söndag 31 maj 2009

Mitt första marathon

Eller varning för megalång läsning.

Efter att ha kommit till Östermalms IP i god tid, hunnit med en ganska kort bajamajakö och därefter lämnat in både värdesaker och överdrag (Inte för att det behövdes några överdragskläder denna varma dag, men man har ju alltid lite andra grejer som återhämtningsdrycker, vatten och annat nödvändigt man vill ha med sig.) hamnade jag i jordens längsta bajamajakö. Det hade ju inte gått ens en timme sen det senaste besöket, men det värsta jag vet är att vara kissnödig när jag springer så jag vill alltid gå så när start som möjligt. När jag stått i kön i nära en halvtimme gav jag dock upp och sprang för att se om Martin och Jonas fanns kvar på vår mötesplats, men det gjorde de inte. Så det blev inget sista lycka till vilket kändes lite märkligt. Skyndade mig istället ut i skogen för att kissa och där fick man inte vara blyg för jag var inte direkt ensam om den idén :)




Jag och ex-Martin före start. Han sprang föresten på 3:09. Snabba människa!

Strax före 13:45 var jag sedan på plats i min startfålla och försökte trycka in mig i skuggan under ett träd. Gick sådär och när jag kände hur solen gassade och verkligen brände kändes det väldigt tveksamt om jag skulle klara av att prestera. Jag brukar nämligen bli totalmatt och helt orkeslös när det är sådär varmt. Reviderade därför min målsättning till att ta mig imål (självklart) och att bli supernöjd om jag tog mig in under fyra timmar. Man får ju lite dåligt självförtroende och vill inte ha för höga förväntingar sådär precis innan start när nervositeten och pressen börjar komma. Konstigt nog var jag dock inte så jättenervös, utan det var mer ett lugnt konstaterande att det nog inte skulle bli nån supertid idag. (Trodde jag)

Prick klockan 14 gick startskottet och den stora folkmassan började sakta röra sig framåt. Efter ungefär två minuter var jag framme vid startfållan, satte igång min klocka och började jogga iväg. Till en början gick det rätt sakta och mina ben kändes konstigt stela ochs tappliga. Efter några hundra meter lossnade dock både stelheten och trängseln och jag kunde springa på rätt bra i mitt eget tempo. Försökte att inte kolla klockan så mycket till en början för att inte stressa upp mig. När vi svängde av Valhallavägen och in på Gärdet spanade jag lite efter alla bloggare som skulle stå där, men jag såg inget. Tog en mugg vatten vid första vätskekontrollen och försökte hitta ett bahagligt flyt. Precis här startar ju tjejmilenbanan så jag visste vad jag hade framför mig. Banan var den samma en bit, men sen svängde vi tillbaks mot Strandvägen. Här hade jag hittat ett rätt bra flyt och vid 7 kilomter jämförde jag för första gången min tid mot tiden jag skulle hålla enligt det mellantidsarmband jag hade gjort för en tid på 3:44:59. Blev lite förvånad över att jag låg runt två minuter före, även om det kändes som att jag höll ett högre tempo än de 5:19 min/km som jag skulle. Vid vätskekontrollen här tog jag både en mugg sportdryck och även en mugg vatten som jag drack lite av och sedan hällde resten över mig. Detta fortsatte jag sedan med vid samtliga vätskestationer.

Jag hade en liten kort dipp där någonstans mellan 7 och 10 km, men när jag såg att jag passerade milen på dryga 50min fick jag ny energi. En liten oro om att jag inte kunde fortsätta hålla samma tempo kom dock smygande. Försökte få mig själv att sakta ner lite, men det gick inget vidare. Tänkte om och bestämde mig för att hålla samma tempo så länge det gick, det fick bära eller brista helt enkelt. Jag led dock inte så farligt av värmen. Visst hade det varit skönare med lite växlande molnighet och lite lägre temperatur, men jag klarade det ändå bättre än väntat. Jag var noga med att kyla ner mig genom att springa genom duschar och hälla vatten över mig för att kyla. Självklart var jag även noga med att dricka hela tiden, men det är jag ju alltid.

Längs söder mälarstrand gick det relativt lätt och jag fortsatte jämföra mina tider mot mellanarmbandet vid de flesta kilometerskyltarna. Avståndet började öka och nu låg jag nog runt 5min före om jag inte minns fel. Jag spanade lite efter Ellen och Anders som skulle stå här, men såg inte till dem heller. Började därför ladda mentalt inför västerbron som jag visste skulle komma snart och helt plöstligt var den där. Visst var den lite sugande, men den var inte alls lika hemsk som jag föreställt mig. Visst var den lång, men jag tyckte inte den var särskilt brant. Jag sprang förbi många på väg upp och ännu fler på väg ner. Väl nere hade jag flyt ett tag, men sen blev det segt och tråkigt. En lång, lång raksträcka först längs norr mälarstrand och sedan ett segt parti förbi centralstationen följdes såsmåningom av en ännu segare Odengatan. Jag fortsatte peppa mig själv med positiva tankar om hur bra jag var och helt plötsligt hade jag klarat av den rätt långa delen av Karlavägen och var uppe på Sturegatan och passerade 20km. Nu var det ju inte långt kvar till halvmarapassering och omedvetet ökade jag nog tempot lite.

Efter halvmarapasseringen sänkte jag tempo något för att ta min andra dos astamedicin (första tog jag precis innan start) eftersom jag kände att det började bli lite tungt att andas. Medicinen hade jag med mig i mitt nya snygga mobilfodral från Nike (såklart), men eftersom den (medicinen) är så stor fick jag trixa lite för att få ur den. Jag var lite rädd att jag skulle råka tappa den, tappade nämligen svampen, som jag hade fastsatt i armbandet, när jag skulle blöta den för andra gången runt 15km. Men det gick bra och jag kunde öka tempot igen.

Men nu började det sega och jobbiga. Redan här började den första stelheten i låren komma, men jag försökte tänka bort den. Jag visste att Djurgården med sin lite lätt kuperade väg och mindre publik skulle bli seg och försökte förbereda mig för det. Bloggmaffian stod tydligen och skrek på mig här, men som vanligt var jag totalfokuseraad och helt inne i min egen värld med musik i öronen. Synd, för jag hade verkligen behövt deras pepp här! Jag försökte pinna på så gott det gick trots tilltagande ont i benen och en liten mental svacka. Blev dock lite gladare och fick mer energi när jag jämförde tider mot mellantidsbandet. Som mest låg jag 7-8min före även om jag nog tappade lite här och där. När vi sprang förbi Gröna lund och jag kände att Djurgårdsbron och strandvägen var nära fick jag massa ny energi och kände mig oövervinnerlig. Blev så himla stolt över mig själv som faktiskt gör det här! Sprang förbi massor av löpare trots att det kändes som att mitt tempo sänkts rejält.

Åter på Strandvägen gick det lite segt igen. Solen stekte och det var nästan ingen vind som svalkade. Men senare när vi svängde ner förbi Kungsträdgården och alla hejande människor kändes det bättre igen. Efter 30km tog jag min belöningsgel precis som planerat. Eftersom 30km (Lidingöloppet) är det längsta jag sprungit på tävling hade jag planerat att ta den precis här som en sorts belöning för mitt tävlingsrekord. Gelen var ju som vanligt inte direkt god, men jag vet att jag brukar få en liten kick av den så jag tvingade i mig den. Vid Slussen fick jag sedan syn på Ellen och Anders i sista sekunden och blev superglad. Vet inte om det var gelen eller energin från att ha sett dem som fick mig att bli lite piggare för en stund. Antagligen en kombination.

