söndag 5 juni 2016

Stockholm Marathon 2016


Så var det dags igen då. Årets Stockholm Marathon. Jag var länge tveksam till om jag skulle springa. Var trött på att lägga massa tid på jättelånga långpass. Men hade ändå loppet i åtanke och körde på ungefär ett långt långpass i månaden. Bestämde mig sent omsider för att springa ändå. Det är svårt att låta bli. Har ju blivit en tradition. Så det blir säkert start även nästa år tillslut...

Min kropp är dock inte riktigt på topp just nu. Det har känts segt och tungt länge, egentligen ända sedan förra sommaren, men framförallt under våren. Stress och alldeles för mycket LIV är en stor orsak. Men tänkte att det säkert kan vara järnet som spökar igen. Började äta järn lite sporadiskt till och från för någon månad sedan. Ökade upp till nästan varje dag för någon dryg vecka sedan. Ganska starka tabletter. Så av en slump fick jag ett stick i fingret och hb-koll i onsdags och det var ju inget muntert resultat jag fick. Låga värden. Inte direkt det man vill se några dagar innan en mara. Men, men. Det är bara att göra det bästa av situationen.

Eftersom kroppen är som den är just nu så hade jag varken några krav eller förväntningar på loppet. Målet var att ta mig runt på ett "behagligt" sätt utan att för den skull såsa runt. Springa på men inte pressa mig. Och det gick så himla bra!! Jag kanske ljuger när jag säger att jag njöt, men det kändes så himla mycket bättre än det brukar. Jag lyssnade på kroppen och pressade den inte. När jag hade dippar och det gick tungt sänkte jag farten och när jag kände mig pigg tryckte jag på lite mer. Vilket skulle visa sig vara ett vinnande koncept för jag tycker inte att jag tappade så mycket som jag brukar på slutet och jag hade massa krafter kvar att göra en rejäl ökning strax före 41km.

Jag började i en bra fart och passerade milen på 48 nånting. Fram till 15km sprang jag under 5 min/km och halvmaran passerade jag på 1:43 nånting vilket är ungefär som på Kungsholmen runt då jag var helt slut. Nu var jag pigg och det kändes lätt. Så konstigt.
Som väntat var det segt på Djurgården och jag blev som vanligt omsprungen av en del. Passerade dock några här och var också så tappade nog inte så mycket. Kom till och med ikapp 3:30-farthållarna igen så så himla långsamt kan det inte ha gått. Min underbart snälla kollega Björn stod mellan 26 och 27km och langade vatten och energi. Välbehövligt, även om jag redan fått i mig 2 gels som jag hade med mig. Jag hade en stor dipp på Strandvägen då solen stekte och energin inte hunnit kicka in riktigt. Blev omsprungen av många och farthållarna försvann. Kom aldrig ikapp dem igen.

Jag pinnade dock på så gott det gick och fick nya krafter på Söder mälarstrand. Blev helt plötsligt superpigg och passerade löpare efter löpare. Så även på Västerbron som inte kändes särskilt farlig alls. Dock orkade jag inte trycka på riktigt så mycket nedför som jag tänkt mig.
Norr mälarstrand var seg men sen stod Björn strax efter 35km och jag fick ny energi och en hel flaska vatten som jag hällde ut över mig. Sprang även i nästan alla duschar längs hela loppet och doppade kepsen i vattentunnor vid två tillfällen (älskade föresten gänget med skyltarna med text typ "Fuck the bridge" vid västerbrons början!!)

Som vanligt var svängen förbi Centralstationen och Torsgatan upp seg men jag var förhållandevis pigg och passerade folk hela tiden. Väl på Odengatan tog jag en sista mugg vatten och fokuserade sedan mot mål. Dock fick jag ett fruktansvärt håll i backen upp mot Odenplan vilket gjorde att jag inte kunde öka som jag tänkt mig. Blev omsprungen av en del. Men tack och lov släppte det strax före 40km och jag kunde mata på igen. Strax före 41km la jag i en högre växel och bara flög fram (kändes det som, i verkligheten var det nog inte fråga om något flygande direkt...). Sprang om folk konstant och kände mig helt hög. Började nästan gråta. Längtade efter stadion. Kom tillslut dit. Ökade upp faten ytterligare och stannade klockan på strax över 3:30. 


