Stockholm Marathon 2016

Så var det dags igen då. Årets Stockholm Marathon. Jag var länge tveksam till om jag skulle springa. Var trött på att lägga massa tid på jättelånga långpass. Men hade ändå loppet i åtanke och körde på ungefär ett långt långpass i månaden. Bestämde mig sent omsider för att springa ändå. Det är svårt att låta bli. Har ju blivit en tradition. Så det blir säkert start även nästa år tillslut...

Min kropp är dock inte riktigt på topp just nu. Det har känts segt och tungt länge, egentligen ända sedan förra sommaren, men framförallt under våren. Stress och alldeles för mycket LIV är en stor orsak. Men tänkte att det säkert kan vara järnet som spökar igen. Började äta järn lite sporadiskt till och från för någon månad sedan. Ökade upp till nästan varje dag för någon dryg vecka sedan. Ganska starka tabletter. Så av en slump fick jag ett stick i fingret och hb-koll i onsdags och det var ju inget muntert resultat jag fick. Låga värden. Inte direkt det man vill se några dagar innan en mara. Men, men. Det är bara att göra det bästa av situationen.

Eftersom kroppen är som den är just nu så hade jag varken några krav eller förväntningar på loppet. Målet var att ta mig runt på ett "behagligt" sätt utan att för den skull såsa runt. Springa på men inte pressa mig. Och det gick så himla bra!! Jag kanske ljuger när jag säger att jag njöt, men det kändes så himla mycket bättre än det brukar. Jag lyssnade på kroppen och pressade den inte. När jag hade dippar och det gick tungt sänkte jag farten och när jag kände mig pigg tryckte jag på lite mer. Vilket skulle visa sig vara ett vinnande koncept för jag tycker inte att jag tappade så mycket som jag brukar på slutet och jag hade massa krafter kvar att göra en rejäl ökning strax före 41km.

Jag började i en bra fart och passerade milen på 48 nånting. Fram till 15km sprang jag under 5 min/km och halvmaran passerade jag på 1:43 nånting vilket är ungefär som på Kungsholmen runt då jag var helt slut. Nu var jag pigg och det kändes lätt. Så konstigt.

Som väntat var det segt på Djurgården och jag blev som vanligt omsprungen av en del. Passerade dock några här och var också så tappade nog inte så mycket. Kom till och med ikapp 3:30-farthållarna igen så så himla långsamt kan det inte ha gått. Min underbart snälla kollega Björn stod mellan 26 och 27km och langade vatten och energi. Välbehövligt, även om jag redan fått i mig 2 gels som jag hade med mig. Jag hade en stor dipp på Strandvägen då solen stekte och energin inte hunnit kicka in riktigt. Blev omsprungen av många och farthållarna försvann. Kom aldrig ikapp dem igen.

Jag pinnade dock på så gott det gick och fick nya krafter på Söder mälarstrand. Blev helt plötsligt superpigg och passerade löpare efter löpare. Så även på Västerbron som inte kändes särskilt farlig alls. Dock orkade jag inte trycka på riktigt så mycket nedför som jag tänkt mig.

Norr mälarstrand var seg men sen stod Björn strax efter 35km och jag fick ny energi och en hel flaska vatten som jag hällde ut över mig. Sprang även i nästan alla duschar längs hela loppet och doppade kepsen i vattentunnor vid två tillfällen (älskade föresten gänget med skyltarna med text typ "Fuck the bridge" vid västerbrons början!!)

Som vanligt var svängen förbi Centralstationen och Torsgatan upp seg men jag var förhållandevis pigg och passerade folk hela tiden. Väl på Odengatan tog jag en sista mugg vatten och fokuserade sedan mot mål. Dock fick jag ett fruktansvärt håll i backen upp mot Odenplan vilket gjorde att jag inte kunde öka som jag tänkt mig. Blev omsprungen av en del. Men tack och lov släppte det strax före 40km och jag kunde mata på igen. Strax före 41km la jag i en högre växel och bara flög fram (kändes det som, i verkligheten var det nog inte fråga om något flygande direkt...). Sprang om folk konstant och kände mig helt hög. Började nästan gråta. Längtade efter stadion. Kom tillslut dit. Ökade upp faten ytterligare och stannade klockan på strax över 3:30. 

