fredag 27 februari 2015

Så kör vi en vända till

Jag sprang en sväng där i tisdags kväll. Det var mörkt och lite halt en det var skönt och kändes bra. Låg och fin puls där jag tassade fram och kände efter. Packade väskan för att springa hem från jobbet. Tog mig en tur till gymmet på lunchen. Körde den sedvanliga rörlighetsuppvärmningen kryddad med lite drake med vikplatta. Rev sedan av lite chins och suckade lite inombords över att jag är så svag och tung. Chins hör till den kategorin övningar som jag i mitt huvud liksom är bra på. Just denna övning har jag aldrig klarat att göra utan gummiband någon gång i livet (ej heller testat förän de senaste åren) men ändå har jag alltid föreställt mig att det är något jag kan... Handstående är en annan sådan övning. Den och exempelvis att stå på ett ben med det andra spikrakt upp längs sidan av kroppen... Den sista har jag faktiskt kunnat. Men det var å andra sidan i lågstadiet, när jag dansade balett... Aja. En ska ju ha en stark tro på sig själv.

Efter chinsen blev det hur som helst lite olika bålövningar. Prick en halvtimme och sedan stressa tillbaks och kasta i sig lite mat. Bra så långt. Men sedan började jag känna mig konstig. Liksom yr med lätt huvudvärk och allmänt obra. Och när det började närma sig stängningdags och hemgång fick jag ont i magen. Inte alarmerande ont, men en sådan där lite svidande känsla högt upp i magen. Som jag brukar ha vid kräksjuka. Misstänkte att jag smittats av en del av Esters tidigare sjuka. Inte läge att springa med orolig mage. Åkte hem och det onda lättade. Hade dock ingen matlust och åt bara en skål yoghurt med müsli. Somnade i tid.

Så igår vaknade jag med magont igen. Men det lättade lite efter frukost så jag släpade iväg oss till förskola och jobb. Det gick ok men kanske borde jag varit hemma. För jag var sur och gnällig hela dagen och huvudvärken gjorde återintåg på eftermiddagen. När jag väl var hemma mådde jag riktigt dåligt och efter middag och en kort yogasession gick jag och la mig klockan nio. Nio! Och med undantag för två, eller om det var tre, uppvaknanden på grund av Ester sov jag bra fram till strax efter fyra. Då vaknade hon och ville absolut inte sova. Skrek och slogs och mitt huvud bankade. Till slut, ungefär när det var dags för pappan att gå upp och åka till jobbet, somnade hon om och vi andra fick sova nästan fram till åtta. Åtta! Jag blev nästan stressad över att halva förmiddagen försvunnit... Tur att vi är lediga idag.

Jag hade lite huvudvärk kvar när jag vaknade, men nu känns det bättre. Det blir givetvis ingen träning idag heller, frånsett dagliga yogan, men kanske, kanske imorgon. Då är det dock jobb igen så det gäller att fördela krafterna. Så himla tråkigt att vara "sjuk"!

tisdag 24 februari 2015

Idag blev det min tur

Min tur att vara hemma med sjuk liten Ester. Fast idag är hon inte särskilt sjuk så förhoppningsvis kan hon få fortsätta sin förskolekarriär imorgon. Just nu sover hon och jag hinner dricka kaffe och känna mig som om jag vore föräldraledig igen.



Min egen förkylning är mycket bättre idag. Jag var inställd på att springa redan igår, men så fick jag huvudvärk och kände mig sämre igen. Plus att det började ösregna ute precis lagom till att jag skulle sluta jobbet och ta mig hemåt. Så jag ställde in och unnade mig en stunds Body Balance när barnen somnat istället. Det var länge sedan jag yogade så pass länge i ett sträck här hemma Oftast blir det ju 10-20min per dag. Igår blev det 45 eftersom jag hoppade över pilatesdelen. Om jag fick bestämma skulle den inte vara med i programmet. Visst, bra övningar, men de "förstör" flowet lite tycker jag.

