Så himla nöjd är jag! En längre rapport kommer så småningom, men det jag kan säga lite kort är att jag öppnade alldeles för hårt (helt galet), höll på att bryta på Djurgården, mest pga intensivt håll, men lyckades fortsätta och till och med piggna till mot slutet och ta mig i mål. Drygt 10min från personligt rekord, men det har ingen som helst betydelse. NÖJD!
lördag 31 maj 2014
3:34:42
Så himla nöjd är jag! En längre rapport kommer så småningom, men det jag kan säga lite kort är att jag öppnade alldeles för hårt (helt galet), höll på att bryta på Djurgården, mest pga intensivt håll, men lyckades fortsätta och till och med piggna till mot slutet och ta mig i mål. Drygt 10min från personligt rekord, men det har ingen som helst betydelse. NÖJD!
Etiketter:
Endorfiner,
Glädjeämnen,
Löpning,
Tävling,
Utmaningar
Nu är det dags
onsdag 28 maj 2014
Marathontankar
Igår körde jag det sista riktiga springpasset innan min första mara efter graviditet och förlossning. Nu kanske det låter som att jag sprungit mängder av maror, men faktum är att jag bara sprungit 3 stycken. Samtliga i Stockholm. 2009, 2010 och 2012. 2009 hade jag inget egentligt mål mer än att ta mig runt, men hoppades på en tid under 4 timmar och drömde om att springa under 3:34. Jag sprang på 3:37 trots att det var väldigt varmt (och jag avskyr att springa i värme.) 2010 kände jag mig i väldigt bra form, mitt hittills bästa, och hade som mål att springa på en tid under 3:30. Även detta år var det rätt varmt och jag missade mitt mål med 47 sekunder. Jag var även väldigt tidigt gravid, men det visst jag inget om och lika bra var väl det. 2011 blev det ingen mara eftersom Sixten bara var 3 månader. Men jag startade faktiskt ändå och sprang halva loppet som ett träningspass. 2012 var det mer än dags för att krossa de där 47 sekundrarna från 2010 och det gjorde jag med besked när jag, trots det vedervärdiga vädret, lyckades springa på 2:24. 2013, det vill säga förra året, var jag gravid i vecka 21 (tror jag) och nöjde mig med att stå vid sidan av.
Så, det var historien. I år har jag inte något mer mål än att ta mig runt. Jag hoppas dock på en tid under 4 timmar och drömmer om att springa under 3:45. Precis som under min första mara alltså. För det känns lite som att det är första gången igen. Visserligen har jag varit igång och löptränat (mer eller mindre) sedan Ester var 4 veckor och sedan årsskiftet har jag i stort sett tränat som vanligt. Inte riktigt lika mycket mängd i början av året som jag vanligtvis ligger på, men nu är jag mer eller mindre tillbaks på banan. Ester är snart 8 månader. Jag både vet och känner dock att det är för lite för att det ska vara (för mig) optimalt. Jag känner och vet att jag är på god väg men ännu har en bra bit kvar till där jag slutade. I höst är målet att sätta nya personbästa på samtliga distanser jag deltar på, men just nu är det som sagt en bit kvar.
Att springa Marathon gör ju, förr eller senare, ont för alla. För mig kommer det säkerligen göra mer ont än det gjort tidigare då jag inte har lika många mil i benen som tidigare år. Jag har heller inte sprungit så många långa långpass och jag har inte tränat lika mycket på att springa med tomma energilager. Det är dock helt ok med den där normala tröttheten. Att benen är stumma, att fötterna värker och att hela kroppen skriker att den vill stanna. Däremot oroar jag mig lite för min vänsterfot där jag har den där nervinklämningen. Det kommer göra ont och förmodligen kommer jag behöva stanna och "knäcka" rätt framfoten/tårna mer än en gång. Det ska inte vara farligt vad jag har förstått, men det är obehagligt och fruktansvärt irriterande. Mest irriterande är att det inte är något löprelaterat (i alla fall inte enbart). Det hade känts "bättre" (men ändå inte såklart) om jag dragit på mig någon överansträngning eller annat dumt, men att det är något som kan komma lika plötsligt även i vardagen, nästan oftare där faktiskt, och med allra största sannolikhet inte har något med löpningen att göra, är frustrerande. Men, men. Det är bara att bita ihop och göra så gott jag kan. Jag kommer definitivt inte kunna skylla det faktum att jag kommer att vara låångt ifrån personbästa på någon fot. Och det känns faktiskt riktigt bra.
Så, det var historien. I år har jag inte något mer mål än att ta mig runt. Jag hoppas dock på en tid under 4 timmar och drömmer om att springa under 3:45. Precis som under min första mara alltså. För det känns lite som att det är första gången igen. Visserligen har jag varit igång och löptränat (mer eller mindre) sedan Ester var 4 veckor och sedan årsskiftet har jag i stort sett tränat som vanligt. Inte riktigt lika mycket mängd i början av året som jag vanligtvis ligger på, men nu är jag mer eller mindre tillbaks på banan. Ester är snart 8 månader. Jag både vet och känner dock att det är för lite för att det ska vara (för mig) optimalt. Jag känner och vet att jag är på god väg men ännu har en bra bit kvar till där jag slutade. I höst är målet att sätta nya personbästa på samtliga distanser jag deltar på, men just nu är det som sagt en bit kvar.
Att springa Marathon gör ju, förr eller senare, ont för alla. För mig kommer det säkerligen göra mer ont än det gjort tidigare då jag inte har lika många mil i benen som tidigare år. Jag har heller inte sprungit så många långa långpass och jag har inte tränat lika mycket på att springa med tomma energilager. Det är dock helt ok med den där normala tröttheten. Att benen är stumma, att fötterna värker och att hela kroppen skriker att den vill stanna. Däremot oroar jag mig lite för min vänsterfot där jag har den där nervinklämningen. Det kommer göra ont och förmodligen kommer jag behöva stanna och "knäcka" rätt framfoten/tårna mer än en gång. Det ska inte vara farligt vad jag har förstått, men det är obehagligt och fruktansvärt irriterande. Mest irriterande är att det inte är något löprelaterat (i alla fall inte enbart). Det hade känts "bättre" (men ändå inte såklart) om jag dragit på mig någon överansträngning eller annat dumt, men att det är något som kan komma lika plötsligt även i vardagen, nästan oftare där faktiskt, och med allra största sannolikhet inte har något med löpningen att göra, är frustrerande. Men, men. Det är bara att bita ihop och göra så gott jag kan. Jag kommer definitivt inte kunna skylla det faktum att jag kommer att vara låångt ifrån personbästa på någon fot. Och det känns faktiskt riktigt bra.
Etiketter:
Funderingar,
Löpning,
Tävling,
Utmaningar
måndag 26 maj 2014
Kvällsjogg
Jag har vilat springbenen sedan torsdagens (misslyckade) lopp och endast tränat yoga och Body Balance. Styrkan har jag slarvat med och inte fått till ett enda pass med. Skämmigt. Igår kväll var det dock dags att kolla läget med de där springbenen.
En stillsam tur på 12km. Jag verkar inte ha någon förkylning i kroppen för pulsen var låg trots att jag tagit en dos astmamedicin som höjer pulsen. Dock känner jag av att det är mycket pollen i luften.
När jag vaknar om morgnarna är det med täppt näsa och lätt förkylningskänsla. Dock går det över så fort jag vaknat vilket jag tolkar som att det är just pollen och inte förkylning.
