lördag 30 juni 2012

En liten backe

I torsdags blev jag lite sugen på att springa Stockholm Trail som gick av stapeln nu ikväll. Efter en titt på efteranmälningsavgiften slopade jag dock den planen ganska snabbt. Däremot bestämde jag mig för att köra en liten egen variant och ta mig an Hammarbybacken ett par vändor idag. Så det gjorde jag.

Jag har därmed noterat följande:
  • Försök att inte tajma in löpningen samtidigt som en värmebölja med stekande sol oplanerat kommer från ingenstans. Om det nu råkar bli så, ta med vatten!
  • Jag behöver göra det här väldigt mycket oftare.
Fin utsikt belönas man med.

Ja herregud vad det var tufft. Jag är verkligen ingen backtalang. Visserligen är jag snabb som ett spjut nedför, men uppför är jag katastrof. Tänk så mycket tid jag har att tjäna på Lidingöloppet om jag tränar upp min uppförslöpning lite mer. Eftersom jag i torsdags istället för att efteranmäla mig till dagens traillopp anmälde mig till Lidingö kan det således vara klokt att köra det här passet några gånger i sommar. Ok, det är en deal.

Men tillbaks till dagens tur. Lagom lång uppjogg innan den där kullen nästan mitt i stan dyker upp. Jag springer första vändan upp till toppen från baksidan. Den vägen är kortare än framsidan och inte lika brant. Den går på skrå kan man säga. Upp till toppen gick "lätt" och jag klarade av att hålla ett ok steg ända upp till toppen. Att jag flåsade som en helt otränad person glömmer vi.

Det är inte alls jobbigt...

Begrundade utsikten och lät pulsen gå ner lite innan jag gav mig av nedför på framsidan. Oj. Brant. Väldigt brant. Läskigt brant. Långt var det också. Hur kommer det här att gå hann jag tänka medan jag försökte sätta fötterna på rätt ställen. Ända ner och sedan vända. Oj. Väldigt brant uppför. Den där dealen jag gjort med mig själv att enda kravet idag var att jag skulle orka hålla ett ok löpsteg upp fick jag lämna kvar där nere. Efter inte allt för länge fick jag även inse att jag skulle bli tvungen att gå några steg här och var. Mjölksyra. Väldigt mycket mjölksyra i mina ben. Och en sol som hånfullt sken mig i ögonen. Det var långt upp och brant nästan hela tiden. Tillslut var jag dock uppe, men tyvärr hade jag gått nästan hälften av sträckan. Jaja.

Väl hemma blev det stretch bland blommorna.

Ner samma vända som jag först tog mig uppför och sedan upp igen. Mycket bättre och ett ok steg ända upp. Sedan valde jag en annan väg ner på framsidan. En längre, men något mindre brant som går på sidan, mer runt backen. Kändes rätt bra. Nu var det bara en vända upp här också. Nu ska jag minsan springa hela vägen tänkte jag morskt. Hahaha. Klart jag inte gjorde. Jag behövde visserligen inte gå nära hälften, men väl runt tio meter ett par gånger. Och solen stekte. Och munnen var torr. Men upp kom jag. Sedan sprang jag ner och hem och konstaterade det där om att jag ska köra det här passet regelbundet nu. Vill du hänga på är det bara att säga till! Jag kan nästan lova att du springer ifrån mig. Och det är faktiskt kul att springa uppför Hammarbybacken. När man väl tagit sig upp.

Tempo utan tempo

Fast nu ska jag inte vara så hård mot mig själv. Men jag känner mig onekligen lite ur form. Kanske inte så konstigt dock. En väldigt speciell mara följt av återhämtningsperiod med, innan denna vecka, förutom två pass, endast mysträning. Plussa på en stekande sol och minns hur min kropp funkar då. En ganska tung (dock inte så tung som den är vissa dagar) ryggsäck på ryggen och klockslagen 7:45-9:00 ungefär. Frukosten högst upp i magen och kaffet skvalpande där ovan.

Det var förutsättningarna. Resultatet blev godkänt. Tanken var att börja med 3 lugna uppjoggskilometrar för att sedan köra igång med 3km medelhårt, 3km lite tuffare och 2km i ungefär snabbdistansfart snabbdistanskänsla (Jag hade såklart velat köra 3km även där, men då skulle nedjoggen bli för kort och tid att förlänga lite ansåg jag mig inte ha.) för att sedan jogga ner i 2km. Så körde jag också. Först tre uppjogg; 5:53 min/km. Andra trean; 5:15 min/km. Helt ok. Tredje trean; 4:54. Nja, lite bättre än så borde jag kunna även om formen är som den är. Men ok, jag är inte bättre än så nu. Sista etappen innan nedjogg, 2km; 4:43 min/km. Ok. Kanske inte riktigt godkänt på den delen, men nu var det känsla jag skulle köra på, inte bry mig om tid. Punkt. Slut. Fast ändå? Men nej, igår var det den fart jag kunde hålla för att ligga strax under mjölksyratröskeln. Jag konstaterar att det finns att jobba på, men ger klapp på axeln åt 13 kvalitativa kilometrar innan klockan nio på morgonen. Bra där.

Förmiddagskombo



TRX, sandlek och spring (för toddlern) på en grusfotbollsplan. Nytta och nöje, nöje och nytta.

- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 28 juni 2012

Ja just det

Bollen har fått mera sällskap.

