På springbanan igen

Till min stora glädje verkar bacillerna ha vikt undan för denna gång. Så himla skönt att det inte blev något värre av det hela. Både igår och idag har jag vågat mig på korta och lugna pass på väg mot jobbet. Igår kändes det helt ok men jag var liksom seg. Idag kändes det ännu bättre med pigga ben och allmänt en fräschare känsla. Det tackar jag för. Det kan nog bli ytterligare något springpass under helgen men främst kommer jag stå vid sidan av och instruera andra.

Imorgon åker jag och större delen av Lofsangruppenteamet till Torekov och en inspirationshelg för våra klienter. Det ska bli superkul men jag är verkligen inte van att vara borta från barnen så länge. Det känns som att jag kommer längta ihjäl mig ungefär från dag två. Tänk föresten vad konstigt att Ester redan har fyllt två år. I lördags firade hon födelsedag och jag kan nästan inte förstå hur dessa år har kunnat gå så fort. Hur det röda och hjälplösa lilla knytet kunnat bli till denna pyttelilla men så pratiga och energifyllda minimänniska på så kort tid. För det känns verkligen som en kort tid. Men bevisligen är det ju två år. Galet.

Skog och lugn

Jag är i Värmland under några dagar. Vi går till skogen och plockar blåbär, springer lite, blir serverade mat och har det allmänt slött. Jag har varit trött de senaste dagarna så det passar ju bra. Jag tar det lite lugnt med träningen då jag inte känner mig helt hundra. Jag var bra, men de senaste dagarna tycker jag att jag fått lite bakslag. Så jag känner efter lite, tar en dag i taget och tränar lite lätt om det känns bra.




Jag är så trött på det här nu, jag vill ha tillbaks den där snabba, lätta känslan jag hade för tre år sedan. Jag är ju på god väg, förlåt var på god väg, men nu känns det långt borta igen. Men som vanligt gäller väl tålamod och tillit. Även för mig.

Livet just nu

Vakna, irriteras över förkylningen som aldrig släpper på riktigt. Duscha, klä både sig och bångstyriga barn. Undvika utbrott och allt för mycket bråk. Ett barn som har mycket starka åsikter om klädval. Ett annat som ålar vid påklädning. Fixa frukost. Undvika missöden och parera mer konflikter. Försöka få i den stora mer än lite yoghurt med honung eller vit brödskiva. Skynda sig så att en hinner med en skvätt kaffe. Packa det som inte redan är packat. Fixa iordning sig själv. Borsta tänder i tre munnar, min egen inkluderad. Klä på många ytterkläder och ha tålamod. Bita ihop och inte bli arg över krångel. Komma ut. Gå iväg. Andas in. Andas ut. En rolig fråga från fyraåringen. Ett "titta" från ettåringen. Och alla arga tankar är borta. Pussa hejdå. Höra att gråtet från de lilla går över så fort jag är utom synhåll. Andas ut. Andas in.

Idag blev det min tur

Min tur att vara hemma med sjuk liten Ester. Fast idag är hon inte särskilt sjuk så förhoppningsvis kan hon få fortsätta sin förskolekarriär imorgon. Just nu sover hon och jag hinner dricka kaffe och känna mig som om jag vore föräldraledig igen.



Min egen förkylning är mycket bättre idag. Jag var inställd på att springa redan igår, men så fick jag huvudvärk och kände mig sämre igen. Plus att det började ösregna ute precis lagom till att jag skulle sluta jobbet och ta mig hemåt. Så jag ställde in och unnade mig en stunds Body Balance när barnen somnat istället. Det var länge sedan jag yogade så pass länge i ett sträck här hemma Oftast blir det ju 10-20min per dag. Igår blev det 45 eftersom jag hoppade över pilatesdelen. Om jag fick bestämma skulle den inte vara med i programmet. Visst, bra övningar, men de "förstör" flowet lite tycker jag.

