Jag brukar (brukade?) oftast ha gott om tid innan start, tipspessimist som jag är. Men de senaste gångerna har det blivit lite mer stressigt och igår var inget undantag. Eller ja, egentligen hade jag nog ganska gott om tid, men när det står att man bör vara i startfållan senast 30min innan start och jag då är vid klädinlämningen blev jag ändå lite lätt stressad. Kissa fick jag göra i skogen, några köer hann jag inte med.
Katastrofalt dålig och näst intill obefintlig, uppjogg. Ställde mig nästan längst fram i min fålla för att försöka komma iväg snabbt och slippa den värsta trängseln. Men det hade jag ju inget för, för sedan kom folk från alla håll och ställde sig framför den där flaggan som berättade att här startade Team guld. Jaja, lyckades tränga mig fram lite när det väl var dags att jogga bort mot själva starten.
Starten gick och jag låg så långt ut åt vänster som det var möjligt. Sprang förbi väldigt många och svor nästan inte alls. Kanske var min startgrupp ovanligt liten eller så lyckades jag trots allt ta mig ganska långt fram. Som vanligt rusade alla i starten så det gick i ett helt ok tempo tyckte jag. Första 3 kilometrarna försvann i ett nafs och genom majorna är det alltid roligt att springa. Upp mot Älvsborgsbron, lite trängre och sedan var 5km passerade. Uppför och väl uppe massvis av motvind. Massvis. Men jag försökte hålla ett ok tempo ändå. Fick syn på en farthållare med siffrorna 1:40 på sin flagga och tänkte att jag ju kan hänga på där så kanske jag faktiskt kan komma ner i närheten av det personliga rekordet på 1:39. Varvsrekordet kände jag redan där att jag nog skulle greja rätt lätt och det bör jag ju såklart också göra. Även om det är trångt. När jag satte det för två år sedan tog jag det något lugnare än gick på max eftersom Stockholm marathon låg endast två veckor bort.
Det syns var det var trångt.
I sedvanlig ordning fick jag håll på vägen ner från bron. Jag tror jag har fått det varje år jag sprungit. Något år rejält men nu endast lite lätt. Det försvann snabbt också. Bestämde mig för att gå om den där farthållaren, tyckte det gick lite för långsamt. Kände att jag hittat ett skönt flow och njöt verkligen av att springa ganska snabbt utan att det kändes så. Jag kände mig väldigt stark och lätt. Men på något sätt hade jag inte huvudet med mig. Jag ville inte riktigt lämna den där sköna känslan och börja pressa mer. Det är bland annat därför jag tror att jag har mer att ge. Med en bättre uppladdning, framförallt mentalt men även fysiskt, tror jag att det finns någon eller några minuter ytterligare att kapa. Något flackare bana och lite mindre folk därtill så kan det kanske bli något riktigt bra av den här formen.
Trångt var det faktiskt inte ofta alls. Hittills hade jag bara druckit en gång, efter bron, och började känna att det nog var dags igen snart. Så jag passade på när det ändå var lite mindre folk vid nästa station. Verkligen en jättebra förändring av arrangören att endast ha vätskan på höger sida! Då kunde jag hålla mig på vänster sida hela tiden när jag inte ville dricka. Vilket jag inte ville något mer sedan. Eller jo, jag ville men jag kände att jag var tvungen att passa på att passera folk när tillfälle gavs. För efter Götaälvbron blev det rejält trångt. Och nu kom irritationen. Det blev en mindre yta att springa på och folk framför mig började bli trötta. Vi dirigerades om flera gånger uppför avenyn, kanske för att det skulle bli mindre trångt (?) men jag upplevde det endast som störande. Tappade flytet helt och fick växla mellan att nästan jogga och att nästan rusa. Dessutom spottade någon på mig! Fick en spottloska rakt på låret och kunde inte tänka på något annat de närmsta kilometrarna. Måste man spotta när det är så trångt?! Hade tänkt dricka och hälla en mugg över låret för att få bort äcklet vid Götaplatsen men gav upp den tanken någonstans bland alla svampar på marken. Fick koncentrera mig på var jag satte fötterna och försöka passera så många som möjligt. På nedvägen blev jag skitarg på att jag inte tog mig fram och sprang upp på trotoaren, nästan på publiken, och bara rusade. För att sedan få stanna upp och jogga i svängen och en bit upp på vasagatan. Sedan sicksackande nästan hela vägen in i mål. Sista kilometerna var riktigt trång. När man som jag alltid, och i synnerhet en dag som igår då jag nog hade en hel del mer att ge än jag faktiskt gjorde, har extrakrafter kvar till en spurt och då hindras blir man inte så glad. Men det var bara att bita ihop. Och trött blev jag ändå.
Lyckades nästan preja ner en lång kille som sprang med armbågarna rakt ut. Var på vippen att skrika "håll höger, håll höger" men var för feg. Koncentrerade mig istället på att få till en ordnetlig spurt de sista hundra metrarna och tog mig imål och blev väl där tackad för bra draghjälp av en kille.
När jag hällt i mig två muggar sportdryck och en mugg vatten kom illamåendet. Det är inte optimalt att dricka så lite som jag gjorde. Särskilt inte när det är varmt som det faktiskt blev mot slutet. Jag hade åtminstone tänkt dricka 4-5 gånger men nu blev det bara två. Osmart eftersom vätskebrist är det som snabast försämrar prestationsförmådan. Osmart eftersom man mår så mycket sämre efteråt. Nåja, jag klarade mig förhållandevis väl ochmådde trots allt nästan som vanligt efter ett par timmar. Även i resten av kroppen. Häftig känsla att ha sprungit såpass snabbt såpass långt men ändå inte känna så mycket i varken ben eller övriga kroppen. Tack fina kropp!
Jag är jättenöjd! Jättenöjd men sugen på att ladda lite bättre, pressa lite mer och se om och hur mycket tid jag kan plocka. Jag sprang liksom nästan fyra minuter snabbare än mitt personliga rekord och jag sprang nästan tio minuter snabbare än jag gjort tidigare på det här varvet. Jag kan inte vara annat än jättenöjd! Kanske finns det mer att ge, kanske inte. Det kommer visa sig. Nu fortsätter jag fokusera på årets första huvudmål, Stockholm marathon. Under 3:30 ska jag, gärna en bit till.