Jag har skaffat mig TRX. Hur bra som helst. Jag har dock inte testat dem än. Hämtade ut dem igår och hade tänkt köra en sväng med dem utomhus (väntar fortfarande på dörrfästet) efter middagen, men så skulle Martin iväg och jag kan ju inte lämna sovande Sixten. Så premiären får vänta. Inte idag för idag är det vilodag. Lördag känns som en bra dag för TRX-styrketräning. Utomhus om dörrfästet inte kommit och det är bra väder. Kanske utomhus i vilket fall som helst om det är bra väder. Tänk att bara kunna lägga ner banden i ryggsäcken, springa en snutt till en fin plats där det är lite skog, hänga upp banden i träden och träna en stund innan man springer vidare. Låter bra i teorin. Jag gissar att det inte kommer att hände särskilt många gånger i verkligheten. Men hemma, ute och inne, kommer de användas, det kan jag lova. Nu är det bara ett par tre tynge kettlebells jag saknar (Jag har en 12kg och en 16kg.) , sedan behöver jag i princip aldrig besöka ett gym mer. Fast det gör jag ju ytterst sällan nu med när jag tänker efter.

onsdag 27 juni 2012

Saker jag gillar




Att springa och samtidigt lyssna på berörande saker, det gillar jag. Att benen som var som betong tretton timmar tidigare pinnade på rätt bra där under mysjoggen, det gillar jag. Starka och inspirerande människor, det gillar jag. En sådan är Anja Pärsson vars berörande sommarprat jag lyssnade slutet på under ovan nämnda mysjogg. Jag gillar henne, jag gillade pratet, jag fällde några tårar. Att trängas på tunnelbanan, det gillar jag inte. Att stressa, det gillar jag inte. Men att komma hem till toddler som lyser upp när han får se mig, det gillar jag. Att bli kramad av toddlern gillar jag. Att äta min kärastes hembakade piroger, det gillar jag. Jag gillar också att träna med mina kettlebells i tabataform. Och att efteråt äta efterrätt gillar jag massor. Jordgubbar, vaniljkesella och havssaltchoklad. Vardagslyx.

tisdag 26 juni 2012

Jobbigt, gott och viktigt




Idag började jag dagen med att springa intervaller till jobbet. Eller ja, jag åt ju frukost först såklart. Viktigt, viktigt. Korta intervaller stod på schemat och mer exakt 8x500m. Nu är vilan och mysjoggandet över och det är dags att speeda upp lite. Så. En ganska seg upptogs som gjorde att jag inte hade några större förhoppningar om fart under fötterna. Inte särskilt pepp och redan där blev det ju liksom fel. Men iallafall. Iväg. Helt ok, men ingen monsterfart. En minuts ståvila. Sedan andra som började kort uppför men sedan dubbelt så långt nedför. Lite snabbaste. Snabbast av alla skulle det visa sig senare. Tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och sista riktigt sega och tunga. Någon i närheten av andra, några ok, någon icke ok. Men visst, kraven ska väl förmodligen inte vara så höga efter vilotid, med tanke på tiden på dagen samt lilla detaljen med fullpackad ryggsäck på ryggen.


Nåväl. Idag hade jag ingen matlåda med mig så jag fick gå på matjakt ute på stan. Eftersom jag oftast har matlåda med mig är jag inte så bra på värda lunchställen. Jag är dock inte så kräsen förutom kraven på vegetariskt samt att jag ska bli mätt. Och mätt blev jag idag. Dessutom var det riktigt gott. Jag gillar thai.


Något mindre god var den korta och långsamma hemjoggen. Betongben är bara förnamnet. Typiskt att sådant alltid infaller när man egentligen vill hem så snabbt så möjligt. Hem kom jag dock till slut och efter nattning av toddler tog jag mig tid till femton minuter coreträning. Enbart olika plankvarianter den här gången. Tre olika som aktiverar lite olika delar. Snabbt och effektivt. Min melodi.


- Posted using BlogPress from my iPad

söndag 24 juni 2012

Springvagn



Jag (vi) är lite sugna på att så småningom skaffa en ny springvagn föresten. Vår hybridvariant har fungerat jättebra, men nu när Sixten är lite tyngre skulle det känns bra med en ännu lättare variant. Några tips? Någon som har en till salu? Jag (vi) har testat två springvagnar förutom vår egen Teutonia Spirit S3. Mountain Buggy Terrain och Chariot Cx. Av dem gillade jag (vi) terrainen bäst, dels för att den var mest lättsvängd och dels för att den, även om den är relativt stor, är någorlunda smidig i vardagen. Och så är den överlägset snyggast. Men det finns ju andra som säkerligen också är bra. Babyjogger Performance hamnar nästan alltid högst i olika joggingvagntester, men på både den och Babyjogger FIT går framhjulet endast att ha i låst läge vilket gör att den blir bökig i vardagen (Tycker vi som är vana vid en vagn som svänger på en femöring eller hur man nu brukar säga.). Babyjogger Summit XC skulle dock kunna vara något. Vi kommer förmodligen att även skaffa en sulky för mer vardagsanvändande, men det är bra om joggingvagnen också fungerar att exempelvis åka buss med och är lättsvängd i butiker. Då vi är olika långa är det även en fördel om handtagets höjd är justerbart, men det är inget måste. Vilket en handbroms dock är. Så, ge mig tips och säljerbjudanden nu! :)

En fullspäckad söndag

Efter den sköna starten på söndagen fortsatte jag (vi) på samma tema. Ja, allt förutom allt folk och den långa kön i restaurangen på Ikea räknas faktiskt dit. Jordgubbsätning, promenerande genom en regnig och solig skog, Ikeashopping, bilsightseeing och vagnjogg respektive långpasspring. Men vi tar det från början.

Eftersom vi inte har någon bil passade vi på att utnyttja det extra dygn vi fick på köpet vid vår bilhyrning inför midsommarfirandet. Vi gjorde en termos kaffe, några smörgåsar och packade in oss plus vagnen och for iväg. Tyresta nationalpark var första målet för dagen. Jag och Martin gillar skogar. Kanske för att vi är uppväxta i Värmland respektive Småland. Det finns ju en hel del sådan där. Tyresta nationalpark har vi hört och läst om samt sett en del foton från och vi såg fram emot att få traska runt lite och andas in frisk väldoftande luft. Det fick vi. Fast först fikade vi bredvid en hästhage. Vi är ganska hungriga av oss och trots att frukosten inte var långt bort kände vi att vi behövde få i oss lite energi innan vi gav oss av. Sixten är lika matglad han så han misstyckte inte heller. Men sedan bar det iväg på den så kallade barnvagnsslingan på 5km. Det kändes lagom idag. Dels eftersom vi även hade planerat in ett besök på Ikea och dels för att vi inte visste hur vagnvänliga övriga slingor skulle vara. Den här gick dock alldeles utmärkt att spatsera med trehjuling på. Dock hade jag lite otur när jag tänkte på morgonen. Ballerinaskor är kanske inte bästa vandringsskorna i vanliga fall och särskilt inte när det kommer en störtskur. Men de är bra att ha när man måste vada genom en översvämmad stump av vägen. Jag var ju liksom redan så blöt jag kunde bli så det var bara att traska igenom medan Martin tog en torrare (och sten- och rotigare) väg vid sidan av. Innan den här passagen hade vi även fått stå med våra paraplyer under några träd för att inte bli helt genomsura. Allt medan Sixten sov mysigt inne i sin regnskyddade vagn. Lyxigt. Jaja, lagom tills vi var tillbaks vid bilen var jag torr om fötterna igen. Och väldigt sugna på att utforska den där skogen mer. Dels springandes men framförallt vandrandes faktiskt. Vi ska fösöka få tag på en sele/ryggsäck så att vi kan ha Sixten på ryggen medan vi tar oss fram på, för vagnar, svårmanövrerade spår. Det får ett semestermål.