Bröt nästan ihop. Gråtfärdig. Tårar i ögonen och hyperventilerande. Kunde knappt prata med Björn som mötte upp (och var mycket förvånand över att jag varit så positiv och även var så nöjd). Blev glad över all respons jag fick via sociala medier.
Fattar inte att den här halvtrasiga kroppen klarar av att springa så här bra med en så stark känsla. Helt otroligt. Långt från pers och sämre än förra året men känslan var verkligen en helt annan. Det kändes "lätt". Jag var inte alls lika slut sista milen och efter målgång var det stor skillnad på hur sliten jag kände mig. Kroppen går kanske på autopilot. Vet vad den ska göra. Kan jag bara få ordning på järnvärden med mera så kommer jag fasen bli riktigt bra igen. Jag vet det. Nu lappa ihop och ta det lugnt några veckor. Sedan lägger jag om fokus mot halvmaran och ev Lidingöloppet. Jag ska ta mig igenom detta.

Kanske är det nu det vänder?

Jag vågar ju knappt tänka det, än mindre säga det högt men nu har jag ju gjort det både här, på Instagram och till diverse människor i min omgivning. Men tänk om det är så? Att det äntligen släpper och jag får lön för all möda jag lagt ner? Jag hoppas iallafall.



Veckan som gick summerade jag till drygt 8 mil. Mängdässigt mer än på länge och då borde jag vara sliten. Men när jag avslutade med 4x4min på tröskeln igår så bara flög jag fram på lätta ben. Alltså den känslan! Det gick egentligen inte sådär supersnabbt, men definitivt mycket snabbare än jag förväntat mig och på god väg mot snittfarter jag kört i innan, då när jag var snabb. Och känslan var stark och lätt. Jag är lika stor/liten som jag brukar vara men ändå lättare. Starkare. Tung styrka verkar vara ett framgångsrecept. Hoppas på att farten ökar i takt med att vikterna gör det för i så fall kan det bli personliga rekord i år. Hoppas, hoppas.

Det blev inget vanligt långpass denna vecka, men däremot ett uppdelat sådant. 12km till jobbet och 12km hem. Fräsch och pigg även då trots tunga knäböj dagen innan och dessförinnan 9 mil på 7 dagar. kul!

Idag är det vilodag och även resten av veckan kommer att bli lugn. 3 löppass och 3 styrkepass. Ok jag inser att det inte låter så himla lätt, men jämförelsevis är det lätt. Och styrkepassen är korta och det är endast ett av dem som är riktigt tungt. Förhoppningsvis får jag till ett lite längre långpass i slutet veckan också. Nu ska jag bara se till att inte bli sjuk. Det hade annars varit rätt typiskt.

Magisk terräng

Vi är i Småland (och lite Östergötland) över påsk. Åkte i förmiddags. Oändligt lång och långsam bilkö i början och jag var nära att få ett utbrott. Matstopp på ett McDonalds utanför Norrköping och så iväg igen. Bortsett från kön gick det smidigt. Men ändå. Längta efter lite rörelse. Så jag smet iväg en sväng innan middagen. Till skogs.


Så fint att jag aldrig ville sluta. Men på grund av ovan nämnda middag blev det ett allt för abrupt slut. Men känslan, den finns kvar.

Nostalgispring

I en hel vecka var jag ensam hemma. Nog för att jag jobbade (eler sov) större delen av tiden, men jag hann ändå sakna de övriga tre så himla mycket. Det var tomt och tyst och ensamt utan dem här hemma. Dock var det pyttelite skönt emellanåt också. Men en vecka är verkligen fullt tillräckligt. I fredags kväll var det äntligen dags att återförenas. I Göteborg. Fina Göteborg.

Jag har inte varit i Göteborg sedan jag sprang Göteborgsvarvet i graviditetsvecka 19 för ett och ett halvt år sedan. Det är en alldeles för lång tid. Så hädanefter måste det bli tätare besök i staden som har en särskild plats i mitt hjärta. Som var mitt hemma i åtta och ett halvt år.

På en helg hinner en inte med jättemycket (i alla fall inte när en har barn med sig) men jag hann med en utav de viktigaste sakerna - spring! Det blev en tur genom Majorna bort till Nya varvet och sedan längs vattnet bort till Stigberget och hem igen. En grå tur som ändå var himla fin.

I farten: I bakgrunden Majorna.

I farten:Västra kyrkogården.

Göta älv.

