Mera intervaller

Jo, mera intervaller måste det bli om det ska bli några snabba ben igen. Dock är det ju så fruktansvärt omotiverande att köra när det går så tungt och långsamt varje gång. Jag försöker strunta i tider jag sprungit på, enbart gå på känsla och fokusera på teknik och flyt, men ändå. Ändå smyger sig tankarna om att jag är dålig, kass, slut. Och då går det givetvis inte så lysande heller. Så är det ju.

Igår. Klockan är strax efter halv sex. Jag kliver av tunnelbanan vid slussen för att springa resterande bit hem. Kunde ju visserligen ha sprungit ända från jobbet men ville undvika den värsta trängseln och alla rödljus i stan. Tassar iväg, kryssar mig fram längs Götgatan och så småningom är jag på bron upp mot Gullmarsplan. Springer en bit till, till arenan. Stannar och låter pulsen sjunka. Sätter av på första intervallen. Som på grund av en lång och brant nedförsbacke går snabbt. 500m enligt klockan (som jag litar lite si och så på). Vilar 2 minut. Sätter igång intervall nummer två. Tungt. Får kryssa mig fram. Skitdålig tid. Trean, också dålig. Svär över ryggsäcken på ryggen som väger några kilon. Över mina onda fötter efter dagens jobb. Skyller på grejer. Fyran och femman, flåsigt och syrigt. Bestämmer mig för att åtta stycken får vara mer än tillräckligt. Har gjort mer än hälften. Sliter på och börjar nästan gråta. Känner mig allt annat än snabb. Kroppsdelar far hit och dit och det måste se hemskt ut.

Till slut, efter en mycket långsam sista intervall där jag är totalt slut, är alla åtta klara. Stannar och deppar medan pulsen får sjunka. Joggar hem. Mår illa. Har ont i magen. Ont i fötterna. Riktigt deprimerad. Men. Nästa pass känns kanske lite lättare. Jag gjorde mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är inte längre det minsta snabb och det är tufft att springa efter jobb och med tung ryggsäck. Nästa gång kanske jag får möjlighet att springa utan ryggsäck, med glada fötter. Då känns det förmodligen lite bättre. Kanske går det några sekunder snabbare också.

Som att vara alldeles otränad

Nu vet jag hur det känns att träna för första gången. Typ så. Jag velade lite över om jag skulle köra mitt cykelpass eller leta ersättare idag, men när det kändes såpass bra när jag joggade en kortis igår bestämde jag mig för att köra. Och det gick ju. Om än knappt.

På Nike Blast var det trångt mellan cyklarna.

För det första kände jag mig helförvirrad och först mindes jag inte vilket upplägg jag skulle köra. Jag hittade inte rätt skiva och jag strulade med andra småsaker. När vi skulle köra igång höll jag ett något oklart intro och jag undrade i mitt stilla sinne hur det här skulle gå. Det ordnade upp sig någorlunda på den fronten, men på den fysiska var det sämre.

Jag fick mjölksyra av minsta lilla och blev till och med alldeles yr då och då. Inte så bra att ligga på ett kraftigt minus såväl på energi- som vätskekonto. Mindre lyckat. Men jag överlevde iallafall men jag gör inte särskilt många mer knop idag. Mer än fyller på med energi och vätska så gott jag förmår. Matlusten är fortfarande inte helt som vanligt tyvärr.

Lite nytt

Det finns en ny, lite annorlunda, träningsblogg där ute. Och jag är visst lite delaktig i den. Ser man på. Jämställdhet/feminism/rättvisa - kalla det vad du vill, men oavsett så har det varit något jag eldat upp mig över ända sedan jag var ganska liten. Jag har alltid haft svårt att acceptera att jag som tjej inte alltid behandlats på samma sätt som jag gjort om jag vore kille. Blivit arg över att det hetat fotboll och damfotboll. Och jajjamensan, genusvetenskap har jag minsan också pluggat. Däremot tror jag inte man kommer sådär jättelångt i jämställdhetskämpandet genom att sluta använda smink eller gå i klänning. Det är liksom lite fel ända att börja i. Vill man plocka ögonbrynen, raka benen eller älska rosa ska man få göra det - oavsett om man är kille eller tjej. (Och jo, själva fenomenet bottnar i ett patriarkat, men jag tror likväl det är fel ände att börja i. Punkt.) Men hur som helst; kika in här!

Något eget inlägg har jag dock inte haft tid att knåpa ihop än, men det kommer. Tids nog.

