Testpass

Den 6:e december körde jag mitt första testpass. 4x400m med 60sek ståvila mellan. Tanken var att med någon dryg månads mellanrum köra detta pass men med +1 intervall för varje tillfälle. Det har dock inte blivit något mer testpass sedan dess. Framförallt för att underlaget inte tillät det när det väl var dags (Jag sprang istället inne på band och det blir ju inte samma lika.). Men idag så. 5x400m med 60sek ståvila mellan.

Strax innan klockan sju är inte direkt min bästa prestationstid, men det är oftast då tillfällen att springa kvalité finns. Så det är liksom bara att gilla läget. Och även fast middagen låg och skvalpade i halsen och jag var trött så trött (Den här bäbisen sover inte lika bra på nätterna som storebror gjorde. Åtminstone inte just nu. Men jag vill egentligen inte klaga för jag vet att det finns många som har det mycket mycket tuffare än jag/vi.). Men jag hade ju bestämt mig och på något vis var jag ändå lite sugen. Lite nervös sådär.

Jag hade en liten förhoppning om att springa någon enstaka intervall under 1:30, men nej, riktigt där är jag inte än. Först blev jag lite missnöjd, men när jag kom hem och kollade hur tiderna såg ut sist (1:32. 1:37, 1:37 och 1:36) så blev jag lite gladare. Och vad jämnt jag sprang! 1:31, 1:33, 1:31, 1:31 och 1:31. På samtliga utom den sista fick jag springa ut lite på ena långsidan för att inte springa in i fotbollstränande ungdomar vilket gjorde att jag tappade lite teknik och fokus.

Det var riktigt jobbigt och jag är glad över att jag kunde nöja mig med fem intervaller och inte fick för mig att lägga till ytterligare någon. Det blir nästa gång. Och då kommer jag springa minst en intervall på 1:29 eller bättre. Jag ska tillbaks till min gamla storform så småningom. Helst förbi.

Jag vill utöka min kunskapsbank

Jag älskar att plugga och att lära mig nya saker och vill ständigt fylla på kunskapsbanken. Målet är att gå minst någon utbildning per år vilket jag också gjort de senaste åren. Problemet är att det finns så himla mycket jag vill göra och vill lära, men lite för lite tid och framförallt lite (mycket) för lite pengar.

Att läsa distanskurser på universitetet är dock gratis och jag ska sätta mig ner och kolla över nästa vårs utbud. Jag känner att jag vill fräscha upp och eventuellt fördjupa mig inom en del av de ämnen jag läste under min utbildning. För även om jag givetvis försöker hålla mig någorlunda uppdaterad så tappar jag kunskap när jag inte kontinuerligt och dagligen jobbar med det. Visst har jag stor användning för mina kunskaper både i mitt vanliga jobb och självklart i mitt vidsidanavjobb, men det blir inte riktigt samma sak.

Universitetskurser i all ära. Men det finns så mycket mer spännande jag vill sätta tänderna i och jag vill verkligen utveckla mitt egna företag och då är det alltid bra med specifika papper på sådant som jag kanske egentligen redan kan (lärt både genom utbildning, egen erfarenhet och praktiskt arbete) men jag behöver också fördjupa kunskapen inom vissa områden för att känna att jag verkligen kan stå för det jag lär ut.

Jag gillar verkligen att instruera grupper och jag ser fram emot när det är läge att återuppta detta. För det kommer komma en tid då jag känner att det är dags. Men jag brinner ännu mer för personlig coaching och det är nog det jag prioriterar först. Steg 2 på Running Sweden och PT-schools löpcoahutbildning är given. Dock kommer jag förmodligen inte ha kunnat återuppta löpningen tillräckligt mycket när den går nästa gång i november så den kommer få vänta tills i vår. Jag skulle också vilja gå någon mer utbildning inriktad på funktionell styrketräning i någon/några former. Det som finns i tankarna är utbildningar inom TRX, kettlebells och utomhusträning. Har du några tips på bra kurser/utbildningar? Jag skulle också gärna utöka mina yogakunskaper och gå någon typ av utbildning där med. Tips?

Jag tror däremot inte att jag kommer att gå någon regelrätt PT-utbildning. Dels för att jag då kommer få lägga så ofantligt mycket pengar på något jag redan läst på universitet (organisk/biokemi, anatomi, fysiologi, träningslära, näringslära etc. Det är ju givetvis aldrig fel med repetition men inte till vilket pris som helst.) och dels känner jag (Rätta mig om jag har fel!) att de utbildningar som finns idag främst verkar vara inriktade på gymträning och det är inte där jag vill vara. Jag vill vara bredare men med ett fokus på löpning och funktionell styrka och rörlighet just för detta ändamål.