Denna vecka är det alltså marathonvecka med allt vad det innebär. Eftersom jag inte har någon direkt målsättning, mer än att ta mig runt, tar jag det dock inte på riktigt samma stora allvar som i vanliga fall. Men ungefär samma upplägg som jag brukar köra tänker jag ändå gå efter. Så idag blir det ett lättare hemkroppsstyrkepass plus en kort jogg. Men först en dag hemma för att vänta in en Ikealeverans med nya större utemöbler.
En stillsam tur på 12km. Jag verkar inte ha någon förkylning i kroppen för pulsen var låg trots att jag tagit en dos astmamedicin som höjer pulsen. Dock känner jag av att det är mycket pollen i luften.
När jag vaknar om morgnarna är det med täppt näsa och lätt förkylningskänsla. Dock går det över så fort jag vaknat vilket jag tolkar som att det är just pollen och inte förkylning.
Denna vecka är det alltså marathonvecka med allt vad det innebär. Eftersom jag inte har någon direkt målsättning, mer än att ta mig runt, tar jag det dock inte på riktigt samma stora allvar som i vanliga fall. Men ungefär samma upplägg som jag brukar köra tänker jag ändå gå efter. Så idag blir det ett lättare hemkroppsstyrkepass plus en kort jogg. Men först en dag hemma för att vänta in en Ikealeverans med nya större utemöbler.
fredag 23 maj 2014
Milspåret 2014
Vilken flopp! Vilket misslyckande. Vad jag minns har jag aldrig misslyckats så totalt på ett lopp tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Men vi kan ta det från början.
Varmt. Det var sjukt varmt när jag stod och väntade på en buss som skulle ta mig till starten. Tyvärr var jag inte ensam om att vilja ta denna buss och jag ångrade att jag inte tagit tunnelbanan till Gärdet istället och joggat bort till start som uppvärmning. När bussen väl kom kunde jag med nöd och näppe trycka mig in. Jag var väl typ den tredje sista som fick åka med. Och så färden sen. I teorin skulle den ta 10min men i verklighetens innerstadsrusning tog den över det dubbla. Jag försökte dricka vatten och andas lugnt men det var svårt. Dock var jag ute i rätt dog tid och var aldrig stressad över att inte hinna.
Väl framme lämnade jag in mina grejer och började värma upp. Stelt. Tungt. VARMT. Solen stekte och benen var som stockar. Tog kisspaus och tänkte att det ju nästan alltid känns dåligt innan start. Gjorde ett par fartökningar som inte gick särskilt fort men kändes desto tuffare. Gick in i startfållan. Och där började fler negativa tankar komma krypande. Varför står jag här? Alla ser så snabba ut? Varför anmälde jag mig inte till motionsklassen istället? Jag är törstig. Munnen är helt torr. Fötterna känns svullna. Försökte koppla bort allt och bara vara här och nu och fokusera, men det gick inget vidare.
Starten går och alla rusar iväg som vanligt. Jag tar det lite lugnt och blir omsprungen av väldigt många. Det går segt. Underlaget är löst grus och där kom första backen. Tungt. Nedför och det känns lite bättre. Kommer så småningom ut på asfalt men det hjälper inte mycket för då kommer massa backar. Och en sol som steker i ansiktet. Måste sänka tempot rejält. Har svårt att andas normalt. Tänker att jag skiter i det här nu och får se det som ett bra träningspass. Saktar in ytterligare och funderar nästan på att börja gå. Vid 3km har jag bestämt mig för att bryta vid 5km och varvning. Tänker att jag kan försöka dra på lite fram tills dess, men benen svarar inget vidare. Men så kommer jag över Djurgårdsbron och hör någon (en kollega visar det sig sedan) ropa mitt namn och får lite ny energi. Passerar 4km och kommer in i skuggan. Älskade skugga! Även om underlaget består av löst grus igen så är det skugga och jag orkar springa på i något högre fart. bestämmer mig för att inte bryta trots allt. Passerar 5km på runt 23:40 vilket får modet att rasa igen dock. Nog för att jag kände att det gick långsamt, men jag trodde inte att det gick SÅ himla långsamt. (Jag brukar inte kolla klockan så ofta under (korta) lopp eftersom jag upplever att jag blir stressad och att kroppen liksom låser sig.)
Jaja, jag fortsätter väl ändå. Den där första backen igen. Egentligen inget att tala om, men nu kändes den som ett berg. Plockade dock placeringar så tappade inte modet helt. Blev lite glad när jag insåg att andra varvet skulle gå längs vattnet och därmed inte vara lika backigt. Dock tyngre underlag. Plockade hela tiden placeringar så det var uppenbarligen fler än jag som var trötta. Jag tänkte att jag skulle försöka öka något efter 8km men det gick sådär. Tänkte om och bestämde mig för att en ökning vid 9km fick räcka. Låg jämnt med en kille och vi turades om att dra som i någon tyst överenskommelse. Sprang dock om honom, och en hel hög till, på slutet men någon vidare spurtfart var det inte tal om. Tillslut var jag i mål och ville lägga mig ner och dö av trötthet samtidigt som jag nästan började skratta för att det var så komiskt. Tänk att det kunde kännas så dödsjobbigt fast jag sprang långt mycket långsammare än vad jag är kapabel till. 46:50 är över 1min sämre än vad jag sprang Premiärmilen på i mars och jag vet ju att jag är i mycket bättre form nu än då. Just för att jag vet det kan jag faktiskt skratta åt eländet. Och en kan faktiskt inte lyckas jämnt.
Jag vet inte riktigt vad det var igår, men jag tror att värmen är den största faktorn. Jag har väldigt svårt att prestera i värme, särskilt när det gäller att springa snabbt. Långt kan gå bättre. Men jag kände också av allergin/astman och har eventuellt också något skit i kroppen. I morse vaknade jag med lätt halsont och huvudvärk, men den senare kan nog bero på vätskebrist. Vi får se hur det utvecklar sig det här. jag blir gärna förkyld idag om jag ska bli det. Inte nästa vecka, för då ligger maran i farozonen.
Innan start...
Varmt. Det var sjukt varmt när jag stod och väntade på en buss som skulle ta mig till starten. Tyvärr var jag inte ensam om att vilja ta denna buss och jag ångrade att jag inte tagit tunnelbanan till Gärdet istället och joggat bort till start som uppvärmning. När bussen väl kom kunde jag med nöd och näppe trycka mig in. Jag var väl typ den tredje sista som fick åka med. Och så färden sen. I teorin skulle den ta 10min men i verklighetens innerstadsrusning tog den över det dubbla. Jag försökte dricka vatten och andas lugnt men det var svårt. Dock var jag ute i rätt dog tid och var aldrig stressad över att inte hinna.
Väl framme lämnade jag in mina grejer och började värma upp. Stelt. Tungt. VARMT. Solen stekte och benen var som stockar. Tog kisspaus och tänkte att det ju nästan alltid känns dåligt innan start. Gjorde ett par fartökningar som inte gick särskilt fort men kändes desto tuffare. Gick in i startfållan. Och där började fler negativa tankar komma krypande. Varför står jag här? Alla ser så snabba ut? Varför anmälde jag mig inte till motionsklassen istället? Jag är törstig. Munnen är helt torr. Fötterna känns svullna. Försökte koppla bort allt och bara vara här och nu och fokusera, men det gick inget vidare.