Bröt nästan ihop. Gråtfärdig. Tårar i ögonen och hyperventilerande. Kunde knappt prata med Björn som mötte upp (och var mycket förvånand över att jag varit så positiv och även var så nöjd). Blev glad över all respons jag fick via sociala medier.
Fattar inte att den här halvtrasiga kroppen klarar av att springa så här bra med en så stark känsla. Helt otroligt. Långt från pers och sämre än förra året men känslan var verkligen en helt annan. Det kändes "lätt". Jag var inte alls lika slut sista milen och efter målgång var det stor skillnad på hur sliten jag kände mig. Kroppen går kanske på autopilot. Vet vad den ska göra. Kan jag bara få ordning på järnvärden med mera så kommer jag fasen bli riktigt bra igen. Jag vet det. Nu lappa ihop och ta det lugnt några veckor. Sedan lägger jag om fokus mot halvmaran och ev Lidingöloppet. Jag ska ta mig igenom detta.

lördag 7 maj 2016

Kungsholmen runt 2016

Det blev en sen loppremiär i år. Först hade jag tänkt springa Premiärmilen men det var min jobblördag och jag kunde inte byta. Sen skulle jag spring Womens Health Half Marathon men då var jag ensam med barnen och hade ingen barnvakt. Så det fick bli idag, på Kungsholmen runt. En halvmara.

Det började sådär med ganska kass uppladdning. Full fart i två lediga dagar och med lite bristfälligt energiintag. Tänkte äta ikapp lite igår kväll men hade ingen särskild matlust. Tänkte att det löser sig ändå. Sov ganska dåligt, vaknade tidigt. Men åkte ändå iväg med en helt ok känsla. Lite stressad över två workshops som jag håller i imorgon bitti/förmiddag som jag behöver tänkta till lite kring och även mycket tankar över annat i livet. Men försökte slappna av genom att lyssna på musik och sitta i min egen värld på tåget bort.

Träffade på först en kollega och sedan ytterligare en och hade sällskap fram till start. Värmde upp med en rädd usel känsla. Jag och värme funkar, som ni som hängt med ett tag kanske minns, inte särskilt bra. Tänkte att det kommer att bli tufft idag och att jag kommer vara nöjd om jag kommer in under 1:45.

Starten gick och givetvis tog jag det inte lika lugnt som jag tänkt. Men helt plötsligt hade jag en ganska bra känsla i kroppen. Så jag körde på. Det var skönt med skugga längs Kungsholmsstrand och fram till 5km kändes det jättebra. Jag kunde trycka på bra och kände mig lätt. Men sen var det som om någon vred om en knapp. Banan blev knixigare och det kom en del småbackar här och där. Svängar hit och dit och allmänt oflyt. Och solen. Solen stekte när jag närmade mig 9km och jag började fundera på att kliva av vid 10km. Fast ganska fort ändrade jag mig och då kom dessutom ett rätt skönt parti med lätt nedförslut.


Det är mentalt jobbigt att springa extrasvängar runt parker och väl tillbaks i Rålis och ut på söder mälarstrand igen pustade jag ut. Då kom dock ett rikgit jobbigt parti. Det är platt och skönt men det var rätt glest mellan löparna bitvis, Men värst var solen. Vidrigt varm och jag tappade all ork. Kände mig snurrig och blev nästan lite rädd. Kämpade ändå vidare men kände att jag tappat mycket av den fart jag hållit innan. Längtade efter skugga.


Tid nog kom banans enda längre parti med skugga och jag njöt. Helt plötsligt gick det att öka lite igen. Passerade en del löpare och tänkte att det kanske skulle kunna gå att komma i mål på en tid jag iallafall kunde känna mig lite nöjd med.