Biffigt

Jag jobbar på. Både med jobb och träning. Igår släpade jag mitt ganska omotiverade jag till ett av få gym som öppna. Ibland kan det vara riktigt kul att köra styrka, men inte igår. Inte blev det bättre av att det var fullt av folk överallt och jag knappt fick plats med mina utrymmeskrävande balansövningar. Till råga på allt irriterar jag mig sjukt mycket på alla biffkillar (En liten klick killar som verkar tro att de äger gymmet och kategoriseras av sina höga läten när de lyfter sina stora vikter.). De stirrar på en som man vore totalt dum i huvudet som står på balansbrädan och gör djupa (eh.. så djupa som möjligt iallafall, jag är inte riktigt här än) enbensböj UTAN VIKTER. Testa själv istället för att glo ville jag skrika. Kan inte hjälpa det, men jag klarar verkligen inte av denna typ av killar. Jag kan verkligen elda upp mig (inombords) något enormt bara genom att studera deras ofta bristande teknik och framförallt när jag hör dem prata och jag märker att de egentligen har noll koll. Därför var det jättekul när jag vid ett annat tillfälle på ett helt annat gym råkade få bli vittne till hur en sån där biffkille skulle försöka sig på klättrande planka. Eller nja, egentligen var han nog bara en biffwannabe för han var inte så överdrivet stor, men det spelar ingen roll. Oavsett vilket så hade jag iallafall observerat honom och hans kompis när de ganska högt låtande gjorde tunga bicepscurls. De verkade alltså vara grymt starka. Men sin egen kroppsvikt i plankan kunde de inte rå på och definitivt inte en klättrande sådan. Jag log lite för mig själv i smyg och tänkte att jag kanske skulle be dem börja med army training eller något liknande :)

Suddigt vid ett annat tillfälle när jag faktiskt hade mycket plats. Fråga mig inte varför jag håller handen på magen. Ser ju helkonstigt ut.. :)

(Förlåt om jag upprörde någon nu, det var inte min mening. Jag menar inte att alla som är ute efter att bygga stora muskler är störiga, att alla "byggare" har felaktig teknik eller att jag på något sätt skulle se ner på dem som väljer att träna/leva på detta sätt eller att mitt sätt att träna skulle vara bättre. Jag tränar för mina mål, de för sina. Jag tycker bara det är lite lustigt att denna lilla klick av så grymt starka killar inte orkar så mycket när det kommer till enklare grejer. Och så blir jag irriterad på att de tar så stor plats, i dubbel bemärkelse.)

I vilket fall så körde jag ett ostrukturerat och ofokuserat pass med fokus på core, balans och stabilitet. Får nog se till att planera lite bättre nästa gång. Jag måste veta exakt vad jag ska göra och helst ha det nedskrivet på en lapp, annars blir jag lätt handlingsförlamad. Lite konstigt då jag ju har hundratals övningar sparade någonstans inne i huvudet. Sen är det som sagt det där med plats. Jag håller ju mest till bland bollar, balansplattor och viktplattor (även om jag också använder skivstänger/dragmaskiner/hantlar) och av någon anledning är det alltid massa folk som ligger och gör miljontals situps, stretchar eller speglar sig där och av någon annan anledning är ofta dessa utrymmen små. Svårt att fokusera och fundera ut nästa övning då. I-landsproblem big time :)

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Här var det bra underlag..

25km med 20min fartökning efter 80min stod på schemat och eftersom det är roligare med två än en skulle jag och Madde springa ihop. Hon valde plats och hämtade snällt upp mig med bilen som sedan tog oss till ett ställe vid namn Härskogen. Aldrig hört talas om, men det lät bra. Det skulle finnas ett 15km spår och ett 10km spår (bland annat) och vi bestämde oss för att ta dessa. Ok, är det väldigt kuperat kan vi ju skippa fartökningen hann jag tänka innan första isfläckarna dök upp. Ok, vi skiter i fartökningen tänke jag då och sa i nästa andetag "om det ska vara sånt här underlag hela vägen blir det ju roligt". Haha vilket skämt! Det där underlaget skulle visa sig vara rena drömmen. Efter lite grus och asfalt kom vi rakt in i urskogen. Smala stigar med rötter, tuvor och stenar alternativt breda traktorvägar upplöjda som åkrar. Lite myrar och annan sankmark följt av isflak som brakade sönder när vi kom trippande. En varsin vurpa hann vi med. Madde halkade på ett isflak och jag fastnade med foten i ett lerhål. Redan efter någon kvarts "springande" var mina fötter genomblöta. Verkligen In to the wild!