Ikväll tänkte jag dock ta mig ut på en sväng spring. Ett lätt distanspass istället för backintervallerna som egentligen stod på tur. De får springs en annan dag. Men det blir mycket pussel och placering nu när vi är två heltidsjobbande här hemma. En dag hoppas vi på att kunna gå ner i tid båda två, men just nu behöver vi komma ikapp lite, ekonomiskt, efter föräldraledigheten.

måndag 23 februari 2015

Den där Body Balancen

Igår var jag på kvartalsutbildning för Body Balance igen. Jag instruerar ju inget alls just nu men vet att jag förr eller senare kommer göra det igen. Därför behöver jag upprätthålla och hänga med. Igår, liksom vid de flesta tidigare tillfällen, växer sig suget större. Det tar ju otroligt mycket tid men det ger väldigt mycket tillbaks. Kanske ska jag börja igen i höst? Kanske. Det beror lite på hur övriga livet ser ut. Hur mycket jag jobbar i övrigt. För det kommer inte gå att lägga till utöver 100% och eget företag vid sidan av. Även om det senare varierar väldigt mycket i tidsåtgång beroende på var på året vi befinner oss. Det finns en hel del att fundera över och det är ett stort pussel som ska läggas.

En grej som slog mig igår är att jag har blivit så mycket rörligare. Mina dagliga korta yogasessioner ger uppenbarligen resultat. Det känns bra. Dock hade jag väldigt mycket träningsvärk i benen sedan fredagens styrkepass där jag körde djupa knäböj bland annat. Inte så fasligt tungt men det räckte. Fast föresten; det sista setet var rätt tungt ändå. Trots ganska blygsam vikt. Fast det förstås; förr i tiden, när jag tränade alpint och var stark i benen, gjorde jag sällan så djupa benböj så det är kanske inte så konstigt att det är så stor skillnad på vikt.

Men hur som helst var det en härlig koreografi som jag kommer prioritera in då och då här hemma. Och kanske kan jag få till ett besök på någon klass också. Vi får se vad som hinns med.

söndag 22 februari 2015

Sjukstuga




Så himla typiskt att när kroppen ska få möjlighet till riktigt ordentlig vila och uppbyggnad, då drabbas den av förkylning. Visserligen inte av svår art utan endast snor och nästäppa vilket jag faktiskt kan tycka det är ok att träna lätt med. Ibland iallafall. Dock inte just denna vecka och framförallt inte med tanke på att sömnkontot är väldigt övertrasserat. Det finns nämligen de som är värre sjuka än mig. Stackars Ester hostar hela nätterna och är dessutom magsjuk. Jag klarade mig förra vändan men det återstår att se om jag har sådan tur även nu. Skämtade på jobbet förra veckan om att det inte skulle förvåna mig om jag skulle behöva vabba redan första veckan Martin är tillbaks på jobbet igen. Dessvärre verkar det bli så... Fast imorgon ska jag iväg på en rolig grej plus har en del att stå i så Martin får skjuta en dag på sin jobbstart så får jag ta mitt livs första vabdag på tisdag. Jo du hörde rätt. Sixten har bra immunförsvar och har varit sjuk endast ett par dagar under sin förskoletid och de dagarna tog Martin. Några dagar har dessutom varit när någon varit föräldraledig. Den lilla verkar dock ha lite sämre motståndskraft och inskolningen räckte tydligen för att hon skulle bli sjuk. Stackaren.

fredag 20 februari 2015

Igår gick det undan

Eftersom denna vecka är en lätt sådan finns det möjlighet att få känna på riktigt pigga ben. Som igår exempelvis. Visserligen sprang jag en bit på väg mot jobbet i onsdags morse, efter två dagars springvila, men det var ändå väldigt pigga ben. Dock skulle fartspringet ske efter jobbet och med ryggsäck på ryggen så jag hade egentligen inga större förväntningar på passet. 3x2km. Ett pass jag gillar riktigt mycket. Det är tillräckligt långt för att jag inte springer och tokflåsar och får smaka på mjölksyran, men tillräckligt kort för att jag ska våga trycka på. Ganska perfekt med andra ord. Om än tufft.



