söndag 6 juni 2010

Mitt andra marathon

Det blir nog ganska lång läsning i år också.. Förra årets lilla saga kan du läsa här.

Men var ska jag börja? Jo, vi tar det från timmarna innan start. En uppstressad Andréa (som alltid i dessa sammanhang) och en lugn Martin kom till öip i god tid. Vi hann gå på toa i lugn och ro, äta sista mellanmålet och slappa i solen en stund. Självklart läste jag inte igenom instruktionerna till hur och var chipet skulle sitta och satte glatt fast det, med två av tejpremsorna, på höger sko. När jag sedan hörde av speakern att man måste ha chipet på vänster sko fick jag lite halv panik och försökte så gott det gick att få upp tejpremsorna utan att förstöra dem. Som tur var hade jag ju en tredje bit att sätta fast med! Nu kanske det hade funkat även om jag hade chipet på höger sko, men man vill ju inte direkt riskera något..

Efter ytterligare något toabesök och inlämnande av väska och värdesaker var det dags att bege sig in i startområdet. Men innan dess hann jag även träffa på Daniel, Petra och Miranda som verkade superladdade inför loppet. Själv var jag mest fundersam över i vilket tempo jag skulle börja. Jag visste ju att jag skulle tappa på slutet och alltså vara tvungen att gå ut lite håradare. Hårdare men inte för hårt. Var går gränsen liksom?


Lite slapping.. Med iphone kan man tydligen fixa foton ala sextiotalsstyle!

I vilket fall så gick jag in i fållan för grupp C och trängde in mig mellan alla män. Inte många tjejer verkade det som. Jag såg ju en och annan såklart, men det var helt klart mestadels män. Efter en tids väntan gick startskottet och vi kom rätt snabbt iväg. Snabbt är verkligen det rätta ordet, för jag tyckte det gick väldigt mycket snabbare än förra året. Jag blev hela tiden omsprungen i början och när jag fick syn på 3:34-farthållarna framför mig blev jag lite lätt orolig. Hallå, är det fel på min klocka som visar under 4:45-fart eller? Ok, om 3:30-farthållarna låg en bit före, men 3:45?? Försökte iallafall hitta mitt eget tempo och ett bra flyt. Precis som förra året kändes det lite stelt och stappligt, men det kanske inte är så konstigt när jag inte värmt upp något. Efter ett par kilometer började jag komma in ett skönt flow och när jag passerade 5km stod klockan på strax över 24min. Före mellantidsarmbandet för 3:30 alltså. Försökte att inte fokusera så mycket på tiden och ett eventuellt målgående under 3:30 utan bara hitta en fart som jag kunde hålla under lång tid.

Söder mälarstrand passerade väldigt fort och västerbron kändes faktiskt riktigt inte alls farlig! Jag njöt av utsikten lite på vägen ner och spanade lite efter hejjarklacken som skulle stå någon gång efter bron. Och strax innan 10km stod mycket riktigt Erika, Milla, Frida, Malin och Nilla (Förlåt om jag glömt någon!). De gav mig massa energi och jag ökade omedvetet tempo något tror jag. Passerade 10km en bit före siffrorna på armbandet och självförtroendet växte. Än så länge kändes det riktigt behagligt och jag kände mig vid gott mod. Torsgatan var dock lite halvseg och även delar av odengatan. När karlavägen med sitt lätta nedförslut kom piggnade jag dock till och ökade nog lite igen. Strax före 17km blev jag ikappsprungen av en tjej som läste min blogg! Hon sprang dock rätt snabbt ifrån mig, men jag blev glad och fick extra energi. (Jättekul att du sa hej! Hur gick det för dig? Du såg ut att ha lätta ben!). Tog även min första av två geler här som en slags förberedelse inför det tuffa partiet på gärdet och djurgården. Äckligt som bara den, men det gick ner.

Kände mig fortfarande relativt pigg även om det nu började kännas lite att jag sprungit nära 2mil i rätt högt tempo. Jag tryckte på "lap" vid varje 5km och låg såhär långt före mellantidsarmbandet. Halvmaran passerades på 1:43 nånting vilket kändes bra!