Jag fortsatta att springa genom alla duschar, att dricka en mugg sportdryck och hälla vatten över mig vid varje vätskestation samt doppa kepsen i vattentunnorna där sådana fanns. Västerbron andra varvet var ju inte direkt rolig, men jag försökte peppa mig själv och passerade massor av folk. Mitt mantra var som vanligt "Jag är bra, jag är stark och jag kan" men även "Pain is temporary, quitting last forever" och "Jag är så jävla bra!", "Jag orkar" och "Jag är snart uppe". Just Pain is temporary rabblade jag massvis av gånger i mitt huvud under det sista varvet. Ett så himla bra citat som stämmer så himla bra!

På vägen ner gick det inte lika lätt den här gången utan gjorde mest ont i mina stackars ömma framsida lår, men jag försökte ignorera detta och fortsatte. Tyvärr fick jag även håll här vilket höll i sig någon eller några kilometrar. Inte jättemycket, men tillräckligt för att det skulle vara störande. Eftersom detta fick mig att få svårare att andas tog jag en tredje dos astmamedicin.

Längs norr mälarstrand och fram till 40km passeringen vid slutet av Odengatan sänktes mitt tempo rejält (vilket bekräftas av mina mellantider) och det kändes verkligen som att jag knappt tog mig framåt! Fötterna lyftes knappt från marken kändes det som och min högra vad började göra ordentligt ont. Jag fick hela tiden påminna mig själv om att räta på överkroppen och inte säcka ihop. (Mera coreträning!!) Det var nog inget vackert löpsteg där på slutet..





Mina tider. Trots att jag tappade en del mellan 30 och 40km höll jag ändå ett någorlunda jämnt tempo!


Efter 40 insåg jag ju att det bara var pyttelite kvar och försökte öka lite. Kroppen svarade bättre än väntat och jag är så glad över att jag kan lita på att det alltid finns lite sista spurtkrafter kvar någonstans! Precis när jag skulle svänga av från Sturegatan och in på Valhallavägen en sista gång hör jag någon ropa mitt namn och jag vänder mig om och hejar. Jag tror att det var Malin (?)men är inte helt hundra. Tack i vilket fall!

Cirka 100m senare hör jag mitt namn ropas igen och där står de! Bästa hejjerklackan bestående av Sofia, Sara, Ruth och Nilla och kanske någon mer?? Jag blev så himla glad och fick den där sista motivationen att öka trots att jag hade så sjukt ont i benen. Huden på armarna knottrades och jag fick tårar i ögonen. Jag stängde av ipoden för att få uppleva publikens jubel inne på stadion, men så kom ju aldrig marathonporten! Att några hundra meter kan kännas så långt! Slutligen var den dock där och jag sprang in på banan och försökte öka så gott det gick på mina stela onda ben. När jag svängde ner mot upploppet såg jag den stora klockan visa 3:38 nånting och jag blev helt chockad. Visst hade jag förstått att jag skulle klara mig under min drömgräns på 3:45, men att jag skulle komma i mål under 3:40 kunde jag aldrig tro! Jag upplevde som sagt att jag tappade en massa mellan 30 och 40km och vågade knappt jämföra mina tider mot armbandet på slutet.




Bilder lånade från Sofia på en trött men glad och fokuserad Andréa


När jag passerade mållinjen höjde jag mina armar och var nära att skrika. Men efterosm jag inte är en person som gör sånt (skriker överdrivet mycket) lät jag bli och kollade sedan på min egen klocka :) 3:37 nånting och jag var nära att börja grina av lycka. Fast det gjorde jag inte heller. Istället började jag hyperventilera, vilket i och för sig är ett tecken på att jag har nära till gråten, och fick ta en dos astmamedcin till. Visst kände jag en enorm lycka och stolthet över mig själv, men jag hade nog väntat mig lite mer eufori..

Sen var jag dock nära att börja gråta ändå, både på gund av vad jag nyss gjort (Jag menar 3:37! Sådär snabb är ju inte jag!) men också för att jag knappt kunde gå. Varje steg gjorde sjukt ont och att ta sig nedför trappan till ÖIP var inte kul!

Men det var lätt värt det! Varenda minut, varenda sekund av smärta var värd den stolthet jag känner över mig själv. Jag har sprungit mitt första marathon. Jag har dessutom sprungit mitt första marathon på en supertid. En tid jag aldrig hade vågat drömma om. Jag förstår helt enkelt inte hur jag kunde springa 4,2mil på en genomsnittsfart på 5:08 min/km! Sådär snabb är ju inte jag! (Jo tydligen)





Träffade på super-Anna som sprang på den sjukt iponerande tiden 3:29! Hon är numera min idol. När jag blir stor ska jag bli sådär snabb! (Bilden lånad från Anna)



Och vet ni, jag längtar redan till nästa år! Då kanske, kanske jag kan ta mig imål på nya drömtiden sub 3:30..

“Pain is temporary. It may last a minute, or an hour, or a day, or a year, but eventually it will subside and something else will take its place. If I quit, however, it lasts forever.” (Lance Armstrong)

lördag 30 maj 2009

3:37:10!!!

Fatta! 3:37:10!! Hur gick det till??! Rapport kommer senare ikväll eller imorgon. Dusch, mat och viila nu. Tack för allt stöd och pepp, både via sms, facebook och här. Det betyder massor!

42 195m

Klockan är strax före tio och det är fyra timmar kvar till start. Det konstiga är att jag fortfarande inte är nervös. Eller, jag är lite orolig för hur jag kommer klara av värmen barar eftersom jag brukar ha väldigt svårt för att prestera i gassande sol. Men det är ingen idé att slösa energi till att tänka på det, det blir som det blir. Tidsmålet får väl kanske revideras något, men mitt primära mål är ju ändå att ta mig runt på ett bra sätt. Jag har aldrig sprungit ett marathon innan och vet ju faktiskt inte hur kroppen kommer att reagera.




Det kommer gå hur bra som helst. Jag har tränat superbra hela vintern och våren, jag är förberedd och uppladdad, jag är bra jag är stark och jag kan!

För den som vill följa mig har jag startnummer K303. Info om hur man följer via sms finns här.

Jag är bra, jag är stark och jag kan!

fredag 29 maj 2009

På plats där det händer

Sent igår kväll/natt kom vi fram. Jag bor tillsammans med Martin och hans kompis Jonas, som också ska springa, i en lånad lägenhet. Det känns ju lite roligare att ladda tillsammans än själv. (Men vi ses ju ändå Ellen!)

Herrarna är ute och handlar frukost medan jag latar mig (precis som det ska vara alltså ;) ) och när den är uppäten tänker jag lata mig lite till. Sen tänkte vi ta oss ut på en lätt och kort jogg för att få igång benen som har vilat i två hela dagar nu. Vi bor på Östermalm så det blir väl någonstans där i krokarna. Kanske spanar vi in delar av banan och tar en sväng ut på gärdet. Där bor ju min syster också så en kaffe kanske man kan få?

Därefter tänkte jag fika med bästisEllen, hämta nummerlapp och gå på pastaparty. Men nu måste jag visst laga gröt..

torsdag 28 maj 2009

Om att bryta ihop och komma igen

Jag fick ett litet sammanbrott för några timmar sedan. Ett panikartat tillstånd som drabbar mig då och då. Inget allvarligt mer än att jag uppenbarligen både har känslorna på utsidan och extremt lätt att växla över till en spiral av negativa tankar så fort jag trillar över kanten och tänker den första.

Vad det handlade om spelar mindre roll, det blev bara lite för mycket på en gång. Och egentligen var det ju inget nytt, bara samma gamla framtidsoro och oförmåga att komma framåt. Hur mycket jag än försökte få mig själv att trycka undan alla ångestframkallande tankar och plocka fram de positiva gick det inte. Panikartat försökte jag få mig själv att inse att jag ska springa ett marathon på lördag, att jag måste fokusera på det till hundra procent nu och att allt jobbigt får skjutas fram till måndag. Insåg att det bara var att bryta ihop, snyfta och snörvla. Därefter sov jag en halvtimme.