Jag kan även tänka mig att gå ytterligare någon utbildning inom träning under och efter graviditet då jag känner ett behov av vara med och förändra inställningen till detta. Även om fler och fler inser att det (vid en frisk graviditet) bara är positivt för både mamma och barn att mamman tränar så finns det mycket att jobba på!

Så. Nu vill jag ha alla tips, råd och förslag vad gäller utbildningar! Korta som långa, billiga som dyra, universitet som privat. Ös på bara!

Det här är livet

Buda på radhus. Fundera över hur det är möjligt att dra in ett halvt grustag per dag i lägenheten. Lyssna på massa låtar jag glömt bort att de fanns. Hålla personalmöte. Tänka att jag borde klippa mig. Undra över hur tre personer kan lägga så himla mycket pengar på mat varje månad. Hålla koll på budgivningen. Lämna tidigare på föris för att kunna vara på jobbet en timme tidigare. Skruva hyllplan på samma jobb. Längta efter spring trots att det gick segt igår men inse att det inte hinns idag. I huvudet planera en cykelklass jag ska instruera på BBC Mamma nästa lördag. Undra om inte toddlerns beställda vårskor kommer snart (Internetshopping är grejen). Hoppas att de samma passar så att jag inte får göra om allt igen. Tänka att min egen vårjacka snart måste bytas ut mot en med plats för mage. Vilja vinna budgivningen samtidigt som det känns som ett oöverstigligt berg att behöva städa lägenheten kliniskt ren och ha visning. Redan vara hungrig trots stor frukost för en dryg timme sedan. Köpa stor latte och äta många knäckemackor. Det är ju det här som är livet och trots lite stress och press är det himla roligt.

Utveckling och sådant

Idag fartlekte jag till jobbet. 3km uppjogg följt av 5km fri fartlek med fokus på långa ökningar och 2,5km nedjogg. Under tiden kom jag att fundera lite över hur enormt mycket jag har utvecklats sedan jag började springa mer uppstyrt och periodiserat. Först enligt ett par av Szalkais upplägg och sedan efter eget huvud när jag väl började lite på min förmåga. Ta bara skillnaden på nu och för dryga fem år sedan då jag började skriva den här bloggen. Stoor skillnad!

Och så tänker jag på hur mycket jag faktiskt utvecklats sedan Sixten kom. Jag hade förhoppningar men tvivlade ändå lite när olyckskorpar kraxade att nu skulle jag minsan inte hinna träna lika mycket och dessutom skulle jag bli sjuk hela tiden. Peppar, peppar, men hittills har det gått väldigt bra och som jag nämnt tidigare tränar både jag och Martin mer än någonsin just sedan Sixten kom. För min del kanske inte totalt sett, jag tränade mer alternativt för några år sedan, men springmässigt, kilometermässigt. Så det går visst. Det gäller bara att vara flexibel och att bestämma sig.

Livet

Idag vilodag från träningen men desto tuffare för huvudet. Stressigt och rörigt. Mycket att fixa med och när jag väl har börjat hittar jag alltid femton grejer till som jag helst vill ha gjorda igår. Jag vill ha nytt och fräscht och fint nu på en gång. Men det går ju inte när jag samtidigt ska bidra med kunskap och förmedla den äkta glädjen med springning. Just det ordet, springning, är ett ord som jag använder mig av mer och mer. För jag tycker det är ett så himla fint ord! Löpning låter så stelt och tråkigt och ordentligt. Springning låter mycket mer lekfullt och sprudlande. Energigivande. Precis om det är.

Det var mycket jag inte hann göra idag men det var också mycket jag fick gjort. Jag måste lära mig att se även det halvfärdiga som steg framåt och inte som nederlag för att jag inte hinner klart. Det är så typiskt mig att det ska vara allt eller inget. Skjuta upp eller göra just precis i detta nu. Något jag dock hunnit med är en lunchdejt med en fin Caroline. Att avhandla livsplaner och stora drömmar är vi bra på. Det är roligt att hitta personer som är lika. Jag tänker ofta på detta. Hur tillfälligheter gör att vissa människor möts. Eller är det ödet? Är det meningen? Eller finns det massvis av ytterligare fina tvillingsjälar där ute som jag aldrig kommer träffa och lära känna? Jag har hunnit samla på mig en härlig liten skara genom åren. En av dem träffade jag när jag var fyra. I stallet fanns någon. På universitetet en tredje. Och på senare år är det springandet och skrivandet som bidragit mycket. Och ytterligare tillfällen före och efter som kanske var förutbestämda eller så är det bara en slump. Förunderligt.

Mycket bra

Så var det över med utbildning för denna gång. En riktigt givande dag även om det mesta som sades var sådant jag redan visste. Men jag tycker att det är så skönt när jag får bekräftelser på att det jag "vet" är rätt och riktigt. Dessutom tycker jag alltid att jag lär mig någon liten ny grej, så även idag. Lite nya smågrejer här och var, men på det stora hela en bekräftelse på att jag kan.