Ikväll tänkte jag dock ta mig ut på en sväng spring. Ett lätt distanspass istället för backintervallerna som egentligen stod på tur. De får springs en annan dag. Men det blir mycket pussel och placering nu när vi är två heltidsjobbande här hemma. En dag hoppas vi på att kunna gå ner i tid båda två, men just nu behöver vi komma ikapp lite, ekonomiskt, efter föräldraledigheten.

Sjukstuga

Så himla typiskt att när kroppen ska få möjlighet till riktigt ordentlig vila och uppbyggnad, då drabbas den av förkylning. Visserligen inte av svår art utan endast snor och nästäppa vilket jag faktiskt kan tycka det är ok att träna lätt med. Ibland iallafall. Dock inte just denna vecka och framförallt inte med tanke på att sömnkontot är väldigt övertrasserat. Det finns nämligen de som är värre sjuka än mig. Stackars Ester hostar hela nätterna och är dessutom magsjuk. Jag klarade mig förra vändan men det återstår att se om jag har sådan tur även nu. Skämtade på jobbet förra veckan om att det inte skulle förvåna mig om jag skulle behöva vabba redan första veckan Martin är tillbaks på jobbet igen. Dessvärre verkar det bli så... Fast imorgon ska jag iväg på en rolig grej plus har en del att stå i så Martin får skjuta en dag på sin jobbstart så får jag ta mitt livs första vabdag på tisdag. Jo du hörde rätt. Sixten har bra immunförsvar och har varit sjuk endast ett par dagar under sin förskoletid och de dagarna tog Martin. Några dagar har dessutom varit när någon varit föräldraledig. Den lilla verkar dock ha lite sämre motståndskraft och inskolningen räckte tydligen för att hon skulle bli sjuk. Stackaren.

Dags att ta helg

Det går bra med mitt milsamlande. Med två dagar kvar har jag fyra mil kvar. Det kan ju låta mycket och visst, jag har ju bara kommit drygt halvvägs. Men eftersom det står långt långpass på schemat på söndag kommer det nog gå bra. Nu ska jag bara hålla mig frisk också. Folk snorar och hostar till höger och vänster så helt riskfritt lever jag inte. Men med lite extra energi och näring in plus läggdags i tid så att jag får tillräckligt mycket sömn hoppas jag hålla mig på banan.

Bild från veckans lunchstyrka.

Två lediga dagar har jag framför mig nu och efter att ha jobbat förra lördagen och således bara haft en ledig dag förra helgen, känns det liksom lyxigt. Nästa helg har jag tre dagars ledigt, ännu lyxigare. Eftersom vi från och med denna vecka har två dagisbarn hemma känns det extra mycket fredag och helg på något sätt. Tänk att det där lilla knytet som Ester var bara för jättekort tid sedan nu har blivit så stor. 16 månader och har börjat förskolan. Galet. Lilla klätterapan.

Tidig torsdag

Halv fem väcktes jag idag. Min tur att gå upp. Känns alltid lika jobbigt. Det där med vintertid verkar inte riktigt vara Esters grej.

Upp och koka ett nytt lass tomtegröt. Brygga kaffe och dra på springstassen. Packa springryggsäcken och börja ladda för veckans andra kvalitetspass. Andra och sista. Denna gång 2x3km tröskel.

Eftersom jag var på gymmet igår kväll kommer det säkert gå segt. Visserligen var det ett lätt pass, särskilt vad gäller benen, men sen träning brukar påverka min tidiga träning dagen efter. Men om jag tar på mig nya favoritskorna och tänker positivt ska det nog gå.

Smygträning

Senast jag tränade var förra onsdagen. Då tränade jag visserligen rejält, men det var ju en oändlighet sedan känns det som. Men så brukar jag heller inte vara förkyld särskilt ofta. I alla fall inte så här långrandigt. Segt som tusan har det varit. Jag har aldrig haft feber eller känt mig helt däckad, men jag har definitivt varit för sjuk för att träna. Men så idag blev det en liten smygstart minsann. Med betoning på liten.