Starten går och alla rusar iväg som vanligt. Jag tar det lite lugnt och blir omsprungen av väldigt många. Det går segt. Underlaget är löst grus och där kom första backen. Tungt. Nedför och det känns lite bättre. Kommer så småningom ut på asfalt men det hjälper inte mycket för då kommer massa backar. Och en sol som steker i ansiktet. Måste sänka tempot rejält. Har svårt att andas normalt. Tänker att jag skiter i det här nu och får se det som ett bra träningspass. Saktar in ytterligare och funderar nästan på att börja gå. Vid 3km har jag bestämt mig för att bryta vid 5km och varvning. Tänker att jag kan försöka dra på lite fram tills dess, men benen svarar inget vidare. Men så kommer jag över Djurgårdsbron och hör någon (en kollega visar det sig sedan) ropa mitt namn och får lite ny energi. Passerar 4km och kommer in i skuggan. Älskade skugga! Även om underlaget består av löst grus igen så är det skugga och jag orkar springa på i något högre fart. bestämmer mig för att inte bryta trots allt. Passerar 5km på runt 23:40 vilket får modet att rasa igen dock. Nog för att jag kände att det gick långsamt, men jag trodde inte att det gick SÅ himla långsamt. (Jag brukar inte kolla klockan så ofta under (korta) lopp eftersom jag upplever att jag blir stressad och att kroppen liksom låser sig.)
Jaja, jag fortsätter väl ändå. Den där första backen igen. Egentligen inget att tala om, men nu kändes den som ett berg. Plockade dock placeringar så tappade inte modet helt. Blev lite glad när jag insåg att andra varvet skulle gå längs vattnet och därmed inte vara lika backigt. Dock tyngre underlag. Plockade hela tiden placeringar så det var uppenbarligen fler än jag som var trötta. Jag tänkte att jag skulle försöka öka något efter 8km men det gick sådär. Tänkte om och bestämde mig för att en ökning vid 9km fick räcka. Låg jämnt med en kille och vi turades om att dra som i någon tyst överenskommelse. Sprang dock om honom, och en hel hög till, på slutet men någon vidare spurtfart var det inte tal om. Tillslut var jag i mål och ville lägga mig ner och dö av trötthet samtidigt som jag nästan började skratta för att det var så komiskt. Tänk att det kunde kännas så dödsjobbigt fast jag sprang långt mycket långsammare än vad jag är kapabel till. 46:50 är över 1min sämre än vad jag sprang Premiärmilen på i mars och jag vet ju att jag är i mycket bättre form nu än då. Just för att jag vet det kan jag faktiskt skratta åt eländet. Och en kan faktiskt inte lyckas jämnt.
Efter mål...
Jag vet inte riktigt vad det var igår, men jag tror att värmen är den största faktorn. Jag har väldigt svårt att prestera i värme, särskilt när det gäller att springa snabbt. Långt kan gå bättre. Men jag kände också av allergin/astman och har eventuellt också något skit i kroppen. I morse vaknade jag med lätt halsont och huvudvärk, men den senare kan nog bero på vätskebrist. Vi får se hur det utvecklar sig det här. jag blir gärna förkyld idag om jag ska bli det. Inte nästa vecka, för då ligger maran i farozonen.
torsdag 22 maj 2014
Lite sådär oklart
Ok. Läget är 2 förkylda barn men förhoppningsvis bara pollenkänningar hos mig. Värmesvullen, minus på sömnkontot och inte hungrig.
Men. Jag ser fram emot att få sätta nummerlapp på magen och springa snabbt en varm försommarkväll. Jag tänker åka, jag tänker starta och jag tänker göra mitt allra bästa. Vart det leder återstår att se. Det känns högst oklart.
Antingen kommer jag springa jättebra och göra säsongsbästa med råge. Eller så får jag bryta på grund av att kroppen trots allt var på väg att förkylna till. Antagligen blir resultatet någonstans däremellan. Nu ska jag iallafall försöka få i mig vätska och energi.
Men. Jag ser fram emot att få sätta nummerlapp på magen och springa snabbt en varm försommarkväll. Jag tänker åka, jag tänker starta och jag tänker göra mitt allra bästa. Vart det leder återstår att se. Det känns högst oklart.
Antingen kommer jag springa jättebra och göra säsongsbästa med råge. Eller så får jag bryta på grund av att kroppen trots allt var på väg att förkylna till. Antagligen blir resultatet någonstans däremellan. Nu ska jag iallafall försöka få i mig vätska och energi.
tisdag 20 maj 2014
Korta intervaller i sommarkläder
På torsdag ska jag som sagt springa lopp igen så jag tänkte att det skulle sitta fint med ett pass som (kanske) sätter lite fart på benen. 8x400m med lång vila mellan. Ej i maxfart, men heller inte något mesande.
Det var så det var sagt och det var så det blev. Men ärligt talat var känslan inget vidare. Liksom stelt och sprättigt. Oflyt. Men jag genomförde åtta jämna intervaller på helt ok tider. De första sju på 1:35 och 1:34. Den åttonde hamnade på 1:32 efter att jag dragit upp farten något.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den rådande formen. Ett tag kände jag mig verkligen på gång, men nu vet jag inte längre. Men kanske är jag bara otålig och ställer för höga krav på mig själv.
Det var så det var sagt och det var så det blev. Men ärligt talat var känslan inget vidare. Liksom stelt och sprättigt. Oflyt. Men jag genomförde åtta jämna intervaller på helt ok tider. De första sju på 1:35 och 1:34. Den åttonde hamnade på 1:32 efter att jag dragit upp farten något.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den rådande formen. Ett tag kände jag mig verkligen på gång, men nu vet jag inte längre. Men kanske är jag bara otålig och ställer för höga krav på mig själv.
måndag 19 maj 2014
Gårdagens träning
Gräva trädgård. Förvisso blev det en kort kvällsjogg på sega ben och trött kropp, men det som kändes då och känns nu, idag, var grävande. Vi har ett hus som är fint invändigt, men en trädgård som nästan inte får kallas trädgård. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi köpte eftersom vi båda är totalt ointresserade av trädgårdsgrejer. Dock tänker vi att det nog är lite kul att ha lite odlingar och sånt när vi väl är färdiga (kanske nästa sommar?). Men i övrigt har vi inte mycket intresse. Ironiskt nog är ungefär alla de närmsta grannarna ute och fixar i sina (fina) trädgårdar mest hela tiden. Men hur som helst. Det som är bra är att vi kan få vår trädgård precis som vi vill och vi har ingen brådska. Vi kommer bara fixa till halva i år. Resten sätter tid, kunskap och pengar stopp för just nu.
Fast åter till det där med grävandet. Vi har alltså börjat gräva upp alla konstiga plantor, buskar och grässorter som växt sig höga och vildvuxna och verkar planterade helt utan logik. Det är ett ganska stort jobb. Och tungt. men faktiskt inte riktigt så tråkigt som jag väntat mig. Men efter att ha stått där i solen och svettats och tagit i några timmar var jag, förutom solbränd (att jag aldrig lär mig...) helt slut. Och idag har jag träningsvärk lite här och var. Som i händerna, underarmarna och ryggen. Det var gårdagens träning det.
