söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012

Det var som sagt tur att jag startade Lidingöloppet 2012 utan nervositet och med inställningen att "ta det lugnt". Ta det lugnt är egentligen fel ord, för det var ju inte så att jag hade tänkt jogga runt. Det gjorde jag inte heller. Men jag ville springa utan stress och press och det gjorde jag. Förutom sista biten, då ökade jag och körde på för allt jag var värd. Det vill säga för allt vad benen, som var rätt slitna trots allt. Jag menar, de hade ända sprungit nästan tre mil i tuff terräng (tuff som i kuperad, inte tuff som i svårframkomlig). Men i vilket fall, det var tur att jag startade med just den inställningen, för satan vad det gick trögt och långsamt de första kilometrarna. Värst var såklart den allra första, men det var egentligen inte förän efter den första vätskekontrollen, strax efter 5km, som jag kände att jag kunde springa på något sånär obehindrat. Jag förstår dock inte riktgit hur det kunde bli SÅ trångt. Visserligen rusade jag inte iväg som de flesta andra, men jag totalmesade inte heller direkt. Vad jag frågar mig är dock varför vissa tvärstannade så fort en vattenpöl dök upp??? Inte så smart kan jag meddela. Och som om de inte skulle bli blöta senare liksom...

Nåväl. Första kilometern gick på runt sju minuter. Visserligen är den några hundra meter längre än en kilometer, men det var många år sedan sist det gick så långsamt i starten. Det var när jag startade längre bak, där de flesta är långsammare än de är i startgrupp 2 som jag startade i nu. Jag måste erkänna att jag blev lite lätt stressad även fast jag lovat mig att inte bli det. Det var dock inte lika mycket på grund av det låga tempot som frustrationen över att inte kunna springa på i det tempo jag ville.

När det väl lossnade och det gick att springa på lite mer kändes det mycket bättre. Då sprang jag på i ett tempo som kändes "lätt" men definitivt inte var någon jogg. Jag skulle springa på, men det skulle aldrig kännas slitigt var mitt motto. Eller, målet var att tänka och göra så fram till sista milen, eller egentligen andra halvan för det är där utmaningen börjar, för då skulle det förmodligen bli slitigt även om jag hade joggat. Jag sprang på i rätt bra fart när det var flackt och nedför, men tog det jättelugnt uppför. Första milen bara svischade förbi och det fortsatte kännas väldigt "lätt" fram till 15km. Vilken skillnad mot förra året då jag låg på från start och var matt redan efter 10km.

Jag hade redan från början en gel med mig i handen som jag regelbundet tog små sippar av. Jag klarar inte av gel i större former än pyttelite, då får jag kväljningar, men lite går bra. Strax före 10km (Eller efter kanske? Jag minns inte.) fick jag även en liquid och så även strax före 20km. Stort tack Enervit för sponsring av langningstjänst! Det gjorde att jag kunde hålla energin uppe trots att jag inte drack sportdryck (Min mage klarar inte sötningsmedlet och de massiva mängder färgämne som finns i den där knallblå sörjan.).

Efter 15km, när de riktiga backarna kommer, började det suga lite i benen. Jag fortsatte dock att ta det rikgit lugnt uppför och när jag sedan återhämtat mig öka upp till ett skönt snabbare tempo igen. Jag kollade överlag klockan väldigt få gånger under loppet och mot slutet (som vanligt i och för sig) inte en endaste gång efter 20km. Vid 20km visade den 1:42 och jag insåg att jag faktiskt borde klara medaljtiden! Jag hade för mig att det stod 1:42 även förra året (vilket det gjorde har jag konstaterat nu i efterhand efter en koll i träningsdagboken) och då sprang jag sista milen på runt 53min. Under 56min borde jag ju klara resonerade jag och försvårade genast för mig själv genom att bli lite lätt stressad trots allt.

 I backen vid Grönsta gick jag några få steg, men kände att jag nog klarade att springa ändå. Jag kände mig betydligt fräschare i benen än jag minns att jag brukar göra här. Den ständgia kuperingen började dock ta ut sin rätt och jag började känna mig seg. Jag längtade efter Abborrbacken för jag visste att det då bara skulle vara 5km kvar. När den väl kom gick jag som vanligt redan från början - precis som majoriteten av de andra löparna runt omkring mig - men när den värsta branten var över sprang jag faktiskt resten. Det brukar jag inte så det får jag ändå ta som något slags tecken på att jag är starkare i år. Men det kan ju också bero på att jag tagit det betydligt lugnare (ansträngingsmässigt)  i år än jag gjort innan. Överlag tycker jag att det var färre och snällare backar än jag minns det, men det kanske också hänger ihop med mindre stress och lägre ansträngningsgrad.

Efter den där berömda och fruktade backen var det dock riktigt tungt, det måste jag erkänna. Jag längtade således också efter Karins backe. Dels för att jag återigen skulle få gå och dels för att jag visste att det efter den bara var 2 ganska snälla kilometrar kvar till mål. Väl där gick jag hela backen. På sätt och vis tycker jag faktiskt att denna backe är tuffare än Abborrbacken. Väl uppe var det dock bara att tuffa på. Att öka. Skit i det lugna tänkte jag, nu kör jag allt jag har! Till en början svarade kroppen fantastiskt bra och jag kände mig oövervinnerlig. Sedan började det ta emot lite. Sedan lite mer. Och när målrakan väl dök upp orkade jag inte riktigt tokspurta så mycket som jag tänkt mig. Den leriga gräsmattan sög fast fötterna i marken kändes det som. Och det var ojämnt och halt. Till sist dök mållinjen ändå upp och jag kunde stoppa min klocka. Jag var dock tvungen att ställa mig dubbelvikt och försöka få bukt med andningen innan jag vågade kolla klockan. 1:34 någonting. Helt galet var första tanken. Nästa var "tänk om jag kört lite tuffare, vad kunde jag ha då gjort?!". Men sedan insåg jag hur trött jag faktiskt var. Och hur all söt gel och liquid satt nästan uppe i munnen och gjorde mig illamående. Jag insåg att jag förmodligen inte hade kunnat springa särskilt mycket snabbare. Jag var nöjd och glad och  stolt över den andra silvermedaljen! Och helt ärligt, jag tror faktiskt inte att jag hade kunnat kapa så himla mycket tid om jag sprungit tuffare. Någon minut första kilometern och totalt sett kanske ett par minuter på första halvan. Möjligtvis någon enstaka minut sista halvan. men jag hade kanske också tagit tvärslut. Det får jag aldrig veta. Men vad jag vet är att jag någon gång ska under 2:30 och att jag nästa gång nog vill satsa! Jag behöver dock träna väldigt mycket mer backar för det är där jag faller. Jag är grym nedför och jag orkar springa på bra på flacken, men jag måste bli bättre uppför. Men det blir ett annat år. Nu ska jag återhämta mig, persa på millopp (hoppas jag!) och sedan ta säsongsvila.Ja det ska jag.