Nu skulle jag ju såklart genast vilja starta upp träningsgrupper för blivande- och nyblivna mammor. Men riktigt så mycket tid har jag inte för tillfället. Jag har fullt upp med att sätta mig in i mitt nya chefsjobb och därutöver hinna med resten av livet. Men någon gång kommer tiden finnas. Tid för soffmys är det däremot precis nu.

Springsäsongen 2012

Det är så himla typiskt mig att aldrig vara hundra procent nöjd med något jag tar mig för. Nittiofem absolut, men hundra det är svårt. Fast är det inte just det som är min drivkraft? Strävan efter utveckling? Jo. Med springsäsongen 2012 är jag nöjd. Men inte helt nöjd. Det får nog klassas som ganska bra att persa på i stort sett samtliga lopp. Tjejmilen är undantaget men det blev iallafall banrekord med flera minuter. Att springa Stockholm marathon sex minuter snabbare än sist trots att det var fyra grader varmt, ösregnade och blåste storm får väl anses som mer än ok. Det som kändes mindre ok är att jag tappade så himla mycket från 30km och aldrig orkade öka upp på slutet. Kanske just på grund av yttre förutsättningar, men kanske också för att jag inte disponerade loppet rätt?

Att fixa milmålet med en sekund på säsongens första lopp är jag nöjd med. Jag tror till och med jag kan checka av en hundraprocentare där faktiskt. Att jag sedan satte upp ett nytt mål på en hel minut lägre var kanske optimistiskt. Fast nej, trots dalande form och lite sjukdomskänsla i kroppen fram och tillbaks veckorna innan lopp så var jag nära på Hässelbyloppet. Så dubbla känslor kring den där tiden. Fantastiskt nöjd med själva tiden om jag tänker på allt, men samtidigt sur över dryga sekunden för långsam per kilometer.

Att springa ett lopp över 5km är inget jag brukar göra, men visst fick jag mersmak efter Parloppet. Även fast det var kräkjobbigt och benen var alldeles för tunga med både jobbdag, och i synnerhet, ett marathon under extremförhållanden i färskt minne tog jag mig runt på en för mig ok tid. Jag tror absolut jag kan bättre dock. Nu tog jag aldrig någon chans att testa igen, men det kommer fler år minsan.

Efter att sommaren gjort ett kort besök med allt vad det innebär för en kropp som trivs bättre på vintern (även om sinnet tycker det är otroligt skönt med sommar också), semesterlunk och annat var det dags för en intensiv period. Lopp varannan helg med start i och med ovan nämnda tjejmil. Stockholm halvmarathon näst på tur. En tur som blev en näradödenupplevelse om jag får överdriva lite. Om jag är mer sanningsenlig blev det ett jädra slit. Från första till sista sekund, från steg ett till steg sista. Från start till mål. Usch är allt jag kan säga. Nitton sekunder tillgodo på tiden från Göteborgsvarvet sen vår lyckades jag iallafall spurta ur mig. Dock alldeles för långt från målet på sub 1:35. Göteborgsvarvet däremot. Vilket flyt jag hade. Jag kände mig starkast i världen och om jag sluppit tränas så de sista  fem kilometrarna hade jag kanske kapat mer tid. Där var jag verkligen i mitt livs form. Vilket osökt leder mig in på tankar och funeringar på hur nära (eller långt under?!) 3:20 jag skulle kunnat springa maran på om det varit mer normala väderförhållanden. Men även där kommer fler år. Jag hoppas dessutom på att något år snart få möjlighet att springa marathon på Berlins platta gator. För 2013 är det väld dock försent då jag hörde att platserna sålde slut på ett fåtal timmar. Om ens det? Kanske 2014. Och appropå utlandsmaror så vill jag ju självklart springa stundande New York Marathon någon gång i livet också. Kanske är det dags att börja spara pengar redan nu.

Tredje loppet ut på höstsidan var Lidingöloppet. Jag skulle ta det lugnt och springa på känsla. Inte hetsa och gå ut hårt från början som förra året. Det gick bra. I dubbel bemärkelse. Jag följde planen hela vägen till sista biten. Resultatet blev ännu ett silver (under 2:38) och nytt pers. Det är jag nog nittioåtta, nä kanske till och med nittionio, procent nöjd med.

Sist ut Hässelbyloppet. Loppet då jag skulle springa sub 42 om jag behållit samma fina form som jag hade innan sommaren. grejen är att jag stundtals fick uppleva riktigt bra form på träning. Lite varannat pass kasst och varannat pass superbra. Iallafall under sensommaren. När hösten kom smygande blev det mer åt det sämre hållet. Kanske slet alla lopp för mycket också.