En Ikeatur blev det sedan som sagt. Först mer matpåfyllning, men det var vi visst inte ensamma om. Inte så mycket matro i den där restaurangen, men vi blev mätta iallafall och orkade shoppa det vi hade tänkt plus lite till. Precis som det brukar bli med andra ord.

Väl hemma skulle Martin iväg på ett kortre långpass. Jag och Sixten valde att äta igen, men sedan kände jag att det skulle vara skönt med en liten kortistur igen. Lagom springtemperatur och lockande eftermiddags/kvällssol. Så jag stoppade Sixten i vagnen och gjorde slag i saken. Ner mot Hammarby sjöstad och väl där en tur på bryggorna innan vi tog en lite tråkigare väg hem för att det inte skulle bli för långt. Vi hann se svanfamiljen igen och sedan en rådjursmamma med två små rådjursbäbisar när vi kom tillbaks till Årsta. Jag gillar att bo här. Nära stan men framförallt nära djur och natur.

Morgonfys

Jag skulle ju ta, ovanliga, tre vilodagar på raken i helgen. Det blev inte så. När jag vaknade pigg och utvilad vid halv åtta kunde jag inte motstå suget efter en morgonjogg i solen. Så jag hoppade i springkläder och gav mig av på en tur runt Årstaviken. Pigga ben som ville springa snabbare än jogg. Det fick de för det mesta också. Äkta sommar men utan stekande, kvävande, och förlamande värmen. Lagom.


Vid utegymmet i Eriksdal stannade jag en kvart och mesgymmade lite. Eftersom jag inte ätit ville jag inte ta i för hårt och någon längre stund hade jag inte tid med för vi ska på utflykt idag. Mer om det sen, nu är vi snart framme!


- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 22 juni 2012

Glad midsommar!



God mat, vänner för både stora och små. Fotbollsspel och midsommardans. Härligt roligt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 21 juni 2012

Lite paus

Nu behöver jag lite ledigt känner jag. Vilken tur att jag får en bonusdag den här helgen. Åka bort, känna lantluft och skratta med fina vänner. Jag kommer ha en lång semester, fem veckor och eventuellt några dagar ytterligare, i år vilket känns riktigt lyxigt. Dock är den en månad bort så det känns skönt med lite bonus nu och så även helgen om två veckor då det bär av mot Värmland.


Pausunderhållning

Igår var första gången jag på riktigt kände att det är sommar. Grillning tillsammans med några kollegor och en ljus småvarm sommarkväll. Glädjande paus i en vecka då jag varit väldigt trött. Jag lägger mig alldeles för sent i förhållande när jag går upp och Sixten har sovit lite oroligt och tyckt att det varit morgon mitt i natten. Trötthet förminskar framgångar och förstorar motgångar. Lite tröttsamt och lite onödigt. Ja, några dagars paus behöver jag.


- Posted using BlogPress from my iPad

tisdag 19 juni 2012

Snabbt och tufft

Vilken skillnad på ben som suttit stilla en hel dag och ben som stått och gått en hel dag. Idag har jag suttit på möte hela dagen (och dessutom slutat nästan två timmar tidigare) och hade således en alldeles normalpigg kropp när jag kom hem. Fick för mig att tusingar kanske skulle vara kul att köra. Det var längesedan jag körde det och speciellt länge sedan jag körde dem på mitt gamla tillhåll Årstabron. Efter att Martin varit ute på sitt pass gav jag mig iväg. Uppjoggen kändes inte alls sådär lätt och flygande som jag tänkt mig, men det gjorde inte så mycket, jag skulle ju ändå ta det ganska lugnt. Eftersom jag har en lite lugnare period just nu med fokus på ordentlig återhämtning efter maran och således varken träningsplan eller krav på tuffa pass tänkte jag inte pressa något utan endast köra med en stark och lätt känsla i kroppen. Det gick sådär.
Väl igång med första intervallen kändes det dock riktigt "lätt" och bra. Lyckades hejda mig ganska väl från att börja maxa. När jag närmade mig slutet kände jag dock för att öka lite och stannade klockan på 3:59. Wow! Mitt livs andra tusing under 4min och jag behövde inte ens maxa! Visserligen anade jag lite vind snett bakifrån och visserligen lutar bron svagt nedåt på slutet åt det hållet, men ändå wow.

Under andra intervallen fick jag dock så att jag teg. Den lilla backen upp mot själva bron sög i benen trots att jag tog det ganska lugnt och det gick därefter ganska segt att komma upp i någorlunda acceptabel fart. Nu märkte jag att vinden jag anat på vägen bort nog varit lite starkare än jag trott. Inte ren motvind, men ändå riktigt störande. Lyckades ändå klocka mig på exakt 4:00min. Definitivt tuffare den här gången, men inte riktigt max.

Efter ytterligare 90sek ståvila gav jag mig iväg på tredje. Tänkte att jag skulle passa på att köra en intervall på max och började ösa på lite mer. Aj, det var visst jobbigt. Kände den sneda medvinden och tänkte att det är fusk. Ökade lite till och stapplade i mål på 3:47. Helt galet egentligen, men eftersom vinden var som den var så räknas det inte riktigt. Fusk. Men i smyg är jag ändå lite nöjd.

