måndag 28 september 2015

Helgen som var

Helgen som var gick så snabbt att jag knappt hann med. VAB med lillbarnet på fredagen visserligen. Med en fin tur i solen med springvagnen. En alldeles lagom tur på ganska pigga ben och nöjt barn.

Sedan blev det lördag. Jobblördag. Och efter jobbet var jag en sväng på gymmet och körde ett väldigt ostrukturerat styrkepass. Jag hade ingen plan alls utan bara hittade på lite efter hand. Ibland blir det så himla bra när jag gör så men i lördags blev det inte nåt särskilt. Men något gott gjorde det väl.

Men sedan då. Utnyttja min födelsedagspresent från Martin. Bo på hotell, äta utemiddag och till och med spaa lite. Mysigt. Men ironiskt nog vaknade jag ändå tidigt och slumrade bara lite de sista timmarna. Äta frukostbuffé, kanske det bästa med att bo på hotell.

Så hem till vardagen igen. Bamsegympa för storbarnet, städ och fix och utelek. Och ett intervallpass. 3x2000m i ett väldigt jämnt, om än långsamt, tempo. Tufft ändå. Första avsnittet av tredje säsongen av Bron på kvällen.

Det var helgen som gick och nu är även måndagen slut.

torsdag 24 september 2015

Skogsrus

Ingen bild på grund av att jag rusade så snabbt. Eller inte. Jag glömde helt enkelt.

Det är något visst med skogen ändå. Särskilt nu om hösten, som på ett sätt är min favoritårstid. Det är en del jag inte gillar med hösten men på det stora hela spiller det bra över. Mycket på grund av att jag då äntligen känner att jag kan andas fullt normalt efter runt 4 månader av astmakänningar. Luften, lukten, fukten. Lite lera under fötterna. Mörkret får dock gärna hålla sig borta.

Ikväll blev det en kortare runda i skogen, strax innan mörkret kom. Och som vanligt när jag springer runt det där skogsspåret runt hörnet har jag svårt att ta det lugnt. Och eftersom det är så kuperat att det ändå inte går att hålla pulsen nere tänker jag att jag lika gärna kan dra på. Sus kring huvudet och lite klafs om fötterna. Armar som måste parera i branta nedförsbackar, ben som måste ta i uppför. Lugn i sinnet. Ro i hjärtat. Jag älskar det.

tisdag 22 september 2015

Så blev det höst och mörkt och blött igen

Igår blev det för ovanlighetens skull dubbelpass. Bara två lätta sådana, men jag är inte riktigt van och blev så sjukt hungrig! Även idag har jag gått omkring med ett konstant sug i magen och hur mycket jag än stoppat i den har den inte blivit riktigt nöjd. Men det är ju bara att mata på så blir det nog bra till sist.

Idag blev det ett pass. Ett ganska snällt fartlekspass på väg hem från jobbet. Ryggsäcken var lätt och benen kändes visserligen inte helt på topp eftersom jag stått och gått mer eller mindre hela dagen (som de flesta dagar på vanliga jobbet) men de var ändå helt ok. Så egentligen inte mycket att klaga på där.

Jag klagar inte så mycket på det lätta regnet som föll heller, men däremot känns det lite motigt att det börjar bli mörkt så tidigt. Till viss del är det mysigt, men en annan del av mig får lite panik över att dagarna blir ännu kortare. Men nu är det ju så det är och vips kommer det vara december och det vänder igen. Skrämmande är vad det är. Kan vi inte stanna tiden lite. Bromsa den. Jag hinner inte med.

söndag 20 september 2015

Superfin morgonjogg




Det är verkligen inte ofta jag får till morgonjoggar nu mer. Men igår kände jag mig sugen på det och bestämde att jag skulle ge mig ut om jag vaknade pigg. Och tänk, det gjorde jag. Visserligen somnade jag om en timme efter att ha blivit väckt vid sextiden först, men strax efter sju kände jag mig utsövd och hoppade i springkläderna. Kallt. Det var kallt och skönt. Uppfriskande. Strålande sol och dimslöjor över sjön. Så vackert. Och mycket otippat - bssarjoggenen var pigga! Jag fattar verkligen inte varför. Jag hade förväntat mig sega tunga ben och allmän morogntröttma. Mest med tanke på gårdagen men också på grund av att jag som sagt inte är så van att springa utan mat i magen just nu. Men ingen trötthet. Starka pigga ben och inte ens hungrig var jag. Jag som ofta är illamående av hunger om morgonen. Det var nästan så att jag tyckte att det var synd att slösa bort denna pigghet på en lugn och skön lufsjogg, men så är det. Jag sprang runt en del av sjön och njöt av att det är höst och lätt att andas. Skit samma att jag är så himla långsam numer. Jag älskar att springa och jag KAN springa och det är huvudsaken.