Strax därefter hände dock något. Ungefär vid 23km bara tvärdog jag. Pang bom. Från att det hade känts rätt "lätt" (lätt är det ju aldrig, men jämförelsevis) blev det nu helt plötsligt, från en sekund till en annan, skittungt! Resten av banan var en ren kamp och mot slutet riktigt plågsamt. Jag försökte peppa mig själv så gott det gick och tänkte hela tiden att ju snabbare jag springer desto snabbare är plågan slut. Rabblade pain is temporary.. några gånger och försökte fokusera på att hålla ett bra steg. Strax efter 30km tog jag den andra gelen, som även innehöll koffein, och hoppades på en liten energikick. Den uteblev dock och det var bara att fortsätta kampen mot mina trötta ben och mot klockan som tickade iväg. Efter 35km kollade jag inte klockan mer, utan "lapade" bara vid varje 5km passering precis som innan. Fast när jag tänker efter vågade jag nog inte kolla vid 35km heller.. Fick något mer energi av hejjarklacken som fortfarande stod kvar, men den dog rätt snabbt. Raksträckan förbi centralstationen var oändligt lång och jag undrade när 36km skylten skulle komma? "Så himla långsamt kan jag väl ändå inte springa?" "Jag måste väl ha sprungit mer än 1km nu?!" Men ingen skylt dök upp och jag fick lita på att jag helt enkelt missat den. Torsgatan var fruktansvärd, men lättades upp något av alla duschar som fanns längs vägen.

Men så helt plötsligt fick jag syn på en skylt på håll! Och jag tycker att det stod 38km på den men börjar tro att hjärnan bara försöker förvirra mig. Inte kan jag väl redan vara vid 38km?? Men när jag kommer närmare och ser att det verkligen står 38km på skylten blev jag så glad att jag nästan började gråta. Fick värsta energikicken och lyckades öka ett tag.


Hehe, vi ser ju rätt nördiga ut .. :)

Men sedan började det bli segt igen. Odengatan är verkligen en seg historia! Efter något som kändes som ytterligare en oändlighet var jag till slut äntligen framme vid 40km och tryckte på "lap" en sista gång. Dock utan att kolla klockan.

Jag bestämmer mig för att ge det sista jag har och börja spurta lite försiktigt redan här. Orkar öka något och håller den farten fram till 41km där jag sedan får oanade krafter och springer förbi hur många som helst! Men det är långt till stadion och marathonporten. Långt, långt långt, men jag ger minte upp. Stänger av ipoden för att få höra publiken lite bättre och springer in på banorna. Med knottrig hud och trötta, trötta ben försöker jag öka ytterligare och får på något mirakulöst sätt fart på de stela och onda låren. Hör speakern säga något om att klockan nu står på tre och trettio, hinner tänka att det är alldels försent men att det inte gör någt för jag hade fan inte kunnat göra detta bättre, innan jag plötsligt kommer på att jag ju inte sprang över startlinjen samtidigt som eliten. Får kort ett litet hopp, men inser att det är alldels för långt kvar. Intalar mig att det är sjukt bra att komma i mål på 3:32 också om så skulle vara. Vågar inte kolla min klocka, vågar inte kolla den stora klockan. Stirrar envist ner i marken och försöker öka ännu mer.

När jag är ett tiotal meter från mållinjen orkar jag dock inte stå emot frestelsen att kolla klockan. Den står på 3:31 nånting och jag stapplar över mållinjen och stannar min egen klocka på 3:30:51. Börjar hyperventilera och försöker samtidigt som jag faktiskt är sjukt nöjd, stolt och glad, svälja besvikelsen över att det var så nära. Haltar iväg och tar en dos astmamedicin (faktiskt den första sedan innan start. Förra året tog jag den två gånger under loppet, men jag tror att värmen påverkade min andning mycket mer då.) för att kunna andas bättre. Det är så svårt att på samma gång vara så oerhört stolt över min prestation och så besviken över små marginaler.


Mina tider..

Jag inser ju också att jag inte varit någon bättre löpare bara för att jag sprungit 47 sekunder snabbare, men det är ändå så surt. 3:29:59 låter så mycket bättre än 3:30:46. Jag vet ärligt talat inte om jag på allvar trott att jag skulle klara den där magiska gränsen. Eller jo, jag trodde att det kanske, kanske skulle kunna gå om jag hade en superdag. Men jag ville samtidigt intala mig själv att jag skulle vara jättenöjd med ett nytt pb. Men ärligt talat, det hade jag nog inte. Men jag ÄR jättenöjd över min prestation igår. Jättejättenöjd och stolt över vilken fantastisk kropp jag har! Jag är inte bäst, jag är inte ens bland de 100 bästa tjejerna (111:a), men jag gjorde mitt bästa efter dagens förutsättningar precis som jag innan loppet skrev att jag skulle. När jag gick in i den där väggen vid 23km och det kändes som att jag knappt tog mig framåt resten av loppet sprang jag faktiskt i strax över 5-tempo. Visserligen tappade jag ytterligare lite mellan 30 och 35km, men jag klarade trots allt av att springa i en fart som jag för några år sedan drömde om att springa milen på. Jag är fan bra! Grym och stark. Tack för det älskade kroppen!