Jag tog mig en lång uppjogg på 4km.Dels på grund av att jag är så segstartad men främst på grund av att det är ungefär den sträckan jag springer genom stan. Dock betydde det att starten blev mitt i en lång upförsbacke. Segt. Första intervallen var överlag rätt kuperad så det blev ingen superfart på den. två minters ståvila och så iväg igen. Började även här uppför men totalt sett var denna intervall mindre kuperad. Jag kände mig lite darrig i början men sedan hittade jag flytet igen. På slutet blev det kämpigt på grund av svagt uppförslut ganska länge. Stopp och ny vila. Och så iväg på sista. Svish, svagt nedför första halvan och sedan lätt kuperat. Som väntat blev sista intervallen den snabbaste. Bättre än väntat faktiskt då jag började bli trött.

Totalt sett tre riktigt bra intervaller med bra fart och ok känsla. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig mig just nu och hur jag ligger till formmässigt. Tycker att det är svårt när en är på sluttampen av grundträningen och mest kör lätta distanspass uppblandat med lite marafart och något enstaka pass snabbare än så. Mn jag tror att gårdagens pass gav mig hopp och självförtroende. Jag är på rätt väg.

tisdag 17 februari 2015

Styrka före jobbet

Det var ett bra tag sedan nu som jag var på gymmet innan jobbet. Beroende på vilken tid jag börjar så kan (kunde, kommer nog inte gå när Martin börjar jobba nästa vecka) jag träna jättetidigt här i Farsta eller på vägen till jobbet. Om jag inte lunchtränar då. Vilket jag ju gjort en del det senaste. Dock blir det så stressigt så när det finns möjlighet tar jag det gärna före jobbet. även om det inte blir jättemycket mer tid jag har på mig.


Idag valde jag iallfall att träna på väg till jobbet. Oftast blir det då det gym som ligger närmast jobbet, men idag tog jag en annan väg och stannade till mitt på. På gymmet med det härliga namnet "slakthuset"... Nytt och fint och riktigt bra ytor. I alla fall nu när det var lite folk. Annars kan det nog bli trångt. Det luktade verkligen nytt och alla vikter liksom sken där de satt och väntade på mig. Dessutom var det discobelysning vilket förhöjde upplevelsen ännu mer.


Inga discomuskler som tränades dock, i alla fall inte specifikt. De kommer ju till viss del med på köpet. Stående bred rodd med stång blev första övningen efter min standarduppvärmning i form av rörlighetsövningar med pinne plus några kettlebellssvingar som bonus. Valde att börja på lätt vikt för att sedan öka för varje set. samma antal repetitioner. Näst på tur stod marklyft, men där blev det enbart rätt lätta vikter för att mer nöta teknik. Och så diverse antirotationer och en mer dynamisk magövning på slutet. Fyrtio minuter och lagom mör. Imorgon blir det äntligen lite spring igen!

söndag 15 februari 2015

I mål!

När klockan ringde 05:30 (innan något barn vaknat!) kändes det inte särskilt roligt att gå upp faktiskt. Riktigt motigt. Men eftersom jag hade en springdate bokad redan denna söndag var det bara att masa sig upp för att göra frukost. En dryg timme senare var det sedan dags att ge sig av.

Benen var förvånansvärt pigga. Jag hade nog väntat mig en lite mer seg känsla med tanke på att jag sprungit 10 dagar i rad (om än bara en kort återhämtningsjogg i måndags) och totalt nästan 12 mil (7 denna vecka). Dessutom sprang jag fartlek igår. Visserligen en ganska lätt sådan, men ändå. Kroppen alltså!

Efter att ha plockat upp sällskapet satte vi av mot söder för ännu ett var runt där. Det blev även ett varv runt Reimersholme för att samla ytterligare lite distans jämfört med förra söndagen. Kroppen fortsatte att kännas bra bortsett från en kort dipp med lite magknip efter 12-13km. Vid 21km och en lång och seg backe framför oss började jag dock krokna lite. Drack lite vatten och åt några gelegodisar och fick sedan lite ny energi. Och vi pratade på och vips var vi nästan hemma. Dock behövde vi ta en lite extrasväng för att komma upp i 3mil. En vill ju landa på rätt sida målet liksom.