Efter ytterligare några veckors lugnare träning med mindre löpning, bara mysjogg och mer styrketräning är det dags att så småningom hitta en ny form. Börja slitet mot nya mål, ställas inför nya utmaningar. Jag ser så otroligt mycket fram emot det! Att säga att jag längtar känns nästan som en underdrift.

Ny krönika

Skärmdump från Arbetaren

Om du mot all förmodan inte har fått nog av mig och mina bokstäver kan du klicka in här och läsa min senaste krönika. Det är så himla roligt att skriva!

(Fast nu när jag ser texten i print tycker jag ju att jag borde ha tipsat om att träffa vänner under springrundan! Slå två flugor i en smäll liksom.)

Ytterligare ett formbesked

Ja, jag tror minsann det. Att det ändå finns en spirande form någonstans i sommarkroppen. Snart blir det höstkropp och den är så mycket starkare.

Idag 3x2000m på schemat. Seg uppjogg. Okej, hur ska det här gå tänkte jag. Ökade upp lite mot slutet men med ungefär samma känsla. Men så kom den där tävlingsdjävulen fram ändå. I grevens tid kan man säga. Just när jag trampade igång första intervallen faktiskt.

Det börjar uppför. Sedan platt. Jag tar det lite lugnt och sansat ändå. Dock tufft. Första 2km på 8:44. Det ger ett snittempo på 4:22 min/km. Ståvila 2min, sedan igång med nästa. Lätt nedför i början, sedan platt. Stannar på 8:11 och 4:06 min/km i snitt. Rejält flåsigt i bröstkorgen. Skönt med 2min vila. Bara en intervall kvar. Mest platt. Lite svagt uppför, lite svagt nedför. Sista biten är tuff, men jag tänker teknik och tuffar på. Stopp. 8:09 och 4:04 min/km. Heja! Tufft! Jag springer numera 2000m på tider jag för något år sedan sprang halva sträckan på. Som jag för inte alls länge sedan sprang halva sträckan på inser jag när jag tänker efter. Sådant är roligt tycker jag!


- Posted using BlogPress from my iPad

Hemma!

Vi har haft det jättebra men som alltid är det skönt att komma hem. Med mig hade jag bruna ben och prick 600 olästa blogginlägg. De bruna benen är kvar än och jag har skummat, läst och raderat mig igenom nästan alla blogginlägg. (Alltså, nu låter det ju som att jag har något slags tvångsmässig relation till bloggar, men det har jag inte. Bara lite hihi.) Jag har registrerat 3 springturer på Jogg. Vi har sovit i egna sängar och tvättat massor av tvätt. Efter en vecka med med sol, väldigt mycket värme, hav, massor av mat och andra godsaker (Energilagren är verkligen sprängfyllda nu!) har jag nu huvudet fullt av planer, fundringar och allmänt virrvarv av kaos. Ikväll när Martin springer Midnattsloppet (Hade varit kul att kolla, men eftersom Sixten börjar förskolan på måndag är det nog bra att han får återgå till sina vanliga sovurtiner nu.) ska jag sätta mig med en stor kanna te, något att mumsa på och min skrivbok. Strukturera, planera och organisera.
Jag drog på mig en förkylning för några dagar sedan, men nu känner jag mig tillräckligt pigg för en liten springtur igen. Inte lika varmt men förhoppningsvis riktigt lätt. Energilager you know.
Äh, jag slutar där för nu och bjuder på en liten glimt av en vecka i Sicilianska Trapani.

Jag var lite lätt irriterade på att Sicilianarna envisades med att köra bil på de mest trånga gränder och att de nästan inte kan någon engelska, men jag tror definitivt att jag kan tänka mig att åka tillbaks!

Bonusvilodagsfunderingar

Min Body Balance-klass har tagit lite sommaruppehåll och med det tar jag en dags bonusvila idag. Aldrig fel faktiskt. Det är lätt att bara ånga på och bli glad när det går att tränga in lite bonusträning. Bonusvila är minst lika bra tycker jag. Enda minuset är att behöva trängas i kollektivtrafiken. Eller ja, jag kunde ju tagit cykeln men hade typ ett halvt (stort!) skåp med diverse skor och andra grejer (Shoppat för mycket på sista tiden...) att frakta hem så cykeln fick stanna hemma. Däremot ska jag använda den för att snabbare ta mig fram till ett väntande paket. Dörrfästet till TRXen har kommit. På vägen dit ska jag fortsätta lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat som jag påbörjade under kollektivtrafikresan i morse. Jag har inte kommit så långt ännu, men kan redan nu nästan lova att det är mycket lyssningsvärt! Jag ska nog också köpa mer vaniljkesella så att jag kan ta ännu en bit av jordgubbspajen jag bakade igår. Sedan ska jag läsa ikapp mig på bloggar, ladda för 3x2000m imorgon bitti och kanske hinna läsa några sidor i boken jag påbörjade igår. Inte den jag lyssnar på utan den jag läser. En riktigt bok. Jag älskar riktiga böcker och måste köpa ny bokhylla snart. Kanske bygga ett bibliotek. Måste bara skaffa ett stort hus först. För jag ska också ha ett träningsrum med löpband, spinningcykel och diverse funktionella styrkeredskap. Och en stor uteplats där jag kan sitta och läsa. Och en fin trädgård som sköter sig själv. Hm. Drömma kan man.