Fast åter till det där med grävandet. Vi har alltså börjat gräva upp alla konstiga plantor, buskar och grässorter som växt sig höga och vildvuxna och verkar planterade helt utan logik. Det är ett ganska stort jobb. Och tungt. men faktiskt inte riktigt så tråkigt som jag väntat mig. Men efter att ha stått där i solen och svettats och tagit i några timmar var jag, förutom solbränd (att jag aldrig lär mig...) helt slut. Och idag har jag träningsvärk lite här och var. Som i händerna, underarmarna och ryggen. Det var gårdagens träning det.
lördag 17 maj 2014
Varmt och slitigt
Idag var det dags för mitt sista långpass innan Stockholm Marathon. Även om loppet varken är något stort mål eller ett tillfälle då jag kommer springa på någon bra tid vill jag ändå förbereda mig så bra som möjligt. För målet för första delen av säsongen är det nog ändå. Tror jag. Efter idag vet jag inte...
Det blev vips och helt plötsligt varmt. Väldigt varmt. I alla fall för att springa. Särskilt när en är sådär väldigt värmekänslig som jag är. Svullnar upp direkt och orkar typ hälften så mycket som vanligt. Men jag gav mig i alla fall av med målet satt på 25km med en fartökning på 5km efter 10km. och så blev det (Nästan, men 24,7km får räknas som godkänt.).
Det var segt redan från start och trots att jag, faktiskt, nästan tyckte det var lite kyligt att springa i korta tights och t-shirt i början, blev det snart varmt. För varmt. Första 8km gick ändå helt ok och rätt lätt, men sedan kom en väldigt lång och brant backe som dödade benen lite och när 10km var klara och det var dags att öka var jag rätt glad över att det skulle gå nedför ett tag. Först nedför sedan platt och sedan uppför samt lite platt på slutet. När 15km var förbi och fartökningen därmed avslutad var jag trött. Jättetrött. Trots att det inte gått särskilt fort. Strax över 5 min/km borde inte kännas så tufft för mig. Jag kollade inte klockan under tiden, men det kändes definitivt som att jag sprang snabbare. Jag undrade lite hur jag skulle orka hela vägen hem, men fick i mig min medhavda energiliquid och lufsade vidare. Massor av uppför. Bara upp, upp, upp och jag började överväga att ta tunnelbanan hem.
Men jag ger mig ju inte i första taget så jag kämpade vidare. Blev hela tiden torr i munnen trots att jag drack mycket och benen var tröttare än de var när jag sprang 36km med träningsvärk för två veckor sedan. Tillslut kom jag dock hem. Men efteråt var jag mer sliten än efter loppet i lördags. Och mer sliten än efter det jättelånga långpasset. Trött och seg. Fast nu på kvällen känns det bättre. Jag hoppas dock på lägre temperatur när det är dags för maran.
Under eftermiddagen var vi iväg till Årsta och Greiderloppet. Martin för att försöka försvara sin vinst från förra året och jag, Sixten och Ester för att leka i lekpark och heja. Tyvärr blev det ingen vinst. Det var många fler deltagare och framförallt fler riktigt snabba löpare. Men femma eller sexa tror jag att han blev. Vi tyckte han var duktig ändå. På torsdag är det min tur att springa lopp. Jag fick ett infall och anmälde mig till Milspåret för några dagar sedan. Jag har aldrig sprungit det loppet men hört mycket bra om det. Eftersom det startar mitt i läggningen av barnen får jag nog åka själv, men det ska bli kul ändå. Jag ska försöka putsa till min tid från Premiärmilen. På det stora hela är formen mycket bättre än då. Men är det jättevarmt vet jag inte om det kommer gå så mycket snabbare.
Det blev vips och helt plötsligt varmt. Väldigt varmt. I alla fall för att springa. Särskilt när en är sådär väldigt värmekänslig som jag är. Svullnar upp direkt och orkar typ hälften så mycket som vanligt. Men jag gav mig i alla fall av med målet satt på 25km med en fartökning på 5km efter 10km. och så blev det (Nästan, men 24,7km får räknas som godkänt.).
Det var segt redan från start och trots att jag, faktiskt, nästan tyckte det var lite kyligt att springa i korta tights och t-shirt i början, blev det snart varmt. För varmt. Första 8km gick ändå helt ok och rätt lätt, men sedan kom en väldigt lång och brant backe som dödade benen lite och när 10km var klara och det var dags att öka var jag rätt glad över att det skulle gå nedför ett tag. Först nedför sedan platt och sedan uppför samt lite platt på slutet. När 15km var förbi och fartökningen därmed avslutad var jag trött. Jättetrött. Trots att det inte gått särskilt fort. Strax över 5 min/km borde inte kännas så tufft för mig. Jag kollade inte klockan under tiden, men det kändes definitivt som att jag sprang snabbare. Jag undrade lite hur jag skulle orka hela vägen hem, men fick i mig min medhavda energiliquid och lufsade vidare. Massor av uppför. Bara upp, upp, upp och jag började överväga att ta tunnelbanan hem.
Men jag ger mig ju inte i första taget så jag kämpade vidare. Blev hela tiden torr i munnen trots att jag drack mycket och benen var tröttare än de var när jag sprang 36km med träningsvärk för två veckor sedan. Tillslut kom jag dock hem. Men efteråt var jag mer sliten än efter loppet i lördags. Och mer sliten än efter det jättelånga långpasset. Trött och seg. Fast nu på kvällen känns det bättre. Jag hoppas dock på lägre temperatur när det är dags för maran.
Under eftermiddagen var vi iväg till Årsta och Greiderloppet. Martin för att försöka försvara sin vinst från förra året och jag, Sixten och Ester för att leka i lekpark och heja. Tyvärr blev det ingen vinst. Det var många fler deltagare och framförallt fler riktigt snabba löpare. Men femma eller sexa tror jag att han blev. Vi tyckte han var duktig ändå. På torsdag är det min tur att springa lopp. Jag fick ett infall och anmälde mig till Milspåret för några dagar sedan. Jag har aldrig sprungit det loppet men hört mycket bra om det. Eftersom det startar mitt i läggningen av barnen får jag nog åka själv, men det ska bli kul ändå. Jag ska försöka putsa till min tid från Premiärmilen. På det stora hela är formen mycket bättre än då. Men är det jättevarmt vet jag inte om det kommer gå så mycket snabbare.
Etiketter:
Depp,
Funderingar,
Löpning,
Mål,
Sommar,
Utmaningar
onsdag 14 maj 2014
Banlöpning
Riktigt roligt är det. banlöpning alltså. Två dagar i rad har jag ägnat mig åt det nu och det har definitivt givit mig mersmak.
Igår körde jag ett kortare teknikpass. Först värmde jag upp längs sjön i kvällssolen och hade nog hellre stannat kvar där. men jag hade bestämt mig för att köra teknik på banan så jag gav mig lite halvmotvilligt av ditåt ändå. Banan ligger visserligen bara några hundra meter från vattnet så lite av känslan fanns ändå kvar. Väl där började jag med 10 minuter löpskolning. Tyvärr prioriterar jag detta alldeles för sällan, vilket jag också tycker märks när jag väl kör det. Jag behöver bättre mig på den fronten. Men det gick ändå ok.
När jag var klar körde jag 5 varv och således 2km i lite högre fart där jag fokuserade på tekniken till hundra procent. En bra känsla hade jag och hade jag inte haft en tid att passa lite halvt hade jag nog fortsatt ytterligare 1km. men istället joggade jag hem och körde en stunds yoga.
