Det börjar med att tre av tre sover dåligt. Två av dem mest på grund av den trejde. Vi är bortskämda med att sova bra om nätterna och har låg toleransnivå.
Vi vaknar en efter en. Den ene surare än den andre. Sixten är sur. Martin är sur. Jag är sur. Stämning inte på topp. Martin åker till jobbet. Jag och Sixten kämpar på. Gnäll och stön från oss båda. Jag packar väskor och tänker att även om det är lite stressigt blir det nog skönt att köra en session pulshöjande styrketräning på
det gymmet intill jobbet.
Går till förskolan. Lämningen går smidigt och än har jag tid. Åker tvärbana. Går smidigt. Byter till tunnelbana. Går mindre smidigt. Jag hatar tunnelbanan i rusningstrafik. Borde flytta. Fast det vill jag inte.
Minuterna tickar på. Stresspaniken kommer smygande. Dåligt. Dumt. Vad kan jag göra åt att tågen är fullsmockade med människor och att det är kö av tåg. Sakta tuffar vi framåt mot station Hötorget. Jag går av. Inser redan där och då att jag inte orkar. Istället för att småspringa till gymmet, stressa av med ytterkläder och på med inneskor, stressa runt i gymmet i på sin höjd 20-25 minuter svänger jag av på vägen om jobbet. Lommar dit. Är sur. Gråter en skvätt över min hopplösa tillvaro.
Duschar (
för ombytt och svettig av stress var jag ju) piggar upp mig med lite smink. Fixar kaffe. Sätter mig vid datorn och sätter på spotify och
den här. Rycker upp mig och tänker att det kommer fler chanser. Tänker att jag kanske måste inse att även om morgongymmande 40-45 minuter (
plus ditfärd med kollektivtrafik), teoretiskt platsar inom samma tidsramar som transportspring, så funkar det inte i praktiken. Rusningstrafiken sabbar. Det får bli andra lösningar om det ska vara värt med gymkort vid jobbet för mig. Jag får fundera vidare. Hittar jag inga lösningar får det bli fortsatt endast hemmagymmande.