PS: Martin (som inte sprungit just Lidingö på ett par år) sprang på 2:11 och klarade den manliga silvermedaljtiden med råge! Han persade med drygt 6 minuter. Dessutom med en känsla av att ha mer att ge. Lite stolt är jag allt. Även om jag inte ens kan ta på mig äran för hans träningsprogram... :)

lördag 29 september 2012

2:34:05

Det blev faktiskt ett nytt pers trots allt. Inte med jättestor marginal, men med nästan 1,5min iallafall. Och jag är jättenöjd! Jag gick verkligen på känsla och pressade inte mer än sista kilometrarna, från efter Karins backe som kommer med 2km kvar. I början tog jag det jättelugnt men ändå svischade första milen förbi utan att jag riktigt hann fatta hur det gick till. Men tur att jag hade inställningen att ta de lugnt, annars hade jag blivit fruktansvärt frustrerad, irriterad och stressad första femman. Galet trångt! Jag blev stillastående flera gånger den första kilometern som gick på nästan 7min enligt min klocka... Nä, nu måste jag vila mig, men det kommer antagligen en längre berättelse imorn eller eventuellt ikväll. Vi får se. Tack för alla lyckönskningar!



Utan nervositet




Vad skönt det är att inte känna någon nervositet. Precis så här kände jag mig innan mitt första Lidingölopp. Kolugn. Utan förväntningar, utan krav eller stress. Såklart är det roligt med tävlande och nervositet (annars hade jag ju inte sprungit lopp), men emellanåt är det också skönt att få släppa taget. Att slippa känna stress över tempot som sjunker vansinnigt mycket i de värsta uppförsbackarna. Att slippa pressa sig över gränsen för när det är roligt. Att istället (förhoppningsvis) få njuta av en stark kropp och allt fint där ute i skogen. Passande nog kom solen nyss. När jag blev väckt, alldeles för tidigt, imorse och konstaterade gråväder var jag inte så peppad. Men nu, på tunnelbanan bland andra löpare, känner jag suget komma. Jag ser fram emot en kul dag!

fredag 28 september 2012

Missmatch




Jag åkte till jobbet idag. Väl där tog jag två varv runt Humlegården plus körde några stegrinslopp. Allt som allt lika långt som en rejäl uppjogg. Och totalt missmatchad med lila tröja, rosa väst, röda detaljer på tightsen och turkosa skor var jag också. Men färg piggar ju upp. Nu är det bara att hålla tummarna för pigga ben imorn.

torsdag 27 september 2012

Det är en sak jag inte har berättat...

... Ja det är det faktiskt. Jag har fått ett "nytt" jobb. Jo, faktiskt. Om några veckor ska jag bli chef! Butikschef för den butik jag redan nu jobbar i. Det är 'bara' ett vikariat men det är nog så kul. Och spännande och utmanande och förmodligen riktigt utvecklande! Det ska helt enkelt bli väldigt roligt. Det känns verkligen helt rätt och jag hoppas att mina förväntningar kommer att infrias. Men det tror jag. Jo. Så, nu var det officiellt.



Här hemma är det dock fortfarande den här filuren som är chef.

onsdag 26 september 2012

Nu! Nu är det bara att vänta.

Eftersom gårdagen inte gick helt i enlighet med min ursprungliga plan har jag valt att modifiera mitt upplägg något. Eller ja, gick eller inte gick enligt plan föresten, jag prioriterade lite annorlunda än jag först tänkt. Det hanns inte med något andra, sista, pass igår kväll så därför bestämde jag mig för att testa nytt och köra sista passet före frukost idag. Fortsatte därmed (nästan helt) på lågkolhydrattemat igår. En mycket enformig dag där jag levde på ägg, keso, kesoplättar (dvs ägg och keso...), vispgrädde, turkisk yoghurt, bär och nötter. Plus lite rotfrukter och baljväxter, så ändå en del kolhydrater. Sedan sov jag.

Idag upp tidigt för en kort morgonjogg med lite högre ansträngning/puls än mysjogg. Vilket skulle visa sig vara rätt långsamt ändå. Men en skön start och jag ska nog försöka byta ut något transportpass då och då mot morgonjogg. Jag hade glömt lite hur skön start det faktiskt ger. Men i vilket fall. Hem och äta gröt! Min älskade havregrynsgröt med hallon, linfrön, solrosfrön och mellanmjölk. Och juice, älskade juice. Dock inget ägg. Efter 5st plus kanske 1 via kesoplättarna igår kände jag för lite paus... Nu blir det vila och lagom mycket mat med något höjt fokus på kolhydrater några dagar. Överskott utan överdrift. Och att invänta en bra springform. Eller åtminstone hoppas på en. Känns något ovisst som sagt. Men lite lotteri är kanske bra för spänningen...

tisdag 25 september 2012

Backigt och seeegt

Alltså, min mage. Jag har sådan sjuk träningsvärk. Faktiskt i varenda bålmuskel, men framförallt på framsidan. Pilatesdelen i nya balancekoreografin är tuff och jag körde maglåten x antal gånger igår innan den fastnade i huvudet. Så idag - träningsvärk.