Idag var det dags för snabbdistans. Mitt värsta. Men jag tänkte att jag skulle bli av med de där hjärnspökena en gång för alla så jag har sänkt kraven rejält. Dessutom sprang jag alltså på bana (Inspirerad av Lisa som gjorde det för några veckor sedan.) ikväll vilket jag tycker är inspirerande. Jag känner mig snabb och nästan lite proffsig och dessutom är det platt. Inga backar som stör min rytm. För rytm är just det jag fokuserar på när det gäller snabbdistans nu. Att springa i jämn fart hela vägen, med tekniken i fokus och farten vid sidan om. Dessutom valde jag idag att inte trycka på för fullt utan att stanna kvar en bra bit under mjölksyratröskeln. Målet var en tuff fart men att det skulle finnas flera växlar kvar. En bit över (alltså långsammare än) nuvarande tävlingsfart på milen ungefär. Och det tror jag att jag lyckades med ganska bra. 22:28 stannade jag klockan på efter 12,5 varv och 5km.
Jag trodde att det skulle vara tråkigt att springa så långt på bana, men det var faktiskt helt ok. Jag räknade nedåt och vips var det bara ett varv kvar. Nästa gång får det bli 6km och en vacker dag kanske jag tar mig an 10km. 25 varv. Vi får se.
Igår körde jag ett kortare teknikpass. Först värmde jag upp längs sjön i kvällssolen och hade nog hellre stannat kvar där. men jag hade bestämt mig för att köra teknik på banan så jag gav mig lite halvmotvilligt av ditåt ändå. Banan ligger visserligen bara några hundra meter från vattnet så lite av känslan fanns ändå kvar. Väl där började jag med 10 minuter löpskolning. Tyvärr prioriterar jag detta alldeles för sällan, vilket jag också tycker märks när jag väl kör det. Jag behöver bättre mig på den fronten. Men det gick ändå ok.
När jag var klar körde jag 5 varv och således 2km i lite högre fart där jag fokuserade på tekniken till hundra procent. En bra känsla hade jag och hade jag inte haft en tid att passa lite halvt hade jag nog fortsatt ytterligare 1km. men istället joggade jag hem och körde en stunds yoga.
Idag var det dags för snabbdistans. Mitt värsta. Men jag tänkte att jag skulle bli av med de där hjärnspökena en gång för alla så jag har sänkt kraven rejält. Dessutom sprang jag alltså på bana (Inspirerad av Lisa som gjorde det för några veckor sedan.) ikväll vilket jag tycker är inspirerande. Jag känner mig snabb och nästan lite proffsig och dessutom är det platt. Inga backar som stör min rytm. För rytm är just det jag fokuserar på när det gäller snabbdistans nu. Att springa i jämn fart hela vägen, med tekniken i fokus och farten vid sidan om. Dessutom valde jag idag att inte trycka på för fullt utan att stanna kvar en bra bit under mjölksyratröskeln. Målet var en tuff fart men att det skulle finnas flera växlar kvar. En bit över (alltså långsammare än) nuvarande tävlingsfart på milen ungefär. Och det tror jag att jag lyckades med ganska bra. 22:28 stannade jag klockan på efter 12,5 varv och 5km.
Jag trodde att det skulle vara tråkigt att springa så långt på bana, men det var faktiskt helt ok. Jag räknade nedåt och vips var det bara ett varv kvar. Nästa gång får det bli 6km och en vacker dag kanske jag tar mig an 10km. 25 varv. Vi får se.
Etiketter:
Glädjeämnen,
Inspiration,
Löpning,
Tips
måndag 12 maj 2014
Kungsholmen runt 21,1km
Det är ju lätt att säga i efterhand att en eventuellt eller helt säkert hade mer i kroppen, mer att ge, men sanningen är ju att det faktiskt var rätt segt sista fem kilometrarna och att det inte blev någon vidare spurt att tala om heller. Men grejen är att jag tror att väldigt mycket av det satt i huvudet. Jag var liksom inte sugen på att bli sådär äckligt trött och sliten som jag var under och efter Stockholm halvmarathon 2012. Då hade jag visserligen en väldigt dålig dag (tror jag) och sprang ju i en rätt mycket högre fart (Men var också i mitt livs form, dock på nedgång. rätt sliten efter en förhållandevis tuff säsong.), men det var ändå en helt annan grej. "Max" från start och ända in i mål. Nu var det mer såhär:
Rätt skralt med sömn dagarna innan. Eller ok, jag ska inte överdriva, så himla kasst har jag inte sovit, men jag är som sagt känslig och att både få för få timmar (måste lägga mig tidigare!!) totalt samt behöva vakna minst en gång per natt/tidig morgon påverkar mig mycket. Jag har också slarvat något otroligt med ätandet det senaste. "Glömt" mellanmål, ätit för små portioner (för att jag inte haft ro och "hunnit" ta mer typ. Bäbis behov kommer först och allt det där...) och hade det inte varit för att det slinker ner rätt mycket fika, godis, chips och liknande hade jag legat på ett rejält energiunderskott. Inte så bra för någon, men särskilt inte för en som ska prestera. Dessutom var jag mentalt ungefär noll laddad. Inte ens det minsta nervös. Dock såg jag väldigt mycket fram mot loppet och tyckte det skulle bli riktigt kul.
Efter att ha lämnat över barn till våra underbara barnvakter som ställde upp trots ösregn och egen bäbis, blev det en kort uppjogg. Martin för sig själv och jag tillsammans med Carro. När starten sedan gick tog jag det medvetet lugnt och det kändes som att typ alla sprang om mig. Det gjorde de förmodligen inte, men jag måste medge att det kändes lite stressande. Jag hittade ett bra flyt rätt omgående och matade på i ungefär samma fart ända fram tills att mitt ena skosnöre gick upp någonstans runt 4-5km. Flashback till Stockholm Marathon 2012!! Med den lilla skillnaden att jag då fick nästan panik men nu tog det hela med ro. Dock inte utan att skynda mig så mycket jag kunde. Tippar på att jag förlorade ca 30 sekunder. Efter att jag börjat springa igen ökade jag tempot lite. Det kändes bra. Fortfarande bekvämt (lite för bekvämt tror jag) och det var hela tiden roligt att springa. Sprang om många men såg inte till många tjejer. Det gick riktigt lätt ända fram till det lite småkuperade avsnittet mellan 7 och 9km. Lite segare där men ända fullt hanterbart. Vid varvning kände jag mig pigg och det kändes bra att veta att det vara flera kilometer flack löpning som väntade.
Någonstans runt 15km började det ta emot lite och istället för att ignorera det och fortsätta i samma tempo fegade jag och sänkte istället tempot lite. Bestämde mig för att jag skulle öka igen vid 19km och sedan köra för fullt sista 2. Exakt så gjorde jag också. Det kändes lite trött. Inte trött som i trötta ben utan trött som i energibrist. Men kanske satt tröttheten främst i huvudet. Att behöva springa ett helt varv runt Rålambshovsparken istället för att springa raka vägen in i mål är sådant som mitt huvud ogillar. Det var ju bara att bita ihop dock och fortsätta ända in i mål. När jag såg att klockan i mål visade under 1:42 spurtade jag de sista hundra metrarna, osäker på hur många sekunder jag hade tillgodo på den tiden. Väl i mål var jag förstås flåsig och glad över att vara klar, men jag var inte på långa vägar så trött som jag brukar vara. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag fått medalj och bulle och druckit lite vatten och sportdryck och av någon anledning struntat i ölen (som ju såg mycket inbjudande ut!) och stannat till för att prata lite med Carros man och barn samt gått vidare för att hitta mitt eget gäng slog det mig. Så här pigg brukar jag inte vara. Det var absolut inte lätt på något sätt, men det borde finnas mer. Fast det där är ju också en fråga om bekvämlighet. Vill jag njuta av loppet eller vill jag slita? Igår ville jag tydligen njuta.