lördag 19 september 2015

Topploppet 2015

Jo men jag sprang ett lopp idag faktiskt. Utan några som helst förväntningar men med tanken att få till ett bra träningspass. Och ja... Det blev ett väldigt tufft pass och det var tur att jag inte hade några förväntningar. Det var nämligen en riktigt tuff bana bitvis och jag tror jag tappade flera minuter i de långa, otroligt sega, backarna. Tänk brant uppför, lera som gör att du kanar bakåt i varje steg, lite stenar och mycket stenar. Inte riktigt min grej. Visserligen verkar inte mycket vara min grej vad gäller löpning nu mer. Jag är verkligen väldigt ur form. Utan egentlig anledning som jag kan se det. Men det är väl livet.

Tvåvarvsbana. Inte heller min grej. Särskilt inte när en vet att de där tuffa backarna ska tas en gång till. Knappt styrfart uppför men jag är som tur är snabb nedför. Det var ett rätt litet lopp och på andra varvet var det glest mellan löparna och jag har en tendens att alltid hamna med en lång lucka till löparen framför mig. Det tycker jag är tufft mentalt. Idag också. Men till min glädje knappade jag ändå in för det mesta och till och med uppför närmade jag mig vilket känns stort då jag är ganska kass på backar som sagt.

Jag kollade inte klockan mer än ett par tre gånger de första 2-3 kilometrarna utan hade som mål att enbart gå på känsla. Köra på så tufft jag kunde men strunta i tid och fart. Och med en snittpuls på 90% får jag väl säga att jag gjorde mitt bästa för dagen. Men, jag blev ändå lite besviken när jag kom i mål. 47:01, lite bättre än så trodde jag att jag kunde. I juni sprang jag Nike-loppet drygt 15 sekunder snabbare trots att jag hade flera växlar kvar och egentligen bara öste på sista kilometern. Visserligen är jag väl i (ännu) sämre form nu än då, men det säger en del om banan.

Menmen, slut på ursäkter. Jag är helt enkelt långt, långt, lång ifrån den nivå jag tidigare befunnit mig på. Men desto mer peppad på att fortsätta kämpa. Jag ger inte upp, jag ska tillbaks! Det får ta den tid det tar men det ska gå. Det bör gå, det måste gå.

onsdag 16 september 2015

4x5min, så lite men ändå så mycket

Ja, tänk att några få minuter kan vara så tuffa. Visserligen blir det ju en hel hög minuter tillsammans men ändå. 5 minuter går ju skitsnabbt när en tex är stressad på morgonen. Men så oändligt långsamt när pulsen är jättehög och mjölksyran börjar komma krypande. Samma men så olika.



Idag struntade jag i allt vad metrar och kilometrar heter. Allt vad fart och bra eller dåligt är. Bara sprang. Och gåvilade. Sprang. Och gåvilade. Och så vidare. 4x5 minuter med 2 minuter gåvila mellan. Jag kör oftast ståvila (eller joggvila om det är fartlek) men idag hade jag lite bråttom och behövde komma så långt som möjligt på väg mot jobbet och joggvila ville jag inte eftersom jag inte får ner pulsen lika effektivt då och därmed inte kommer fullt återhämtad in i nästa intervall och alltså inte orkar prestera mitt bästa.

Det gick ok idag. Inte snabbt, det är långt till fornstora farter, men betydligt bättre än i fredags. Det glädjer och ger hopp. Förr eller senare släpper det och jag tar ett skutt framåt. Jag hoppas på förr.

lördag 12 september 2015

Mera intervaller

Jo, mera intervaller måste det bli om det ska bli några snabba ben igen. Dock är det ju så fruktansvärt omotiverande att köra när det går så tungt och långsamt varje gång. Jag försöker strunta i tider jag sprungit på, enbart gå på känsla och fokusera på teknik och flyt, men ändå. Ändå smyger sig tankarna om att jag är dålig, kass, slut. Och då går det givetvis inte så lysande heller. Så är det ju.