Röda (sedan valet rosa!) sten.

Och Majorna igen. Och sällskapet.

En nostalgisk tur på många sätt. Jag saknar Göteborg. Men jag trivs också väldigt bra här. Svårt det där. Att veta var en vill bo i framtiden.

Sommar, sommar

Igår blåste det halv storm och var allmänt tråkigt ute, men solen sken åtminstone. Hur det var i fredags minns jag inte, men jag minns att jag var på gymmet. Men idag. Ingen sådan där supervarm dag utan ett moln på himlen och inte någon dag på stranden heller. Men ändå en typiskt somrig dag. Inför vår lekparksutflykt gjorde vi dock misstaget att sätta på oss byxor. Den allt mer molniga himlen och sjunkande temperaturen visade sig bara skoja med oss. Det blev istället riktigt varmt. Svettigt med byxor.




På min jättekorta skogstur klädde jag mig däremot svalt och det blev alldeles perfekt. Tunt var det också på fötterna. Minimalistiska skor som jag vanligtvis främst använder på gymmet. Men de funkade finfint även ute och det ska bli intressant om 4,1km, varav ganska exakt 3 av dem sprangs i skogen, kommer kännas i vader och fötter imorgon. Än känns inget.


Igår sprang jag nästan 16km med en väldigt bra känsla. Det blåste visserligen men det kändes himla bra och gick oväntat snabbt i förhållande till intensiteten. Medvinden gjorde nog sitt men det känns bra att jag är fullt återhämtad från maran nu. I veckan som kommer startar jag upp med lite snäll kvalitetsträning igen. Det känns riktigt roligt faktiskt. Jag är motiverad som bara den!

Nypremiär

Imorgon är det dags för säsongens första lopp. Första loppet efter graviditeten. Första loppet på 1,5 år. Första loppet på väldigt länge helt enkelt. Och jag kan väl inte säga att jag är sådär jättesugen direkt. Visserligen ska det bli kul att få känna på tävlingsstämning igen och det ska bli intressant med en fingervisning på hur jag ligger till formmässigt. Men sugen på att springa snabbt är jag verkligen inte. Eller såhär; jag är väldigt osugen på att bli sådär äckligt trött. På att pressa mig så som jag "måste" på millopp. Men det där kan ju ändras väl på startlinjen när den där tävlingshjärnan kopplas på.

Idag var jag ute och testade benen lite. Som vanligt och väntat kändes det kasst. Skavanker lite här och var och allmänt kantigt och stelt. Precis som det brukar kännas under sista passet före tävling med andra ord.

Med morgondagen har jag inget mål annat än att göra mitt bästa. Jag vill känna mig stark och kunna hålla ihop kroppen och därmed hitta ett flyt som ger självförtroende och ork. Jag har inget speciellt tidsmål (inte ens ett hemligt, det är faktiskt helt sant) men jag hoppas (och tror) på en tid under 48min. Känslan är viktigare än tiden. Tids nog kommer tuffa måltider och personbästan som ska slås. Lagom till andra halvan av säsongen mer precist.

Äntligen lite fart på benen!

Förutsättningarna, och därmed förväntningarna, inför dagens tröskelpass var ungefär jättedåliga. Kass natt sömnmässigt och katastrofdåligt energiintag. Och lite nysigt och allmänt segt. Men det kanske var just det som behövdes för fasen vad det var fart på de här benen idag. Och känslan! Flyt. Tekniskt bra och på exakt rätt ansträngningsnivå. Jämnt och fint. Älska!

4x2000m. Både "lätt" och tufft i tanken. "Lätt" för att det inte handlar om något maxande och tufft för att det trots allt är 8km fart. Kvalité. Men trots mina låga förväntningar valde jag att fokusera på det första. Att det faktiskt är ganska "lätt".