Jaja, 15km klarar vi ju, det är inga problem sa vi och hängde i. Mattheten började komma och vi såg fram mot energin i form av bar/gel vi skulle få i oss väl tillbaks vid bilen. Sista biten var ett rejält kuperat elljusspår och vi insåg att trippande och hoppande tar på krafterna. Inte mycket ork i de benen direkt.

Lika bra att kliva rakt igenom, det var ju "rent" vatten, inte lera..

Men när vi väl fått i oss energin började jag känna mig lite bättre till mods och studerade tavlan där de olika spårnamnen stod. "Flodaleden 10km" var nästa spår. Flodaleden. Floda, är inte det väldigt långt bort funderade jag för mig själv. Jaja, det blir nog bra och så sprang vi iväg. I början var det ok underlag, även om det var en del snö här och där. Sen tog det bra dock abrupt slut. Resternade många långa kilomterar var en rejäl tålamodsprövning och jag var glad att nuvarande skor snart ska bytas ut mot nya. Vi vadade (ok, liten överdrift, men nästan så illa var det) över myrar, hoppade på stenar för att slippa den värsta leran och funderade över om vi inte skulle svänga tillbaks åt det håll vi kommit ifrån snart?

Till sist kommer vi till någon slags korsning. Två skyltar. på den ena står det "Floda 4km" och på den andra "Härskogen 6km" What?! Kommer vi inte tillbaks??? "Aldrig i livet att jag vänder tillbaks och tar mig igenom det där en gång till" utbrast jag och Madde höll med. "Äh, klart vi kommer tillbaks" Haha. Nä. Efter fyra mycket lååånga kilometrar där samma terräng fortsatte testa våra huvuden och blandades upp med lite sandlöpning och klättrande kom vi fram till en väg och en skylt. "Floda". Vi kom alltså inte tillbaks. Haha, vilket äventyr. Och hur ska vi komma tillbaks till bilen?! Vi sprang vidare en bit in i samhället, hittade en busshållsplats och insåg att en eventuell buss inte skulle hjälpa oss. Frusna och jäkligt hungriga beörjade vi desperat försöka få tag på skjuts och tillsist ordnade det sig. Nära sex timmar efter avfärd hemifrån trippade jag rakt in i duschen med mina blöta fötter. Sköljde av ben och skor i varmt vatten(tack tack tack för varmvatten!) och konstaterade att vi trots allt hade väldigt kul. Inte riktigt som vi tänkt oss, men shit vilken mental boost! (Maddes version hittar du här!)

Nä jag gör inte det fula tecknet, jag gör segertecknet! :)

Behöver jag nämna att påskgodiset smakar extra bra idag?

Improvisation!

Jag skulle ju träna core idag om ni minns. Det blev inte riktigt så. Eller jo, på sätt och vis, men ändå inte. Någon minut efter att passet egentligen skulle ha börjat fick vi reda på att ordinarie instruktör inte skulle komma av någon anledning och JAG fick hoppa in och köra passet. Tillägas bör att jag aldrig har intruerat core innan. Efter en halv sekunds betänktetid sa jag såklart ja. För även om de flesta som var där även skulle köra cykeln efteråt så är det ju tråkigt att ställa in.

Eftersom all min cykelmusik är ihopmixad i en enda lång låt var jag lite orolig över hur det skulle funka, men jag hittade en skiva där varje låt fanns för sig. Improviserade ihop ett core on-pass (stationsbaserad core) och fick köra utan headset eftersom det krånglade och antingen var heldött eller bara brusade. Kanske inte mitt livs bästa pass direkt, men med tanke på omständigheterna blev det ok. Jag kände mig allmänt snurrig, ostrukturerad och med noll ordförråd men jag hoppas deltagarna blev lite trötta i mage och rygg iallafall. (Själv fick jag ju gå runt och peppa och korrigera istället för att träna, men det gör inte så mycket.) För ett kontrollfreak som mig är det verkligen en utmaning (men otroligt nyttigt och givande) med improvisation som denna.

Cyklingen då? Jo, något återhämtningspass blev det ju inte direkt. Med en halvgalen instruktör är det lite svårt :) Men det var kul och jag kan leva med att jag kommer vara halvdöd imorn. (Råkade även köra lite benstyrka innan coren också när jag ändå var på gymmet så tidigt)

Nu ska jag hämta mer mat, skulle kunna äta hur mycket som helst känns det som!