Och någon timme efter målgång när jag lugnat ner mina känslor något, pratat av mig med Martin (Som persade med en hel sekund :) med sina 3:09:04) började jag fundera över nästa års lopp. Fast benen gör sjukt ont idag och jag knappt kan gå i trappor, fast jag har två blånaglar och en stor blåsa (allt på samma fot) drömmer jag om sm 2011. Då jävlar ska det där sub 3:30 krossas!

37 kommentarer:

Anna sa...

Vilket fantastiskt inlägg. Vilken fantastisk tid. Vilken fantastisk prestation. Du är totalgrym Andréa. Jag tittade för fullt efter dig men såg dig inte. Jag är så glad för din skull och känner hur gärna jag själv skulle vilja ha tagit mig över mållinjen med den tiden du hade. Kanske gör jag dig sällskap nästa år:) Njut nu för fullt av ditt grymma lopp.

mikael sa...

Härligt inlägg.
Grattis till ett riktigt bra lopp!

Jag försöker överföra från Garmin Connect till min blogg.
När jag förhandsgranskar ser jag allt i meter m.m.
När jag väl publicerar så är i miles m.m.
Har du stött på samma problem?

Sofy sa...

åh - surt - men ändå. En ätteprestation! Grattis och kram!

Johanna sa...

Så surt att missa med "så lite". Men enormt bra jobbat!! Du är så grym!

Carina sa...

Härligt inlägg Andrea! Sådana underbara inlägg kan aldrig bli för långa, det var roligt att få vara med "där framme" och springa med dig, kände att jag var med.

Stort grattis än en gång till ett superbra lopp!

TRÄNINGSLYCKAN sa...

Intressant,roligt och peppande att läsa detta!! Jag gläds med dej och din fina marathontid!!

Erika sa...

Alltid lika härligt att läsa om dina prestationer. Jag imponeras gång på gång och inget inlägg är långt nog att läsa :) Grattis !!!

Anna (Orka mera) sa...

Grym läsning. jag får knottror på huden av din berättelse! Vi ses på startlinjen nästa år!! :)

Anna (Orka mera) sa...

Också GRATTIS!!! förståss...

ruggighund sa...

Så sjukt imponerad, grymt bra sprunget!

Anonym sa...

Grattis grattis! Sa himla kul att lasa, jag far gashud!
Jennie (i Sydney)

Jeanette sa...

Jag älskar din blogg och jag blir så otroligt imponerad. Att kunna springa ett maraton känns för mig oerhört stort. Du får mig jättemotiverad till löpning (är nybörjare) och har starkt börjat fundera över att springa marathon 2012.
Stort grattis till din fina tid i lördags.

Anonym sa...

Faan vad braaaaa!!! Vilken härlig berättelse och vad stark du är!

/Malena

anneliten sa...

Andréa, jag vet precis hur det känns - jag har ju precis som du missat Lidingösilvret med halvminuten. Jag tänkte då att det betyder att jag ska springa ett år till. Som du skriver - du är inte en sämre löpare för att du inte har sekunderna på din sida. Jag tycker du gjort en grym pannbensprestation som tagit dig igenom en riktig mara - det vill säga en med mycket motig löpning! Bra skrivet, bra jobbat och stort grattis!

Lotta sa...

Vilket härligt inlägg och grattis till en fantastisk prestation!!!

anneliten sa...

Kom på att jag vill ge dig ett litet tips... Jag tror att det finns flera farthållargrupper, varav några startar riktigt långt fram. Bry dig alltså inte om om det finns grupper framför dig som du tycker borde varit bakom dig...

Marre sa...

Det ÄR jättebra att komma på 3:30 oavsett vilken sida det är om strecket! Och tack för en härlig beskrivning av loppet, man får uppleva den en gång till så här! SM2011 - då jäklar!

Anna sa...

Jäklar vad grym du är! Jag skulle aldrig utsätta mig själv för marathon och jag älskar att läsa era historier! Wiho! Fatta vad grymt när du kan sitta där som 50 år och berätta marahistorier :)!

Jenny-SpringaMera sa...

Vilken story, du har gjort en riktigt bra prestation! Skriv en bok om dina löparupplevelser och du blir rik!!!!