3km uppvärmning, sedan iväg. 9:05 och helt klart över förväntan. Lite svagt upp, lite svagt ner och mycket platt. 2min ståvila och så iväg på nästa. Svagt nedåt och platt men också lätt motvind/sidovind. 8:44. What?! Nästan 4:20 fart! 2min ståvila. Tredje intervallen visste jag skulle bli den tuffaste pga av en brant och rätt lång uppförsbacke. Lägg även till rejäl motvind. Detta var enda intervallen där jag blev riktigt trött och faktiskt låg lite över tröskeln en stund. Vilket inte var tanken. Bättring på den. 9:14 var jag därför nöjd med. Sista ståvilan på 2min och bara en intervall kvar. En del svag sluttande nedför, en hel del platt och en bit svagt uppförslut. 9:02 och jag var i mål. Totalt 8km runt 4:30-fart. Knappt jag tror det är sant. Med den obefintliga form jag känt de senaste veckorna och med den totalt havererade träningsplaneringen denna vecka var detta verkligen vad jag behövde. Trötthet, dålig-form-känsla och svårighet att få ihop all den träning jag vill få till har fått motivationen att dala. Men nu tror jag minsann den börjat spira igen!

Eftersom jag både missbedömt rundans längd samt inte tänkt riktigt rätt angående hur många kilometrar jag behövde på mig (vaddå bomull i huvudet...) blev det en väldigt lång nedvarvning. Över 4km och totalt landade passet på drygt 15km. Lite bonus liksom.

Mat, meditation och segspring

Vi gjorde inte så många knop på spat igår. Flöt mest omkring i varmt vatten, åt, fikade minimala och dyra rawfoodkakor plus espresso. Drack ett glas dyrt vitt vin till sushilunchen. Godast var lätt frukostbuffén och trots att jag ätit lite frukost hemma klämde jag ner en himla massa. Och var ändå superhungrig inom ett par timmar. Lunchen var god men alldeles för liten för springalniningar som oss. När jag tänker efter var jag ovanligt hungrig igår. Som om kroppen äntligen fick tid och ro att känna efter. Liksom vakna upp. För idag har jag ett hål i magen. Med all rätt för nu börjar den här amningen äta upp mig och jag inser att om det ska bli några nya personliga rekord för den här kroppen i år är det hög tid att börja ösa på med ännu mer mat. Energi och näring. Ännu mer energi. Jag slarvar alldeles för mycket just nu. "Hinner inte". Men jag måste ju hinna! Skärpning. Kan du inte ge mig lite ny matinspiration? Framförallt vad gäller mellanmål för där är det verkligen torka just nu. Tack på förhand!

Det fanns en hel del aktiviteter att delta på om en ville igår. Först tänkte vi yoga men det var precis efter frukosten och jag gillar inte att yoga proppmätt. Bättre att flyta runt i varmt vatten. Däremot var vi på ett pass zenmeditation. Himlans nyttigt. Jag är alldeles för dålig på att vara här och nu och de få gånger jag avslutar yogan med avslappning och meditation fladdrar tankarna typ alltid iväg. Eller så somnar jag. Borde verkligen börja meditera regelbundet. Oväntat nog tyckte även mitt sällskap att det var bra. De senaste månaderna har han ju visserligen yoga lite genom Yogobs Happy hips så kanske går det att styra inom ännu mer åt det här hållet och få honom att än mer inse nyttan. Faktiskt var det han som mest ville gå på det här passet. Hur som helst blev det här en påminnelse om närvaro för oss båda.

Trots den sköna avkopplingen hela dagen igår och en natt med helt ok sömn, bara 2 uppvaknades med nästan omedelbar omsomning vid amningsstart, är jag otroligt trött idag. Jag har precis vaknat från en lång eftermiddagslur. Väldigt välbehövlig sådan. Lekparksbesök med fika som var aktiviteten innan tröttade ut. Morgonen/förmiddagens supersega spring tröttade ut. Bara veckans tredje pass så här i återhämtningsveckan så teoretiskt sett borde ju venen vara pigga, men inte då. Trött och stappligt och dessutom kallt och blåsigt. Tur att solen sken under de dryga 14km det tillslut landade på. Men men. Imorgon blir det mera spring och en ny chans. Då börjar den första av två medelhårda veckor. Denna blev extra lätt eftersom det fjärde springpasset inte riktigt prioriterades in i pusslet. Så motivationen är nu på topp.

Tröstshoppingssvammel

Jag hade inte tänkt gå på Nike Blast denna gång. Jag tycker egentligen inte det riktigt är värt pengarna, iallafall inte nu när jag är föräldraledig och det behövs prioriteras bland utgifterna. Visst, det är både kul och inspirerande men också lite väl mycket "klubben för inbördes beundran" för min smak.