Hej kvalitet!

Efter en "kom igång" vecka som mest bestod av mysjoggande (inte bara, men nästan) är det nu dags att ta tag i kvalitetspassen igen. Om jag ska vara ärlig har det varit lite si och så med dem ända sen maran och har bara fått in ett intervallpass här och ett tempopass där. Nu är det time to shape up om jag ska förbättra min tid den 22:e augusti. Har ju ett väldigt högt uppsatt mål som det är ytterst tveksamt om jag ens kommer i närheten av, men om man siktar mot stjärnorna når man ju trädtopparna kanske..

För att fatta mig kort och inte babbla på i all evighet som jag har en tendens att göra; ett slitigt tempopass i morse (efter frukost men ändå tidigt!) där benen verkligen inte var på min sida, men där sista kilomtern gick i 4:28-tempo. 3km uppjogg följt av 5km stegrande tempo där sista kilometern alltså gick snabbast precis som den skulle. Genomsnittet hamnade på godkända 4:44 min/km. Därefter knappa 3km välförtjänt nedjogg.

Jobb på gymmet hela dagen (Inklusive action med massor av blod och ambulans efter att en man halkat och slagit i huvudet i en grej. Impad över mig själv och mitt lugn!) och eftersom jag fick jobba lite längre än tänkt missade jag det planerade corepasset (samma som denna snyggis) med träningskompisarna. Men det gjorde ju inte så mycket eftersom superkorta intervaller (min kollegas idé och upplägg) stod på schemat på den gemensamma löpträningen. Svårt att förklara exakt vad vi gjorde men det var en slags lagintervaller. Sprinter med kort vila. Det märks att man är långdistansare men oj vad nyttigt! Kommer garanterat ha träningsvärk i både fram och baksida imorn, men framförallt i baksidorna som känns lite halvtrasigt. Men det sjukaste är nog att jag är totalt uttröttad i.. biceps.. :)

Oj. Nu har jag babblat på i en halv evighet ändå. Hoppas ni har överseende.

En erfarenhet rikare

Men jag kände mig ju så pigg under löpningen i förmiddags. Och det är ju totalt bara en knapp deciliter blod som tappats ut från min kropp. Inte trodde jag att det skulle påverka så mycket.

Armydags igen. Konditionsfokus, det vill säga spyjobbigt i princip från början till slut. Om vi har tur kan man få någon viloövning som klättrande planka eller pushups emellanåt.

Jag kände redan från det första steget att jag inte hade lika mycket krafter som vanligt. Tänkte att det antagligen berodde på att jag ätit lite dåligt under dagen och tackade mig själv för att jag laddat flaskan med sportdryck istället för vatten. Bet ihop och gjorde mitt bästa som vanligt. (Ok, någon gång då coh då kanske jag har fuskat. Men bara lite! :P) Blev sjukt trött men tvingade mig att fortsätta.

På slutet skulle vi köra en tävling som finalövning. Tävlingar är till för att vinnas, eller åtminstone för att man inte ska ge sig förän man dör. (Typ) Den här tävlingen går till så att man är två och två i ett lag. Alla står på ett led mitt emot varandra och den man är i samma lag som står mittemot. Sen börjar ena ledet med en jobbig övning (upphopp, höga-knä-hopp, höga-knä-sprint-löpning etc) medan andra ledet "vilar" (pushups, jogg, situps etc). När någon i ledet inte orkar mer och ger sig är det det motsatta ledets tur. Och så fortsätter det i en halv evighet.

Jag gav mig inte. Jag körde på tills jag (nästan) stupade bokstavligt talat. Helt plötsligt blev jag totalyr, lätt illamående, tappade helt uppfattning om tid och rum och kände mig minst sagt konstig. Så jag satte mig ner med huvudet mellan benen. Det var nog bra. Lite jobbigt att svimma och ställa till med en scen va? :)

Trodde inte att en såpass liten blodförlust kunde påverka så mycket. Det hade den kanske inte gjort ensam heller i och för sig. Men i kombination av ett för lågt energiintag, ett redan avverkat pass tidigare under dagen och spyjobbig army blev det kanske lite mycket? Jaja, nu mår jag bra igen och är en erfarenhet rikare. Och förutom illamåendet var det en ganska häftig känsla. Om än annorlunda :)