Fast jag tror att mycket satt i huvudet som sagt. Jag hade inga krav eller förväntningar på mig själv, vilket brukar vara en bra grej för mig som lätt stressar upp mig, men jag hade heller ingen vidare koll på vad jag borde kunna prestera. Jag kände mig ringrostig och osäker på hur fort jag skulle klara att springa. Och jag vågade inte riktigt testa. Men nu vet jag och jag är faktiskt nöjd med min tid. Jag ska inte skylla på massa saker och komma med bortförklaringar. Vem vet, hade jag vågat testa att springa fortare hade jag kanske gått in i väggen och sprungit ännu långsammare. Eller sprungit någon eller några minuter snabbare. Det får vi aldrig veta. Men om det blir någon mer halvmara i år, vilket jag hoppas, ska jag testa att verkligen ösa på direkt från start. Jag ska vara helt slut när jag kommer i mål.
Rätt skralt med sömn dagarna innan. Eller ok, jag ska inte överdriva, så himla kasst har jag inte sovit, men jag är som sagt känslig och att både få för få timmar (måste lägga mig tidigare!!) totalt samt behöva vakna minst en gång per natt/tidig morgon påverkar mig mycket. Jag har också slarvat något otroligt med ätandet det senaste. "Glömt" mellanmål, ätit för små portioner (för att jag inte haft ro och "hunnit" ta mer typ. Bäbis behov kommer först och allt det där...) och hade det inte varit för att det slinker ner rätt mycket fika, godis, chips och liknande hade jag legat på ett rejält energiunderskott. Inte så bra för någon, men särskilt inte för en som ska prestera. Dessutom var jag mentalt ungefär noll laddad. Inte ens det minsta nervös. Dock såg jag väldigt mycket fram mot loppet och tyckte det skulle bli riktigt kul.
Efter att ha lämnat över barn till våra underbara barnvakter som ställde upp trots ösregn och egen bäbis, blev det en kort uppjogg. Martin för sig själv och jag tillsammans med Carro. När starten sedan gick tog jag det medvetet lugnt och det kändes som att typ alla sprang om mig. Det gjorde de förmodligen inte, men jag måste medge att det kändes lite stressande. Jag hittade ett bra flyt rätt omgående och matade på i ungefär samma fart ända fram tills att mitt ena skosnöre gick upp någonstans runt 4-5km. Flashback till Stockholm Marathon 2012!! Med den lilla skillnaden att jag då fick nästan panik men nu tog det hela med ro. Dock inte utan att skynda mig så mycket jag kunde. Tippar på att jag förlorade ca 30 sekunder. Efter att jag börjat springa igen ökade jag tempot lite. Det kändes bra. Fortfarande bekvämt (lite för bekvämt tror jag) och det var hela tiden roligt att springa. Sprang om många men såg inte till många tjejer. Det gick riktigt lätt ända fram till det lite småkuperade avsnittet mellan 7 och 9km. Lite segare där men ända fullt hanterbart. Vid varvning kände jag mig pigg och det kändes bra att veta att det vara flera kilometer flack löpning som väntade.
Någonstans runt 15km började det ta emot lite och istället för att ignorera det och fortsätta i samma tempo fegade jag och sänkte istället tempot lite. Bestämde mig för att jag skulle öka igen vid 19km och sedan köra för fullt sista 2. Exakt så gjorde jag också. Det kändes lite trött. Inte trött som i trötta ben utan trött som i energibrist. Men kanske satt tröttheten främst i huvudet. Att behöva springa ett helt varv runt Rålambshovsparken istället för att springa raka vägen in i mål är sådant som mitt huvud ogillar. Det var ju bara att bita ihop dock och fortsätta ända in i mål. När jag såg att klockan i mål visade under 1:42 spurtade jag de sista hundra metrarna, osäker på hur många sekunder jag hade tillgodo på den tiden. Väl i mål var jag förstås flåsig och glad över att vara klar, men jag var inte på långa vägar så trött som jag brukar vara. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag fått medalj och bulle och druckit lite vatten och sportdryck och av någon anledning struntat i ölen (som ju såg mycket inbjudande ut!) och stannat till för att prata lite med Carros man och barn samt gått vidare för att hitta mitt eget gäng slog det mig. Så här pigg brukar jag inte vara. Det var absolut inte lätt på något sätt, men det borde finnas mer. Fast det där är ju också en fråga om bekvämlighet. Vill jag njuta av loppet eller vill jag slita? Igår ville jag tydligen njuta.
Fast jag tror att mycket satt i huvudet som sagt. Jag hade inga krav eller förväntningar på mig själv, vilket brukar vara en bra grej för mig som lätt stressar upp mig, men jag hade heller ingen vidare koll på vad jag borde kunna prestera. Jag kände mig ringrostig och osäker på hur fort jag skulle klara att springa. Och jag vågade inte riktigt testa. Men nu vet jag och jag är faktiskt nöjd med min tid. Jag ska inte skylla på massa saker och komma med bortförklaringar. Vem vet, hade jag vågat testa att springa fortare hade jag kanske gått in i väggen och sprungit ännu långsammare. Eller sprungit någon eller några minuter snabbare. Det får vi aldrig veta. Men om det blir någon mer halvmara i år, vilket jag hoppas, ska jag testa att verkligen ösa på direkt från start. Jag ska vara helt slut när jag kommer i mål.
lördag 10 maj 2014
1:41:37
Jag hinner bara med en kort uppdatering just nu, men 1:41:37 blev dagens halvmaratid. En rätt väntad tid ändå. Jag trodde att jag skulle springa på mellan 1:40 och 1:45 och det gjorde jag. Det var roligt att springa trots regn och rätt kallt, men jag tror också att det finns lite mer i den här springkroppen just nu. Bättre ska och kommer jag ju bli (om jag får hålla mig frisk och skadefri) men jag känslan idag var att det eventuellt kunde ha gått ännu lite snabbare. Men nu har jag ett utgångsläge att jaga vidare från. Det är många minuter ner till mitt personliga rekord och helst ska jag ju förbi. Redan i år. Men mer om loppet kommer imorgon eller kanske inte förän på måndag. Nu ska jag umgås med våra vänner som är på besök. Trevlig lördag!
torsdag 8 maj 2014
Intervaller och funderingar
Intervallerna igår gick bra. Bättre än väntat faktiskt. Jag hade förväntat mig att springa betydligt långsammare på den bestämda intensiteten så jag är mycket nöjd. Jag sprang 7 stycken 400m intervaller där de första 6 gick i en snabb men behaglig fart där mjölksyran var långt borta. Faktiskt kändes det som att jag sprang rätt sakta. Ändå gick de på 1:39, 1:39, 1:38, 1:38, 1:37 och 1:36. På den sista ökade jag rätt rejält men utan att på något sätt maxa. Det fanns minst en växel kvar, troligtvis två. Ändå gick den på 1:30! Sist jag sprang fyrahundringar, på påskafton, låg samtliga sex intervaller på runt 1:30 men då blev jag betydligt tröttare. Jag tar detta som ett bra tecken på att jag verkligen är på gång nu.