När jag vaknade med solen i ögonen kändes andningen lite lättare. Hjärtat slog inte lika snabba slag och i bröstet fanns en slags värme. Ok, jag kanske inte är världens mest stabila och framgångsrika människa, men jag ska springa 4,2 mil på lördag. Att se fram emot det med glädje är faktiskt ganska starkt.

Att brya ihop kan vara nyttigt. Att bryta ihop kan få mig att bli ännu lite skarkare, gladare och positivare. Att brya ihop och komma igen.

onsdag 27 maj 2009

Jobba & äta

Det är fokus idag. Först jobb mellan 11 och 16:30 på jobb nummer 2 (det kommunala gymet) och sedan mellan 17 och 22 på jobb nummer 1 (favvogymmet). I övrigt gäller bara att äta och dricka ordentligt hela dagen. Om folk tycker att jag äter hela tiden i vanliga fall skulle de se mig nu.. Något i beredskap mest hela tiden.

Jag har även fått två roliga förfrågningar som jag får berätta mer om lite senare när jag vet mer. Så stay tuned!

(Jag kände för lite glatt lila idag)

tisdag 26 maj 2009

Uppladdning

Dagen är över och jag kan äta normalt igen. Normalt fast med mer kolhydrater än vanligt. Inte jättextremt utan mer att jag är noga med att äta lite mer gröt, pasta, bröd etc, dricker mer juice, nyponsoppa och liknande, samt festar loss på godis och vitargo. Resorb och sportdryck kommer det också gå åt endel för att vara säker på att vara uppvätskad och ha elktrolyterna på rätt nivå. Alla extra kolhydrater binder ju dessutom upp massa vätska vilket är en bra reserv att tillgå under loppet.

Efter en dag med mycket mindre kolhydrater än vad jag är van vid var det alltså dags för en form av tömningspass. Blev tillslut 16,5km varav dryga 10 av dessa i kuperade skatås. Jag hade sällskap av min träningskompis Niklas vilket nog var bra. Även om det gick lättare än väntat är det bra med sällskap och pepp när det känns segt. Mot slutet fick han dock väldigt ont i ena knät (typiska löparknäsymtom) så vi fick gå sista biten hem. Till mitt hem var det dock en dryg kilometer ytterligare, så jag sprang en bit till och kom som sagt upp i 16,5km totalt (promenaden borträknad). Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag inte blev extremtrött men att jag var rejält matt när jag kom hem. Vid mina tidigare uppladdningar har jag inte ätit mindre kolhydrater än vanligt på tömningsdagen utan ätit som vanligt, tränat ett hårt pass och sedan börjat ladda. Ska bli intressant att se om jag märker nån skillnad (dvs går upp mer i vikt pga inlagrade kolhydrater och den vätska dessa binder (mest vätska såklart). Den som lever får se. Helvila onsdag och torsdag nu och sedan en kort och lättlätt jogg i sthlm på fredag.

Nä, nu får det vara slut med komplicerat prat. Dags att krypa ner i sängen tror jag bestämt. Bara en fråga; Varför är jag inte det minsta nervös?! Det kanske i och för sig kommer senare, men just nu är jag kolugn. Strange!

Ostruktur

Test av hb-värde visade på 130(!). Från 105 till 130 på en månad, ganska häftigt. Nu VET jag att jag kan springa snabbt på lördag.

Ett rätt hårt pass ikväll, en form av tömningspass. Jag var ju lite osmart och tränade ben igår (visserligen rätt lätt), men det är smällar man får ta. Mindre kolhydrater under dagen vilket tydligen innebär att jag får leva på ägg och keso med diverse tillbehör. När jag satte mig ner räknade på vad jag skulle äta (Eller ja, programmet ränade, inte jag) kunde jag inte för mitt liv komma på vad jag skulle äta. De enda livsmedlen jag kom på var ägg och keso. För hur gott är det att käka bara qournfärs exempelvis? HUR kan man leva utan kolhydrater? Jag skulle dö. Både av näringsbrist och uttråkning. Ok att det är svårare när man är vegetarian, men även fast jag nästan inte la in några kolhydratkällor blev energifördelningen ungefär 1/3 av varje. Jaja. I vilket fall som helst överlever jag nog en dag.


Ägganatomi


För en stund sedan slogs jag av insikten hur sorgligt många som tränar enbart, eller nästan enbart, för att gå ner i vikt. Ännu sorgligare är att det ofta är människor som verkligen inte behöver gå ner i vikt också. Tankar som kretsar kring vad vågen visar. Till att fundera över hur man ska komma i de där byxorna. Till att tänka på mat och vad man får och inte får äta hela tiden. Till att kategorisera livsmedel i förbjudet och tillåtet. Till att ha huvudet fullt av dåliga tankar. Tänk så mycket energi som går förlorad i denna kamp. Tänk hur mycket energi som skulle kunna användas till så mycket roligare saker. Som att springa exempelvis. Av att springa blir man glad. Av att springa får man energi. Av att springa blir man snygg (förutom om fötterna då). En gång i tiden, det är som tur är länge sedan nu, tränade jag också för att gå ner i vikt. Även fast jag inte behövde. Men tänk så himla mycket bättre jag mår numera. Nu springer jag (och cyklar, och army traninar och allt sånt kul) och äter allt utom kött (och tomat och lök för det är äckligt) utan att fundera. Funderar gör jag ändå, fast på andra saker som livet, framtiden och vad jag egentligen vill och var jag är på väg. Det räcker och blir över.

Ostrukturerat inlägg. Men det var skönt att skriva av sig. Nu några timmar framför statistikprgrammet SPSS. (Btw blir inte magisteruppsatsen klar förän i slutet av sommaren, men så blev det för mina klasskamrater också så det gör inte så mycket.)

Njut av solen. Njut av sommaren. Njut av nuet.

måndag 25 maj 2009

Mera formbesked

Medelhård distans bestämde jag mig för att köra idag. (Numer lyder jag inte Mr Sz eftersom jag inte gillar hans upplägg nu mot slutet. Jag vill köra mitt eget som jag vet funkar på mig, med tömningspass imorn och sen kolhydratsladdning och lätt kort jogg på fredag)

Sol. Lite blåst, men inte så farligt. Frukosten på plats i magen (eller kanske mer i benen) och ett leende på läpparna. Lite sega ben till en början. Lite stelhet i rumpan och ryggen från gårdagens BB. Lagom snabbt. Varken för fort eller för långsamt. Bekvämt. 11.8km. 60min. 5:05-tempo. 78% i medelpuls. Hur bra känns inte det?!

söndag 24 maj 2009

Wonderful!

Först jobb mellan 10-15. Inte fullt så wonderful men helt ok.

Sen kördes Body Balance med deltagarna på helgens cykelutbildning och där passade jag såklart på att vara med. (Inte på utbildningen då utan på BB´n). Har du inte testat BB så gör det! Själv är jag totalt fast. Synd att vi inte har det på ordinarie schemat på gymmet, jag hade veltat köra regelbundet. Nu får man passa på när tillfälle bjuds. Eftersom jag blir mer och mer fast för varje gång kanske det är bäst jag slutar snart så att abstinensen inte blir allt för stor? :) Yoga älskar jag också, men det är något med flödet i BB som gör allt så extra underbart. Wonderful!


