onsdag 31 oktober 2012

Springsäsongen 2012

Det är så himla typiskt mig att aldrig vara hundra procent nöjd med något jag tar mig för. Nittiofem absolut, men hundra det är svårt. Fast är det inte just det som är min drivkraft? Strävan efter utveckling? Jo. Med springsäsongen 2012 är jag nöjd. Men inte helt nöjd. Det får nog klassas som ganska bra att persa på i stort sett samtliga lopp. Tjejmilen är undantaget men det blev iallafall banrekord med flera minuter. Att springa Stockholm marathon sex minuter snabbare än sist trots att det var fyra grader varmt, ösregnade och blåste storm får väl anses som mer än ok. Det som kändes mindre ok är att jag tappade så himla mycket från 30km och aldrig orkade öka upp på slutet. Kanske just på grund av yttre förutsättningar, men kanske också för att jag inte disponerade loppet rätt?

Att fixa milmålet med en sekund på säsongens första lopp är jag nöjd med. Jag tror till och med jag kan checka av en hundraprocentare där faktiskt. Att jag sedan satte upp ett nytt mål på en hel minut lägre var kanske optimistiskt. Fast nej, trots dalande form och lite sjukdomskänsla i kroppen fram och tillbaks veckorna innan lopp så var jag nära på Hässelbyloppet. Så dubbla känslor kring den där tiden. Fantastiskt nöjd med själva tiden om jag tänker på allt, men samtidigt sur över dryga sekunden för långsam per kilometer.

Att springa ett lopp över 5km är inget jag brukar göra, men visst fick jag mersmak efter Parloppet. Även fast det var kräkjobbigt och benen var alldeles för tunga med både jobbdag, och i synnerhet, ett marathon under extremförhållanden i färskt minne tog jag mig runt på en för mig ok tid. Jag tror absolut jag kan bättre dock. Nu tog jag aldrig någon chans att testa igen, men det kommer fler år minsan.

Efter att sommaren gjort ett kort besök med allt vad det innebär för en kropp som trivs bättre på vintern (även om sinnet tycker det är otroligt skönt med sommar också), semesterlunk och annat var det dags för en intensiv period. Lopp varannan helg med start i och med ovan nämnda tjejmil. Stockholm halvmarathon näst på tur. En tur som blev en näradödenupplevelse om jag får överdriva lite. Om jag är mer sanningsenlig blev det ett jädra slit. Från första till sista sekund, från steg ett till steg sista. Från start till mål. Usch är allt jag kan säga. Nitton sekunder tillgodo på tiden från Göteborgsvarvet sen vår lyckades jag iallafall spurta ur mig. Dock alldeles för långt från målet på sub 1:35. Göteborgsvarvet däremot. Vilket flyt jag hade. Jag kände mig starkast i världen och om jag sluppit tränas så de sista  fem kilometrarna hade jag kanske kapat mer tid. Där var jag verkligen i mitt livs form. Vilket osökt leder mig in på tankar och funeringar på hur nära (eller långt under?!) 3:20 jag skulle kunnat springa maran på om det varit mer normala väderförhållanden. Men även där kommer fler år. Jag hoppas dessutom på att något år snart få möjlighet att springa marathon på Berlins platta gator. För 2013 är det väld dock försent då jag hörde att platserna sålde slut på ett fåtal timmar. Om ens det? Kanske 2014. Och appropå utlandsmaror så vill jag ju självklart springa stundande New York Marathon någon gång i livet också. Kanske är det dags att börja spara pengar redan nu.

Tredje loppet ut på höstsidan var Lidingöloppet. Jag skulle ta det lugnt och springa på känsla. Inte hetsa och gå ut hårt från början som förra året. Det gick bra. I dubbel bemärkelse. Jag följde planen hela vägen till sista biten. Resultatet blev ännu ett silver (under 2:38) och nytt pers. Det är jag nog nittioåtta, nä kanske till och med nittionio, procent nöjd med.

Sist ut Hässelbyloppet. Loppet då jag skulle springa sub 42 om jag behållit samma fina form som jag hade innan sommaren. grejen är att jag stundtals fick uppleva riktigt bra form på träning. Lite varannat pass kasst och varannat pass superbra. Iallafall under sensommaren. När hösten kom smygande blev det mer åt det sämre hållet. Kanske slet alla lopp för mycket också.

Efter ytterligare några veckors lugnare träning med mindre löpning, bara mysjogg och mer styrketräning är det dags att så småningom hitta en ny form. Börja slitet mot nya mål, ställas inför nya utmaningar. Jag ser så otroligt mycket fram emot det! Att säga att jag längtar känns nästan som en underdrift.

5 kommentarer:

anneliten sa...

Underbar läsning! Jag längtar också efter ordentlig träning - men till skillnad från dig efter att ha haft ett riktigt skitår.

Snorkkis sa...

Vilket år du haft. Men det ligger så klart mycket slit bakom också. Heja dig och grattis till ett fint springår!

rundarocksaenform sa...

Ett helt makalöst år! Tycker ABSOLUT att du ska vara 100 % nöjd!!

Men... (som tony irving skulle ha sagt): Jag förstår precis din tanke. Jag har en tendens att tänka precis likadant. Kass. :-P

Suzan sa...

Wow!!

Jonna sa...

Jag tycker du är helt, helt fantastisk. Och att din löpning är a-a-a-aaaaamazing!