon?! Det finns INGEN likhet. Om ett marathon skulle kännas som en förlossning tror jag faktiskt att det skulle vara väldigt få som skulle springa marathon. Vad är belöningen där liksom? I jämföresle?. Dum liknelse!) Och helt plötslig säger hon att huvudet är ute. Va – tänker jag. Redan?! ”Är huvudet ute? upprepar jag. ”Ja, och på nästa värk behöver du inte ta i särskilt mycket, dina värkar kommer trycka fram bebisen ändå” (Jag tror i alla fall att det var här hon sa så. Minnet är dock lite luddigt så det kan ha varit tidigare också.) Och vips. Så var bäbis ute. En liten tjej såg jag direkt jag vände mig om. Precis som vi anade mot slutet. Alldeles perfekt.

Och alla smärta som bortblåst. Är inte kroppen alldeles fantastisk? Och tänk, jag kunde föda barn! Dessutom utan smärtlindring. Det trodde jag nog inte riktigt att jag skulle klara av, med tanke på hur det blev när Sixten föddes. Men jag hade visserligen inte så mycket att välja på. Taxin var framme några minuter efter sju. I journalen står att vi skrevs in 19:17 (men då hade vi varit där en liten stund). Vidare står det att jag hade krystvärkar från kl 19:35. 20:01 var Ester ute. Inte mycket tid till att få smärtlindring alltså. Och som jag har förstått det är det ändå inget som hjälper särskilt mycket under utdrivningsskedet.

Att föda barn är ingen tävling och ingenting att prestera. Även om det är en enorm prestation i sig, oavsett på vilket sätt det sker. Men ändå känner jag en känsla av revansch. Jag KAN. Min kropp kan föda barn. Jag kan tåla smärta. Jag FÖDDE, jag blev inte förlöst som förra gången. Den känslan!

En liten, fullt normal, bristning av andra graden syddes efter att moderkakan kommit ut. Inget som gjorde jätteont men det var heller inte särskilt behagligt. Men när du har en varm bäbis som ligger och kikar på dig därifrån bröstet spelar sådant inte någon roll. Och all den där smärtan jag hade under knappt två timmar var och är hon så himla värd. Finaste lilla Ester.

21 kommentarer:

Mia sa...

Vilken fantastisk berättelse och så himla skönt att det gick bra. Och snabbt. På ett alldeles "lagom" sätt. En har ju så mycket funderingar så där innan och så blir det som det blir. Det tyckte jag var det mest skrämmande, att liksom inte ha någonting att säga till om. Släppa kontrollen.

Stort grattis till er nya familjemedlem igen <3

Snorkkis sa...

Ja vilken fin berättelse. Och skönt att det gick så bra. Kroppen är verkligen fantastisk. Och urstark!

Lisa B sa...

Jättefin berättelse och tack för att du delar med dig! Skönt att du fick en så positiv upplevelse. Efter att ha första förlossningen färskt i minnet är jag glad över all information om att det går enklare en andra gång, om det nu blir någon sådan för mig. :-)

Förresten så hette barnmorskan som förlöste mig på Södra BB också Hanna. Ganska stor sannolikhet att det är samma väl? Kul! Jag gillade verkligen henne.

Ida sa...

Vad fantastiskt att läsa! Blir så himla fascinerad varje gång jag läser en förlossningsberättelse, alla unika och fantastiska! Måste vara en helt obeskrivlig känsla att få upp sitt nyfödda barn på bröstet :)

Unknown sa...

Tusen miljoner tack för att du delar med dig av er historia! Vilken häftig apparat kroppen är, och vilken "process" det verkar vara att föda... jag hoppas att jag också får FÖDA och inte bli förlöst. Blir lätt gråtfärdig när jag läser, både längtar och fasar, just nu matt av väntan. I morgon är det ju 10 dagar sen du födde och jag har inte ens startat föda än! I tisdags var det ju precis sådär, med förvärkar och en liten blödning på natten, men sen har det ju liksom bara klingat av...... åh. Tack än en gång, även om jag är lite avis på dig som redan har fött så blir jag stärkt av att läsa din berättelse. <3

Aka sa...