Fyrahundra meter åtta gånger

Varv på varv på den där orangea banan. Banan där jag känner mig så snabb. Idag snabbare än vanligt. Jag är nog i ganska bra form. Mitt livs. Fast det är jag ju nästan hela tiden. Med undantag för graviditeten och tiden strax där efter har jag hela tiden fortsatt att utvecklats och förbättrats. Jag blir snabbare och uthålligare för varje år. Hur länge ska det hålla i sig? Ett tag till hoppas jag. Hoppas, hoppas väldigt mycket.

Förra sommaren satte jag upp ett mål med mina fyrahundringar. Det var att springa någon under 1:30 minuter. Det målet klarade jag av redan på andra försöket. Några sekunden under, några ett par sekunder över. Sedan blev det inte några fler försök. Det var i juli förra året som jag passerade 1:30 gränsen. Den första maj i år passerade jag 1:25 gränsen.

Nöjd och glad i min fusk-finischertröja. Jag sprang ju faktiskt inte i mål.

Jag var lite nervös innan passet. Lite pirrig. Hur skulle det gå? Det var så länge sedan jag sprang fyrahundringar på bana. Jag ville så gärna under 1:30. En lång uppjogg tog jag mig. Jag är segstartad och behöver 3km innan jag är redo. Idag blev det 4,6 inkl 3 stegringslopp det allra sista. Sedan var det dags.

Jag har svårt att veta vilken fart jag kan hålla så jag började lite försiktigt. Klockade första på 1:26. Oj. Sprang jag för fort? Nej, det kändes helt ok. Andra gick på 1:24. Häftigt! Tredje också. Fjärde på 1:25. Femte och sjätte på 1:24. Sjunde på 1:25 och så den åttonde och sista på 1:24. Trött, ja. Nöjd, ja. Mycket nöjd. Vad ska årets fyrahundringsmål bli? Under 1:20 låter väl bra. Vi får se om det är realistiskt, men efter maran ska jag främst satsa på milen resten av säsongen och då kommer det springas en del fyrahundringar. Fyra sekunder är mycket på en så kort sträcka, men det räcker med en repetition under den magiska gränsen för att jag ska ha nått mitt mål. Det bestämmer jag.

43:38..

..enligt min egen klocka. Nästan så att jag undrar om det blivit något fel, men målklockan visade något liknande så jag antar att det faktiskt är sant. Pers med nästan en minut! Coolt. Om man blir så här mycket bättre av att föda barn ska jag nog föda några till..


Skrivet på min Iphone

En av drömmarna som får vänta

Ganska nära mig har jag en ridskola. När jag upptäckte det för några månader sedan blev jag jätteglad och tänkte att jag nu kanske äntligen kan ta upp ett stort och saknat intresse. Innan jag flyttade hemifrån och till Göteborg för att plugga bodde jag nämligen i princip i stallet. Eller ja, de sista tre åren var jag nog där max fyra dagar i veckan, men under högstadiet i princip varje dag. Och gärna hela dagarna på helgerna. Det känns fint att jag valde hästarna framför utelivet. Det hann jag med sedan ändå. Istället gick jag upp tidigt och utfodrade hästar och mockade tusentals boxar (iallafall totalt sett, utslaget på alla år). Oftast mycket mysigare.

Men iallafall. När jag upptäckte ridskolan tändes som sagt ett hopp. Men tyvärr slocknade det lika fort igen när jag kollade upp vad det skulle kunna tänkas kosta mig. Nästan SEXTUSEN PER TERMIN! För EN lektion i veckan. Jaha, bara att fortsätta med de lite billigare hobbys jag redan har. Snyft. Verkar som att jag får skjuta ytterligare några år på mitt återförenande med de fina stora kloka djuren. Men någon gång. Drömmar är till för att uppfyllas. (Vilket jag nog behöver påminna mig själv om ibland..)

Springlängtan

Den här kommer det springas en hel del med såsmåningom.

Jag måste medge att livet är lite, lite tråkigare när det inte går att springa. Det gäller även om anledningen är den bästa i världen. Att skriva träningsprogram och snegla på den fina springvänliga vagnen gör inte min längtan mindre.

Vi har några saker att kvar att fixa och förbereda, så någon dryg vecka till väntar vi gärna, men sedan får du gärna komma ut bäbis. Du är ju faktiskt ganska redo nu. Vi också. Snart.