Idag är jag inte särskilt aktiv dock. Förutom obligatoriska grejer har jag inte fått något vettigt alls gjort. Jag har däremot sovit i två timmar. Det är i och för sig rätt vettigt på sitt sätt det med, men du fattar. Oproduktiv är vad jag känner mig. Och det gör mig lite stressad. Visst försöker jag njuta av min ledighet och emellanåt ha dagar som denna, men jag vill också passa på att göra saker som jag vet blir svårare att hinna med när jag börjar jobba igen i augusti. Det är verkligen en balansgång det där.
Idag är jag inte särskilt aktiv dock. Förutom obligatoriska grejer har jag inte fått något vettigt alls gjort. Jag har däremot sovit i två timmar. Det är i och för sig rätt vettigt på sitt sätt det med, men du fattar. Oproduktiv är vad jag känner mig. Och det gör mig lite stressad. Visst försöker jag njuta av min ledighet och emellanåt ha dagar som denna, men jag vill också passa på att göra saker som jag vet blir svårare att hinna med när jag börjar jobba igen i augusti. Det är verkligen en balansgång det där.
Etiketter:
Funderingar,
Glädjeämnen,
Jobb,
Livet,
Löpning
onsdag 7 maj 2014
Tar det lite lugnt
På springfronten händer det inte mycket just nu. Eller jo, senare idag händer det lite, men sedan i söndags har det annars varit stiltje. Fyra kilometer återhämtningsjogg i måndags kväll bara, men det räknas knappt. Och en del yoga men det är ju inte löpning.
Den korta lufsjoggen i måndags var en stel historia. Det roliga är dock att det egentligen inte var värre än de 2-3 första kilometrarna i söndags. Och ingen ny stelhet eller träningsvärk hade tillkommit efter mastodontpasset. Jag tycker det känns väldigt lustigt. Här kör jag ett rätt lätt styrkepass med övningar som jag gör ofta och som inte brukar generera någon särskild träningsvärk. Så får jag värsta möjliga sortens träningsvärk! Men så springer jag över 3,5 mil och känner inget särskilt. Kroppen slutar aldrig att förvåna.
I eftermiddag har jag och Ester bokat in en springdate med Lisa. Tanken är banintervaller om bäbisarna inte misstycker till stillastående vagnar (Vi kommer turas om att vakta/springa.). För min del kommer det dock inte handla om några maxintervaller utan målet är att försöka hitta en fart där det känns lite halvtufft men där jag har full kontroll och mer flyter med, en bit under tröskeln. Detta dels med tanke på föregående helg och dels med tanke på kommande helg med tävling. Det ska bli riktigt roligt och om bara regnet och den värsta blåsten håller sig borta kommer det nog kännas riktigt bra, det känner jag i hela kroppen. Dagens pass alltså. Hur halvmaran kommer kännas återstår att se, men det blir nog bra det med. Det ska bli mycket spännande att se hur jag kan tänkas ligga till formmässigt. Det känns högts oklart faktiskt.
Den korta lufsjoggen i måndags var en stel historia. Det roliga är dock att det egentligen inte var värre än de 2-3 första kilometrarna i söndags. Och ingen ny stelhet eller träningsvärk hade tillkommit efter mastodontpasset. Jag tycker det känns väldigt lustigt. Här kör jag ett rätt lätt styrkepass med övningar som jag gör ofta och som inte brukar generera någon särskild träningsvärk. Så får jag värsta möjliga sortens träningsvärk! Men så springer jag över 3,5 mil och känner inget särskilt. Kroppen slutar aldrig att förvåna.
I eftermiddag har jag och Ester bokat in en springdate med Lisa. Tanken är banintervaller om bäbisarna inte misstycker till stillastående vagnar (Vi kommer turas om att vakta/springa.). För min del kommer det dock inte handla om några maxintervaller utan målet är att försöka hitta en fart där det känns lite halvtufft men där jag har full kontroll och mer flyter med, en bit under tröskeln. Detta dels med tanke på föregående helg och dels med tanke på kommande helg med tävling. Det ska bli riktigt roligt och om bara regnet och den värsta blåsten håller sig borta kommer det nog kännas riktigt bra, det känner jag i hela kroppen. Dagens pass alltså. Hur halvmaran kommer kännas återstår att se, men det blir nog bra det med. Det ska bli mycket spännande att se hur jag kan tänkas ligga till formmässigt. Det känns högts oklart faktiskt.
söndag 4 maj 2014
Trettiosex kilometer långpass
Det har ju varit lite si och så med långpassen den här våren. Jag vet ju dock att om jag ska ta mig runt Stockholm Marathon på ett så "behagligt" sätt som möjligt behöver jag få till ett par tre stycken längre långpass åtminstone. även om jag (med allra största sannolikhet) kommer vara långt ifrån mitt personliga rekord på 3h24min så vill jag vara så väl förberedd som möjligt. Hittills har jag inte fått till ett enda pass över 3 mil. Eller jo, ett på exakt 3 mil men inga längre än så. jag brukar visserligen inte springa så fasligt många så långa pass, men något mer på runt 30km, ett på runt 32km och ett på 36km.
Den som följer mig på Instagram (@lopningolivet) har redan sett alla dessa bilder, men jag vill ha dem här ändå!
Eftersom det är så få veckor kvar insåg jag att jag behövde springa mitt allra längsta pass denna helg. Så det var bara att förbereda sig på att viga en halv dag åt detta. Martin sprang sitt sista långa igår och idag var det min tur.
Jag tror mycket sitter i huvudet för mig. Ibland kan det känns sjukt långt med 25km men vet jag att jag "måste" springa 35-36km så känns 25km som ingenting. Knappt 30 heller. 35-36 känns dock långt. Riktigt långt. Men det var bara att packa vätskesäcken full med vatten, lite energi och diverse andra braatthagrejer som sl-kort, bankkort, mobil mm och ge sig av.
Träningsvärken i framsida lår sitter fortfarande i och kändes av rejält i början av passet, framförallt på vänsterbenet där den hela tiden varit störst. jag nästan haltade den första kilometern... Men sedan mjukades det successivt upp och efter ett tag kändes det bara av i nedförsbackar.
I början av passet sprang jag på för mig okända vägar vilket jag tycker gör att det känns längre än vad det är. De första 14 kilometrarna var således rätt sega. Dessutom blåste det iskall motvind till och från och ett tag när solen var borta frös jag rejält. Det blev dock bättre sedan.
Även om det kändes som att kilometrarna tickade långsamt i början så kändes löpningen desto lättare. Jag var riktigt pigg ju! Min tanke var att springa så långsamt som krävdes för att passet skulle bli riktigt skönt och behagligt, men den fart jag tänkt mig, runt 6 min/km, var tydligen inget för mig idag. Istället låg jag stadigt runt 5:30-5:40 min/km. Några enstaka kilometrar gick långsammare än så och flera snabbare. HELA vägen. Vad hände liksom?