Dessutom har jag ätit ganska mycket mindre kolhydrater sedan igår eftermiddag. Att göra så från och med ikväll börja fylla upp igen brukar funka bra för mig inför marathon och Lidingölopp. Det betyder dock att jag blir trött och seg. Så det plus träningsvärk i hela bålen var förutsättningarna För morgonens backpass. Seegt var ordet. Och flåsigt och allmän missär. Dessutom fick jag (visserligen enligt plan) ta tunnelbanan sista biten för att hinna. Sånt är förskolelivet. Men hey, alla sätt är bra ju. Nu dusch och frukost två. Ägg och keso med lite bär. Mums... Fast ägg är gott! Och keso är ok. Men jag hade föredragit gröt, müsli eller mackor med juice. Sådan är jag.


måndag 24 september 2012

Träningsvärk alltså

Ojoj. De som hävdar att yoga är mesigt vet nog inte vad de talar om. (Ja, det finns i och för sig olika typer av yoga. Vissa mer fysiska än andra.) Eller så är det jag som är extremt känslig, men faktum är att jag nästan alltid får träningsvärk av yoga/body balance. Idag inget undantag. Gårdagens 75min poweryoga satte sina spår kan man säga. Då var det extra härligt att idag var dagen då jag skulle lära mig den andra halvan av den nya koreografin (Första halvan lärde jag till förra måndagen.). Pust. Det var tufft. Lägg sedan till själva klassen och det blev ungefär tre timmars BB idag. Tur att jag tycker att det är kul. Och tur att yogaträningsvärk känns så himla mycket bättre än all annan träningsvärk. Den känns liksom djupare och som att träningen gjort nytta på ett helt annat sätt. Svårt att förklara skillnaden, men det känns iallafall bra. Den enda träningsvärk jag gillar faktiskt. Alla annan kan jag gärna vara utan.

Förutom de där tre timmarna blev det transportspring till och från gymmet. Imorgon blir det något slags backvariant på vägen till jobbet. En liten kombination av gårdagens uteblivna backpass och morgondagens "tömningspass". Sedan blir det äta av. Utan att överdriva då alltså. Ungefär som vanligt men lite mer. Ihop med mindre träning och lite extra godis brukar det bli finfint. För mig och min kropp alltså. Det blir spännande att se vilket humör kroppen är på på lördag. Jag hoppas på topphumör, men det är inte säkert. Det känns lite som att det kan gå precis hur som helst faktiskt. Det kan gå 'lätt' och bli pers men det kan lika gärna gå fruktansvärt segt och tio minuter långsammare. På lördag vet jag.


söndag 23 september 2012

Nästan enligt plan




Jo, jag var lite väl tidsoptimistisk när jag tänkte att jag skulle hinna med en session backträning. Det gick inte. Däremot hann jag köra yoga tillsammans med Ingmarie och Sara. Välbehövligt men kanske inte den allra bästa yogaklassen vi varit på konstaterade vi efteråt. Men fikan, där även Lisa joinade, var trevlig. Om än kort.

Livet som målare

Det är rätt roligt att måla tycker jag. Iallafall om vi bortser från själva förberedelserna med att tejpa, tvätta, spackla och sånt jox. Men att se väggen/stolen/dörren byta färg och successivt bli finare är roligt. Status nu är att första lagret är målat. Eftersom väggen bestod av en vit ram runt en röd fyrkant (fråga mig inte varför, inget vi skulle ha valt...) gissar jag att det kommer att krävas tre lager för att det ska bli jämnt och fint. Så medan lager ett torkar hinner nog båda vi stora ta en varsin springtur (backe för mig).


I eftermiddag/kväll ska jag yoga tillsammans med några andra yogafrälsta bloggerskor. Men mer om det senare. Nu kurrar magen så det är bäst att äta något innan springskorna kallar på mig. Eller innan korta backen kallar på mig och springskorna.

lördag 22 september 2012

Bara vi tre

Det var så längesedan vi hade en hel dag på tremanhand utan några endaste måsten. Så längesedan att jag knappt minns. Det har varit så mycket fullt upp på helgerna och på vardagarna hinner vi ju, av förklarliga skäl, inte hitta på något. Det kommer vara ganska mycket fullt upp på helgerna ett tag till, men denna helg har vi inte något planerat alls. Förutom att måla en vägg i sovrummet. Om vi känner att vi orkar och vill, annars får det vänta några veckor ytterligare. Har det väntat i över ett halvår (eller egentligen sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan drygt) kan det nog vänta ett tag till. Men vi får se. Det hade varit skönt att få ordning så att vi kan få upp hyllor på väggarna och därmed låta Sixtens rum bli alldeles helt hans eget, utan en massa viktigapapperpärmar och annat vuxet på hyllorna.


Men idag har vi verkligen tagit dagen som den kommer. Eller vi började redan igår kväll med köppizza och tv-mys. Fortsatte sedan (med en morgonjogg för pappan och därefter) med några timmar på Tekniska muséet. En hel del intressant både för stora och små. Och lunchen på restaurang Stallet i samma byggnad var verkligen en hit. En ordentlig och otroligt mättande vegetarisk rätt på menyn (Chili con qourn med ris, nachochips, gräddfil och jalapenos. Plus sallad och bröd.) och bra service.