Där tog det dock stopp på det roliga. Jag tvärdog. Den lilla backen på tillbakavägen kändes som ett berg. Vinden som en vägg. Med benen fulla av mjölksyra, nära till kräkning och kramp i magen fick orkade jag inte tuffa vidare utan fick stanna några sekunder. Tänkte ge mig men startade ändå igång efter någon knapp halvminut och sprang färdigt. Särskilt snabbt gick det dock inte. Eller jo, 4:12 är fasktiskt riktigt bra, men känslan var fruktansvärd. Dessutom är det ju fusk eftersom jag stannade. Men jag kan iallafall glädja mig åt två intervaller under 4min (med lite hjälp av vind och delvis svagt nedförslut) och en prick på 4min (i delvis svagt uppförslut och med sned vind mot mig). Klapp på axeln och bra jobbat.

Det gick sådär med att köra lugnt och det var tur att jag bestämt att fyra intervaller fick räcka. Men det är kul att veta inför framtiden att farten finns någonstans där bakom latmasken. Nu ska den bara få kliva fram lite oftare och vid rätt tillfällen. Gärna slipas till lite ytterligare också.

måndag 18 juni 2012

En plus en plus en




En annan outfit och en en annan tid på dygnet än på bilderna. Men skorna var iallafall de samma. Under den första och tredje aktiviteten. Under den i mitten var jag såklart barfota. För det var body balance. Första gången med nya koreografin och alltså lite smånervöst. Det är alltid så svårt den första gången. Kanske andra också. Då har jag svårt att fokusera på så mycket annat än vad som kommer sedan. Inte så duktig instruktör mer än att just guida i rörelserna. Men det blir bättre i takt med att koreografi och musik sätter sig tack och lov.


För att ta mig till och från gymmet använde jag fötterna. Jag sprang. Nej, joggade är ett mer rättvisande ord. Mysjoggade. Min favoritaktivitet näst efter att sova med näsan mot Sixtens huvud. Ja, eller att sova över huvud taget faktiskt. Jag gillar det. Ändå sitter jag och skriver nu istället för att lägga mig i tid. Onödigt. Bäst att sätta fart.


- Posted using BlogPress from my iPad

lördag 16 juni 2012

Planen

Medan massa hjältar har sprungit Tjejmarathon eller cyklat runt Vättern har jag bara jobbat. Inte riktigt lika flaschigt, men någon ska ju göra det också och nu var det min tur att lördagsjobba. Det fina med det är ju att jag får vara ledig på måndag och det är en bra dag att vara ledig på tycker jag.

Den här veckan har jag tränat/sprungit lite mer än förra, men fortfarande bara vad jag känt för och inte enligt någon plan. Det har blivit ett fartlekspass, en tävling på 5km och några lätta distanspass. Lägg på ett styrkepass och en medelhård distans hem från jobbet idag och det blev en hel del ändå. Men fortfarande mindre och framförallt lugnare pass. Jag kommer ta det fortsatt lugnt även nästa vecka och förmodligen blir det även, ovanliga, tre vilodagar på raken under midsommarhelgen. Vi kommer åka ut på landet och umgås med vänner så jag passar på att få in lite extra vila. Det brukar vara lättast just vid sådana tillfällen, i vardagen är jag ju liksom van och inne i min lunk.

Efter midsommar kommer jag dock öka upp igen och börja träna mer fokuserat och målinriktat. Jag kommer främst styra träningen mot milen och halvmaran, men förmodligen kommer jag springa Lidingö också. Bara för att det är ett så roligt lopp och helt utan press och krav på en viss tid. Jag kommer ju förmodligen vilja knipa det där silvret, men jag kommer inte vara ledsen om jag inte persar, dvs springer under 2:35:31. Kanske, kanske lyckas jag hitta en mara som ligger rätt i tid och som funkar med mitt liv. I så fall gör jag nog ett försök att närma mig 3:20, men funkar det inte med övriga tävlingar samt pusslandet som kallas livet så får det vänta.

Jag är faktiskt riktigt sugen på att träna hårt och ser fram emot att få börja om en dryg vecka. Tills dess myser jag vidare och njuter av pyttelite mera tid till annat. Som musik exempelvis. Den här ger mig rysningar. Den här också, men det har jag ju redan nämnt.

torsdag 14 juni 2012

Sommarspring




Vatten, grönska och fartleksspring . Kan en dag börja bättre?


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 13 juni 2012

Saknad

På tåget somnade han. Med riskaka i handen.

Jag saknar min toddler. Ja, pappan också såklart, men mest den stora lilla. Det är ganska skönt att vara ensam ibland, det erkänner jag. Jag är en person med ett ganska stort behov av tid med bara mig själv. Men att vara så här långt ifrån så lång tid (som ju inte är alls lång egentligen) gör ont. Som om en del av mig fattas. Det är mindre än ett dygn kvar nu iallafall. Åh vad jag ska krama.

tisdag 12 juni 2012

En femteplats!

Team Löpning & Livet lyckades knipa en femteplats i damklassen med våra 21:13 respektive 21:30 på den i år kontrollmätta banan på 5km! Vi fick till och med hämta pris, ett presentkort på Löplabbet och en t-shirt från Karhu. Häftigt! Min tid är väl egentligen ingen tid som helt motsvarar min kapacitet (Jag sprang exempelvis andra halvan av Premiärmilen i våras nägra sekunder snabbare.) men med en mara sprungen för en och en halv vecka sedan är jag ändå riktigt nöjd. Benen kändes faktiskt mycket bättre än jag vågat hoppas på efter en (nästan) hel dags jobb som brukar få dem att bli till stubbar. Men det är ju det där med tävling... Jag tycker att banan var rätt tuff ändå, där första kilometern (åt mitt håll, man springer ju åt varsitt håll) lutade mer eller mindre uppför större delen. Sedan lite upp och ner i mitten där ett parti på gräset var lite trixigt och jag var rädd att trampa fel. Det lutade visserligen nedför, men var lite klurigt att dra på för fullt. Mot slutet var det flackare och jag kunde öka lite. Då slog ett illamående till och jag trodde på fullt allvar att jag eventuellt skulle kräkas. Ägnade sista biten åt att fundera över hur man snyggast gör det? Men till min stora lättnad slapp jag. Någon minut efter målgång hade jag repat mig igen.