Fast vi körde 44:an


Efter att jag blivit lagom trött och avslappnad var det dags för löpning igen. Förutsättnignarna var kanske inte de bästa då jag, förutom att jag blivit lite väl avslappnad, 1: ätit dåligt under dagen, 2: fortfarande har små förkylningssymtom (inget halsont eller feber såklart!) och 3: glömde ta astmamedicinen. Den planerade snabbdistansen omplanerades därför hastigt till fartlek. Efter 2km uppjogg körde jag lite spontan fartlek med små, ganska korta, ökningar i 6km för att sedan jogga ner i ytterligare 2km. Känslan i kroppen var ganska lätt trots lite halvpipig andning och jag blev faktiskt ganska förvånad när jag tryckte på "lap" efter avslutad fartlek och såg att genomsnittspacen hamnade på 5:02. Detta inklusive de lugnare partierna. Formen finns därunder nånstan. Wonderful!

Nedräkning

Om en vecka har jag sprungit ett marathon. Coolt.

(Att bryta finns liksom inte i min värld. Om jag så ska krypa så ska jag ta mig imål. Svimma, bryta båda benen eller dö är väl det enda som kan hindra mig.)

lördag 23 maj 2009

Nightrunner

Igår jobbade jag till nio. Tog en snabbsväng förbi kvarterspuben och sa hej till de av mina kollegor som valt att gå dit efter kvällens partypass. Det är en grej vi börjat nu på sommarschemat. Partypass alltså. Varje fredag kl 17 är det ett nytt pass, olika typ av träning och olika teman varje vecka. Därefter går de som vill ner för lite afterworkout på kvarterskrogen bredvid. Igår var det army training med 90-talstema som stod på schemat och tjejerna som höll i det hade klätt på sig sina snyggaste 90-talskläder coh spelade skön nostalgimusik. Jag jobbade ju som sagt så jag kunde tyvärr inte vara med, men ett och annat foto hann jag med att knäppa såklart. Den 26:e juni kommer jag och min vän och kollega Carro köra ett partypass cykel. One hit wonders i partyputfits kommer det bli. Ni är såklart mer än välkomna! (Har någon en snygg glitterklänning att låna ut är det också välkommet!)

Men nu blev det ett väl långt intro. Det jag skulle komma till var att efter jobbet och den där snabbisen på kvarterspuben gick jag hem, och bytte till springkläder. Kanske inte jordens smartaste grej att göra när man har känt av förkylningssymtom under dagen, men jag var helt enkelt tvungen att komma ut och få lite luft och rensa tankarna lite.

Underbart! Snabba, pigga ben och lätt i kroppen. Lagom kyligt, skymningsljus och nästan inget folk ute. Tankarna skingrades kanske inte helt, men det blev helt klart lite mer ordning där inne i huvudet. Efter en lugn och skön runda (som trots att det kändes plättlätt gick i 5:34-tempo) på 8,8km landade jag i soffan runt halv elva. Lite mat och dusch på det och allt känns mycket lättare. Prova!

Idag är det jobb hela dagen. Ute är det sol..

fredag 22 maj 2009

NEJ!

Vaknade tidigt i morse med antydan till förkylning i kroppen. Det kan inte hända nu, det får inte hända nu. Kravlade mig upp och tog mig bort till World Class city där jag skulle få följa med BBC-deltagaren Erika på ett cykelpass. Osmart? Kanske, men jag kände att det nog skulle funka bara jag tog det lite lugnt. Det gjorde jag också. Väldigt lugnt. Vet inte om det var fel på klockan men pulsen var sjukt låg hela tiden. (Har inte kollat genomsnittet och klockan ligger långt bort och jag är för lat för att hömta den) Det var i vilket fall som helst ett helt ok pass förutom att jag irriterade mig på att han (instruktören alltså) envisades med att kolla ner i marken nästan hela tiden, plus att han körde jumps på fyror. Ogilla! Helt ok musik dock och jag hade ju trevligt sällskap så förkylningssymptomen försvann rätt fort.

Efter pass och dusch gick vi vidare för frukost på cafét intill. Lite träningsprat och en allmänt trevlig stund innan det var dags att bege sig hem. Då kom den. Tröttheten alltså. Var nära att somna på vagnen och orkade knappt gå av för att gå sista biten hem. Väl hemma stupade jag ner i sängen och sov tills den dumma telefonen ringde. Nu känner jag mig både piggare och inte alls förkyld nästan. Men jag ska vila lite till innan det är dags att jobba ikväll. Regnet öser ner utanför och jag är allmänt deppig av olika anledningar så det passar bra. Sen vaknar vi och tar nya tag!

torsdag 21 maj 2009

Blå armbågar och lätt yrsel

Men mest av allt var det kul. Underbart kan man säga. I love army camps!

Vi började med en lugn jogg på ca 1,5km bort till en stor gräsplan där vi sedan höll till. Många människor passerade och kollade skeptiskt på oss där vi (vuxna människor) rullade runt i gräset och antagligen såg allmänt galna (men glada) ut. Ruscher, pushups, situps, mera ruscher, "armbågsgång" med fötterna släpande efter, chinesgång (fråga mig inte varför det heter så), grodhopp med efterföljande kullerbytta, vanliga grodhopp (inga upphopp idag, konstigt!), mountainclimbers, planka, klättrande planka, massa mera ruscher, olika axelövningar, baksida benövning, lite svikthopp, ännu fler ruscher och slutligen jogg tillbaks till utgångspunkten i skatås. Där fick vi faktiskt stretcha.

Förutom blålila armbågar och lite lätt illamående och yrsel efter alla snurrar (man ligger raklång på gräset och rullar en viss sträcka och tillbaka. Efter några varv har man en gratis fylla. Efter hela sträckan plus tillbaks mår man rejält illa. Efter grodhopp med efterföljande kullerbytta några gånger vill man nästan spy. Inte för att det är jobbigt utan för att alt snurrar och man inte mår bra.) är jag vid gott mod. Det var inte riktigt lika jobbigt som i tisdags och jag kände mig lite starkare, lite bättre och lite gladare.

Snart glass i solen. Ikväll lite lugn löpning. Förhoppningsvis med sällskap..

Army ladd

Eftersom det är helg idag så sker army campen på förmiddagen. Jag råkade sova lite länge så nu kommer det bara finnas frukost i magen. I kombination med träningsvärk i benen kan det bli en hård förmiddag. Tur att man gillar att plåga sig själv. Tur att man inte är som de andra;


Ladd, ladd.

onsdag 20 maj 2009

Västerbron

En bra låt som berör mig av flera anledningar.

Långhelg?

Inte för mig inte. Jag ska jobba ikväll, fredag kväll, hela lördag och söndag förmiddag. Men jag klagar inte. Jag behöver alla pengar jag kan få nu inför en antagligen delvis arbetslös tillvaro. Och så kan jag ju glädjas för er andras skull. Och så är jag ju ledig imorn. Förutom army camp kl 12 finns inget inplanerat så vad som helst kan i princip hända.. Det känns faktiskt ganska bra.

tisdag 19 maj 2009

Army camp nummer 1

Ojoj. "Vi kommer börja lätt och sen stegra för varje gång. Denna gången är alltså lättast, sista är jobbigast". Ungefär så lät det efter uppvärmningsjoggen. Sen var det dags för löpruscher längs långsidan (på en fyrkant stor som en liten fotbollsplan ungefär (?)) följt av utfallsgång längs kortasidan. Rusch och så utfallsgång igen. Följt av massa parövningar där den ene ruschade fram och tillbaka långs långssidan och den andre "vilade" i form av typ armhävningar, klättrande planka eller nåt annat kul som definitivt inte känns som vila när man ruschat fram och tillbaks. Ungefär så höll det på i en dryg timme. Med avbrott för lite idioten, styrkeövningar och annat jobbigt (men kul) emellanåt.

Om det här var lätt vill jag inte tänka på hur det kommer kännas sista gången.. Fast ju jobbigare desto roligare. Så är det väl?!

Jag var ganska bra på ruscherna. Löpning är ju mjn gren liksom. Resten var jag nästan ok på. Inte godkänt alls enligt mig själv, men nästan ok. Nu kan det bara bli bättre! Jag är kanske inte så vältränad, men jag ska bli!