En rolig nyhet

Nya jogg.se

Någon gång i sensomras fick jag frågan om jag ville vara med i ett nytt projekt som jogg.se skulle starta. Efter att ha blivit bjuden på vegolunch av en av de superhärliga grundarna till siten och fått höra mer om vad detta projekt egentligen innebar fanns inte så många andra alternativ än att tacka ja! Jättekul och spännande var vad det lät som, och nu så här i efterhand när jag fått träffa övriga delar av redaktion och produktion är jag ännu mera övertygad om att det här är helt rätt för mig. Jag kommer få ägna mig "lite mer på riktigt" åt en av de sakerna jag gillar mest, att skriva.

Efter lite hemlighetsmakeri och mycket slit (kanske inte så mycket av just mig då, men desto mer av flera andra tappra själar) var det idag äntligen dags att presentera resultatet. Välkommen till nya jogg.se!

Det tar tid att bli en vinnare

Hittade nedanstående inne hos Lina och insåg att det var precis vad jag behövde nu!

Av någon anledning blir bilden kapad, klicka här om du vill kunna se i helskärmsformat!

Jag kan med hundra procent säkerhet säga att jag aldrig kommer bli någon Paula Radcliff, men jag kan fortfarande bli den bästa jag kan bli! Det tar bara lite tid. Det går upp och det går ner. Det tar tid att bli en vinnare.

Tungt

Jag ligger och kollar på friidrotts-EM och drömmer om min comeback någon gång under nästa säsong. Just nu är jag så långt ifrån en sådan form som det går att komma tror jag. Gav mig ut strax före solnedgång igår kväll. Fortfarande ganska varmt, men ändå ok. Bort mot Västerbron, över och sedan runt Årstaviken. Lyckades pricka in broöppning både vid Skanstulls- och Liljeholmsbron. Men i detta sammanhang var detta det minsta problemet. Det stora problemet var att kroppen totalt har lagt av. Jag blev omsprungen av hur många som helst. Till och med av kvinnor i skor som såg ut att vara köpta före 2000-talets början. Miljoner känslor for fram och tillbaka i kroppen, men vi kan sammanfatta det med det lilla ordet TUNGT. Långt över 6-tempo kämpade jag på hela vägen hem. Knappt 14km är visserligen en fin siffra, men idag känns kroppen som efter en tävling. Eller åtminstone som ett fruktansvärt tungt pass.

Nej, det är inget "fel" på mig. Eller jo, möjligtvis är mina järnvärden låga igen, det ska jag kolla upp. Men det är helt enkelt för många omständigheter på en gång som gör att min kropp slutar fungera. Jag funderar seriöst på en riktig paus med löpningen. Inte bara tävlings/prestationspaus utan totalpaus. Jag vill inte att detta ska förstöra springglädjen. Några chanser ska jag ge mig själv, men annars får det bli så. Sorgligt men sant.

I övrigt njuter jag av att ha semester. Även om jag har ett väldigt roligt jobb är det väldigt skönt att vara ledig. Och solnedgången igår var fantastiskt fin. Trots att jag är ledsen över springningen är den här sommaren en bra sommar.

Framtiden

Att jag tryckt på paus hindrar mig inte från att köpa rosa räserskor!

Efter min stockholmsmara, där jag var så nära men så långt borta samtidigt som jag var otroligt nöjd, var jag superpeppad inför framtiden och kommande mål. Jag ville inget hellre än att återhämtningsfasen skulle ta slut så att jag kunde få sätta igång. Jag hade stora ambitioner. Men så hände något och luften gick fullständigt ur mig. Därför har jag tryckt på paus och kommer endast ägna mig åt att ha kul och må bra. Jag kommer alldeles säkert att springa intervaller och långpassen kommer fortfarande vara frekvent förekommande. Jag kommer fortsätta älska (och just nu sakna) armyn och jag kommer självklart att tycka väldigt mycket om att instrurera cykelpass. Jag kommer yoga. Jag kommer springa i skogen och på asfalt. Jag kommer fortfarande älska att springa.

Men jag lägger prestationen åt sidan för resten av säsongen. Jag är anmäld till en hel hög med tävlingar som jag kommer springa om det känns meningsfullt och roligt. Det smärtar en hel del i både själ och hjärta men jag vet att det är såhär det måste bli. Vad spelar en halv säsong för roll? Jag har inte bråttom. Jag ska springa hela livet.

Dock har jag redan börjat skissa så smått på nästa säsong. På mål och fokus. På det jag älskar mest av allt. Men tills skissen blivit mera tydlig håller jag den för mig själv. Tids nog kommer saker och ting att klarna och jag blir redo att dela med mig. För löpning är kärlek.

Mitt andra marathon

Det blir nog ganska lång läsning i år också.. Förra årets lilla saga kan du läsa här.