Ganska välmatchade utan att ha pratat ihop oss innan :)

Parloppet var ett roligt lopp som jag definitivt kommer springa igen! Även fast jag under tiden svor över att aldrig mer springa 5km lopp så är jag lite sugen nu. Jag borde ju kunna pressa ner tiden en bit under 21min med rätt förutsättningar tycker jag. Hm... Vi får se vad det kan bli av det hela.

21:14




Enligt min klocka, så kanske någon sekund snabbare. Jag brukar vara lite seg med att stoppa. Typiskt nog verkar det ha varit nåt strul med våra chip för vi finns inte med i resultatlistan. Hoppas det dyker upp senare för enligt våra beräkningar borde vi blivit fyra i vår grupp. Jaja. I vilket fall som helst var det sjukt jobbigt och sista kilometern fick jag koncentrera mig på att inte kräkas. Men nöjd får jag nog vara med tiden. En dryg vecka efter maran och allt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Dags för lite fart (förhoppningsvis)




Jag fick ett infall och frågade Caroline om vi inte skulle efteranmäla oss till Parloppet. Hon sprang en sådan snabb snabbdistans härom dagen och jag tyckte att hon borde testa ett 5km lopp. Vad jag tänkte angående mig själv vet jag inte riktigt dock, men det kan väl vara kul att få känna lite fart under fötterna. Jag har inga större förhoppningar på dundertid då jag har rester av en mara i benen och stått och gått på jobbet en hel dag innan. Men jag ska göra mitt bästa. Jag har aldrig sprungit ett riktigt 5km lopp (Vårruset har jag sprungit i Göteborg några gånger, men det är ju inte 5km utan snarare 4,2.) så jag har ingen aning om vad jag skulle kunna springa på för tid om jag hade bättre förutsättningar. Men det är ju också bra. Ingen press på tider alls. Eller, lite kanske. men jag är snäll mot mig själv och är nöjd med en tid som hamnar närheten av min milsnittfart. Vi får se, nu ska jag cykla till jobbet och jobba först.


- Posted using BlogPress from my iPad

måndag 11 juni 2012

Ett riktigt snorkkarpass

Idag hade jag stämt träff med myntaren till ordet snorkka (transportspringa, för oinsatta) - snorkkis aka snorkfröken. Vad vi gjorde? Snorkkade till respektive jobb såklart. Varför vi inte fått till någon gemensam transportjogg tidigare är en bra fråga. Visserligen börjar vi lite olika tider, men jag kan springa iväg lite tidigare då och då utan problem. Och vi bor några hundra meter ifrån varandra så i teorin är det plättlätt.

Fienden där på andra sidan...

Men i vilket fall. Idag blev det av. Halv åtta snorkkade vi iväg längs vatten och grönska. Sofie fick bestämma väg och visade en fin stig över långholmen. Skönt att slippa en del av västerbron liksom. Eftersom jag var fullt upptagen med att prata och lyssna reflekterade jag inte över att jag faktiskt tog mig över bron utan att vara varken nära att blåsa av eller frysa sönder. Faktiskt så reflekterade jag inte ens över att vi sprang över bron. Konstigt. När vi skiljts åt och jag sprang vidare längs norr mälarstrand insåg jag dock att jag sprang där för första gången sedan maran. Och att jag är vän med den där stranden nu. Den på andra sidan har jag dock fortfarande lite grejer otalt med.

söndag 10 juni 2012

Nysprungen




Efter att ha varit inomhus och övat body balance nästan hela dagen kände jag att jag bara måste komma ut en sväng. Jag hade en vilodag igår och hade eventuellt tänkt hoppa springning idag också för att orka trappa upp antalet pass kommande vecka. Men nej, jag var tvungen att få komma ut och få luft, och promenerande (utan sällskap/vagn/ärende) är jag inte så förtjust i. En lugn jogg har ingen dött av tänkte jag och gav mig ut. Valde en runda som går genom Enskede och roade mig med att drömma om ett fint litet hus likt de som är vanligt förekommande just där. De första kilometrarna tog jag det lugnt och helt enligt lugn jogg-planen, men sedan ville benen smaka på lite fart. Så jag lät dem öka till runt 5-fart. Varken jobbigt eller lätt, mellanmjölk även kallat. Tvingade mig själv att sakta ner och avsluta lika lugnt och fint som jag började och stoppade klockan på 9,6km. Tillsammans med runt 2,5h (effektiv tid, totalt sett var det nog snarare 3,5) body balance (tai chi, yoga och pilates), lite matlagning, tvätt och annat fix har första dagen utan övriga familjemedlemmar klarats av. Ovanligt tyst och tomt, men också ganska skönt i ärlighetens namn.


- Posted using BlogPress from my iPad

lördag 9 juni 2012

Fikatant




Jag har verkligen blivit en fikatant. Förr var jag inte så mycket för bullar och sånt men det är jag nu. Eller, jag är nog fortfarande mest en godisgris om jag tänker på hur fördelningen godis vs bakverk ser ut. Den där havssaltschokladen har jag hemma nästan jämt och då slinker det ner en bit eller två nästan dagligen. Smågodis äter jag också en hel del av, men inte varje dag. Jag fikar inte varje dag heller, men det blir mer och mer ju äldre jag blir. Till förmån för godiset då. Någon måtta får det ju vara och jag blir faktiskt nöjd ganska snabbt.