30,3km slutade turen på för mig och med det slutade denna träningsvecka på 10,8 mil. Inte illa för en sådan som mig. Riktigt nöjd är jag! Det jag framförallt är nöjd med är känslan i kroppen. Jag har nästan bara sprungit väldigt lugna pass, men 2 lite lättare kvalitetspass har också klarats av. Om en räknar med all distans sedan förra vilodagen landar jag alltså på över 15 mil på 10 dagar! Nu blir det två dagars löpvila och försök till extra mycket sömn och massor av energi och näring in i kroppen. Jag tror jag börjar med glass och citron- och ingefärste. kanske inte så värst mycket näring i detta, men definitivt energi.

fredag 13 februari 2015

Dags att ta helg

Det går bra med mitt milsamlande. Med två dagar kvar har jag fyra mil kvar. Det kan ju låta mycket och visst, jag har ju bara kommit drygt halvvägs. Men eftersom det står långt långpass på schemat på söndag kommer det nog gå bra. Nu ska jag bara hålla mig frisk också. Folk snorar och hostar till höger och vänster så helt riskfritt lever jag inte. Men med lite extra energi och näring in plus läggdags i tid så att jag får tillräckligt mycket sömn hoppas jag hålla mig på banan.



Bild från veckans lunchstyrka.

Två lediga dagar har jag framför mig nu och efter att ha jobbat förra lördagen och således bara haft en ledig dag förra helgen, känns det liksom lyxigt. Nästa helg har jag tre dagars ledigt, ännu lyxigare. Eftersom vi från och med denna vecka har två dagisbarn hemma känns det extra mycket fredag och helg på något sätt. Tänk att det där lilla knytet som Ester var bara för jättekort tid sedan nu har blivit så stor. 16 månader och har börjat förskolan. Galet. Lilla klätterapan.

onsdag 11 februari 2015

Som en hemlighet

Denna träningsvecka är en tuff en med fokus på distans. Målet är att landa på runt tio mil vilket är mycket för mig, min nivå och min livssituation. För någon annan är det jättelite och för en tredje är det ofantligt mycket. Alla är vi olika och har olika förutsättningar som bekant.

För att få få ihop veckan och livet gick jag upp halv sex imorse för en kort morgonjogg. När jag vaknade, strax innan klockan skulle ringa (av mig själv, inte av bäbistoddler!) var jag lite sömnig men ändå ovanligt pepp på att springa en snutt. Hoppade bara i de framlagda kläderna, drack lite vatten och gav mig ut.

Det var några minusgrader och jag insåg snabbt att jag tagit för tunna tights. Men inget att göra åt. Tassade fram på snö och is och vips mötte jag en annan löpare. Hoppade nästan till av förvåning. Det var längesedan jag mötte någon annan springande så tidigt. Några hundra meter senare möter jag ytterligare en löpare. Och sedan ännu en! Tänker att det är lite som att vi delar en hemlighet vi fyra. Hur vi fått uppleva något som de flesta andra missar. En förort spm sakta vaknar. Snön som knarrar i en annars tyst värld. Lugnet och stillheten.

Drygt fem kilometer senare är jag hemma igen. Kramas, tjatar om de vanliga morgonbestyren. Äter frukost och dricker kaffe. Duschar, packar och går till bussen (lat). Och eftermiddag/kväll springer jag hem från jobbet. Inte lika ensamt, inte lika tyst.




måndag 9 februari 2015

Från botten till toppen. Typ.