Men var ska jag börja? Jo, vi tar det från timmarna innan start. En uppstressad Andréa (som alltid i dessa sammanhang) och en lugn Martin kom till öip i god tid. Vi hann gå på toa i lugn och ro, äta sista mellanmålet och slappa i solen en stund. Självklart läste jag inte igenom instruktionerna till hur och var chipet skulle sitta och satte glatt fast det, med två av tejpremsorna, på höger sko. När jag sedan hörde av speakern att man måste ha chipet på vänster sko fick jag lite halv panik och försökte så gott det gick att få upp tejpremsorna utan att förstöra dem. Som tur var hade jag ju en tredje bit att sätta fast med! Nu kanske det hade funkat även om jag hade chipet på höger sko, men man vill ju inte direkt riskera något..

Efter ytterligare något toabesök och inlämnande av väska och värdesaker var det dags att bege sig in i startområdet. Men innan dess hann jag även träffa på Daniel, Petra och Miranda som verkade superladdade inför loppet. Själv var jag mest fundersam över i vilket tempo jag skulle börja. Jag visste ju att jag skulle tappa på slutet och alltså vara tvungen att gå ut lite håradare. Hårdare men inte för hårt. Var går gränsen liksom?

Lite slapping.. Med iphone kan man tydligen fixa foton ala sextiotalsstyle!

I vilket fall så gick jag in i fållan för grupp C och trängde in mig mellan alla män. Inte många tjejer verkade det som. Jag såg ju en och annan såklart, men det var helt klart mestadels män. Efter en tids väntan gick startskottet och vi kom rätt snabbt iväg. Snabbt är verkligen det rätta ordet, för jag tyckte det gick väldigt mycket snabbare än förra året. Jag blev hela tiden omsprungen i början och när jag fick syn på 3:34-farthållarna framför mig blev jag lite lätt orolig. Hallå, är det fel på min klocka som visar under 4:45-fart eller? Ok, om 3:30-farthållarna låg en bit före, men 3:45?? Försökte iallafall hitta mitt eget tempo och ett bra flyt. Precis som förra året kändes det lite stelt och stappligt, men det kanske inte är så konstigt när jag inte värmt upp något. Efter ett par kilometer började jag komma in ett skönt flow och när jag passerade 5km stod klockan på strax över 24min. Före mellantidsarmbandet för 3:30 alltså. Försökte att inte fokusera så mycket på tiden och ett eventuellt målgående under 3:30 utan bara hitta en fart som jag kunde hålla under lång tid.

Söder mälarstrand passerade väldigt fort och västerbron kändes faktiskt riktigt inte alls farlig! Jag njöt av utsikten lite på vägen ner och spanade lite efter hejjarklacken som skulle stå någon gång efter bron. Och strax innan 10km stod mycket riktigt Erika, Milla, Frida, Malin och Nilla (Förlåt om jag glömt någon!). De gav mig massa energi och jag ökade omedvetet tempo något tror jag. Passerade 10km en bit före siffrorna på armbandet och självförtroendet växte. Än så länge kändes det riktigt behagligt och jag kände mig vid gott mod. Torsgatan var dock lite halvseg och även delar av odengatan. När karlavägen med sitt lätta nedförslut kom piggnade jag dock till och ökade nog lite igen. Strax före 17km blev jag ikappsprungen av en tjej som läste min blogg! Hon sprang dock rätt snabbt ifrån mig, men jag blev glad och fick extra energi. (Jättekul att du sa hej! Hur gick det för dig? Du såg ut att ha lätta ben!). Tog även min första av två geler här som en slags förberedelse inför det tuffa partiet på gärdet och djurgården. Äckligt som bara den, men det gick ner.

Kände mig fortfarande relativt pigg även om det nu började kännas lite att jag sprungit nära 2mil i rätt högt tempo. Jag tryckte på "lap" vid varje 5km och låg såhär långt före mellantidsarmbandet. Halvmaran passerades på 1:43 nånting vilket kändes bra!

Strax därefter hände dock något. Ungefär vid 23km bara tvärdog jag. Pang bom. Från att det hade känts rätt "lätt" (lätt är det ju aldrig, men jämförelsevis) blev det nu helt plötsligt, från en sekund till en annan, skittungt! Resten av banan var en ren kamp och mot slutet riktigt plågsamt. Jag försökte peppa mig själv så gott det gick och tänkte hela tiden att ju snabbare jag springer desto snabbare är plågan slut. Rabblade pain is temporary.. några gånger och försökte fokusera på att hålla ett bra steg. Strax efter 30km tog jag den andra gelen, som även innehöll koffein, och hoppades på en liten energikick. Den uteblev dock och det var bara att fortsätta kampen mot mina trötta ben och mot klockan som tickade iväg. Efter 35km kollade jag inte klockan mer, utan "lapade" bara vid varje 5km passering precis som innan. Fast när jag tänker efter vågade jag nog inte kolla vid 35km heller.. Fick något mer energi av hejjarklacken som fortfarande stod kvar, men den dog rätt snabbt. Raksträckan förbi centralstationen var oändligt lång och jag undrade när 36km skylten skulle komma? "Så himla långsamt kan jag väl ändå inte springa?" "Jag måste väl ha sprungit mer än 1km nu?!" Men ingen skylt dök upp och jag fick lita på att jag helt enkelt missat den. Torsgatan var fruktansvärd, men lättades upp något av alla duschar som fanns längs vägen.