Tidigare idag hade vi picknick i skogen. nybakad banankaka och varm saft. Mest majskrokar för minimyran dock.

Egentligen hade jag tänkt vänta tills imorgon. Måndag och allt ju. Men så har Sixten tjatat om MiniSats hela helgen och till sist gav jag med mig. Då Martin varit borta fick jag alltså plocka med mig båda barnen och det var glada miner när vi kom dit. Ester skuttade iväg (Hon kryper inte utan hopp-hasar sig fram på rumpan. Med en himla fart.) och Sixten letade upp sin favoritbil ambulansen och satte sig för att leka med den i ett slags dockhus. Själv skyndade jag ner till gymmet.

Började med 10min rörlighets- och stabilitetsövningar med pinne. Fortsatte med 10min lite tyngre (men ändå väldigt lätta) stabilitetsövningar med en "bodybar". Sedan var det dags för ytterligare ett block på 10min, denna gång med boll. Jag hann dock bara några minuter för sedan ropades det för första gången på mig i högtalarna. Ester hade ramlat och var ledsen så det var bara att avbryta och gå hemåt igen. Så kan det gå. Men det blev ju ett alldeles lagom smygstartarpass ändå.

Tidigt spring och namnkalas

Igår började jag för ovanlighetens skull tidigt. Väldigt tidigt till och med. Strax före sex tassade jag iväg genom skogen hem till en kollega som jag sedan tog sällskap med till jobbet. Vi sprang genom den sovande förorten in mot stan medan vi själva sakta vaknade till liv. Tyvärr hade vi väldigt kort om tid så sista biten blev det tunnelbanan. Men en fin start var det. Nu är det väl så att gräset alltid är grönare på andra sidan, men tänk vad lyxigt att alltid börja jobba tidigt. Jag är mycket mer morgon- än kvällsmänniska. Fast nog är det rätt lyxigt att alltid "kunna" (i teorin, inte i praktiken då två livs levande väckarklockor är ännu mer morgonmänniskor) ta sovmorgon även om vardagsmorgnarna. Inte lika lyxigt att sluta sent. Börja sent och slut tidigt vore optimalt. Självklart till samma lön.



Idag har vi haft namnkalas för Ester. Vid närs elva månaders ålder. Men bättre sent än aldrig. Dagen till ära bakade jag mitt livs första helt egentillverkade tårta. Och ett gäng kakor. Någon träning hann jag dock inte med. Det får bli imorgon det.

Att förena nytta med nöje

Det har gått väldigt upp och ner med träningen det senaste (precis som varje sommar) och blivit lite varannan vecka bra och varannan vecka sämre. Veckan som gick var en sämre. Dels så har det ju varit så fruktansvärt varmt och dels har vi varit ute på vift igen. Vi fick ett infall och bokade en hyrbil och en paket med hotell och inträde till Furuviksparken. Innan dess var jag dock ute på ett fartlekspass i trettiograders värme, men sedan blev det inget alls resten av helgen. Jag hade egentligen tänkt utnyttja hotellets gym (som visserligen inte var mycket till gym, men något går ju alltid att få till.) men det tog tid innan barnen somnade och sedan sov jag knappt något på natten i det äckligt varma rummet så att gå upp tidigare än de andra fanns inte på kartan.


Men nu var det inte detta jag skulle skriva om, utan dagens vagnspring. Ester har ganska nyligen lärt sig att resa sig mot saker och det roligaste som finns är tydligen att sätta/ställa sig upp i sängen. Detta medför att nattningen som tidigare gått väldigt snabbt nu kan ta en evighet. Visserligen brukar hon få greja bäst hon vill ett tag så somnar hon oftast sen, men för att spara lite tid stoppade jag ikväll ner henne i springvagnen för en nattningstur på en dryg mil.


