söndag 5 juni 2016

Stockholm Marathon 2016


Så var det dags igen då. Årets Stockholm Marathon. Jag var länge tveksam till om jag skulle springa. Var trött på att lägga massa tid på jättelånga långpass. Men hade ändå loppet i åtanke och körde på ungefär ett långt långpass i månaden. Bestämde mig sent omsider för att springa ändå. Det är svårt att låta bli. Har ju blivit en tradition. Så det blir säkert start även nästa år tillslut...

Min kropp är dock inte riktigt på topp just nu. Det har känts segt och tungt länge, egentligen ända sedan förra sommaren, men framförallt under våren. Stress och alldeles för mycket LIV är en stor orsak. Men tänkte att det säkert kan vara järnet som spökar igen. Började äta järn lite sporadiskt till och från för någon månad sedan. Ökade upp till nästan varje dag för någon dryg vecka sedan. Ganska starka tabletter. Så av en slump fick jag ett stick i fingret och hb-koll i onsdags och det var ju inget muntert resultat jag fick. Låga värden. Inte direkt det man vill se några dagar innan en mara. Men, men. Det är bara att göra det bästa av situationen.

Eftersom kroppen är som den är just nu så hade jag varken några krav eller förväntningar på loppet. Målet var att ta mig runt på ett "behagligt" sätt utan att för den skull såsa runt. Springa på men inte pressa mig. Och det gick så himla bra!! Jag kanske ljuger när jag säger att jag njöt, men det kändes så himla mycket bättre än det brukar. Jag lyssnade på kroppen och pressade den inte. När jag hade dippar och det gick tungt sänkte jag farten och när jag kände mig pigg tryckte jag på lite mer. Vilket skulle visa sig vara ett vinnande koncept för jag tycker inte att jag tappade så mycket som jag brukar på slutet och jag hade massa krafter kvar att göra en rejäl ökning strax före 41km.

Jag började i en bra fart och passerade milen på 48 nånting. Fram till 15km sprang jag under 5 min/km och halvmaran passerade jag på 1:43 nånting vilket är ungefär som på Kungsholmen runt då jag var helt slut. Nu var jag pigg och det kändes lätt. Så konstigt.
Som väntat var det segt på Djurgården och jag blev som vanligt omsprungen av en del. Passerade dock några här och var också så tappade nog inte så mycket. Kom till och med ikapp 3:30-farthållarna igen så så himla långsamt kan det inte ha gått. Min underbart snälla kollega Björn stod mellan 26 och 27km och langade vatten och energi. Välbehövligt, även om jag redan fått i mig 2 gels som jag hade med mig. Jag hade en stor dipp på Strandvägen då solen stekte och energin inte hunnit kicka in riktigt. Blev omsprungen av många och farthållarna försvann. Kom aldrig ikapp dem igen.

Jag pinnade dock på så gott det gick och fick nya krafter på Söder mälarstrand. Blev helt plötsligt superpigg och passerade löpare efter löpare. Så även på Västerbron som inte kändes särskilt farlig alls. Dock orkade jag inte trycka på riktigt så mycket nedför som jag tänkt mig.
Norr mälarstrand var seg men sen stod Björn strax efter 35km och jag fick ny energi och en hel flaska vatten som jag hällde ut över mig. Sprang även i nästan alla duschar längs hela loppet och doppade kepsen i vattentunnor vid två tillfällen (älskade föresten gänget med skyltarna med text typ "Fuck the bridge" vid västerbrons början!!)

Som vanligt var svängen förbi Centralstationen och Torsgatan upp seg men jag var förhållandevis pigg och passerade folk hela tiden. Väl på Odengatan tog jag en sista mugg vatten och fokuserade sedan mot mål. Dock fick jag ett fruktansvärt håll i backen upp mot Odenplan vilket gjorde att jag inte kunde öka som jag tänkt mig. Blev omsprungen av en del. Men tack och lov släppte det strax före 40km och jag kunde mata på igen. Strax före 41km la jag i en högre växel och bara flög fram (kändes det som, i verkligheten var det nog inte fråga om något flygande direkt...). Sprang om folk konstant och kände mig helt hög. Började nästan gråta. Längtade efter stadion. Kom tillslut dit. Ökade upp faten ytterligare och stannade klockan på strax över 3:30. 


Bröt nästan ihop. Gråtfärdig. Tårar i ögonen och hyperventilerande. Kunde knappt prata med Björn som mötte upp (och var mycket förvånand över att jag varit så positiv och även var så nöjd). Blev glad över all respons jag fick via sociala medier.
Fattar inte att den här halvtrasiga kroppen klarar av att springa så här bra med en så stark känsla. Helt otroligt. Långt från pers och sämre än förra året men känslan var verkligen en helt annan. Det kändes "lätt". Jag var inte alls lika slut sista milen och efter målgång var det stor skillnad på hur sliten jag kände mig. Kroppen går kanske på autopilot. Vet vad den ska göra. Kan jag bara få ordning på järnvärden med mera så kommer jag fasen bli riktigt bra igen. Jag vet det. Nu lappa ihop och ta det lugnt några veckor. Sedan lägger jag om fokus mot halvmaran och ev Lidingöloppet. Jag ska ta mig igenom detta.