Favorit i repris..

Ni minns väl Lidingö förra året? Där jag med tiden 2:38:30 var 31 små pyttesekunder från den där silvermedaljen. Idag var det dags igen, men den här gången blev det 47 pyttesekunder som fattades. 3:30:46. Men det gör inte så jättemycket ändå. Med tanke på att det från 23km och framåt var en enda lång plåga är jag oerhört stolt och nöjd över att jag ändå kunde hålla en såpass hög fart att jag var nära att klara det supersvåra målet sub 3:30. Och jag krossade mitt förra pb på 3:37:10. Det kommer flera maror! (Även om det just nu känns som jag aldrig mer kommer kunna springa ett enda steg.) Hela historien får ni imorgon. Nu ska jag försöka få med mig min trasiga kropp på marathonmingel. Det känns som en tillräckligt stor utmaning just nu.