Kvällen till ära blev det premiär för sittdel på denna vagn vilket tydligen uppskattades.


Eftersom sittdelen endast går att ha framåtvänd på denna vagn har jag velat använda liggdelen så länge som möjligt. Vi har ju ändå bara sprungit vid sovdags. Det var dock längesedan jag sprang med vagnen nu (förutom ett pass med Sixten för någon vecka sedan), men vi har använt denna vagn som sovvagn i trädgården en del det senaste. Tills igår då hon kom på att det ju går att sätta sig upp även här. Så nu blev det dags att plocka bort liggdelen.


Eftersom klockan var efter åtta var det faktiskt riktigt behagligt ute. Dock var jag redan genomsvettig innan jag börjat då jag flängt runt och fixat en massa saker inomhus (och där är det varmt nu...) innan vi gav oss av. Men hur som helst blev det en fin tur där jag förenade nytta med nöje. Bäbis somnade efter fyra kilometer, mycket senare än jag trott, men det var ju en helt ny värld som öppnade sig framför henne. Och jag fick ihop en skön kvällsmil. Winwin.

Sommar, sommar

Igår blåste det halv storm och var allmänt tråkigt ute, men solen sken åtminstone. Hur det var i fredags minns jag inte, men jag minns att jag var på gymmet. Men idag. Ingen sådan där supervarm dag utan ett moln på himlen och inte någon dag på stranden heller. Men ändå en typiskt somrig dag. Inför vår lekparksutflykt gjorde vi dock misstaget att sätta på oss byxor. Den allt mer molniga himlen och sjunkande temperaturen visade sig bara skoja med oss. Det blev istället riktigt varmt. Svettigt med byxor.




På min jättekorta skogstur klädde jag mig däremot svalt och det blev alldeles perfekt. Tunt var det också på fötterna. Minimalistiska skor som jag vanligtvis främst använder på gymmet. Men de funkade finfint även ute och det ska bli intressant om 4,1km, varav ganska exakt 3 av dem sprangs i skogen, kommer kännas i vader och fötter imorgon. Än känns inget.


Igår sprang jag nästan 16km med en väldigt bra känsla. Det blåste visserligen men det kändes himla bra och gick oväntat snabbt i förhållande till intensiteten. Medvinden gjorde nog sitt men det känns bra att jag är fullt återhämtad från maran nu. I veckan som kommer startar jag upp med lite snäll kvalitetsträning igen. Det känns riktigt roligt faktiskt. Jag är motiverad som bara den!

Lite sådär oklart

Ok. Läget är 2 förkylda barn men förhoppningsvis bara pollenkänningar hos mig. Värmesvullen, minus på sömnkontot och inte hungrig.

Men. Jag ser fram emot att få sätta nummerlapp på magen och springa snabbt en varm försommarkväll. Jag tänker åka, jag tänker starta och jag tänker göra mitt allra bästa. Vart det leder återstår att se. Det känns högst oklart.

Antingen kommer jag springa jättebra och göra säsongsbästa med råge. Eller så får jag bryta på grund av att kroppen trots allt var på väg att förkylna till. Antagligen blir resultatet någonstans däremellan. Nu ska jag iallafall försöka få i mig vätska och energi.

16km vagnspring och andra funderingar

Eller nu ljög jag lite för egentligen blev det "bara" 15,9km. men den längsta vagnjoggen på den här sidan den senaste graviditeten är det. Om jag inte räknar dubbelpass för då har det blivit längre. Men i vilket fall. Det är något som har hänt. Plötsligt har det lossnat lite mer och jag börjar känna mig i bättre form. Än är det en bra bit kvar till den form jag var i hösten 2012, några månader innan jag blev gravid, men det går definitivt åt rätt håll. Överlag har de flesta pass känts bra de senaste veckorna. Inte alla, men de allra flesta.

Igår var jag på gymmet. I kjol.