När vi var klara där begav vi oss mot Sickla köpkvarter där vi lämnade tillbaka bok på biblioteket, passade på att ta en kaffe i lugn och ro medan Sixten sov samt köpte färg och diverse tillbehör till det där sovrummet som ska målas. Sixten var på sitt bästa tålamodshumör och vi andra två också. Nöjda med vår dag begav vi oss av hemåt. Lite hockey för pappan, lite kort spring för mig och bus för Sixten (Klättring...). Därefter matlagning och bad innan god middag som avslut. Nu sover den minsta och vi andra två skriver på varsin dator/padda. Godis, te och kanske en film. Sedan en god natts sömn. Verkligen en lyxig dag.

- Posted using BlogPress from my iPad

fredag 21 september 2012

Konsten att vila

Idag var (är) det verkligen en fin morgon. Sådär alldeles perfekt med sol och kylig höstluft att andas in när fötterna tar dig till jobbet. Fast just det, jag satt ju på rumpan och åkte tunnelbana. Jag tar det lite lugnt nu mellan loppen nämligen. Det känns som det var en evighet jag sist sprang men jag inser att det var två dygn sedan. Jonna skrev ett inlägg på det temat igår. Om att det är en konst att vila tillräckligt. För det är det. Inte så att jag går runt och har ångest när jag vilar och tror att jag helt plötsligt ska tappa springformen på några dagar. Men det är ju det där endorfinberoendet. Jag gillar inte beroenden. Så det är bra att öva på att vila. Typ så.

Att vila är dock inte bara av ondo i min själ. Att vila för onekligen med sig en del fördelar också. Som att hinna fixa och dona mycket mer hemma. Spana på tradera och drömma sig bort på hemnet. Ja, eller jo, det sista gör jag ju visserligen i vanliga fall också inser jag... Men slappa framför värdelös tv då. Och drömma om framtiden. Eller umgås mer än en timme per dag med den jag valt som mitt (mina?) barns pappa. Om vi lyckas tajma vilodagarna vill säga. Hehe.

torsdag 20 september 2012

Rolig start




Idag började jag inte jobbdagen med spring (ja det ingår ju aldrig i jobbet i och för sig) men väl med att hålla en pressfrukost om träning vid graviditet. Eller ja, nu var ju min del i det hela inte den största, men iallafall. Duktiga barnmorskan och utbildaren Maria Wigbrant föreläste och så pratade jag lite kortkort om utrustning. Många välbekanta bloggansikten bland besökarna var det, riktigt roligt!


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 19 september 2012

Progressivt och helt ok

Dags att testa lite lätt fart idag. Jag tog springvänliga vagnen och en liten omväg till föris för att få en knapp kilometer extra. Lämnade av toddler och gav mig iväg. Progressiv distans, det vill säga successiv fartstegring. Jag brukar köra lite olika varianter här, men idag  började jag jättejättelångsamt och ökade successivt upp så att sista biten, ca 2km, gick runt tröskelfart. Och det kändes faktiskt rätt bra. Med bra menar jag då bra med transportkroppsmått mätt. Det är skillnad faktiskt. Varvade ner sista kilometrarna och är nu redo för en ny jobbdag. Ikväll tänkte jag köra styrka i TRXen. Det finns risk för att jag fuskar och hoppar över styrkan ibland. Jo faktiskt... Inte alls bra, för jag behöver verkligen den för att hålla. Så jag skriver det här. Så att jag inte kan smita undan liksom...

tisdag 18 september 2012

Jackpremiär

Idag var det dags att sätta på en jacka över t-shirten när det sprangs till jobbet. Det betyder nog att det är höst på riktigt. Det blev visserligen lite varmt på slutet och hade jag sprungit snabbare än lufsjogg hade jag nog fått ta av mig den. men likväl; det är höst.


Jag lufsjoggade till Body Balancen igår och tryckte benen kändes ungefär som vanligt. Återhämtade vill säga. Dock var pulsen högre än normalt vilket jag tar som en varningssignal. Body Balancen gick oväntat bra med tanke på att jag körde halva den nya koreografin som jag inte hunnit öva på så mycket som jag velat. men det gick utan några större missöden och med en mycket bättre känsla än jag brukar ha första gången med nytt program. Andra halvan var den gamla trygga invanda och även den gick bra.

Uppföljning på pulsen idag då. Lufsjogg på ben som var trötta. Med ögonen på pulsklockan ofta kunde jag dock konstatera att pulsen var mer normal. Möjligtvis ett par slag högre fortfarande, men lägre än igår. Trots att benen var sega och farten nästan den samma. Bra, då behöver jag förhoppningsvis inte oroa mig. Men jag kommer ändå mest ta det lugnt fram till Lidingö. Ett par pass med lite fart i men i övrigt bara lätta pass. Även om jag inte kommer pressa mig i Lidingöskogen vill jag självklart ha optimala förutsättningar för en kul upplevelse.

söndag 16 september 2012

Stockholm halvmarathon 2012

Det sägs att Göteborgsvarvet är en tuff halvmarabana. Och att Stockholm halvmarathon är betydligt lättare. Nja, jag vet inte jag. För det första upplever jag inte varvetbanan så farlig, men det kan ju också bero på att jag har sprungit måånga rundor på de där gatorna. Visst, broarna suger lite kraft ur benen och början är ju tuff med sälsammsbacken redan efter någon dryg kilometer, men i övrigt tycker jag att det är rätt flackt. Dock trångt, men det är ju en annan historia.