Tårar i ögonen och igenkänning fast det var 18 år sedan sist

Stort varmt grattis

Malin - Lite längre sa...

Underbar berättelse! Vilka fantastiska varelser vi människor är egentligen!

Ingmarie sa...

Och vilken fin berättelse! Tack!

Karin - Fitness och Hälsa sa...

Verkligen fint att få läsa. Vad underbart att allt gick så bra! Och vilket fint namn: Ester!

Anonym sa...

Nu sitter jag här och grinar. Känner igen känslan såå väl! :-)

Stort grattis (igen)!
Kram M

Veronica sa...

Vilken fin berättelse! Blir alldeles rörd. Och vad härligt att du fick en sådan positiv upplevelse! Det är en häftig känsla att klara det "helt själv" andra gången. Jag vet, för jag har upplevt liknande som du. Ingen krystkänsla efter EDA vid första förlossningen 2011 och snabb och bra förlossning utan EDA andra gången (27 september 2013). Det är roligt att följa din blogg, särskilt som våra bebisar är nästan lika gamla.

Löpning & Livet sa...

Mia: Ja, inte alltid bra att vara en kontrollmänniska :) Tack för din kommentar!

Snorkkis: Tack! Kroppen är helgrym!

Lisa: Hoppas på att få höra mer om din förlossning vid tillfälle framöver :)

Tror det finns minst 2 för hon jag gått på mvc hos heter Hanna och detta var en annan :) Ganska liten och rätt ung tjej. Tror hon var gravid också.

Ida: Ja, inte mycket som slår det :)

Jonna: Nu vet jag ju att Kotten är hos er och att allt gått bra och jag ser fram emot att förhoppningsvis få höra mer om din upplevelse också! :)Tack för din fina kommentar!

Aka: Misstänker att sådant aldrig lämnar minnet :)

Bluemalin: Tack!

Ingmarie: Tack!

Karin: tack för din kommentar!

Malin: Känslan finns nog alltid kvar :) Tack!

Veronica: Tack för din kommentar och välkommen hit! Roligt att vi haft så lika upplevelser :)

Johanna sa...

ÄLSKAR förlossningsberättelser!! Tack för att du delade med dig. Och förstår GLÄDJEN i att "det funkade" som det skulle den här gången!!

Linda Koski Wikström sa...

Grattis ännu en gång- och vet du, våra barn är också födda i det där rummet längst bort på Södra BB... bägge två! Det var en lååång sträcka att vandra med värkarna men ett helt underbart ställe att föda på. Om det mot förmodan blir en trea nån gång så kan jag inte tänka mig något annat är Södra BB. Njut av lilltjejen nu! Kram

Ann sa...

Underbar läsning! Så himla glad att du fick en så okomplicerad förlossning denna gång!!
Och hon är ju för ljuvlig lilla Ester.
Grattis än en gång

Malin sa...

Så kul att läsa! Tack för att du delar med dig.
Innan blev jag mest kallsvettig o nervös när jag läste förlossningsberättelser. Nu tycker jag det är väldigt intressant, en helt annat grej när man varit med om det. Så häftig grej att ha klarat av o varit med om.
Så skönt att allt gick bra!

mammaspring sa...

Rördes till tårar av den fina berättelsen! Så söt hon är lillan! Stort varmt grattis!!

Ultrasandra sa...

Grattis till ert nya underverk.

Bra skrivet och Tack för att du delar med dig. <3

Annie sa...

Åh blir alldeles varm av den här fina berättelsen! DUKTIGA fina du! GRATTIS!

Helena sa...

Grattis igen till lilltjejen, och vad skönt att allt gick så bra! :)

LinaTriathlet sa...

Tack för att du delar med dig av din berättelse! Skönt att allt gick bra! Kroppen är fantastisk! Grattis igen till Ester!