Igår anmälde jag mig till Kungsholmen runts halvmara om en dryg vecka. Jag kommer inte dra ner något särskilt på träningen mer än de sista dagarna möjligtvis och jag förväntar mig inte att springa i närheten av personligt rekord, men det ska bli spännande att se hur jag ligger till. Nu har det ju gått ett antal veckor sedan Premiärmilen och sedan dess har det som sagt lossnat lite.

Jag fortsätter att yoga lite de flesta dagar i veckan. Inte alla och jag slarvade en hel del över påsken men överlag har jag börjat skapa en liten kvällsrutin. Ofta blir det bara 10-20 minuter men ibland längre. Det är så himla bra med Yogobe för jag utgår bara utifrån hur lång tid jag tycker mig ha att tillgå och väljer en klass eller sekvens som passar. De där pengarna Martin betalade för det tre månader långa medlemskapet han gav mig i födelsedagspresent var väl investerade. Dessutom får han faktiskt nytta av dem själv då även han (äntligen) har börjat inse att yoga behövs.

Det är fler än jag som springer

Tiden exempelvis. Jag har väl visserligen inte tyckt att jag haft något jättespännande att skriva om, men om jag så haft hade tiden ändå varit knapp. Mycket att stå i hela tiden och ändå känns det som att jag inte hinner med något alls. Men några grejer som hänt:



Ester har blivit 6 månader. Jag blir lite rädd när jag inser det, men så är det. Jag känner mig stressad över att det är så mycket jag skulle vilja hinna göra men inte riktigt hinner och prioriterar. Om mindre än 4 månader börjar jag jobba igen och får således ännu svårare att hinna med allt jag vill. Men nog om det. 6 månader. Ett halvt år. Ofattbart att hon funnits här så länge. Men samtidigt så självklart.



Jag har klättrat och det var så roligt! I lördags hade vi möhippa för en av mina vänner och en av aktiviteterna var just klättring. Jag är höjdrädd och vågade mig inte ända upp, men jag kom högre för varje gång och den tredje och sista gången var det inte jättelång bit kvar. Så ge mig några försök till så skulle det nog gå.

Jag har sprungit lite, yogat lite och styrketränat pyttelite. Veckan som gick var en lätt återhämtningsvecka, så varken långpass eller särskilt mycket spring i övrigt. Nu blir det tuffare tag igen i och med denna veckas start. Och vi åker till Värmland på torsdag! Som jag längtat. Jag har inte varit där sedan förra julen, dvs 2012, och det känns ju helt sjukt. Men nu så.

Dubbelspring

När en fyller år får en springa två gånger på samma dag. Ja, nu är (var) ju inte detta någon ovanlighet egentligen, när jag jobbar springer (sprang) jag ofta både till och från jobbet. Men sedan jag började springa efter graviditeten har det bara skett en gång tror jag. Men idag var det dags igen.

Jag närmar mig slutet på en tuff vecka, denna gång med fokus på mängd. Jag börjar närma mig den mängd jag (periodvis) låg på innan graviditeten och efter denna vecka är jag definitivt där. Om allt går som det ska, det är ju faktiskt ingen självklarhet. Inte mycket till kvalitétslöpning denna vecka utan i princip enbart mängd. Och idag alltså två pass. Båda med vagn.



Först sprang jag hem från dagislämningen på morgonen. Det var kallt i luften men solen värmde och för en gångs skull blåste det inte. I alla fall inte motvind. Det är i och för sig möjligt att det blåste medvind, för trots en galen träningsvärk i rumpa och baksida lår efter gårdagens styrkepass (plus skogsrus på kvällen) kändes det ovanligt lätt. Den känslan har jag letat efter! Det har känts så fruktansvärt segt att springa med vagnen. Det känns som att det varit ungefär lika jobbigt som när jag sprang med Sixten i somras OCH var gravid. Men inte idag alltså.