Men tillbaka till fikat. Jag gillar ju att ha balans i tillvaron och tycker om att blanda energirika men näringsfattiga efterrätter/fikor/kvällsmys med näringsrika (och ofta även energirika) diton. Blandat är bra och lagom är min filosofi liksom. Idag valde jag både och. Först (En alldeles för söt, varför kan det inte vara lite mer lagom? Syrligt gillar jag!) blåbärspaj med vaniljsås under eftermiddagens finpromenad med fikastopp och nu en nöt- och hallonpaj med carobsås. Rawfood med lite fusk. Jag hämtade inspiration från en rawfoodkokbok men gjorde som vanligt på mitt eget sätt. Jag bytte ut dadlarna mot torkade aprikoser eftersom jag har lite svårt för dadlar. Jag improviserade även lite med mängderna och så använde jag en blandning av cashewnötter, mandel och macadamianötter istället för hasselnötter. Och carobsåsen värmde jag lite i micron eftersom jag tycker det är gott med varm chokladsås. Jag är inte så noga med etiketter som exempelvis raw. Gott blev det dock! Och med ett glas rosévin till blir det ännu bättre.



Mixa ca 2dl torkade aprikoser (eller om du hellre vill använda dadlar och/eller fikon) med ungefär lika mycket valfria nötter. Jag blötlade alltsammans någon timme innan, men hällde av i princip allt vatten innan mixning. Tryck ut degen i en pajform och häll på hallon så att hela pajbottnen täcks. Blanda 2msk carobpulver eller (raw)kakao med 2msk vatten, 1nypa salt och 1tsk honung. Värm om du inte bryr dig så mycket om ifall det är äkta rawfood, ät annars pajen med kall sås. Mumsigt och mycket närings- och energirikt!

- Posted using BlogPress from my iPad

Små helgfunderingar

Lördag verkar betyda regn nuförtiden. Lite tråkigt då jag sett fram emot en dag utomhus. Lite utomhusande får det väl bli ändå, men inte sådär hela dagen som jag hade velat. Jag måste intensivkramas med Sixten och Martin idag för imorgon ska de åka till småland. Jag måste vara hemma och jobba några veckor till innan jag också får vara ledig. Jag funderar lite över hur det kommer kännas. Att vara själv och ensam alltså. Jag har aldrig varit ifrån Sixten längre än en hel dag, men nu är det dags och det blir ingen mjukstart med en natt utan flera. Exakt hur många är dock lite oklart.
 
 
Men det passar ändå ganska bra för jag har lite jobb att göra här hemma plus fullt upp med att öva in body balance-koreografi. Därutöver ska jag lyxa med en riktig sovmorgon någon dag. Sova så länge att jag precis hinner upp och göra mig iordning och åka till jobbet. Äta frukosten i farten och slippa sanera halva köket efteråt. Fast jag kommer säkert vakna senast klockan sju ändå...

torsdag 7 juni 2012

En känsla att dö för

 

Först skog och knastrande grus under fötterna. Sedan doften av nyklippt gräs. Slutligen asfalt och betong men ändå perfekt. Jocke Bergs poesi i öronen och en svalkande bris mot vintervita armar och ben. Kenteuforin. Springendorfinerna. Kärlek och magi. Hur kan någon frivilligt välja att vara utan? Den känslan jag kan dö för.

onsdag 6 juni 2012

Små glimtar från en onsdag

Glimtar av en liten del av ett liv om sommaren.


Kort jobbdag idag, så när jag kom hem hann vi med en kort cykeltur. Premiär för Sixten och långsammare än en söndagstur. Lite ovant med extravikt där bak.


God indiskinspirerad middag bestående av basmatiris kokt med gurkmeja, gryta gjord på kokosmjölk och indisk kryddmix med tofu och färska champinjoner. Rårivna morötter och rödbetor. Och ett köpenaan på det. Lite för lata för att baka eget så en dos konserveringsmedel får vi leva med.


Och så en efterrätt gjord på lite av varje. Vaniljglass med jordgubbsrippel, bitar av mörk choklad, hallon och mango samt en klick mandelsmör utblandat med en nypa råsocker. En kanna te och benen på spikis.


- Posted using BlogPress from my iPad

I lugn och ro




Så var tiden inne. Tiden då det var dags att se hur kroppen återhämtat sig. Kort och superlugnt. Lufsigt som i åttonde månaden. Det vill säga mycket långsamt, nästan frustrerande långsamt. För mig just idag runt 6:40 min/km. Lite stelhet i framsida lår och i vader. I övrigt inga krämpor. I lugn och ro speedar jag nu upp. Mycket försiktigt. I lugn och ro.


- Posted using BlogPress from my iPad

tisdag 5 juni 2012

Formstatus post marathon

Idag är det tisdag och kroppen känns nästan som vanligt igen. Lite stelhet finns fortfarande kvar i höger vad och båda framsida lår. Men nu faller det inom ramen för vanlig träningsvärk. Värre var det i söndags och att åka iväg på kvartalsutbildning i Body Balance kändes helt ärligt sådär. Innan. Väl där gick det bättre än väntad. Fruktansvärt stel i höger baksida och såklart ont i framsida lår så krigarna blev inte så djupa. Det var dock väldigt skönt att få sträcka ut mig lite. Och pilatesdelen kändes förvånansvärt lätt. Tur att jag har ganska stark mage och rygg.

Innan skosnörkaoset och förlorade vantar.

Att gå nedöfr trappor var inte särskilt kul igår men att stå och gå hela dagen gjorde visst gott. Kvällens Balance-instruerande gick långt över förväntan. Jag kunde köra på precis som vanligt utan att ens grina illa. Eller, möjligtvis att positionen hindisquat inte kändes så bekväm, men i övrigt kunde man inte tro att jag sprungit marathon två dagar tidigare. Skönt. Lite skillnad mot för två år sedan då jag typ aldrig återhämtade mig. Jag tyckte det var så konstigt för året innan hade jag ju kunnat köra gärnet under en utbildningshelg i Army Training en vecka efter. Men kroppen hade visst fullt upp med att nära en pyttepyttebäbis.

Glad över att ha överlevt - och över att ha träffat på Lisa.

Men inte nu. Imorgon tänkte jag försöka springa en snutt. Några kilometer i ett väldigt lågt lufstempo. Förhoppningsvis i sol. Jag vill inte springa i regn och blåst på ett tag nu...

söndag 3 juni 2012

Stockholm marathon 2012

Jag tror inte att jag kommer springa något marathon, eller annan distans heller för den delen, under extremare förhållanden än de som var igår. Jag kan ta kyla och jag kan ta regn. Jag kan ta blåst också, men allting på en gång känns lite övermäktigt.