Nu; järnboost i form av spenatsoppa och jucie. Plus ägg och tunnbrödrulle med fetaost och soltrokade tomater. Och sen kanske nåt mer. Man blir hungrig av army camp. Hungrigare än vanligt alltså.

Och just det. Man blev blöt, gräsig och lite lätt lerig. Me like!

Tåstatus

Det sägs att man blir snygg av att träna. Men jag vet inte.. Eller det kanske inte gäller löpning? Iallfall blir inte mina tår särskilt snygga av det. För närvarande har jag 2 hela naglar på högerfoten och 3 1/2 hela på vänsterfoten. Resten är borta.

Tur att resten av mig är så snyggt ;)

måndag 18 maj 2009

Tillbaks på banan

Igår kväll tog jag en minikort återhämtningsjogg. 4,2km i 6:15-tempo. Med håll från första till sista steget av någon anledning. Det var alltså inte en av de trevligaste turerna jag varit ute på. Men kroppen kändes bra! Lite stel i vänsterlåret där jag har en stor knuta, men det var ju inte så oväntat. Massage, massage, massage som sagt..



Nu i eftermiddag fick jag hoppa in och vicka på ett 45 minuters pass och nu har jag landat i soffan med lite mellanmål och slapping. Klockan tio ska jag vara övningsdeltagare på ett body balancepass igen. Härligt!

Tillbaks på banan alltså. Imorn kväll är första army camp-passet!

söndag 17 maj 2009

1:45:08!

Jag har inte hunnit blogga eftersom det bara var att hoppa i duschen och svida om till partyoutfiten så fort jag kom hem igår. Sen har lite andra saker kommit ivägen, men bättre sent än aldrig.

Vi var på plats på startområdet flera timmar innan det var dags att springa iväg, men jag gillar att sitta och ta det lugnt, ladda och äta sista mellanmålet. Kolla lite på alla människor och bara njuta av solen och gemenskapen. När klockan började närma sig 14 och första start var det dags för en miniliten uppvärmning och sedan en ganska lång väntan innan klockan slog 14:27 och det var dags att ge sig iväg.

Som vanligt var det rätt trångt i början, men denna startgrupp passade mig och mitt tempo mycket bättre än den jag stod i förra året. Jag kunde springa på någorlunda obehindrat med några få undantag vid smala passager och vid vätskestationerna. Första kilometern gick på strax över 5min och så även de 9 efterföljande. Vid 10km konstaterade jag att jag låg på ungefär samma fart som förra året (runt 5:10min/km) men med en helt annan känsla i kroppen. Då kändes det segt och jobbigt, nu kändes det lätt och behagligt. För att inte börja tänka på tider och på om jag skulle kunna springa på ungefär samma tid som förra året (hade ju planerat att komma i mål på en tid runt 1:52 ungefär) eller bli stressad över att få jättemycket sämre tid slutade jag kolla klockan här.

Fortsatte springa på i ett lagom ansträngande tempo. Inte särskilt jobbigt, utan strax över bekvämlighetsfart, i ett skönt flyttempo helt enkelt. Hittade ett skönt flow och fokus (ni som såg mig och ropade på mig inte fick någon reaktion; jag är totalt inne i mig själv och min värld så det är ingen idé att försöka få kontakt :) ) och upplevde bara lite seghet uppför götaälvbron och sista biten uppför avenyn. När jag passerade 17km ökade jag upp farten något för att sedan öka ännu mer sista kilometern och slutligen spurta sista biten.

Kollade klockan när jag passerade mållinjen och höll på att dö när jag såg klockan! 1:45!! Totalchock! Trodde nog att jag skulle kunna komma in under 1:50, kanske ner mot förra årets tid på 1:48:21, men inte så här bra! Sjukt nöjd!!

Ingen speciell uppladdning bakom mig. Har knappt dragit ner på träningen, inte laddat nåt extra med maten mer än två påsar vitargo och framförallt gav jag inte max. Jag höll bara ett lagom jobbigt tempo som aldrig upplevdes slitigt. Undrar hur det hade gått om jag laddat bättre? Om jag vilat mer och maxat? Jag är nog i form. Känns trygg och bra inför maradebuten!

1:45:08 ger en pace på exakt 5:00 min/km. Jag ökade alltså rätt rejält sista halvan.!

(För den som är intresserad låg min genomsnittspuls på 86% och högsta noteringen på 94%.)

lördag 16 maj 2009

Så ni vet vem ni ska hejja på

Efter lite klädfunderade kom jag fram till följande outfit.



Vi hade lite bråttom och tog bara tre bilder. De två första såg jag mer normal ut på men de var suddiga. Så ni får ha överseende med att jag ser psyko och sjukt oproportionelig ut. Men nu vet ni iallafall vem ni ska hejja på.

Lite laddad trots allt

Frukosten intagen. 2 portioner gröt med banan och mjölk, juice och kaffe. Mera kaffe i muggen brevid. Vitargo på kylning och pasta plus pesto på diskbänken. Sportdryck i skåpet och nån banan i väskan. Jag är nog lite laddad trots allt.

Lycka till alla som ska springa, vinka & hojta om ni ser mig! (Själv är jag antagligen halvblind och totalt inne i min egen värld som vanligt.)

fredag 15 maj 2009

Laddad??

Jag käner mig så sjukt oladdad inför imorn. Inte oladdad som i att jag inte vill springa, eller oladdad som i att jag inte har tränat tillräckligt. Inte heller oladdad som i att jag är nervös eller nåt sånt. Jag är bara oladdad helt enkelt. Men det blir nog bra. Ska iväg och hämta nummerlappen och avundas alla som kan shoppa nya fina kläder och skor. Själv får jag hålla mig till två påasar Vitargo och fönstershopping (eller vad säger man?). Kanske kan jag även bli smittad med lite adrenalin och nervositet och bli lite laddad? Hoppas på det.

Lite umgänge med superlöparen, fika på stan och BästisEllens ankomst ikväll kan nog få mig i bättre mood också. Lite pratprat, godisätande, vitargoslurplande och studerande av bansträckningen (tydligen omgjord lite) kan nog få mig laddad. Om inte annat kommer jag vara det när jag står på startlinjen.

Men det blir ju en lite annorlunda känsla när jag medvetet ska ta det lite lugnt. När jag vet att jag inte behöver pressa mig själv. När jag bara kan springa runt och njuta av bästa staden, all löpglädje och (förhoppningsvis) solen som skiner sådär lagom mycket.

Vilken lyx!!

(Nu blev jag lite laddad tror jag)

torsdag 14 maj 2009

Det är nära nu..

Idag fick även jag hem mitt startbevis! Visst blev jag lite nervös, men framförallt blev jag glad och pirrig.


Det ska bli så himla spännande att få genomföra mitt första marathon. Att få se och uppleva hur kroppen kommer att reagera där under den sista milen. Att få springa i mål på Stockholm Stadion. Jag längtar!

En liten tår i ögonvrån och lite sorg i hjärtat

Ikväll är det 90 minuter Army final. Säkerligen 90 spyjobbiga men helt underbara minuter. Tyvärr kan jag inte vara med. Jag hade egentligen tänkt det, men har nu tagit mitt förnuft till fånga och insett att det inte är en bra uppladdning inför lördag. Även om jag ska ta det lite lugnt då. Även om jag tar det lite lugnt idag. Även om jag inte ska tävla, utan bara träningstävla.