Så det var ganska stora förväntningar på en snabb och lättsprungen bana jag hade målat upp. Så fel, så fel. Jag upplevde det faktiskt mycket backigare än i Göteborg. Kanske berodde det delvis på min usla (dags?)form, men platt var det definitivt inte, det kan nog fler hålla med mig om. Det började på direkten. Uppförslut redan meter efter start. Något lite nedför och sedan in i en obehaglig tunnel. Det var kvavt och fruktansvärt dammigt. Munnen blev snustorr och full av små partiklar av något slag. Äckligt. Till slut var jag dock ute men väl där väntade ju den segaste biten på marathonbanan - Vasagatan, Torsgatan och början av Odengatan. Pust, stön och mentalt segt. Redan här insåg jag att det skulle bli riktigt tufft. Lite nedför och sedan över till Kungsholmen. För att mötas av svagt motlut Flemminggatan upp. En skön nedförsbacke ner mot Kungsholmsstrand dock och en liten bit någorlunda flackt. Innan Stadshagen och upp, upp, upp. Och lite ned. Sedan plattaste (nästan) runt Riddarfjärden där jag också sprang som snabbast. Men sedan började ett nytt helvete. Tantolunden. Jag trodde fasen aldrig den där uppförsbakcen, som egentligen inte är särskilt brant, skulle ta slut. Jag fick lite ny energi när jag väl var uppe och plockade några placeringar. Lyckan blev dock kortvarig då den återstående biten upp mot Götgatspukeln var otroligt motig. Jag slet och slet och undrade hur det kunde kännas så fruktansvärt segt. Jag vågade inte kolla på klockan men kände att det gick för långsamt. Trösten var dock sista biten.

 


Jag visste att det skulle gå nedför från Slussen och därefter vara (i princip) flackt. Orkade växla upp förvånansvärt mycket och kom ifatt rygg efter rygg. När jag passerade 20km och den stora klockan visade 1:31-någonting visste jag att sub 1:35 var kört men att jag kanske, kanske kunde fixa ett nytt pers ändå. En liten tröst som fick mig att orka kriga sista biten på ben som var fulla av mjölksyra och med ett hjärta som slog så snabbt att jag trodde det skulle sprängas. Och flåset ska vi nog inte tala om... Fullständigt slut var jag de första sekundrarna efter målgång men mitt i all misär kunde jag ändå glädja mig åt ett nytt pb på 1:35:37. Varje sekund räknas...

Stort tack för pepp och stöd längs banan! De flesta hann jag uppfatta, men tydligen inte alla har jag fått veta i efterhand. Dessutom var det någon som hejade i närheten av Mariatorget, men jag hann aldrig uppfatta vem. Det där målet på sub 1:35 får vänta. Hur länge vet jag inte, men det kommer i vilket fall inte fixas den här säsongen.

lördag 15 september 2012

Topp tre i ligan värsta lopp

Ja, idag fick jag ingenting gratis. Jag slet från start till mål. Det var faktiskt inte roligt alls. Förutom några sekunder då jag såg folk jag kände som hejade.


Jag och Carro när vi hämtat oss lite.

På göteborgsvarvet i år sprang jag på ungefär samma tid som idag, men med en känsla så långt från dagens det går att komma. Det kändes lätt och som att jag hade mer att ge. Idag var det tungt och slitigt precis hela tiden och det är ett under att jag lyckades persa med 19 sekunder. Jag missade alltså målet på sub 1:35 men kom in på 1:35:37. Jag gjorde verkligen mitt allra bästa men det räckte inte till mer. Det är tråkigt att formen inte är vad den varit och jag är nu ännu mer säker på att lidingöloppet ska springas helt utan press. En längre text kommer förmodligen. Nu ska jag hem och krama de som betyder mycket mer än tider och mål. Tack för allt fint stöd och alla hejarop jag fått!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Då var det bara själva jobbet kvar




Sådär ja. Värmande sol lagom till en timme innan start. Dags att plocka fram viljan, någonstans där inne finns den.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite bättre




Efter att ha varit iväg och hämtat nummerlappen (Tack snälla för att jag fick hämta fast jag var på plats över en halvtimme för tidigt!) sovit en halvtimme, ätit lunch och flätat håret är suget efter att springa fort lite större.



Hoppas på ytterligare stegring när det närmar sig start. Och att träningsvärken jag har i höger (Ja, av någon anledning bara i höger...) framsida lår släpper när jag blir varm.

Gnälligt

Idag är det halvmaradags och jag är så fruktansvärt opepp. Jag har varit trött om bara den hela veckan och därpå sovit för lite inatt. Delvis mitt eget fel, delvis inte. Jag förstår inte att det ska vara så himla svårt att se till att lägga sig i tid? Visserligen är timmarna på kvällarna få som det är, men jag måste börja offra en timme snart. Även om jag sover nästan sju timmar varje natt så är det uppenbarligen inte riktigt tillräckligt. Menmen. Bara att bita ihop och köra. Förmodligen kommer det gå hur bra som helst när det väl gäller. Det brukar det ju. Men det är ändå tråkigt att känna att förutsättningarna inte är på topp. Fast helt ärligt, är de någonsin det? Är det inte något slags skydd mot en eventuell dålig prestation att känna så? Inte alltid såklart, men i väldigt många fall? Äh, nu dricker jag kaffe och peppar igång lite!



Ett icke-graciöst upphopp. Foto; Mary


torsdag 13 september 2012

Fullt upp med roliga saker

September är verkligen en intensiv månad. Iallafall detta år. Det är, förutom några lopp, många olika jobbrelaterade grejer som händer. Idag har jag exempelvis varit iväg och kört Amy training på en arbetsplats. De hade friskvårdsdag idag och hela tolv personer vågade sig på att testa något, för dem, nytt. Riktigt roligt var det! Jag har inte kört army på länge och upptäckte hur mycket jag saknar det. Dels att instruera men självklart också att själv delta. Nästan mer att delta själv eftersom det var flera år sedan jag sist hade möjlighet att göra det. Tyvärr finns inte tid till allt jag vill och detta är något jag prioriterat ned. Liksom cyklingsinstruerandet och styrketränandet på gym. Fast det sista saknar jag inte för jag har nästan allt jag behöver hemma.



Dagens kvällsfika har inget med inlägget att göra, men var så god att den fick vara med ändå. Yogite med smak av afrikanska kryddor och supergott färskt köpebröd.