Knappt fyra timmar var jag hemma och vilade benen innan det var dags igen. Denna gång att springa till förskolan. valde dock en annan väg för att få lite variation. Även här kändes det oväntat lätt. Om än lite segare än på morgonen. Men en bra dagsranson på knappt 17,5km summerar jag. Det kommer nog bli mer av det här vagntransportspringandet.

Klättrar upp ur svackan

Ok. Att kalla det svacka är möjligtvis att överdriva en smula. Men de senaste två dagarna, då jag varit så extremt trött och knappt ens orkat tänka ordet träning, känns snarare som två veckor. Så det känns som en svacka.

I måndags var det egentligen meningen att jag skulle ge mig ut på ett kortare långpass med lite högre fart. Eftersom Ester numer vill lägga sig redan vid sju blir det svårt för mig att ta mig ut innan dess, så kvällsträning kommer numer oftast få förläggas till efter sista amning, det vill säga till tidigast klockan sju. Martin kommer sällan hem före sex så sådana är villkoren just nu. (Om jag inte vill springa med vagn eller på gymmet.) Hur som helst så var jag alldeles för trött och sköt på passet tills igår. Som om jag skulle vara piggare liksom... Det var jag inte kan jag meddela. Första halvan av dagen gick ok, men på väg hem från förishämtning halvdog jag lite. Alla krafter gick åt till att få ihop och i oss mat och när Martin kom hem hade jag slumrat till lite. På golvet framför bollibompa... Sedan somnade jag när jag nattade Ester och det var nära ögat att jag sov vidare för natten, men bestämde mig slutligen för att passa på att fixa massa saker på attgöralistan när det ändå inte skulle bli något spring. För det var väldigt uteslutet.

Jag bestämde också att det får vara slut med den där tröttheten nu. Jag får helt enkelt se till att sova på dagen så ofta som möjligt efter nätter med sämre sömn. Och få den planerade träningen gjord under dagen så ofta som möjligt. Sedan, när det blir ljusare om kvällarna, kanske jag piggnat till och har lättare att motivera mig till att ta mig ut om kvällarna.



Jag började idag. Imorse. Tog mig upp och ut på morgonjogg trots att det blåste snöblandat regn utanför fönstret. Jag hade ju bestämt mig. Och faktiskt var det skönt. Snöregnet avtog så småningom och på hemvägen var det medvind. Benen kändes oväntat pigga och hela jag var så mycket piggare när jag kom hem efter 8,5km. Bra grej liksom.

Och vet du vad. Sixten, som är hemma på onsdagar, tjatade och tjatade om att vi skulle gå till "minitat" (minisats) så även om jag egentligen tänk träna lite hemma på kvällen så gick vi faktiskt till gymmet. Bra grej. Sixten får leka med "nya" leksaker och nya kompisar, Ester får se andra barn (jättekul) och jag får både träna och vara en stund för mig själv. Trots att jag var lite trött och opepp innan fick jag till värsta bra och kvalitativa stabilitetstyrkepasset. Tack Sixten!

Tema vagnjogg

Som jag nämnt tidigare är jag nu inne i en återhämtningsvecka. Mindre träning, lättare pass. Bara lättare pass. Lite mer yoga. I springväg har det hittills "bara" blivit två vagnjoggar. En igår och en idag. Nästan exakt lika långa, nästan exakt samma snittpuls. Fast igår gick det lite långsammare än idag. Då sprang jag hem från lämningen på förskolan och kunde pricka av ungefär åttaochenhalv kilometer. Idag med. Fast då sprang jag från hemmet till hemmet. En lite mindre kuperad runda i superhärligt vårväder. Inga vantar, ingen mössa. Endast tunn tröja med väst över. mer sådant tack!