Benen känns lite sega och det är ju dumt att bli ännu segare och definitivt dumt att behöva springa runt med massa, ofrånkomlig, träningsvärk som stör. Så jag får hoppa det den här gången (men nästa vecka börjar ju army campet i skatås!) Det blir nog en kort och lugn jogg istället. Och helvila imorn. Imorse fick jag hoppa in och vicka på morgonpasset så att vila idag och ta lättdistansen imorn, som jag hellre hade velat, är liksom redan kört. Men det blir nog bra. Jag ska ju inte tävla. (Gäller att försöka övertala sig själv ordentligt :) )

Kanske plågar jag mig själv genom att gå dit och kika lite. Bara se lite vad de gör. Kanske. Kanske kan stretcha lite efter löpningen. Stretcha och samtidigt tjyvkika lite. Jag är nog störd.

onsdag 13 maj 2009

Intervallrapport

Trött, blåst, mjölksyra och pipande andning. Så kan gårdagens intervallpass bäst sammanfattas. Sprang alltså ihop med Martin och vi började med en lugn och skön uppjogg på drygt 4km ner till valhallabanan. Väl där delade vi på oss. Jag skulle köra 3 x 4 x 300m och han 6 x 5 x 200m (tror jag). På banan fanns några jobbiga kids som cyklade runt och var allmänt i vägen, ett gäng boxare (eller vad de nu var) som stod och övade slag i luften och en sjukt snabb kille i spikskor. Kände mig först väldigt kass och som en sorglig wannabelöpare. Fast sen skärpte jag till mig och tänkte att jag ju kunde studera hans teknik och kanske lära mig nåt. Och sen fanns faktiskt också några fler, en kille på ungefär samma nivå som mig och Martn och en mamma och dotter (?) som var mycket långsammare.

Min asmtamedicin är på de sista doserna och tydligen fick jag inte i mig tillräckligt för efter varje intervall hade jag halv andnöd och väldit pipigt flås. (Men ingen medcin med mig såklart) På bortre långsidan blåste det motvind och steget, som ändå kändes rätt bra på första långsidan, tappades totalt där. Lite magont, träningsvärk i ländrygg och sida av magen och allmän seghet bidrotg även det till känslan av ett ganska dåligt pass, men som jag ändå på något sätt är rätt nöjd med. Följande pacer bör dock tas med en nypa salt. Jag förstår mig inte på min klocka. För varje "lap" visas två pacer. En snabb och en långsam. Genomsnittssymbolen ligger så konstigt i displayen att det är svårt att avgöra vilken av pacerna som egentligen är genomsnittet. Nu när jag tänker efter antar jag ju att det är den långsammaste av dem och att den snabba är maxhastigheten. Men de pacerna var sjukt långsamma och kan verkligen inte stämma! Jag sprang verkligen snabbt och sen när jag räknade själv så stämmer de inte det minsta.

Här kommer iallafall de pacer som stämmer bäst enligt mina egna uträkningar men antagligen är fel enligt klockan. Varför mäter den hela tiden för kort föresten? Enligt info är banan 317m. Klockan mäter hela tiden runt 300. Ok att det flera på några meter, men inte femton!):

1: 03:54
2: 03:45
3: 03:44
4:03:38
5: 03:43
6: 03:45
7: 03:45
8: 03:45
9: 03:49
10: 03:47
11: 03:45
12: 03:43


Som sagt; ta med en nypa salt. Jag va kanske inte riktigt såhär snabb.. Drygt 3km nejogg hem sen och därefter lite tacosätande. Bra med en vän som både bjuder på maten och lagar den :) Tack för det!

Idag är det den vanliga onsdagsvilan. Massa saker att fixa med först och sen jobb ikväll. En hel del jobb nu och tur är väl det. Jag kanske inte har något jobb alls i sommar (Skulle ha jobbat på jobb nummer två som är en kommunalägd bad- och träningsanläggning och därigenom måste ge de som omfattas av LAS företräde. Bra för dem, dåligt för mig som timanställd..) fick jag reda på igår (därav fb-statusen om ångestklumpen i magen). Kul att få veta det nu liksom.. Jaja, tänka positivt och allt sånt. Jag ska, jag lovar!

tisdag 12 maj 2009

Intervalladd

Jag och mina nya kärlekar ska ut och springa 12 x 300m (tillsammans med min föredetta kärlek, numera braiga vän, Martin) om nån timme. Önska oss lycka till.



Rapport kommer senare!

måndag 11 maj 2009

Ännu en måndag

Trött efter en i princip sömnlös natt men vid gott mod ändå. Morgonens cykelpass gick superbra och jag har nu äntligen fått klart ett nytt 60 minuters pass som kommer köras om knappa två timmar. Hoppas på samma sköna flow även då.

Ingen löpning idag men igår kväll var jag ute på en kort återhämtningsjogg för att få igång cirkulationen lite. Tyvärr tilltog stelheten (speciellt i vänsterbenet) mer ju längre jag sprang men lite massage gjorde det något bättre. Är samma känsla som jag hade för ett par veckor sedan; en stor hård knuta i framsida lår. Jag får fortsätta massera och ta det lite lugnt.

Eftersom jag ser lördagens gbgsvarv som ett träningspass, ett snabbt långpass, kommer jag träna på ungefär som vanligt den här veckan. Kommer dock ta en extra vilodag och vara extra nogrann med att få i mig all mat jag behöver och helst ligga på plus de sista dagarna.

Nä, nu måste jag skynda iväg till apoteket och hämta ut allergimediciner mm. Sen cykling som sagt och även lite bålstyrka om jag orkar.

Ha en härlig måndagskväll!

söndag 10 maj 2009

Häng med runt Göteborg

Igår sprang jag alltså det längsta jag någonsin gjort. Hittills. Om lite mindre än 3 veckor ska jag springa 42,2km (eller 42 195m för att vara exakt). Det blir nog roligt. Men ont ont i benen. Fast det glömmer man ju så fort. Igår var det både roligt, underbart, segt och lite ont på slutet. Lite varmt också föresten. Och kissnödigt. Men mest roligt.

Det hela började med att jag sprang ca 500m, insåg att jag glömt ta astmamedicinen, vände och sprang hem igen. Inhalerade lite och gjorde ett nytt försök. Motvind. Massor av motvind redan från början. Kul att första dryga milen går åt detta håll tänkte jag men slog sen bort tankarna på detta och koncentrerade mig på här och nu. Sprang förbi Mr yoga och fortsatte en bit länge ett av mina vanlig springstråk. Tog sedan en annorlunda väg, kom såsmåningom upp på Götaälvbron (Varför kan man inte få springa den från detta hållet istället? Mycket lättare) och förundrades över att det kändes så lätt trots kraftig sidvind.

Svängde till vänster och sprang Lindholmsallén fram. Förbi mitt gamla jobb som numera är Sportlife. Kikade in lite medans jag sprang och konstaterade att de förfulat de snygga vägghyllorna genom att ställa upp vattenflaskor och fula gula pulverhinkar.

Efter springningen ägnade jag resten av dagen till att fota och filma under vårt yogakonvent. Körde även lite "Hot yoga" som avslutning. Vilken underbar grej! Kände mig smidig som en katt och vill göra igen!!


Fortsatte trotsa motvinden som blev allt värre ju närmre vattnet jag kom. När jag sprang längs Eriksbergskajen tog jag mig nästan inte framåt. Bet ihop och bestämde mig för att inte bli arg. Åt lite enrgibar och njöt av den vackra vyn. Så typiskt Göteborgsk.

Vek av från vattnet en stund för att slippa lite vind. Hjälpte inte jättemycket men kanske lite. Kom såsmåningom upp på älvsborgsbron och fick gåshud av allt det vackra. Utsiken ända ut till havs och en smak av sommar. Kraftig sidovind från höger gjorde att jag fick koncentrera mig på att springa rakt.