Morgonen började med att jag inte kunde bestämma mig för vilka kläder jag skulle ha. Korta ben och ärmar eller långt där under. Egentligen tror jag inte att det hade spelat någon roll för jag blev likväl totalt genomblöt och så kall att jag nästan på allvar trodde att jag skulle bli en ispinne. Men valet föll ju iallafall på långa tights och en underställströja under kjolen och linnet. Jag packade väskan med ett ombyte torra kläder (Men glömde strumpor, trorsor och bh såklart. Men övriga torra kläder var min räddning efter målgång. Jag trodde jag skulle hacka sönder tänderna och mina läppar var tydligen blå.) och en sopsäck som jag bodde i innan start. På Östermalms IP fanns inte alls den där glada nästan festliga stämningen som brukar finnas när det är marathondags. Det var bara kallt, blåsigt och blött. Nervositeten som nästan hindrat mig från att äta någon timme tidigare byttes ut mot en kamp för att hålla värmen någorlunda.

Tillslut gick ändå starten och jag glömde kylan och regnet på en sekund. Benen superpigga och min vana trogen började jag mycket snabbare än planerat. Försökte vid något tillfälle vara lite förnuftig och sänka farten men det gick inget vidare. Lika bra att köra på så länge det känns bra. Och ärligt talat tror jag inte att jag hade haft mer ork kvar på slutet om jag öppnat långsammare. Det var förmodligen främst kylan som förlamade, även om jag självklart var väldigt väldigt trött också. Men mer om den långsamma (Allt är ju relativt förstås, men jämfört med min fart tidigare i loppet skäms jag nästan över hur mycket jag tappade efter 30km.) avslutningen senare.

Klockade första 5km på ganska exakt 23,5min. Kände mig riktigt stark längs Söder mälarstrand och tyckte inte det blåste så mycket som jag befarat. Backen upp mot Västerbron gick lätt och så även själva bron. Kollade farten några gånger på väg upp och höll mig runt 5 min/km. Väl uppe kom dock motvinden. Extrem motvind. Tur att jag är så grym på nedförsbackar att jag på något sätt for fram i en väldig fart ändå. Förmodligen var det medvind på Norr mälarstrand. Fick massvis av energi av att se Maria och Jogg.se-Krister stå och heja och passerade milen på prick 47min enligt min klocka (strax under enligt chipet). Oj, det går ganska snabbt hann jag tänka. Sedan fortsatte jag i samma fart. Det kändes fortsatt lätt vid 15km men lite segt sista biten upp till Valhallavägen och varvning. Sedan går det ju nedför och jag kunde öka farten lite. Jag njöt av att ha vinden i ryggen en bit in på gärdet, men visste att det snart skulle bli tufft. Dels på grund av att sträckan på Gärdet och Djurgården är tuff med lite mer kupering samt mycket mindre publik. Dessutom hände det jag fasat för; jag möttes av en vägg bestående av snudd på stormvindar och piskande regn i det sega uppförslutet upp mot halvmarapasseringen. Försökte gömma mig bakom en rygg men det gick inget vidare. Kände att jag behövde försöka gå om och när jag väl gjorde det var jag ensam. Nästa rygg alldeles för långt fram. Kurade ihop mig så gott det gick och var glad åt kepsen som skyddade ansiktet lite när jag böjde ner huvudet för att den inte skulle blåsa av. Hörde någon ropa mitt namn och såg ett bekant ansikte inne i en regnkåpa. Det måste vara Annelie tänkte jag och försökte mig på ett litet leende. Såg halvmarapasseringen och tänkte att här klev jag av förra året. Nöjd efter att ha fått upplevt ett varv äkta löpglädje och över att ha sprungit en halvmara på helt ok tid tre månader och tio dagar efter förlossningen. Det är jag fortfarande lite osvenskt stolt över. Nu skulle jag dock behöva springa lika långt till. Men med min näst bästa halvmaratid någonsin precis avklarad (1:38:43), den värsta vinden borta och en gel i magen fick jag ny kraft. Ökade lite. Men så kändes något konstigt på ena foten. Eftersom fötterna var så kalla att jag knappt kände dem kunde jag först inte lokalisera riktigt vad det var, men så kollade jag ner och såg att vänstra skosnöret hade gått upp. PANIK! Det har aldrig hänt mig på tävling och bara några få gånger på träning. Varför just nu?! Nu är det kört hann jag tänka både en och tre gånger. Fan, jag måste stanna! Sprang åt sidan och försökte med stela isbitar till fingrar knyta. Det gick inte. Blev ännu mera stressad och var nära att börja gråta. Darrade i hela kroppen. Av med vantarna, fort! Försökte igen. Det gick inte. Men på tredje försökte lyckades jag göra en dubbelrosett som blev mycket lösare än jag velat, men det fick gå. Lämnade vantarna åt sitt öde och rusade i panik flera hundra meter tills jag såg några av de som legat framför mig innan. De jag rusade förbi måste ha undrat vad jag höll på med... Jag vet inte hur mycket jag tappade, men jag tror jag lyckades ta igen det mesta.