Nåväl. Jag hade roliga två timmar trots att det inte blev mycket träning att tala om för min del. Det blir sällan det när jag instruerar, särskilt inte när det är 'nybörjare' som jag behöver korrigera mer än rutinerade deltagare. Teknik är viktigt för mig. Så inte mycket träningsvärk för mig att vänta. Däremot har jag redan träningsvärk efter diverse bålrotationer jag körde igår. Att något som känns så lätt vid utförandet kan kännas så mycket dagen efter... Deltagarna kommer förmodligen ha ont lite här och där imorgon dock. De kämpade på väldigt bra och jag hoppas de hade lika roligt som jag.


- Posted using BlogPress from my iPad

Ny krönika

Skärmdump från Arbetaren

Om du mot all förmodan inte har fått nog av mig och mina bokstäver kan du klicka in här och läsa min senaste krönika. Det är så himla roligt att skriva!

(Fast nu när jag ser texten i print tycker jag ju att jag borde ha tipsat om att träffa vänner under springrundan! Slå två flugor i en smäll liksom.)

onsdag 12 september 2012

I-landsproblem




Ibland känns det som att jag har miljoner idéer men varken tid eller ork att genomföra dem. Det var bara det jag ville säga. I-landsproblem.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 11 september 2012

Jaha, det var så här det kändes

Jag hade liksom glömt att ryggsäcken är extra tung vissa dagar. Att jag ibland behöver packa ner mer saker än andra dagar. Just idag var den sprängfylld och vägde minst hundra kilo. Kändes det som iallafall. Jag försökte väga den på skovågen (nja, egentligen är det väl en helt vanlig hushållsvåg) när jag äntligen kom fram till jobbet, men den var för tung. Vilket jag kanske borde ha listat ut. Nåväl. Några kilon var det iallafall förmodligen.

Det kan tyckas vara lite dålig tajming att behöva packa säcken tung just idag, men ibland sker missöden i arbetet. Jag tänkte inte riktigt. Jag kunde ju faktiskt ha lämnat den, idag väldigt tunga, matlådan hemma och lyxat med utelunch, men det blev ju lite mer utmanande så här.

Intervallpasset bestod idag av 8x500m med 1min ståvila mellan intervallerna. Tufft vilken dag som helst, idag nästan dödande. Flåsigt, syrigt och allmänt tungt. Inga supertider direkt, men med tanke på förutsättningarna får jag nog anse det var helt ok. Strax under 2 minuter för det mesta, någon gång alldeles för många sekunder över och någon gång ganska många sekunder under. Att jag längtade efter nedjoggen, vatten och att få sitta ner är en underdrift.

Resten av dagen var jag dödstrött. Nu ikväll så trött att jag nästan mår illa. Kanske beror det inte enbart på tuffa intervaller, men nog tror jag att de har ett litet finger med i spelet. Dock har jag varit väldigt trött det senaste. Kanske är det järnet som spökar igen, kanske bara allmän trötthet på grund av förändringar i livspusslet, vad vet jag. Det är dock skönt att denna vecka är riktigt lugn på träningsfronten. Bara en halvmara som ska springas snabbt på lördag, men det är ju en helt annan sak... Nä, men det ska bli väldigt kul faktiskt och jag hoppas jag piggar på mig lite tills dess.

Snart dags för ett intervallpass




Ja, om någon timme iallafall. Först ska frukosten kompletteras med en kopp kaffe och sedan ska alla saker man måste ha med sig samlas ihop. Och så ska vi ju till föris. Idag blir det nog den springvänliga vagnen, en liten omväg och några extra minuters uppjogg. I vanliga fall börjar jag först efter att jag lämnat av toddlern. Men intervaller är intervaller och jag är segstartad. I synnerhet på morgonen. Men nu, dags för kaffe.


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 9 september 2012

I sista sekunden

Idag äntligen fick jag till riktigt långt långpass. Prick 3 mil blev det. Verkligen prick, vilket känns extra bra på något vis. Men det var verkligen i sista sekunden. Kanske behövde jag lite press helt enkelt.

Hälsenan som ömmat lite i början av passen den senaste veckan kändes i princip inte av alls idag. Möjligtvis pyttelite i början av passet samt något efter att jag stannat vid rödljus och sådant den sista milen. Vaderna har dock dragit ihop sig en del nu ett par timmar efter passet och är i stort behov av massage. Så det får jag väl ägna mig åt en stund ikväll. För mer öm hälsena vill jag inte ha.

Men det är lite fascinerande ändå hur fort man vänjer sig av vid att springa långt. Inte så att jag blev supertrött, men lite segare än jag minns att det kändes i maj kändes det dock där efter 25km. Men hem kom jag och nöjd med mitt val av väg är jag också. Lite gammalt och en hel del nytt. Mest stad men även långa bitar längs fridfulla vatten. En bra mix helt enkelt. Dock utan backar av den typ som återfinns på Lidingö. Men jag ville känna att det kändes lite lätt idag. Inte pust och stön och slit precis hela tiden. Även om det varit kortare långpass så har jag ändå fått till en hel del i terräng liknande Lidingöbanan under sommaren. Dessutom är det inte det loppet som är huvudfokus i år utan det är Stockholm halvmarathon på lördag och Hässelbyloppet i mitten på oktober. Lidingö är på kul. Fast en och annan svordom kommer förmodligen tänkas ändå. Och jag kommer bli sur om jag missar medaljtid. I övrigt inga krav. Så det så.

lördag 8 september 2012

Nu är det höst




Det är jobblördag idag igen. Jag känner mig tillräckligt frisk för att springa och tänkte så göra. Först. Sedan kom jag på att jag måste få till ett långt långpass imorgon. Det är liksom sista chansen innan Lidingö. För sedan är det halvmara och för nära inpå. Därför säkerhetsvilar bag idag. Så att jag verkligen är bra och har ork i överflöd imorgon. Därför åker jag till jobbet i höstig outfit. Höstskor och höstkappa över strumpbyxor och kjol. Jag gillar att jobba i kjol på lördagar. Lite extra fint sådär helgen till ära liksom. Springskor gör sig bra ihop med en bomullskjol i stretch. Jobbtröjan kanske något sämre, men det får man ta.


