Marathontankar

Igår körde jag det sista riktiga springpasset innan min första mara efter graviditet och förlossning. Nu kanske det låter som att jag sprungit mängder av maror, men faktum är att jag bara sprungit 3 stycken. Samtliga i Stockholm. 2009, 2010 och 2012. 2009 hade jag inget egentligt mål mer än att ta mig runt, men hoppades på en tid under 4 timmar och drömde om att springa under 3:34. Jag sprang på 3:37 trots att det var väldigt varmt (och jag avskyr att springa i värme.) 2010 kände jag mig i väldigt bra form, mitt hittills bästa, och hade som mål att springa på en tid under 3:30. Även detta år var det rätt varmt och jag missade mitt mål med 47 sekunder. Jag var även väldigt tidigt gravid, men det visst jag inget om och lika bra var väl det. 2011 blev det ingen mara eftersom Sixten bara var 3 månader. Men jag startade faktiskt ändå och sprang halva loppet som ett träningspass. 2012 var det mer än dags för att krossa de där 47 sekundrarna från 2010 och det gjorde jag med besked när jag, trots det vedervärdiga vädret, lyckades springa på 2:24. 2013, det vill säga förra året, var jag gravid i vecka 21 (tror jag) och nöjde mig med att stå vid sidan av.

Så, det var historien. I år har jag inte något mer mål än att ta mig runt. Jag hoppas dock på en tid under 4 timmar och drömmer om att springa under 3:45. Precis som under min första mara alltså. För det känns lite som att det är första gången igen. Visserligen har jag varit igång och löptränat (mer eller mindre) sedan Ester var 4 veckor och sedan årsskiftet har jag i stort sett tränat som vanligt. Inte riktigt lika mycket mängd i början av året som jag vanligtvis ligger på, men nu är jag mer eller mindre tillbaks på banan. Ester är snart 8 månader. Jag både vet och känner dock att det är för lite för att det ska vara (för mig) optimalt. Jag känner och vet att jag är på god väg men ännu har en bra bit kvar till där jag slutade. I höst är målet att sätta nya personbästa på samtliga distanser jag deltar på, men just nu är det som sagt en bit kvar.



Att springa Marathon gör ju, förr eller senare, ont för alla. För mig kommer det säkerligen göra mer ont än det gjort tidigare då jag inte har lika många mil i benen som tidigare år. Jag har heller inte sprungit så många långa långpass och jag har inte tränat lika mycket på att springa med tomma energilager. Det är dock helt ok med den där normala tröttheten. Att benen är stumma, att fötterna värker och att hela kroppen skriker att den vill stanna. Däremot oroar jag mig lite för min vänsterfot där jag har den där nervinklämningen. Det kommer göra ont och förmodligen kommer jag behöva stanna och "knäcka" rätt framfoten/tårna mer än en gång. Det ska inte vara farligt vad jag har förstått, men det är obehagligt och fruktansvärt irriterande. Mest irriterande är att det inte är något löprelaterat (i alla fall inte enbart). Det hade känts "bättre" (men ändå inte såklart) om jag dragit på mig någon överansträngning eller annat dumt, men att det är något som kan komma lika plötsligt även i vardagen, nästan oftare där faktiskt, och med allra största sannolikhet inte har något med löpningen att göra, är frustrerande. Men, men. Det är bara att bita ihop och göra så gott jag kan. Jag kommer definitivt inte kunna skylla det faktum att jag kommer att vara låångt ifrån personbästa på någon fot. Och det känns faktiskt riktigt bra.