Men på grund av diverse nederlag de senaste dagarna tyckte jag lite synd om mig själv och anmälde mig ändå. För det är ju som sagt kul och inspirerande. På lördagen blir det lite blandad kompott med ett par cykelpass, en del yoga och lite annat. På söndagen ska jag visst typ yoga i olika former i sex timmar. Det ser jag fram emot. Jag inser mer och mer för varje år hur mycket jag behöver yogan. Framförallt fysiskt men också mentalt. Jag älskar att ha den typ av styrka som yogan bygger upp och att vara rörlig känns också mer och mer viktigt. Kompletterar den stelgörande löpningen på ett väldigt bra sätt. Jag tror definitivt den gör mig bättre på att springa.

Ibland älskar jag den här kroppen lite mer än vanligt

Som idag. När den, på Esters fyraveckorsdag, springer som om den aldrig gjort annat. Som om de där åtta veckornas uppehåll inte varit. Fast ok, det var lite flåsigt. Extra flåsigt då jag ironiskt nog lyckades pricka in springet lagom till uppförsbackarna. Även om det är betydligt lättare att springa med en liten bäbis framför sig jämfört med en 2,5-åring känns det när det lutar uppför. Jag varvade 5 minuters promenerande med 5 minuters spring i totalt 50 minuter. Således 25 minuter spring totalt varav säkert närmare 20 minuter uppför. Lite backträning som bonus liksom. Flås, flås.



Det gick inte fort, men det har ju liksom noll betydelse. Det viktiga är att bäckenbotten, fogar och bålmuskler skötte sig som vanligt. Nu har jag ju heller aldrig haft några problem med något utav dessa, men jag kommer givetvis vara lyhörd och försiktig även fortsättningsvis. Det blir en lugn och sansad upptrappning med fortsatt regelbunden träning av knip- och inre bålmuskulatur. I kombination med mer regelrätt core- och allmänstyrketräning såklart. Heja älskade kroppen!

10/10 20:01

Vi har ännu en gång fått världens finaste bäbis till oss. 20:01 kom en 3280g och 51cm lång ännu namnlös filur ut. Redan så älskad det går att bli. Den lyckan!

Vilket fantastiskt pass!

Nu handlar yoga minst av allt om prestation. Men ändå. Idag var jag så himla grym!

En annan gång. Mindre glad med avhugget huvud.

 

Trött och sur och svettig och dann cyklade jag iväg på en Body Balance-klass. Det var nog det bästa jag kunde göra. Visserligen blev jag inte direkt mindre svettig för det var galet varmt i salen, men jag blev definitivt mindre trött och sur. Jag var så himla stark! Under pilatesdelen funkade de olika (rätt tuffa) plankvarianterna minst lika bra som vore jag ogravid och jag var smidig som aldrig förr. Dessutom var balansen på topp och det har den verkligen inte varit på senare tid. Visserligen helt naturligt när tyngdpunkten förflyttas och bålmuskulaturen blir svagare, men det har ändå irriterat mig lite. Men idag alltså. Wow vilken känsla det var. Fullt fokus från första till sista minut och alla rörelser flöt på i perfektion. En fantastisk känsla. Ett fantastiskt pass.

Ibland blir det bara så jobbigt med allt

Gårdagen började bra med en effektiv halvtimme på gymmet  innan jobbet. Jag får stressa lite för att hinna men det är det ändå värt. Rygg och axlar stod i fokus och svettigt blev det. Bra så långt. Men sedan gick allt bara utför och jag blev så less. På ungefär allt. Men jag slutade på topp med glass och jordgubbar innan lässtund och gonatt.

Spring var planerat denna morgon, men nä. När jag vaknade öste regnet ner och jag blev less igen. Som om jag skulle gå sönder av att bli blöt. Orkar inte. Vill inte. Gör inte.

Lagom tills det är dags att ge sig iväg slutar det såklart regna och förmodligen hade jag blivit en gladare version av mig själv om jag fått en dos spring, men ibland är det lite sämre ställt med förnuftet. Tog promenadbenen ett par hållplatser ändå för att kunna lyssna på musik och vara ifred med mina tankar. Jag tycker det är lite svårt i trängseln på tunnelbanan. Hoppade sedan på ett nästan tomt tåg och kände mig rätt nöjd över mitt val. Tjugo minuter kan göra stor skillnad.

Köpte islatte (min nya hangup) och hann blogga en snutt innan det nu är dags att börja jobba. På med kompressionsstrumpor.