Vid femton kilometer stod min kollega Björn med vatten och gel och det var mycket välbehövligt. Det mesta av vattnet hällde jag över mig själv och det var skönt. Dock hände snart samma sak som under första varvet - jag tappade all ork när banan blev knixigare. Nu blev det dock än värre och jag kom aldrig igen riktigt efter det. Varje litet uppförslut sög musten ur benen och det gick nu riktigt sakta. Pulsen var jättehög och jag hade tidvis svårt att andas normalt.


Tjugo kilometer. Och ett jävla varv runt Rålis. Det visst jag såklart men det var ändå så tufft att hantera mentalt. Jag var helt slut. Försökte mig på en liten spurt sen när jag äntligen började närma mig mål, men jag tror inte det blev så stor skillnad på tempot. Korsade mållinjen på 1:42:41 vilket jag känner var efter omständigheterna bra, men definitivt inget jag är nöjd med i vanliga fall. Ok att jag är långt från den form jag hade innan jag blev gravid med Ester, 2012, men jag borde inte vara så långt från hur jag låg till för ett år sedan. På träning är det ingen större skillnad. Då sprang jag WHHM på 1:39. Då var det kallt. Idag var det väldigt varmt.

måndag 28 mars 2016

Så var påsken slut

Tjollahopp vad tiden gick. Min tanke var nog inte att det skulle dröja riktigt så här länge innan lusten till skrivande i detta forum skulle komma på besök. Men men.

Vad händer? Vad har hänt? Vi kan börja med livet. En hel del men ändå inget alls. Tiden går och jag står kvar. Lite så känns det ibland. Det är lite som att det sitter ett stort stenblock i vägen och blockerar all form av rörelse framåt. Jag lider dock inte särskilt av det, känner liksom inte att jag (ännu) har energi att putta bort det. Men något säger mig att när jag väl sätter blocket i rörelse så händer allt på en och samma gång.

Just nu sitter jag i bilen hem från Värmland och påskfirande där. I vanlig ordning går dagarna alldeles för snabbt och jag hade gärna varit ledig lite längre. Men nu blir det åter till jobb och verklighet imorgon igen.


På springfronten inte mycket nytt. Dock har jag bestämt mig för att det får bli marathon i år igen och endast en halvmara på vägen. Eventuellt ett millopp också, men det där varvet runt Göteborg får dessvärre stryka på foten även i år. Det blir för tajt inpå maran. Jag vet att det har funkat innan men det var innan jag hade barn och hade större återhämtningsmöjligheter. Så nu är planen följande. WH-halvmaran 23/4, eventuellt Kungsholmen runt 10km två veckor senare och så Stockholm marathon 4/6. Därefter får vi se.

Springformen känns faktiskt på uppgående och om det fortsätter så framöver och även under sommaren finns nog en liten möjlighet till personliga rekord i höst. Fast det känns rätt bräckligt ändå så jag vågar inte hoppas på för mycket. Men med lite tur och tajming samt genomtänkt program så.

För ett par veckor sedan gick jag en vidareutbildning inom just programskrivning som gav mig mycket ny motivation och även en nytändning i träningen. Innan dess gick det lite på tomgång och jag kände till och med för att bara strunta i allt vad lopp heter i år. Inget fel i det givetvis, men jag vet samtidigt hur kul det (oftast) känns och hur trist det brukar vara att stå vid sidan av. Så jag kör på ett tag till.

tisdag 16 februari 2016

Orden och jag

Hej hopp, här var det visst längesedan det skrevs några ord. Jag skriver på andra sätt just nu. Orden och skrivandet har alltid varit viktiga för mig men det tar sig lite olika uttryck i olika tider. Just nu skriver jag mestadels för mig själv. Ja det gör jag ju visserligen här också men jag skriver på ett sätt som jag (ännu) inte är redo att dela med mig av. Jag tror kanske inte att jag kommer att sluta skriva här helt, men det känns som att det blir i ett annat format. Eller kanske inte ett annat format, mer med en annan frekvens. Oregelbunden och gles.