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 6 september 2012

Att vara envis är inte alltid så bra

 
Inga övningar, bara poserande. Ytterst koncentrerat...
 
Imorse kände jag mig kry och fit for fight. Sömn gör underverk tänkte jag både en och två gånger. Sedan sprang jag. Dock lugnt och fint för att liksom testa. Det gick bra. Sömn är bra grejer. Sedan jobbade jag en halv dag. Och sprang hem. Försök till progressivt tempopass, men nja, det gick väl sådär ärligt talat. Visst, motvind och ryggsäck och bara fem timmar sedan senaste (om än lugna) pass, men ändå. Segt. Det passar ju utmärkt med vilodag imorgon då, precis som planerat, tänkte jag då. Sedan hämtade jag Sixten och njöt av att umgås med honom en hel eftermiddag och kväll. Därefter blev jag trött, så fasligt trött. Men jag hade ju bestämt att jag skulle styrketräna lite idag. Det som jag (än en gång) slarvat så mycket med. Sixten somnade, jag började. Lite motvilligt. Jag var trött. Jag blev svettig. Jag kände mig sämre. Skit. Dumma jag tänkte jag då. Det blir bra med vilodag imorgon. Har jag otur blir det fler en en dag. Ovärt.

onsdag 5 september 2012

Slut som artist

Först lunch med Carro och sedan hemjogg med sällskap! Det har aldrig hänt innan, så det kändes verkligen lyxigt att springa med Jonna och Sofie!



Det är inte på grund av dessa tre vänner (Som jag lärt känna genom bloggen!), men just nu är jag helt slut. Eventuell förkylning på g, men jag, hoppas på att den vänder om jag mutar med sänggående nu. Innan tjugotvå. Kors i taket eller vad man brukar säga.


- Posted using BlogPress from my iPad

Ordningen är återställd




Så himla proffsig bild...

Nu så. Äntligen springning till jobbet. Det blev fartlek på sega ben. Och med en tagg i hjärtat över ledsen toddler vid lämnandet på föris. Jag vet ju att det går över på mindre än en minut och att resten av dagen är hur rolig som helst. Men det gör ändå lite ont. Hoppas man vänjer sig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 4 september 2012

En riktigt bra dag

Jag har haft en bra dag idag. Enda minuset är att jag träffat Sixten alldeles för lite, men det är väl bara att vänja sig. Och på torsdag slutar jag tidigt och får umgås med honom hela eftermiddagen och kvällen. Jag kommer ju hem så sent när jag slutar min vanliga tid och då är han så trött och behöver sova ganska omgående. Tur att vi har ett apr timmar ihop på morgonen iallafall.

Dagen började iallafall med ett givande möte på morgonen/förmiddagen. Därefter en dag med algom mycket att göra i butiken. Plus ett besök av en tjej som jag känner från tiden då jag bodde i stallet. Alltid roligt med sådana saker. Lite senare fick jag dessutom finbesök av självaste Jonna som är i stan ett par dagar. Det bra är att vi faktiskt kommer ses en sväng imorgon också. Då ska vi springa. Roligt roligt. Det är så mycket roliga saker som händer i veckan. Springdejter, luncher och (jobb)möten om olika kommande grejer. Jag gillar sånt!

Civilklädd




Idag ska jag på ett möte och börjar lite tidigare än vanligt. Således inget transportspring idag heller nu när jag har en toddler att lämna på föris. Men ikväll så. Närmsta vägen hem, lugnt och fint. Tunga ben som alltid efter jobbet förmodar jag, men en längtan hem efter min familj. Tänk att jag har en egen sådan. Familj alltså. Det känns lite häftigt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 3 september 2012

Speedjobba, speedblogga, speedskor.

Ledig måndag idag. Fast jag har speedjobbat lite med en krönika nu medan Sixten sover middag. Tänka sig att en liten bloggstund (förhoppningsvis) hinns med också.

 

Jag är sliten i vaderna. Stackars, stackars vader. Och tyvärr lite öm i vänster hälsena, men det beror förmodligen (och förhoppningsvis) på just stela och slitna vader. Men att sluta slarva med tåhävningarna är kanske på sin plats. Jag vet inte riktigt varför vaderna fick jobba så mycket, för även om jag sprang ganska snabbt i lördags sprang jag väl ungefär som jag brukar när jag springer ganska snabbt. Kanske håller de älskade Hyperspeedskorna redan på att ta slut? Men i vilket fall. Smart som jag är (?) fattade jag ju att något långpass inte skulle funka igår. Det var jag lite för sliten för. Men envis och dum som jag är gav jag mig ändå ut på en lite längre lättdistans. 16,5km... OSMART. En kort återhämtningsjogg hade nog suttit bättre.

Jaja. Ibland vill man för mycket. Som straff får jag väl låta benen vila sig idag istället då. Och lyxa med Body Balance. Det kommer verkligen sitta fint en dag som denna. Visserligen får låren jobba en hel del i krigarlåten, men vaderna klarar sig lite bättre. Fast de nedåtgående hundarna kommer nog kännas... Håll en tumme för samma sköna flow som förra veckan!

söndag 2 september 2012

Tjejmilen 2012

Efter att ha träffat lite andra löp/träningsbloggerskor vid Plans monter och sedan fått lämna in min väska där (Tack Plan!) gav jag mig av på uppjogg. Inför millopp (och kortare) brukar jag vara lite nogrannare med uppvärmning, men ofta blir det ändå lite för hattigt och lite för lite. Men nu äntligen fick jag till en bra. Sprang runt gärdet och fick ihop 3km. Perfekt, det är ungefär där någonstans mitt minimum är. Jag är otroligt segstartad. Körde några stegringslopp och gick sedan till startfållan. MYCKET folk. Trängde mig fram och hittde Ann. Äntligen fick vi ses på riktigt! Såg också att Lisa joggade runt längst där framme, framför startfållan, och fick en liten pratstudn med henne. Sedan frågade jag en funktionär vilka som fick vara där framme. Hon svarade de 60 första, men det var ingen som kollade. Hm, tänkte jag som såg många med startnummer långt där över. Kan de, kan jag. Så jag gick dit. Bra, nu kunde jag hålla mig varm ända till start.