Trevligt långpass och mindre trevlig fortsättning

Gårdagen började väldigt bra med ett långpass som till stor del sprangs ihop med Lisa. Visserligen gick det väldigt segt de första kilometrarna men så fort jag hade sällskap flög tiden förbi. Vi hann med att avhandla allt ifrån bäbisprat till feminism och träningslära. Alltid lika roligt när en lär känna människor med samma intressen! Sista biten av passet, när jag blev själv igen, var dock otroligt seg. Men väl hemma var jag nöjd med att ha skrapat ihop 24,1km innan klockan slagit 11:30. Det var den bra delen av dagen.

Resten blev väldigt dålig. Vid tvåtiden började Ester kräkas en massa och det var bara att konstatera vinterkräksjuka. Eftersom hon inte fick behålla något av det jag fick i henne ringde jag sjukvårdsupplysningen som gav råd om att pumpa ut mjölk och ge 1 tesked var 5:e minut. Om hon fortsatte kräkas skulle vi dock åka in till sjukhus. Och så blev det tyvärr. Sju timmar satt jag och väntade med en stackars trött och liten sjuk bäbis i knät. Hann med att få upp hoppet eftersom 5ml vätskeersättning var 5:e minut och så småningom lite kort amning verkade få stanna kvar i lilla magen. Men vid elvatiden kräktes hon upp allt över mig och sig själv. Stackars liten. Och till mig själv hade jag glömt att packa ner ombyten så jag fick sitta i nerkräkta kläder flera timmar till. Strax efter två på natten fick vi äntligen träffa en läkare som tyckte att hon såg fin ut i hyn och i munnen och inte verkade vara uttorkad. Jag fick råd om att fortsätta ge små mängder vätskeersättning och bröstmjölk men även låta henne sova några timmar i taget.

Sedan vi kom hem igen vid tre har jag ömsom pumpat mjölk och ömsom matat med vätskeersättning och bröstmjölk ur spruta. 5ml åt gången. Och nu på slutet har jag vågat mig på att amma lite kort och än verkar det få stanna kvar (peppar peppar...). Dock insjuknade precis pappan så sjukstugan lär fortsätta här hemma...

En stor och en liten

Idag har vi varit på BVC. Fyramånaderskoll och treårskoll. Extra spännande att se hur stor Sixten blivit då vi inte mätt och vägt honom sedan han var ett och ett halvt år. Drygt 96cm och 16kg stor kille. Från att ha legat en bra bit över medelkurvan på både vikt och längd är han nu nästan prick medelstor.



Ester hade inte växt överdrivet mycket dock. Hon äter och verkar mätt men rör sig så himla mycket så det var rätt väntat. Nästan 300g tyngre och 2cm längre än för en månad sedan. Nästan 6kg och 63cm lite drygt. Idag är hon 4 månader och 2 dagar. På bilden ovan är Sixten exakt lika gammal. Men desto större med sina 8,1kg jämfört med Esters 5,9. Så lika på många sätt men ändå så olika.

PS: ikväll blir det snabbdistans. Om nu bara huvudvärken jag har just nu går över. Men det hoppas jag verkligen den gör.

Fredagsmys och fredagsfys

Kräksjukan härjar på förskolan och efter att ett barn kräktes i hallen några meter från oss igår är jag skräckslagen. Förutom någon enstaka gång när jag var liten samt för ganska exakt två år sedan har jag varit förskonad från denna vidriga åkomma. Mirakulöst nog klarade sig såväl Sixten som vi andra förra året då det kändes som att kräksjukan cirkulerade flera varv på förskolan. Kanske är vi helt enkelt inte så benägna att drabbas? (Peppar, peppar...) Men varför riskera något nu när vi ändå har möjlighet att vara hemma? Nä, idag myser vi på här hemma och förmodligen på måndag också. Sen har det förhoppningsvis lugnat ner sig lite. Istället ska Sixten få leka på Minisats nån timme medan jag springer veckans andra och sista kvalitetspass, ett progressivt tempopass. Ja, Ester hänger såklart också med, men om hon leker eller sover är dock lite mer oklart. Fredagsfys och fredagsmys.