Pust. Men jag tyckte ända att större delen av Djurgården kändes mindre tufft än föregående år. Det var först när jag passerade Gröna Lund och trodde att jag snart skullevara ute på Djurgårdsbron, men sedan insåg att det var en bit kvar dit som jag fick en liten dipp. Tog det lite lugnare en stund och försökte istället öka väl ute på Strandvägen. Fick på andra försöket en liten energibar i min hand. Men den var så hård att jag knappt kunde bita i den. Behöll den ett tag och fick i mig ungefär halva. Vid Kungsträdgården stod mycket publik och jag fick lite energi till att hålla uppe samma fart fram till 30km. Upp för den lilla backen och sedan ner i slussenkarusellen. Och ut. Ut i den värsta motvind jag någonsin varit med om. Iallafall springandes. (Och då sprang jag ändå en gång när det var stormvarning i gbg...) Plus piskande isregn. Jag dog. All kraft bara försvann och låren frös till is. Det kändes som att jag knappt kunde lyfta på benen och som om jag knappt tog mig fram. Men det gjorde jag ju beviserligen för till slut kom jag fram till backen upp mot Västerbron igen och där stod mina personliga langare Caroline och hennes man plus bäbis. Jag var nära gråten ännu en gång. Fick tag i min flaska sportdryck men tappade gelen. Det fanns ingen kraft till att stanna till och plocka upp. Fick av korken och tog en klunk, sedan var jag helt plötsligt i backen och jag blev för andfådd för att kunna dricka. Flaskan var tung i min stelfrusna hand och arm. Jag tog så små steg att jag knappt rörde mig framåt. Jag hade absolut ingen kraft kvar i benen. Helt stendöda. Ispinnar. Kastade flaskan för att inte slösa energi. Små, små steg och slutligen lämnade jag den värsta stigningen bakom mig. Bara själva bron kvar. Värre vind än förra varvet. Färre ryggar att ta skydd bakom. Så oändligt långt till toppen, så fruktansvärt trötta och orkeslösa ben. Men på något sätt tog jag mig upp. Närmare 6-tempo den enda gång jag vågade kolla klockan.

Vinden på toppen var om möjligt ännu värre men nu stärktes jag av att det alldeles snart skulle gå nedför igen. Och av att samma vänner som stod vid Rålis förra varvet kanske skulle stå kvar och ge mig lite kraft. Det gjorde de och jag lyckades nog se betydligt piggare och gladare ut än jag kände mig. Det gäller ju att lura sig själv... Eftersom det var medvind nu lyckades jag sätta lite mer fart på benen. Inte mycket mer, men iallafall lite. Men efter att ha behövt stanna upp någon sekund för att få en mugg cola var det kört. Benen ville inte mer. De resterande knappa 6 kilometrarna var varje steg en kamp.

Strax innan viadukten upp mot tegelbacken sprang fantastiskt starka och otroligt inspirerande Lisa förbi. Hon hejade och jag blev så otroligt imponerad av hur stark hon såg ut! (Och var, hon sprang i mål på 1:21:25 (tror jag det var?) och sprang loppet så otroligt imponerande jämnt!) Själv kände jag mig som ett vrak. Försökte få energi av hennes starka framfart men lyckades inte. Kunde bara tänka på att det skulle komma att vara både svagt uppför och motvind de närmaste kilometrarna. Oerhört dumt att tänka så, men det gick inte att låta bli. Kände mig så himla svag och tyckte så synd om mig själv där jag fick tvinga benen fram steg för steg. Föröskte att inte tappa allt för mycket, men visste att jag sänkt tempot betydligt. Så äntligen äntligen kom svängen in på Odengatan. Fortfarande uppför och ack så tungt, men ändå närmare och närmare 40km där jag skulle öka som jag gjort de två tidigare åren. Trodde jag ja. DET GICK INTE. Jag, som alltid alltid, hur trött jag än är, alltid har lite extra krafter kvar till att öka på slutet kunde inte. Jag som vanligtvis passerar massvis av löpare den allra sista biten på lopp blev istället omsprungen. Den lilla stigningen på Sturegatan var som ett berg. Nu såg jag stadion och försökte uppbringa lite kraft. Gick inte. Tänkte att jag försöker om en stund igen. Det gick inte. Svängde av Valhallavägen ner mot marathonporten. Nedför, tack! In på stadion och kanske, kanske lyckades jag öka lite. Vågade inte kolla klockan. Ville inte bli besviken. 3:30 var jag rätt säker på att klara, men med hur stor marginal. Försökte mig på en spurt sista 50 metrarna men det blev bara halvhjärtat. Såg klockan vid mållinjen och insåg att jag kanske hade klarat 3:25. Stannar min egen klocka på 3:24:29. Som sedan visade sig bli 3:24:24.

Klicka här om du vill läsa lite större siffror.

Som i chock stapplade jag fram på ben jag knappt kände. Mer än att de gjorde ont så de måste ju finnas där. Som i en drömvärld. Lite yr. Fick min medalj och kände mig ändå lite nöjd. Mitt inofficiella mål var ändå under 3:25 och det klarade jag. Men jag kände så långt in i loppet att jag kanske kanske till och med hade 3:20 inom räckhåll så därför kände jag mig även lite besviken. Men det får väl bli en annan gång. En annan gång när det förhoppningsvis inte är den mest extrema junidagen på 84 år (eller vad det nu stod på löpsedeln). En annan gång springer jag under 3:20.

lördag 2 juni 2012

Den korta versionen

Det här är helt ärligt det värsta jag varit med om. Fruktansvärt. Söder mälarstrand med dess vägg av vind andra varvet dödade mig totalt och jag var nära gråten. Tog mig knappt uppför backen upp mot västerbron och sedan var verkligen varenda steg en kamp. Jag är jättenöjd med 3:24:24 men samtidigt lite besviken. Det kanske jag inte borde vara, jag kanske inte hade sprungit snabbare i ett mer optimalt väder, men det känns så. Nöjd efter omständigheterna men tyvärr finns där även ett litet styng av missnöjdhet. Vi får se hur det känns när jag tinat upp och smält det hela lite.

4306 är redo!

Jag kapitulerade ändå och valde långbenat och långärmat under det det korta. Foto; Madeleine Johansson

Redo för en kamp mot kylan, regnet och framförallt isvinden. Det kommer bli något utöver det vanliga det här. Varje sekund över pers är värd minst det dubbla i glädje idag. Det är tur att jag var en av dem som sprang Lidingöloppet 2007 och vet hur det känns att vara genomblöt redan innan start. Men nu är nu och nu ska jag försöka ha lite roligt även när benen gör ont och all ork är slut. Det är nu jag har min chans!

fredag 1 juni 2012

Benuppvärmning




Jag sitter på bussen efter att just ha kombinerat transport för att lämna av flaska och gel som jag ska få langat med testabenenjogg. 2km lufs, 1km marafart ungefär och 1km lufs. Kändes ok. Konstigt men ok. Som det brukar dagen innan viktig tävling med andra ord.


- Posted using BlogPress from my iPhone