Träningen gick så himla segt förra veckan. Tungt och stelt och tråkigt. Efter Hot MOJOn kände jag mig dock ny igen och morgonjoggen dagen efter kändes rätt bra. Men så var det jättesegt igen när jag sprang till jobbet i lördags. Då skulle jag dessutom springa snabbt. Det gick sådär med det. Dock gick det faktiskt något snabbare än det kändes som. Att springa med ett gummiband runt höften är rätt tungt i längden. Ja, givetvis var det inget riktigt gummiband utan bara en känsla. Dels var jag trött och dels valde jag fel skor. Jag måste lära mig attvara för att set är snö och is utanför koksfönstret är det inte det på stora (uppvärmda?) cykelvägar och stadsgatan. Dumt att ta Icebugs då när jag har så många smidigare skor att välja på. Nu ska jag i och för sig inte skylla på skorna, men de liksom ökade på den tunga känslan.

Men så igår bara vände allt. Upp tidigt och ut på långpass kvart över sju. Jag hade bestämt springdate med grannkollegan och således kom jag också iväg tidigt. OCH höll mig till planen. Som var 28km. Det bästa av allt var dock att det kändes så himla bra. Valde odubbat vilket var bra. Lite snö och is på vissa sträckor men det funkade. Solen sken så småningom och isvindarna avtog något. Jag var pigg och lätt och kände mig knapp sliten varken när jag kom hem eller senare under dagen. Bra för självförtroendet. Men vi får se hur dagens pass känns ikväll. Kanske är det segt igen...

torsdag 5 februari 2015

Hot MOJO

Yoga i 38 grader värme som sagt. Hot MOJO mer exakt. Jag offrade ett par timmars familjetid för att gå på en klass en timme efter jag slutat jobbet. Klassen höll på en timme och sedan skulle det duschas och så vidare. Men det var så himla värt!

Var lite rädd att jag skulle ha problem med värmen eftersom jag är lite känslig, men det gick väldigt bra. När jag började tänka på att det var väldigt varmt fick jag lite högre puls, men genom att fokusera på andningen och aktuell position lugnade jag ner mig igen. Och vilken skillnad det är på kroppen i den där värmen jämfört med utanför. Så mjuk och följsam. Och nu efteråt känner jag mig som en ny människa. Borta är den trötta slitna kroppen och sinnet är lätt. En svindyr smoothie, innehållandes raw kakao, kokosolja, mandelmjölk, frusen skyr och kanske nåt mer, senare känns det nästan ännu bättre. Då spelar det inte så stor roll att klockan är strax efter nio och jag ännu inte är hemma.


Det här gör jag om. En gång i veckan kommer inte att funka (prioriteras...) men kanske en gång i månaden? Jo, det får bli målet.

Idag blir det inget spring

Fy satan vad segt det var att springa igår. Jag hade planerat ett kortare långpass på väg till jobbet, men jag blev (återigen) "tvungen" att korta ner. Femton fick räcka.


Underlaget var allt ifrån asfalt till is, slask, modd eller perfekt hård packad snö. Men det var så tungt. Så otroligt tungt och jag ville bara lägga mig ner och gråta. Tuffade dock vidare i maklig lufsartakt och Kim slutligen fram. Funderade enmassa över varför det gick så segt. Tänkte att jag kanske är på väg att bli sjuk.



Men så slog det mig att jag, eftersom jag ändrade om lite inatt schema, sprungit 10-16km i snömodd alternativt i högre fart sex dagar i rad. Det är jag inte riktigt van så klart att det känns. 16km med 5km marafartblock i fredags. 12km kvällslufs i lördags. 13,5km snölufs i söndags. 12km segt snöpulsande i måndags. 10km snölufs/fartlek på band i högre fart än jag är van i tisdags. Och så 15 fruktansvärda kilometrar igår. Ok, jag fattar.



Idag springer jag inte en meter. Däremot kanske jag ska yoga i 38 gradig värme ikväll. Det är den här kroppen värd efter allt slit.

tisdag 3 februari 2015

Kombopass

Jag verkar ha guldfiskminne för idag var jag tillbaks på bandet igen. Efter gårdagens ybersega tur hem från jobbet tänkte jag att det kanske skulle vara roligare med lite bandlöpning. Som jag ju avskyr om du minns? Tydligen hade jag hunnit glömma det på en dryg vecka. Eller, inte helt för jag planerade iallafall att köra upp- och nedjogg ute. Bara fartleksdelen på band.