Det var riktigt trångt i startfållan trots att jag stod på andra raden. När startskottet small blev jag puttad i ryggen av någon bakom mig. Varför gör man så? Det är ju ändå från att man passerar startlinjen som tiden räknas. Jag var faktiskt nära att snubbla där innan jag ens kommit iväg. Men nu gick det som tur var bra.

Det var lite trångt och bökigt de första hundra metrarna men därefter kunde jag faktiskt springa som jag ville resten av loppet. Det har har aldrig hänt innan under det här loppet. I fortsättningen tänker jag alltså ställa mig längst fram. Jag måste också säga att jag verkligen är imponerad över hur många tjejer det faktiskt är som springer riktigt fort! Första kilometern gick en bit under 4-fart och jag var långt ifrån i täten om man säger så...

I början kändes det riktgit bra. Jag hade ett skönt flyt och kände att jag kunde ligga på i hög fart utan att det kändes så tufft som det borde. Första 2km gick väldigt snabbt. Men sträckan längs Djurgårdsbrunnskanalen är alltid lite segt och det var där någonstans jag började tappa lite fart. Grus som idag blev ännu mer segsprunget. Därefter kom lite småbackar och jag tappade rytmen lite. Någonstans vid 4km dog min kämparvilja lite. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes som att det var så mycket mer uppför än nedför och plant. Jag hade dock bra draghjälp av en tjej som sprang före mig ibland och efter mig ibland. Vi växeldrog lite kan man säga. Hon var grym i uppförsbackarna där jag är kass. Jag är dock grym nedför så där kunde jag gå om. Tydligen lyckades jag hålla henne bakom mig från någonstans före 8km till mål. Hon kom fram till mig efteråt och tackade för draghjälp och sa att hon läste min blogg. Haha, vilket sammanträffande. Kul att ses och tack för hjälpen!

Fram till 7km var det sedan en liten kamp. Kanske inte främst fysiskt, men desto mer mentalt. Tufft var det självklart och jag tror inte jag hade kunnat springa mycket snabbare. Men framförallt tappade jag liksom peppen. jag orkade inte pressa mig till att springa fortare. När jag passerade 5km på exakt 22min dog jag nästan lite. Det kändes som att jag sprang snabbare än så! Jag visste dock att en hel del nedför väntar efter 7km och det var tanken på det som höll mig uppe. Och vips (nästan) så var jag där. Nu kom självförtroendet tillbaks och jag ökade rejält. Sprang om tjej efter tjej och blev peppad av att det var lite mer folk som hejade längs banan. Nu var det bara den där sega backen kvar. Den blir verkligen längre och längre för varje år. Nä, klart den inte blir, men jag inbillar mig det. Dock tycker jag den blir planare för varje år så det tar väl ut varandra antar jag.
video

Mitt i backen lyckades jag få syn på Martin och Sixten och kom av mig lite i min satsning mot mål. Kunde inte låta bli att ropa hej till Sixten (Som inte såg mig, men han satt och klappade händerna åt alla som sprang!) och tappade någon sekund men vann massor av ny energi. Nu var det bara att mata på och ignorera känslan av illamående som tilltog allt mer. När backen väl är slut tror jag alltid att det bara är en liten bit kvar till mål. Jag tycker att jag vid det här laget borde lärt mig att det inte är så. Men tillslut så. Fick sakta ner i kurvan in mot upploppet för att inte springa in i en tjej framför mig och sedan koncentrera mig på att inte halka i leran. Stannade min klocka på exakt 43:30 som sedan skulle visa sig bli 43:29.

Jag är jättenöjd med tiden. Jag är nöjd med starten och avslutningen men mindre nöjd med mitten. Jag är förväntansfull och peppad inför kommande lopp. Det känns som att jag har något bra på gång. Jag ska bara hålla mig borta från baciller och annat dumt.

lördag 1 september 2012

Kort uppdate

Jag lyckades springa in på 43:29, det vill säga exakt 30sek från pers, och det är jag fasligt nöjd med. Jag hade en liten dipp mellan 4 och 7km där det kändes som att det var uppför mest hela tiden och inte kul alls att pressa sig. Men det vände och jag avslutade på topp!

En längre text kommer senare, när vildbattingen vi har här hemma har somnat. Just nu är han i klätterfasen och kräver passning typ varje sekund. Allt ska klättras på. Att han ramlar ner och slår sig verkar inte vara så viktigt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det här är jag




Det är kjolväder även om det regnar. Nu sticker jag och springer lite snabbt.



- Posted using BlogPress from my iPhone

En känsla av deja vu

Det har ösregnat konstant sedan någon gång under kvällen/natten till igår. Det ösregnar fortfarande. Det var blött när jag stressade till Östermalms IP på lunchen igår. Det kändes igen på något sätt... Det ösregnar fortfarande som sagt. Men jag kan ju det här. Och det är faktiskt  mycket varmare än 4 grader. Och det blåser inte halv storm. Än iallafall.

Jag kommer finnas i Plans tält en stund vid 12 om någon vill säga hej. Sedan ska jag värma upp ordentligt. Det brukar jag vara dålig på, men någon gång ska man väl skärpa till sig.