Svammel om allt möjligt

Vilken dag det var igår ändå. Jag var helt slut på kvällen trots att jag inte sprungit något Marathon. Tyvärr. För avundsjuk, det var jag. Vid 35km, där jag och Sixten höll till efter att vi sett starten och köpt mat på vägen, såg folk visserligen rätt slitna ut och då var det faktiskt pyttelite skönt att bara stå vid sidan av. Men på det stora hela var det trist. Jag ska ju vara med ju. Jag vill och kommer springa andra maror än Stockholm, men det känns som att jag alltid kommer vilja springa just denna ändå. I alla fall så länge vi bor här och just nu har vi inga andra planer. Nästa år kommer jag springa marathon snabbare än någonsin. Just Stockholm ska springas under 3:24 men jag kapar gärna lite till. Det tror jag det finns kapacitet till det om jag bara får vara frisk, får sova någorlunda samt läker ihop som jag ska efter förlossningen.

Just det där med att läka ihop är något jag har respekt för. Innan förra förlossningen funderade jag inte så mycket i de banorna och det gick ju så himla snabbt för mig att komma tillbaks förra gången också. Trots en stor bristning (partiell sfinkterruptur). Jag har, först långt efteråt, förstått att sådant kan ställa till med mycket besvär och är oändligt tacksam över att jag klarade mig utan några som helst komplikationer. Delvis kanske det beror på att jag är ganska vältränad och har en stark bäckenbotten, men jag vet inte. Jag tror det var mest tur faktiskt. Jag slarvade med knipövningar under förra graviditeten och det var mest de första veckorna efter förlossningen som jag knep lite pliktskyldigt. Det hade förmodligen varit skillnad om jag känt mig svag, men jag kände mig i princip som vanligt vad gäller den styrkan. Kniper jag nu då? Nja. Någon gång om dagen blir jag påmind om att jag borde och gör något knip, men helt ärligt blir det inte så mycket av det. Jag är ju stark nu. Men jag vet att jag borde ändå...

Apropå det där med knip och förlossning. I fredags var jag hos en läkare på Södra BB där vi går (Där är allt under ett tak. Både mödravård, förlossning och eftervård!) för att prata om den kommande förlossningen med anledning just av den stora bristningen jag fick vid förra förlossningen. Jag var lite nervös innan över att jag skulle rekommenderas snitt. Men efter att ha pratat lite och blivit undersökt (och fått beröm för min knipteknik...) konstaterades att det inte finns några som helst hinder för en vaginal förlossning. Vilken otrolig lättnad! Jag tycker det verkar så läskigt att bli snittad. Självklart går jag med på det om det är nödvändigt för mig eller barnet, men jag vill så gärna föda vaginalt. Och få känna att jag föder, inte att jag blir förlöst som sist. Men som bekant blir det som det blir i alla fall och det är lika bra att vara förberedd på alla möjliga scenarion.

Men nog om det. Idag blir det nog inget spring. Istället ska jag gå på en Body Balanceklass om ett par timmar och i eftermiddag väntar grillning med kollegor. Däremellan tänker jag ligga på soffan (eller sitta på balkongen om solen vill komma fram) och läsa. Någon lekparkstur blir det väl också. Sedan är denna söndag så gott som slut. Och därmed även gravidvecka 21.

En stund i (den alternativa) himlen

För första gången på år och dag (kvartalsutbildningar och Nike Blast borträknat) har jag kört Body Balance för någon annan än mig själv. Jag har inte prioriterat att lära mig den (näst) senaste koreografin och har bara kört den en gång tidigare. Det betyder lite mindre inre fokus och mer tittande på instruktören. Men ändå. En timme i himlen. Höfterna fick sig en rejäl genomkörare och magen börjar vara lite i vägen i vissa positioner. Men ändå. En timme i den alternativa himlen. (Springhimlen kommer ju ändå på första plats.)

Och jag inser ju att jag så småningom måste ta upp mitt instruerande igen. Frågan är bara var? Och när? Och hur? Magkänslan sa åt mig att först ta paus och sedan säga upp mig. Förhoppningsvis talar magkänslan om för mig när, var och hur det är dags att återuppta.