Men så helt plötsligt fick jag syn på en skylt på håll! Och jag tycker att det stod 38km på den men börjar tro att hjärnan bara försöker förvirra mig. Inte kan jag väl redan vara vid 38km?? Men när jag kommer närmare och ser att det verkligen står 38km på skylten blev jag så glad att jag nästan började gråta. Fick värsta energikicken och lyckades öka ett tag.

Hehe, vi ser ju rätt nördiga ut .. :)

Men sedan började det bli segt igen. Odengatan är verkligen en seg historia! Efter något som kändes som ytterligare en oändlighet var jag till slut äntligen framme vid 40km och tryckte på "lap" en sista gång. Dock utan att kolla klockan.

Jag bestämmer mig för att ge det sista jag har och börja spurta lite försiktigt redan här. Orkar öka något och håller den farten fram till 41km där jag sedan får oanade krafter och springer förbi hur många som helst! Men det är långt till stadion och marathonporten. Långt, långt långt, men jag ger minte upp. Stänger av ipoden för att få höra publiken lite bättre och springer in på banorna. Med knottrig hud och trötta, trötta ben försöker jag öka ytterligare och får på något mirakulöst sätt fart på de stela och onda låren. Hör speakern säga något om att klockan nu står på tre och trettio, hinner tänka att det är alldels försent men att det inte gör någt för jag hade fan inte kunnat göra detta bättre, innan jag plötsligt kommer på att jag ju inte sprang över startlinjen samtidigt som eliten. Får kort ett litet hopp, men inser att det är alldels för långt kvar. Intalar mig att det är sjukt bra att komma i mål på 3:32 också om så skulle vara. Vågar inte kolla min klocka, vågar inte kolla den stora klockan. Stirrar envist ner i marken och försöker öka ännu mer.

När jag är ett tiotal meter från mållinjen orkar jag dock inte stå emot frestelsen att kolla klockan. Den står på 3:31 nånting och jag stapplar över mållinjen och stannar min egen klocka på 3:30:51. Börjar hyperventilera och försöker samtidigt som jag faktiskt är sjukt nöjd, stolt och glad, svälja besvikelsen över att det var så nära. Haltar iväg och tar en dos astmamedicin (faktiskt den första sedan innan start. Förra året tog jag den två gånger under loppet, men jag tror att värmen påverkade min andning mycket mer då.) för att kunna andas bättre. Det är så svårt att på samma gång vara så oerhört stolt över min prestation och så besviken över små marginaler.

Mina tider..

Jag inser ju också att jag inte varit någon bättre löpare bara för att jag sprungit 47 sekunder snabbare, men det är ändå så surt. 3:29:59 låter så mycket bättre än 3:30:46. Jag vet ärligt talat inte om jag på allvar trott att jag skulle klara den där magiska gränsen. Eller jo, jag trodde att det kanske, kanske skulle kunna gå om jag hade en superdag. Men jag ville samtidigt intala mig själv att jag skulle vara jättenöjd med ett nytt pb. Men ärligt talat, det hade jag nog inte. Men jag ÄR jättenöjd över min prestation igår. Jättejättenöjd och stolt över vilken fantastisk kropp jag har! Jag är inte bäst, jag är inte ens bland de 100 bästa tjejerna (111:a), men jag gjorde mitt bästa efter dagens förutsättningar precis som jag innan loppet skrev att jag skulle. När jag gick in i den där väggen vid 23km och det kändes som att jag knappt tog mig framåt resten av loppet sprang jag faktiskt i strax över 5-tempo. Visserligen tappade jag ytterligare lite mellan 30 och 35km, men jag klarade trots allt av att springa i en fart som jag för några år sedan drömde om att springa milen på. Jag är fan bra! Grym och stark. Tack för det älskade kroppen!

Och någon timme efter målgång när jag lugnat ner mina känslor något, pratat av mig med Martin (Som persade med en hel sekund :) med sina 3:09:04) började jag fundera över nästa års lopp. Fast benen gör sjukt ont idag och jag knappt kan gå i trappor, fast jag har två blånaglar och en stor blåsa (allt på samma fot) drömmer jag om sm 2011. Då jävlar ska det där sub 3:30 krossas!