söndag 4 maj 2014

Trettiosex kilometer långpass

Det har ju varit lite si och så med långpassen den här våren. Jag vet ju dock att om jag ska ta mig runt Stockholm Marathon på ett så "behagligt" sätt som möjligt behöver jag få till ett par tre stycken längre långpass åtminstone. även om jag (med allra största sannolikhet) kommer vara långt ifrån mitt personliga rekord på 3h24min så vill jag vara så väl förberedd som möjligt. Hittills har jag inte fått till ett enda pass över 3 mil. Eller jo, ett på exakt 3 mil men inga längre än så. jag brukar visserligen inte springa så fasligt många så långa pass, men något mer på runt 30km, ett på runt 32km och ett på 36km.



Den som följer mig på Instagram (@lopningolivet) har redan sett alla dessa bilder, men jag vill ha dem här ändå!

Eftersom det är så få veckor kvar insåg jag att jag behövde springa mitt allra längsta pass denna helg. Så det var bara att förbereda sig på att viga en halv dag åt detta. Martin sprang sitt sista långa igår och idag var det min tur.



Jag tror mycket sitter i huvudet för mig. Ibland kan det känns sjukt långt med 25km men vet jag att jag "måste" springa 35-36km så känns 25km som ingenting. Knappt 30 heller. 35-36 känns dock långt. Riktigt långt. Men det var bara att packa vätskesäcken full med vatten, lite energi och diverse andra braatthagrejer som sl-kort, bankkort, mobil mm och ge sig av.



Träningsvärken i framsida lår sitter fortfarande i och kändes av rejält i början av passet, framförallt på vänsterbenet där den hela tiden varit störst. jag nästan haltade den första kilometern... Men sedan mjukades det successivt upp och efter ett tag kändes det bara av i nedförsbackar.



I början av passet sprang jag på för mig okända vägar vilket jag tycker gör att det känns längre än vad det är. De första 14 kilometrarna var således rätt sega. Dessutom blåste det iskall motvind till och från och ett tag när solen var borta frös jag rejält. Det blev dock bättre sedan.



Även om det kändes som att kilometrarna tickade långsamt i början så kändes löpningen desto lättare. Jag var riktigt pigg ju! Min tanke var att springa så långsamt som krävdes för att passet skulle bli riktigt skönt och behagligt, men den fart jag tänkt mig, runt 6 min/km, var tydligen inget för mig idag. Istället låg jag stadigt runt 5:30-5:40 min/km. Några enstaka kilometrar gick långsammare än så och flera snabbare. HELA vägen. Vad hände liksom?

När jag passerat 2 mil började det ta emot lite i benen men det kändes ändå fullt hanterbart. Efter 26km kom Lisa springande och vi stannade och bytte några ord. Det gav lite nya energi och sista milen kändes väldigt oväntat riktigt bra! Vips var jag hemma och kunde stoppa klockan på prick 36km utan diverse extrasvängar runt kvarteret ;)



Vilken bra boost detta gav! Det enda minuset är den där nervinklämningen i vänster framfot som gjorde sig påmind även idag. Jag fick, förutom en kisspaus och några fotopauser, stanna för att ta av skon och trycka lite på foten för att det skulle ge med sig ett antal gånger. Grejen är att det oftast inte blir alldeles outhärdligt (samt inte ska vara skadligt eller farligt på något sätt vad jag förstått), det är bara väldigt irriterande. Jag har ingen vidare lust att stanna i tid och otid under maran så jag hoppas detta "skov" snart är över. Min alldeles egna samt högst ovetenskapliga teori är att jag känner av detta mycket mer nu (och har gjort sedan slutet av graviditeten) på grund av att jag ammar. Jag har känt av det någon gång till och från även innan, men jag tror att relaxinet påverkar tåleder och annat och att det är därför det kommer så ofta just nu. Jag har testat olika typer av sulor med pelott men tycker att det blir sämre då. Vi får se hur det blir efter att jag slutat amma (inom ett par månader skulle jag tro). Fortsätter det får jag kanske söka behandling för det.

Men summan av det hela är i alla fall att det var ett väldigt bra pass som gav självförtroende inför framtiden! Jag kändes mig aldrig riktigt sliten och det känns som att jag kunde ha fortsatt ett tag till. Härliga känsla!

6 kommentarer:

Mia sa...

Jättestrongt! Kan du springa några sådana här pass åt mig också? ^^ Tack på förhand! :)

Emma C sa...

Vad härligt och bra gjort att du fick till ett riktigt långpass! ...och jag håller med om att det sitter så oerhört mycket i huvudet! Susanne, svensk rekordhållare i antalet sprungna maror tillika min spinningmotionär säger just att "man springer med huvudet" om hur hon klarar av att springa så mycket trots olika skavanker;)

anneliten sa...

Nöjdheten efter ett sådant pass saknar... Trots att jag aldrig tror jag sprungit så långt på träning. Min gräns gick nog vid 32-33 nånting. Härligt gjort!

Ingmarie sa...

Woho! Jösses vad bra gjort! Såklart du ska vara nöjd!
Din teori om nerven kan mycket väl stämma. Allt hänger samman. :-)

Snorkkis sa...

Härligt jobbat. Och att dessutom starta ett sådant pass lätt haltande!

Jag känner också av något liknande i foten ibland... sådär att det ilar till. Misstänker dock att det för mig är skon som är knuten lite för spänt... men det kan alltså också vara relaxinet säger du...

Löpning & Livet sa...

Mia: Hehe, tyvärr har jag inte tid att hjälpa dig med det ;)

Emma: Visst är det så!

Anneliten: Jag brukar vilja springa ett så pass långt pass inför mara, men det får verkligen räcka så!

Ingmarie: Ja allt hänger verkligen samman.

Snorkkis: Det kan säkert bero på skor som sitter för hårt/fel också. Det trodde jag först, men jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan olika skor, breda eller smala.