Therese sa...

Vilken fantastisk berättelse. Du är grym! Och nästa år tar du de där sekunderna. :)

Cecilia sa...

Grattis! Shit vad duktig du är! Sjukt imponerad!

Jag gjorde min marathondebut i helgen och det gjorde jävligt ont men det var hur kul som helst :)

Ellinors dröm sa...

Du persade och du gjorde ett bra lopp och kämparinsats. Jag är så ledsen att jag inte såg dig vid bron. Då hade jag sprungit med en bit och peppat dig upp för Manillabacken.

Silverscreen sa...

Grattis! Du är grym! Och nästa år har du sekunderna på din sida! :)

Petra sa...

Du är grymt fantastisk, tjejen! Vilken härlig läsning och kul att säga hej efter loppet på Östermalms IP :) Stor kram och grattis än en gång!

mina sa...

Fabulous Andrea!! Även om det såklart är surt att du missade den magiska tidsgränsen så slog du ju ditt pers med råge och att vara 111:e tjej är ju grymt!! Du fortsätter att imponera. Jga tror nästan att du är min idol :) Någon dag ska jag också orka springa ett helt maraton

coyntha sa...

Superbra jobbat!!
Jag tror jag såg dig men jag väntade på att kunna gå på toan!!
Du är grymt!!

Hur känns det idag?

kram kram

Ann sa...

UNDERBAR läsning! Vilken kämpe du är!! Än en gång, stort grattis!!

Mia sa...

Jag ryyyyyssssser :)

Hälsa Martin och gratulera till den kapade sekunden.

Lena sa...

Det är galet vad du är grym. jag längtar även jag till nästa år. Mitt mål är dock sub 4h.

Jag vet att jag borde ha hälsat men jag är väl sådär typiskt svensk, rädd för att vara påflugen. Nästa gång ska jag inte tveka.

Anonym sa...

Tack för ett fantastiskt inlägg och grattis till en otroligt bra maraprestation! Jag har läst din blogg en längre tid nu och den har varit en av mina inspirationskällor till att börja springträna. Tack för det! Löparglädje är stort  Sprang mitt första lopp någonsin förra året, vårrusets futtiga 5 km. Med usel form tog jag mig runt på ca 28 minuter och jag började träna för milen. Sprang Hässelbyloppets mil under hösten och då hade jag upptäckt Szalkais träningsprogram genom din blogg och jag fick lära mig en massa nytt om intervaller etcetc. Passen började bli längre och i lördags sprang jag också Stockholm maraton på 4:13:14! Det hade jag aldrig trott var möjligt där på vårruset för ett år sedan! Oj, blev långt det här men jag ville bara säg TACK för löparglädjen som du bidrog med att introducera i mitt liv!

/Mari

Andréa sa...

Alltså, ni är ju bara helt fantastiska! Jag blir alldeles tårögd av att läsa era fina ord. Tänk att gå in här och så har jag 30 fina kommentarer! Ni förstår nog inte hur stort det känns!

mikael: ingen aning..

mari: men oj.. jag vet inte vad jag ska säga! Mer än att det värmer något oerhört att läsa din ord! Hur kan lilla jag med lite bokstäver inspirera någon så? Och stort stort grattis till att du börjat springa och ännu mera grattis till din enorma prestation på maran. Du är helt fantastisk!

Rodney sa...

Vilken fin racerapport! och det verkar som du bli snabbare och snabbare med varje år så 3.30 ska komma snart är jag säker på.

Lina sa...

GRATTIS!!!VILKEN FIN TID!! NÄSTA ÅR SKA JAG OCKSÅ SATSA PÅ UNDER 3:30 :) :)///Lina

Karin Tri RW sa...

Grattis till en superprestation! Vilka otroligt jämna tider du fick till, det är ju riktigt strongt! Du är grym. Njut!

Annika sa...

Alltså Andrea!! Fatta hur sjukt snabb du är, i 42 jäää*la kilometer! Så sjukt bra och imponerande och inspirerande! Stort grattis!!! :) (Skit i de där fjuttiga sekunderna - lät de inte få förstöra helheten!)

Lena sa...

Grymt bra och underbar läsning;) Vill också...

Ann sa...

Hej grymma Andréa!! Jag länkar till dina båda mararapporter från min blogg nu!! Tycker man kan dela med sig av sån oerhört inspirerande skitbra läsning ;-). Fy tusan vad taggad jag blir. Hör av dig om jag ska avlänka...
Kram på dig!