Och så blev det. 2,5km uppjogg på moddigt och segt underlag. Sedan in på gymmet och av med ett lager kläder. Byta skor och upp på bandet. 6km fartlek i rätt högt tempo för en gångs skull. Lätt till medelhård vila. Och i början kändes det faktiskt helt ok. Men framåt halvvägs, när det högre tempot började sätta spår, blev det trist, så trist. Och jobbigt. Pust och stön. Lite obligatoriskt magont och jag blev rejält less. Drog upp tempot ytterligare för att få metrarna att ticka på snabbare och sedan var jag klar. Trött. Och inte särskilt sugen på att dra på ett lager kläder och fortsätta springa. Dock kändes alternativet att jogga ner på bandet uteslutet så det var bara att göra. JÄTTEsakta gick det. Och nästan skrattretande långt kändes de knappa 2 kilometrarna det blev. Men tillsist var jag hemma. Imorgon blir det nog enbart utomhusspring. Imorgon och de allra flesta andra dagar det vankas spring.

Verkligheten - inte så himla Happy Happy

Ganska ofta kan jag bli så trött på att är så himla Happy Happy på Instagram och övriga sociala medier. Mycket väl medveten om att jag själv i högsta grad bidrar till detta. Och jag vet ju att de flesta andra precis som jag tampas med en massa grejer som inte är så himla glamorösa och perfekta. Mia startade en tråd på temat här om veckan och jag tänkte först haka på den men sen så kom annat emellan och sen orkade jag inte härma efter och göra precis lika som "alla andra" vilket är en annan grej som stör mig. Att alla (jo... även jag...) ska göra lika hela tiden. Men detta är väl min egen variant antar jag.

Jag vill gärna vara en sådan som genomför det jag föresatt mig att göra. Som inte ställer in eller bangar. Och det är kanske lätt att tro att jag faktiskt ÄR sådan HELA tiden. Men sanningen är den att jag ändrar om och ställer in och gör annat väldigt ofta. I slutändan blir det ganska bra ändå. Även om jag längs vägen suckar och blir trött på mig själv. Ett, av många, exempel är att jag tre veckor i rad har kortat ner mina långpass. Trots att det stått långt långpass (för mig från ca 26km och uppåt) har det av olika anledningar blivit kortare. Förra veckan blev det inte ens något och det är givetvis inte hela världen, men ändå blir jag trött på mig själv. Jag tycker inte om att frångå min plan. (Som jag själv har gjort och kan ändra i bäst jag vill...)

Jag läser ofta om att det är bara att bita ihop och göra. Och att att alla kan göra precis vad de vill. Det där sista, att alla kan göra precis vad de vill är ganska mycket bullshit enligt mig. Alla föds inte med samma möjligheter. (Däremot har alla en möjlighet att välja hur de ser på saker och hur de går in i något. Hur lätt det sedan är kan nog variera enormt.) Jag blir oerhört provocerad av att höra att "du kan om du vill". Samtidigt som jag själv har lite av den filosofin inom vissa områden (exempelvis vad gäller att hitta tid till träning). Ja du hör ju hur himla operfekt och dubbel jag är...



Perfekt att titta på, ganska operfekt att springa på (snön alltså).

Men åter till saken. Löpning och det där med att bara stänga av hjärnan och genomföra. Det är ju en rätt bra tanke ibland. Förmodligen rätt nödvändig om en ska bli bäst och vinna. Jag ska ju inte det. Men ändå är jag ofta bra på att bara göra ändå. Det finns något slags driv. Något som gör att jag ibland tvingar mig ut trots att jag inte vill. Nu är ju de dagarna givetvis väldigt mycket färre än dagarna då jag längtar ut. Som tur är, sorgligt vore det annars.

Jag vet inte riktigt vad det blev av det här inlägget. Snurrigt och kanske inte alls vad jag avsåg från början. Ganska operfekt men just därför ganska perfekt.