Igår. Klockan är strax efter halv sex. Jag kliver av tunnelbanan vid slussen för att springa resterande bit hem. Kunde ju visserligen ha sprungit ända från jobbet men ville undvika den värsta trängseln och alla rödljus i stan. Tassar iväg, kryssar mig fram längs Götgatan och så småningom är jag på bron upp mot Gullmarsplan. Springer en bit till, till arenan. Stannar och låter pulsen sjunka. Sätter av på första intervallen. Som på grund av en lång och brant nedförsbacke går snabbt. 500m enligt klockan (som jag litar lite si och så på). Vilar 2 minut. Sätter igång intervall nummer två. Tungt. Får kryssa mig fram. Skitdålig tid. Trean, också dålig. Svär över ryggsäcken på ryggen som väger några kilon. Över mina onda fötter efter dagens jobb. Skyller på grejer. Fyran och femman, flåsigt och syrigt. Bestämmer mig för att åtta stycken får vara mer än tillräckligt. Har gjort mer än hälften. Sliter på och börjar nästan gråta. Känner mig allt annat än snabb. Kroppsdelar far hit och dit och det måste se hemskt ut.

Till slut, efter en mycket långsam sista intervall där jag är totalt slut, är alla åtta klara. Stannar och deppar medan pulsen får sjunka. Joggar hem. Mår illa. Har ont i magen. Ont i fötterna. Riktigt deprimerad. Men. Nästa pass känns kanske lite lättare. Jag gjorde mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är inte längre det minsta snabb och det är tufft att springa efter jobb och med tung ryggsäck. Nästa gång kanske jag får möjlighet att springa utan ryggsäck, med glada fötter. Då känns det förmodligen lite bättre. Kanske går det några sekunder snabbare också.

onsdag 9 september 2015

Veckans tips

Igår körde jag banintervaller igen. Ett riktigt tufft men också väldigt roligt pass som var snabbt avklarat. Ännu snabbare om du inte är då himla långsam som jag är (just nu). 3x5x200m. 30 sekunder vila. 2 minuter vila mellan serierna. Så alltså 5x200m med 30 sekunder vila. Vila 2 minuter och upprepa serien igen. Vila 2 minuter och upprepa en sista gång.



Jag kan meddela att 30 sekunder går väldigt snabbt och att jag ej rekommenderar att påbörja passet någon dryg halvtimme efter middagen. Jag var mycket illamående under den sista serien. Som tur var lyckades jag undvika en olycka. Det var veckans tips det.

måndag 7 september 2015

En sådan där dag helt enkelt

Det började helt ok med en lagom stressig morgon, samarbetsvilliga barn och tid över att både handla diverse mellanmålsgrejer och köpa latte innan jag behövde infinna mig på jobbet. Men därefter gick det bara utför och jag blev på sämre och sämre humör ju längre in på eftermiddagen vi kom. Huvudvärken tilltog också.

Det var inget särskilt som hände men det var bara så trist så trist. Huvudvärk och deppiga tankar. Den planerade träningen ställdes in. Inga korta intervaller denna kväll inte.

En annan, mycket bättre dag, då det instruerades löpskolning.

Väl hemma igen var barnen osamarbetsvilliga och ungefär lika sura som jag. Trots att jag kom hem i tid till middagen vilket endast inträffar var tredje vecka. Suck och stön.

Men så återkom energin till sist ändå. Pussa godnatt med ett leende och även om det inte blev några intervaller så blev det en produktiv kväll på andra fronter. Imorgon blir något helt annat.

lördag 5 september 2015

Glädje och sorg

Hurra! Det blev inte något värre av den där förkylningen och efter att ha tagit det lite lugnt i några dagar är jag åter på banan. Tänk om det kunde hända något på prestationsfronten nu också. Det hade gjort mig glad.

Annars är det mycket sorg just nu. Jag gråter och mår så dåligt över alla människor som är på flykt och över att det finns andra människor som inte vill hjälpa. Som på riktigt tycker att de själva gjort sig förtjänta över att leva i den lyx och överflöd de lever i och anser att andra får klara sig själva. Äckligt.

Dock är det ju otroligt rörande och glädjande att så himla många VILL hjälpa på olika sätt och att den senaste veckan, mitt i all sorg, ändå ger hopp om en vändning. Vi gör vad vi kan.

onsdag 2 september 2015

Höstmys

September månad och med ens kom hösten. Jag gillar nog det. Jag kan andas lättare när jag springer och den värsta orkeslösheten är borta. Jag är lite mer mig själv.



Ute regnar och blåser det och jag känner mig lite stressad över vardagen. Men samtidigt ser jag fram emot mörka kvällar med stora tekoppar, ljus och choklad efter friska springturer. Jo, det gör jag.

Det enda smolket i bägaren är att en förkylning smyger runt knuten. Hoppas dock på att lyckas lura bort den.