När jag passerat 2 mil började det ta emot lite i benen men det kändes ändå fullt hanterbart. Efter 26km kom Lisa springande och vi stannade och bytte några ord. Det gav lite nya energi och sista milen kändes väldigt oväntat riktigt bra! Vips var jag hemma och kunde stoppa klockan på prick 36km utan diverse extrasvängar runt kvarteret ;)
Vilken bra boost detta gav! Det enda minuset är den där nervinklämningen i vänster framfot som gjorde sig påmind även idag. Jag fick, förutom en kisspaus och några fotopauser, stanna för att ta av skon och trycka lite på foten för att det skulle ge med sig ett antal gånger. Grejen är att det oftast inte blir alldeles outhärdligt (samt inte ska vara skadligt eller farligt på något sätt vad jag förstått), det är bara väldigt irriterande. Jag har ingen vidare lust att stanna i tid och otid under maran så jag hoppas detta "skov" snart är över. Min alldeles egna samt högst ovetenskapliga teori är att jag känner av detta mycket mer nu (och har gjort sedan slutet av graviditeten) på grund av att jag ammar. Jag har känt av det någon gång till och från även innan, men jag tror att relaxinet påverkar tåleder och annat och att det är därför det kommer så ofta just nu. Jag har testat olika typer av sulor med pelott men tycker att det blir sämre då. Vi får se hur det blir efter att jag slutat amma (inom ett par månader skulle jag tro). Fortsätter det får jag kanske söka behandling för det.
Men summan av det hela är i alla fall att det var ett väldigt bra pass som gav självförtroende inför framtiden! Jag kändes mig aldrig riktigt sliten och det känns som att jag kunde ha fortsatt ett tag till. Härliga känsla!
Den som följer mig på Instagram (@lopningolivet) har redan sett alla dessa bilder, men jag vill ha dem här ändå!
Eftersom det är så få veckor kvar insåg jag att jag behövde springa mitt allra längsta pass denna helg. Så det var bara att förbereda sig på att viga en halv dag åt detta. Martin sprang sitt sista långa igår och idag var det min tur.
Jag tror mycket sitter i huvudet för mig. Ibland kan det känns sjukt långt med 25km men vet jag att jag "måste" springa 35-36km så känns 25km som ingenting. Knappt 30 heller. 35-36 känns dock långt. Riktigt långt. Men det var bara att packa vätskesäcken full med vatten, lite energi och diverse andra braatthagrejer som sl-kort, bankkort, mobil mm och ge sig av.
Träningsvärken i framsida lår sitter fortfarande i och kändes av rejält i början av passet, framförallt på vänsterbenet där den hela tiden varit störst. jag nästan haltade den första kilometern... Men sedan mjukades det successivt upp och efter ett tag kändes det bara av i nedförsbackar.
I början av passet sprang jag på för mig okända vägar vilket jag tycker gör att det känns längre än vad det är. De första 14 kilometrarna var således rätt sega. Dessutom blåste det iskall motvind till och från och ett tag när solen var borta frös jag rejält. Det blev dock bättre sedan.
Även om det kändes som att kilometrarna tickade långsamt i början så kändes löpningen desto lättare. Jag var riktigt pigg ju! Min tanke var att springa så långsamt som krävdes för att passet skulle bli riktigt skönt och behagligt, men den fart jag tänkt mig, runt 6 min/km, var tydligen inget för mig idag. Istället låg jag stadigt runt 5:30-5:40 min/km. Några enstaka kilometrar gick långsammare än så och flera snabbare. HELA vägen. Vad hände liksom?
När jag passerat 2 mil började det ta emot lite i benen men det kändes ändå fullt hanterbart. Efter 26km kom Lisa springande och vi stannade och bytte några ord. Det gav lite nya energi och sista milen kändes väldigt oväntat riktigt bra! Vips var jag hemma och kunde stoppa klockan på prick 36km utan diverse extrasvängar runt kvarteret ;)
Vilken bra boost detta gav! Det enda minuset är den där nervinklämningen i vänster framfot som gjorde sig påmind även idag. Jag fick, förutom en kisspaus och några fotopauser, stanna för att ta av skon och trycka lite på foten för att det skulle ge med sig ett antal gånger. Grejen är att det oftast inte blir alldeles outhärdligt (samt inte ska vara skadligt eller farligt på något sätt vad jag förstått), det är bara väldigt irriterande. Jag har ingen vidare lust att stanna i tid och otid under maran så jag hoppas detta "skov" snart är över. Min alldeles egna samt högst ovetenskapliga teori är att jag känner av detta mycket mer nu (och har gjort sedan slutet av graviditeten) på grund av att jag ammar. Jag har känt av det någon gång till och från även innan, men jag tror att relaxinet påverkar tåleder och annat och att det är därför det kommer så ofta just nu. Jag har testat olika typer av sulor med pelott men tycker att det blir sämre då. Vi får se hur det blir efter att jag slutat amma (inom ett par månader skulle jag tro). Fortsätter det får jag kanske söka behandling för det.
Men summan av det hela är i alla fall att det var ett väldigt bra pass som gav självförtroende inför framtiden! Jag kändes mig aldrig riktigt sliten och det känns som att jag kunde ha fortsatt ett tag till. Härliga känsla!
Etiketter:
Glädjeämnen,
Löpning,
Mål,
Rekord,
Utmaningar
lördag 3 maj 2014
Upptäckarspring
Den senaste veckan har på springfronten enbart inneburit lätt distans. Med eller utan vagn. Mest utan. Veckans nyckelpass är morgondagens riktigt långa långpass. Fast egentligen var det tänkt att jag skulle få till ett fartpass också, men det sköts på och nu kom massiv träningsvärk i framsida lår i vägen. Den är så massiv att jag börjar oroa mig för hur begränsande den kommer vara imorgon. Hur jag gick den? Tja jag körde ett styrkepass igår. Ett rätt lätt sådant, just för att INTE få träningsvärk. (Jag får träningsvärk väldigt lätt.) Men det gick ju sådär...
Men nu var det inte träningsvärk jag skulle skriva om utan upptäckarspring. För det har jag ägnat två av veckans pass åt. Springa lite på känn och upptäcka att jag har värsta landsbygden bara ett par kilometer söderut. Upptäckt fina miljöer och mjuka stigar. Hittat till ett stort spårområde som jag visserligen visste fanns men inte riktigt tagit mig för att besöka innan. Dit kommer jag definitivt ta mig igen. Och testa spåren, det gjorde jag inte igår.
En kul grej med de här upptäckarturerna är att studera kartan efteråt. Se var jag varit och var jag eventuellt kan ta mig en annan gång. Jag älskar kartor! Är lite halvbesatt nästan och kan fastna länge länge framför dem. Det ligger i släkten. Och det lustiga är att även Martin gillar kartor så nu kan vi ordna släktträffar med kartstuderande. Eller inte. Men kanske borde jag börja orientera.
Men nu var det inte träningsvärk jag skulle skriva om utan upptäckarspring. För det har jag ägnat två av veckans pass åt. Springa lite på känn och upptäcka att jag har värsta landsbygden bara ett par kilometer söderut. Upptäckt fina miljöer och mjuka stigar. Hittat till ett stort spårområde som jag visserligen visste fanns men inte riktigt tagit mig för att besöka innan. Dit kommer jag definitivt ta mig igen. Och testa spåren, det gjorde jag inte igår.
En kul grej med de här upptäckarturerna är att studera kartan efteråt. Se var jag varit och var jag eventuellt kan ta mig en annan gång. Jag älskar kartor! Är lite halvbesatt nästan och kan fastna länge länge framför dem. Det ligger i släkten. Och det lustiga är att även Martin gillar kartor så nu kan vi ordna släktträffar med kartstuderande. Eller inte. Men kanske borde jag börja orientera.
Etiketter:
Inspiration,
Löpning,
Min personlighet,
Tips
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)