Instagram har, som jag tidigare konstaterat, tagit över en viss del av denna sidas syfte. Det där med att få utlopp för den där exhibitionistiska sidan som väl väldigt många har. Se mig, typ. Den och den andra, ganska motsatta, sidan som vill sprida träningsglädje och kärleken till löpning.

Samtidigt har jag så mycket annat jag vill lägga min tid på. Jag vill (och har) exempelvis återuppta(git) läsandet och den relationen till ord. Den dagliga kommunikationen med min ganska stora skara onlineklienter tar sin tid. Det handlar också om ord, fast på ett annat sätt.



Fast hur som helt. Löpning. Jag tror det går framåt. Jag har varit väldigt duktig på att få in mer styrka de senaste fyra månaderna måste jag säga. Med beröm godkänt ger jag mig själv. Jag känner att den allt tyngre styrkan jag kör ger resultat. Jag känner att jag orkar hålla drivet i steget längre och känner mig mer hållfast. Stark. Det ska bli spännande att se resultatet längre fram. Jag pusslar och trixar för att få in alla pass men på något sätt brukar det gå ganska bra. Yogat varje dag har jag gjort i över ett år nu. Mellan 5 och 20min oftast men ibland längre. Det är bra för mig.

Nyss var jag ute på nästan 16 km varav 8 av dem i lite högre fart. Eftersom det var hal snö och middagen låg och skvalpade i halsen blev det dock inte vidare fart men jag tycker ändå att det blev ett bra pass. Jag har börjat lägga in en del lite längre distanspass som ligger strax under långpassdistans. Dels för att få in mer mängd totalt men också för att jag faktiskt inte kommer att vilja lägga riktigt lika mycket tid på att springa långpass som tidigare säsonger. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska springa någon mara i år, men det lutar åt att det blir så. Så några längre långpass vill jag få in, men i övrigt kommer jag att lita på att jag har det i kroppen. Att jag liksom har vanan inne på något sätt. Det kan hända att jag får ångra mig men då får det vara så. Om det blir mara kommer det ändå inte vara huvudmål. I år vill jag springa fler halvmaror och närma mig personligt rekord. Maran får springas på kul. Kanske blir det något millopp här och där också, vi får se.

Detta var nog allt för nu. Vi får se när vi hörs igen. Kanske denna vecka, kanske om en månad.

måndag 1 februari 2016

Kanske är det nu det vänder?

Jag vågar ju knappt tänka det, än mindre säga det högt men nu har jag ju gjort det både här, på Instagram och till diverse människor i min omgivning. Men tänk om det är så? Att det äntligen släpper och jag får lön för all möda jag lagt ner? Jag hoppas iallafall.



Veckan som gick summerade jag till drygt 8 mil. Mängdässigt mer än på länge och då borde jag vara sliten. Men när jag avslutade med 4x4min på tröskeln igår så bara flög jag fram på lätta ben. Alltså den känslan! Det gick egentligen inte sådär supersnabbt, men definitivt mycket snabbare än jag förväntat mig och på god väg mot snittfarter jag kört i innan, då när jag var snabb. Och känslan var stark och lätt. Jag är lika stor/liten som jag brukar vara men ändå lättare. Starkare. Tung styrka verkar vara ett framgångsrecept. Hoppas på att farten ökar i takt med att vikterna gör det för i så fall kan det bli personliga rekord i år. Hoppas, hoppas.

Det blev inget vanligt långpass denna vecka, men däremot ett uppdelat sådant. 12km till jobbet och 12km hem. Fräsch och pigg även då trots tunga knäböj dagen innan och dessförinnan 9 mil på 7 dagar. kul!

Idag är det vilodag och även resten av veckan kommer att bli lugn. 3 löppass och 3 styrkepass. Ok jag inser att det inte låter så himla lätt, men jämförelsevis är det lätt. Och styrkepassen är korta och det är endast ett av dem som är riktigt tungt. Förhoppningsvis får jag till ett lite längre långpass i slutet veckan också. Nu ska jag bara se till att inte bli sjuk. Det hade annars varit rätt typiskt.

söndag 24 januari 2016

Sju mil

Andra sjumilaveckan detta år vilket jag får anse mig nöjd med. Jag vill gärna vara uppe och nosa på åtta-nio mil vissa veckor, men det kommer med tiden då långpassen blir längre. Om jag ska springa mara vill säga. Men jag tror det. Det hör ju liksom till.