Fortsatte ner, runt och fram till Röda sten. Där var jag tvungen att ta lite kisspaus (i buskarna) innan jag fortsatte på den mysiga gång/cykelbanan längs vattnet. Kom fram till Nya varvet där jag valde att svänga tillbaks mot majorna och förbi slottskogsvallen (bara en vecka tills vi står där). In en kortis i slottsskogen, nedför Linnégatan och sedan gamla hederliga allén fram till Gamla Ullevi (som numera egentligen är nya) och lite senare Nya Ullevi (som numera egentligen är gamla). Fortsatte längs en av mina standardrundor längs delsjövägen och genom kålltorp. När jag sprungit upp för sista, vanligtvis lite småsega backen som nu var väldans seg, visade klockan drygt 31km och en kollega kom körandes i sin bil och hejade på. Gav mig lite sista energi och jag tog en liten omväg hem. Kollade klockan när jag var hemma och insåg att den bara visade dryga 33km. Enligt schema var det fullt tillräckligt, men enligt mig inte riktigt godkänt. Tog därför en extrasväng runt några kvarter och landade på prick 34km utanför min port.

Lite småöm i knäna och sjukt törstig (måste investera i en camelback, mina små vätskebälteflaskor räcker inte till vid sådana här pass!) men annars vid gott mod. Blev förvånad men nöjd när jag såg att mitt genomsnittstempo hamnade på 5:29 min/km. Trodde det skulle hamna närmare 6 min/km med tankte på motvinden de första 12-13 kilometrarna och hur segt och stumt det kändes på slutet.

Härligt! Bara 8km till. 9sek snabbare per kilomter. Kan nog kanske gå..

lördag 9 maj 2009

Summering

Klockan är snart ny dag och jag är sjukt trött och vill sova. Så det får bli en miniuppdate:

1. 34km, motvind, 5:29-fart
2. Foto, gummimänniska, inspiration, "hot yoga" (loved it!)
3. Bål, äpple/päron-mineralvatten, kakor, roliga människor, trött

Gonatt!

Långpass + yoga + party

Klockan är strax för sju. Det är lördag morgon. Frukosten ligger i magen och kaffet finns i en kopp på bordet. Om en timme planerar jag att vara utanför dörren. Det ska springas långpass. Det ska springas jättelångt. Jag ska springa det längsta jag någonsin gjort. Sen ska jag vara tillräckligt pigg för att ta mig till gymmet och spendera resten av dagen med att fota och filma yogakonventet som pågår idag. Om jag orkar och inte är totaldöd skulle jag gärna vilja testa dagens sista klass; "Hot Yoga". Jag vill men kroppen får bestämma. Sist men inte minst vankas inflyttningsfest hos supersus. För mig blir det en lugn tillställning då jag dels jobbar hela dagen imorn och dels inte vill dricka så mycket nu när jag ska tävlingsträna (träningstävla?) om en vecka.

Hm.. Var springer man för att få ihop 33-36km? Får nog ägna lite tid till att fundera ut det nu. Ha en bra lördag!

torsdag 7 maj 2009

Armytest 3

Konstigt nog förbättrade jag mig på alla tre momenten. Eller egentligen kanske det inte är så konstigt, mina järnvärlden har antagligen stigit rejält för jag känner mig nästan som superwoman för tillfället.

Innan armyn söndagscyklade jag lite på ett cykelpass vars instruktör jag lovat länge att komma. Körde som sagt väldigt väldigt lugnt (typ återhämtningscykling) så jag kände mig mest lagom uppvärmd när jag kom inspringande i armysalen.

Efter ca 10min klassisk armyuppvärmning var det då dags. Pushups med näsan (nästan) ner i marken varje gång, jägarvila med 90 grader i knäled och utan vägg som stöd samt mountainclimbers (sök på youtube och tänk sen på att vi i vår version sätter fram foten på utsidan av handen varje gång) i ett givet tempo. Så här blev resultatet 1:a och 2:a omgångens resultat i parentes) :

Pushups: 42st (28st och 36st)
Jägarvila: 3min 24s (2min och 2min 40s)
Mountainclimbers: 1min 2s (39s och 45s)

Nice. Nu är det bara att prestera på försommarens army camp, träna på lite själv under sommaren och vara ännu bättre nästa test!

onsdag 6 maj 2009

Haha, vilket skämt!

På grund av Västtrafik (ok, kanske inte bara, men iallafall delvis) var vi sena till start och fick klättra över staketet för att komma in i startleden. Tittade mig omkring och insåg redan där att det bara var att glömma att göra en bra tid. Massor av folk. Massor av folk som definitivt inte såg ut att platsa där.

När startskottet gick fick jag såklart mina farhågor besannade. Vissa började gå redan efter 50m och andra sprang saktare än snigeltempo. Efter några 100m sprang jag om en dam i jeans, stickad tröja och ryggsäck. Hallå?! Vad gör du här liksom??

Första kilomtern gick på runt 6min och inte blev det mycket bättre heller. Kollade på klockan för skojs skull och upptäckte att pulsen låg på 78%. På tävling. Med massa Ventoline (min astmamedicin som höjer hjärtfrekvensen rejält) och adrenalin i kroppen. Nästan skrattretande.

Sicksackade mig vidare och när det börjar närma sig 4km kommer en lång och brant backe. Här kunde jag äntligen börja springa i mitt eget tempo och i den efterföljande nedförsbacken sprang jag så fort att jag inte hade kontroll över benen. Hoppades på att inte snubbla, fortsatte i samma höga tempo (nästan) resten av rakan in i mål.

Väl där stannade jag klockan på 21:45. Alltså nästan 2min sämre än förra året. Då stod jag längst fram, precis bakom de få elitlöpare som faktiskt är med. Idag hade jag ett antal hundra (tusen?) framför mig och det kändes typ som jag sprang om varenda en. Nästan.

Vårruset ska vara 5km. Någonstans i informationen står det att Göteborgsbanan är 4,6km. Enligt min fotpod var det inte ens 4,3km. Den kan ju visa lite fel, men 4,6km kan det bara inte vara. Så snabbt sprang jag inte förra året (typ 4:20-tempo eller vad det nu blir med en tid på 20:03) och så snabbt sprang jag definitivt inte idag (4:44-tempo).

Jaja. Jag hade lovat mig själv att inte bli arg. Så nu glömmer vi det här. Men tiden förtjänar inte ens att bli uppskriven på min lista i högerspalten. Jag hade ju inte ens en liten chans att göra mitt bästa!

Lite mer vårrus till folket

Idag blir det till att vässa armbågarna och öva fram en lagom ond blick. Ikväll ska det nämligen springas vårrus tillsammans med 5 snygga tjejer från världens bästa Active!

På vårruset är gemenskapen och att alla kan vara med grejen. Inte ens någon tidtagning finns, utan den får man sköta själv. Jag tycker sånt är bra. Om det får fler människor att röra på sig, att inse att träning, och framförallt löpning, får dig att må så mycket bättre, vill jag absolut vara med och stödja detta. Problemet är att för en tävlingsmänniska som mig kan det lätt bli lite jobbigt att kryssa fram mellan tjejer/kvinnor/damer/tanter som grovt överskattat sin förmåga och ställt sig i första startled. Eller, inte lite jobbigt. Sjukt frustrerande stämmer bättre. Men det är bara att gå in med inställningen att man springer för att det är kul. Att man tar det lite lugnt och njuter av solen (som ska skina! bort bort med regnet!), slottsskogen, ljudet av tusentals fötter mot asfalten och alla härligt tunga andetag runt omkring.