En liten liten bäbis

Så liten men så tydlig. Med ett hjärta som slog så fint och ena handen envist framför ansiktet. Sprattlande ben och alldeles perfekt. Redan så älskad och efterlängtad. En hel vecka längre än vi tidigare trott beräknas den ligga där inne. Om den är lika punktlig som Sixten var.

Gårdagens

Den som följer mig på Instagram (lopningolivet) vet redan lite om vad jag pysslade med igår. Efter en förmiddag med en kort promenad, mathandling och lekoarkshäng lagade jag banan- och jordnötspannkakor. Piffade med jordgubbar, exotiska frukter, grädde och turkisk yoghurt.



Drack kaffe, åt choklad och läste bok.



Sov en stund och testade sedan om tävlingsoutfiten passade. Det gjorde den och prick åtta kilometer senare blev det tjugo minuter core med boll.



Efter middag och toddlernattning var jag ensam och fick en släng av nostalgilängtan. Rotade igenom lådan ned mina sexton dagböcker och hittade ett tidningsutklipp.



Mitt livs enda vinst i ett springlopp. Ganska överlägsen var jag men tiden skulle jag krossa (som ogravid) idag. Vilka tider det var. Gymnasiet. Så mycket lättare livet är nu men på samma gång så mycket svårare.

Vilken dag

Jag är helt slut. Totalt. Det känns som om jag skulle behöva gå i ide ett tag men det kan jag såklart inte. Men det är iallafall lite mycket på en gång just nu. På jobbfronten och på privatfronten. Som idag. Upp tidigt som vanligt. Frukost och sedan ett par timmars städning inför visning imorn. Tråkigt!



Iväg till Kungsholmen runt, jag och Sixten som hejarklack och Martin för att springa snabbt. Jag blev så himla sugen på att vara i bra form, springa skitsnabbt och sätta nya personliga rekord att jag nästan ångrade att jag följde med. Men min tid kommer ju och den ska förhoppningsvis komma med besked. Om ett år kommer jag vara mitt snabbaste jag hittills.






Medan Martin sprang snabbt åt jag och Sixten lunch och lekte i den stora lekparken. Sedan tajmade vi in pappans slutspurt mycket väl.



Så hem, via mäklaren, köpa blommor och jord och plantera och städa och plocka bort halva bohaget och hinna få i sig köppizza till middag och fixa lite till. Än är det lite kvar men vi måste få sätta oss i soffan någon timme först.
Imorgon är en annan dag och då är vi ute på vift hela dagen medan främmande människor trampar omkring på vårt golv och förhoppningsvis gillar vad de ser. Så mycket att de budar mycket hoppas vi.

Soligt skogsspring

Det behövs inte många ord. Det räcker med springkläder, kärlek, vårsol och mjuka barrvägar. Drygt 14km eufori med två kisspauser. Men det är sådant man får ta i graviditetsvecka 18.



Jag hade gärna sprungit längre, men andra plikter kallar. Och trots att jag gick i flera av de värsta och längsta backarna känns det lite att kroppen är tyngre och prioriterar annan uppbyggnad än min egen. Men det är helt ok med mig så länge det känns så här bra att springa.



Kjolpremiär för året blev det också. Fast jag fegade med 3/4-tightsvarianten och kompressionsstrumpor.

Det här är livet

Buda på radhus. Fundera över hur det är möjligt att dra in ett halvt grustag per dag i lägenheten. Lyssna på massa låtar jag glömt bort att de fanns. Hålla personalmöte. Tänka att jag borde klippa mig. Undra över hur tre personer kan lägga så himla mycket pengar på mat varje månad. Hålla koll på budgivningen. Lämna tidigare på föris för att kunna vara på jobbet en timme tidigare. Skruva hyllplan på samma jobb. Längta efter spring trots att det gick segt igår men inse att det inte hinns idag. I huvudet planera en cykelklass jag ska instruera på BBC Mamma nästa lördag. Undra om inte toddlerns beställda vårskor kommer snart (Internetshopping är grejen). Hoppas att de samma passar så att jag inte får göra om allt igen. Tänka att min egen vårjacka snart måste bytas ut mot en med plats för mage. Vilja vinna budgivningen samtidigt som det känns som ett oöverstigligt berg att behöva städa lägenheten kliniskt ren och ha visning. Redan vara hungrig trots stor frukost för en dryg timme sedan. Köpa stor latte och äta många knäckemackor. Det är ju det här som är livet och trots lite stress och press är det himla roligt.