Dagens långpass var så himla tråkigt. Eftersom det till min stora sorg töar och därmed har blivit väldigt moddigt och/eller slaskigt så valde jag en rutt där jag visste att det till större delen skulle vara barmark pga borstade(?) cykelvägar och uppvärmda gator. Bitvis var det slaskigt eller moddigt men större delen var bra. Och det kändes så himla lätt. Skillnaden mot igår när jag sprang fartlek med i modd i Icebugs och där jag slirade och kämpade konstant var totalt. Jag flög fram. Dock var det så trist ändå för det var grått och fult och regn i luften och jag blir ledsen över att det vita fina håller på att försvinna och jag blev ledsen av boken jag lyssnade på och livet kändes allmänt hopplöst där ett tag.

De första 19km kändes dock lätta som sagt. Om än tråkiga. De sista 3km - not so lätt direkt. Slask och modd och mentalt segt som alltid. Oavsett om jag springer 7 eller 27km typ. Men jag stannade hur som helst klockan på prick 22km vilket var dagens mål. Bra där. Tråkigt men målet uppfyllt på pigga ben i 19km. Imorgon börjar en ny vecka. Full fart på alla plan. Från början till slut. Tur att det mesta är roligt.

torsdag 14 januari 2016

Årets bästa pass

Nu har det ju bara gått en halv månad in på det nya året, men jag känner på mig att dagens pass kommer vara ett utav de bästa detta året. Rätt så oväntat egentligen för jag var superstressad redan när jag vaknade imorse. Vill bara få iväg barnen till förskolan så att jag kunde börja jobba med min väldigt långa lista över upplägg som ska vara klara imorgon. Men på något vis hann jag beta av nästan allt strax efter lunch och belönade mig med en kortare tur.




Bara snabbt på med kläder och så ut i kylan. Snön knarrade. Solen sken. Först lyssnade jag på pod (Styrkebyrån, in och lyssna!) men sen när jag stannade för att fota tyckte telefonen att det var för kallt så resten av turen fick jag springa och lyssna på mina andning. Och fåglarna. Och snöknarret. Och det var så fint att jag fick gåshud. Och solen som sken. Och skocken (säger en så?) änder som kom simmande mot mig i ån intill. En hel karavan. Så kallt det såg ut. Och ändå dök de och hade sig. Så söta. Och det var så fint.

Jag ville aldrig sluta. Men hem var jag tvungen att bege mig. Det fanns saker kvar på listan och så skulle jag hämta barnen. Så hem kom jag. Glad och tillfreds. Ingen stress kvar i systemet. Jobbade klart med allt som jag var tvungen att vara klar med. Resten kan jag göra en annan dag. Det handlar inte om livräddning.

torsdag 7 januari 2016

Igång och på gång

Så var det ett nytt år då. Och träningen var igång för året, om än med några dagars fördröjning. Eller ja, styrkemässigt var det i och för sig bara en dag efter och löpmässigt ytterligare en dag. Och denna vecka har jag rejsat igång ordentligt med en hel del löpning. Idag kapitulerade jag till och med och körde på band. fast bara 4x4min med 2 min gåvila. Upp- och nedjogg körde jag ute. Någon måtta får det ju vara på eländet.

Jag gillar ju snö och att springa i snö (bortsett från när det ska gå undan, därav (samt att det var så kallt) bandet idag) och njuter verkligen av varje dag som den får ligga kvar. Det får gärna komma lite till också, men det törs en knappt säga när folk surar och gnäller över att det är så kallt... Det kan hända att jag får ta tillbaks det här nu, men just nu längtar jag nästan till att få springa långpass i snön på söndag. Håll tummarna för att den ligger kvar tills dessa samt att det inte blir allt för moddigt. Ok?