(Sen går det ju inte att förneka att jag helst vill slå förra årets tid. Även om jag går in med inställningen att ta det lugnt och jag är medveten om att jag nog var i bättre form för korta lopp vid samma tid förra året och att det kan bli grymt svårt att slå 20:03, finns ändå viljan där. Jag vet att när jag väl står på startlinjen kommer adrenalinet fylla hela min kropp och jag kommer ha sjukt stor prestationsångest. Som vanligt. Men det är det som är det roliga på nåt konstigt sätt.)

tisdag 5 maj 2009

Loving Body Balance

Första gången jag testade Body Balance gillade jag det. Men jag tyckte vissa rörelser gick lite väl snabbt eftersom jag var van vid långsamma yogarörelser. Andra gången gillade jag det ännu lite mer och hängde med lite bättre. Tredje gången (i söndags) insåg jag på riktigt hur bra det är för mig och idag älskade jag det. På ett sätt älskar jag yogans lugn och harmoni och att varje rörelse får ta tid. På ett annat sätt älskar jag Body Balancens flöde och styrkan den får mig att känna. För stark är precis vad man känner sig. Att stå i olika krigarpositioner i sammanlagt 8 minuter är jobbigt. Men man känner sig stark och man känner sig snygg. Man är stark och snygg!


Det är även fascinerande hur yogan (och till en liten del balancen) har fått mig så himla mycket smidigare. Jag är fortfarande stel i vaderna och kommer inte riktigt ända ner med hälarna i golvet i hunden. Men både rygg, höfter och baksida lår är sjukt mycket smidigare nu än för 7-8 månader sedan då jag började yoga regelbundet. Jag har en mycket bättre kroppskontroll och jag är liksom starkare inifrån och ut.

Jag vill köra body balance (och yoga) hela tiden! I´m loving it!

En himla massa träning

Cyklingen igår gick bra. När passet krockar med veckans populäraste corepass kan man inte vänta sig så många deltagare, men de som var där körde på grymt bra! 4st 6 minuters intervaller på 85% av max med 3 min vila på 65% är sådär lagom jobbigt och mina ben var glada hela tiden, nice.

Efter coren var det dags att öva. Det pågår nämligen ett battle mellan mig och två boys. Fråga mig inte hur det började, men nu är det blodigt allvar! :) Det handlar om bänkpress, en övning som jag, liksom knäböj, var riktigt stark i en gång i tiden. Tyvärr gäller inte det längre, jag har blivit pinsamt svag! Sånt gillas som bekant inte, och vad som inte heller gillas är när någon är bättre än mig. Den ena mannen har jag inte sett in action, han skryter mest om hur stark han är ;) Den andre mannen tar för närvarande typ 20 (!!!) kilo mer än mig.. Så jag måste öva, öva, öva så jag kommer ikapp nångång! :D

Förutom bänkpressen körde jag och den lite mer ödmjuke mannen lite övre rygg övningar och ytterligare en bröstövning. Tror faktiskt att jag har lite träningsvärk. Massor av träningsvärk har jag dock från söndagens Body balance. Min rumpa och mina framsida lår plus ryggen stramar rejält. Härligt att det är dags i kväll igen. Då ska jag på utflykt till Sportlife Kållered och vara med när den kaxige mannen teamar med en tjej som jag tyvärr glömt namnet på.

Och just det, jag har ju sprungit också! Egentligen stod kort backe på schemat nu igen, men jag kände mig dels lite sliten och dels ville jag få upp lite fart i benen och bygga upp lite självförtroende inför morgondagens Vårrus. Att det ösregnade och blåste sjukt mycket gjorde också att det tog emot att ta sig iväg till Skatås. Fråga mig inte varför, borde ju inte vara jobbigare än att springa i stan..

Iallafall så blev det en runda på totalt 12,4km, varav 6,5km fartlek med en genomsnittspace på 5:02 min/km. Detta med joggvilan inkluderad så jag är sjukt nöjd! Målet var inte att pressa mig hårt, utan mest hitta en skön lite snabbare fart och ett bra flyt, vilket jag även lyckade bra med. Så nu sitter jag här med lite större självförtroende och förhoppningar om att formen finns nånstans i närheten och förhoppningsvis är redo att plockas fram den 30:e maj.

måndag 4 maj 2009

Cykel x 2

Snart dags att gå iväg och instruera dagens andra cykelpass. Blir nog extensiva intervaller tror jag. Hade en plan om att fixa ihop ett nytt pass, men när Ellen ringde och sa att vi antagligen skulle fylla i mer saker på våra deklarationer än vad jag trott, fick den planen stå tillbaks. Jag gillar INTE skatteverket! Mest för att jag är så dum och fattar noll av allt som har med skatter, deklarationer och ekonomi i allmänhet att göra. (Min ekonomilärare och klassföreståndare från gymnasiet skulle nog döda mig om han läste det här, jag hade liksom MVG i företagsekonomi. Undrar var de kunskaperna tagit vägen..)

Efter cyklandet blir det kanske lite bålstyrka. Inget springande idag alltså, men det är ganska skönt. Det blåser ju nästan halv storm ute.

I´ll be back!

Kan inte få nog

Av någon anledning (och lite oväntat) kan jag inte få nog av dessa:



söndag 3 maj 2009

Jaja..

Emil har tjatat en massa (nåja, men lite iallafall) på mig om att jag ska lägga upp den här bannern på min blogg. Men jag tränar ju inte inför varvet har jag kontrat med. Jag springer det bara på kul, kommer ta det rätt lugnt, ska definitivt inte maxa och kommer inte att slå min tid från förra året. Mitt första mål i år är ju sthlm marathon två veckor senare.



Nu har jag mot lite "mutor" givit med mig och lägger upp den ändå. Men ha inga förväntningar på mig är ni snälla :D

Lite update

Dagarna går fort och nån bloggtid har inte riktigt funnits. Men vi tar det från början:

Torsdag: Efter mitt lyckade långpass bar det som sagt iväg på 30 års fest. En mycket trevlig och lyckad sådan med massor av skratt och annat som hör till... ;)

Fredag: Eftersom jag nog överskattade min alkoholtollerans något var jag sjukt bakis första halvan av dagen. Lite pickninck i solen med underbara vänner och lite obligatoriskt telefonskvaller botade dock det mesta. Pizza, godis och film med Martin på kvällen var också bra. Fast jag blev så trött och skickade hem honom rätt tidigt, sen somnade jag redan vid halv elva :)

Lördag: Gick upp redan vid sju för att äta frukost. Lite slappande och sedan iväg till gymmet för att lämna av lite saker innan jag sprang iväg ner till banan vid ullevi och sprang 8x600m. Jag tror att min form äntligen börjar komma, för passet gick riktigt bra! Jag kunde hålla ett bra steg och även en hysat bra fart på runt 4:15-4:20 min/km utan att samla på mig förmycket mjölksyra. Ingen racerfart direkt, men så är jag ju heller ingen racerlöpare..

Tillbaks till gymmet (även kallat fritidsgården, man blir alltid kvar där mycket längre än vad man tänkte bara för att det finns så mycket att prata om med så många :) ) för 30min core, lite mera skvallrande om torsdagens fest och sedan lite benstyrka innan det var dags att möta upp mamma som kom på besök. En tur till Ikea, lite shopping på stan och sedan utemiddag innan slöande i soffan och en dålig film som jag inte ens minns namnet på.

Söndag: Vaknade tidigt och gav mig ut på en skön 10km runda. Lite träningsvärk sedan gårdagens benstyrka men ändå ville benen springa fort. Nästan fortare än vad jag tycker är bra utan mat i magen. Men sånt kan man ju inte klaga på! Så himla skönt att kroppen börjar bli normal igen!!

Lite mera shoppande (dock inte jag, bara mamma) och lunch på stan innan det var dags att komma tillbaka till verkligheten och jobbet igen. Men bara för 4 timmar. Sen ska jag vara övningsdeltagare på ett Body Balance pass följt av Sällskapande med Powersusanna! Sen är helgen tyvärr slut. Imorn måste jag nog plugga..

fredag 1 maj 2009

1:a maj status

Det blev nog ett eller två glas rosé för mycket igår och det har ju straffat sig idag :) Men hey! Det är sommar ute och imorn kommer mammsen på besök vilket betyder utemiddag, inredningsshopping mm!