Efter att ha kommit till Östermalms IP i god tid, hunnit med en ganska kort bajamajakö och därefter lämnat in både värdesaker och överdrag (Inte för att det behövdes några överdragskläder denna varma dag, men man har ju alltid lite andra grejer som återhämtningsdrycker, vatten och annat nödvändigt man vill ha med sig.) hamnade jag i jordens längsta bajamajakö. Det hade ju inte gått ens en timme sen det senaste besöket, men det värsta jag vet är att vara kissnödig när jag springer så jag vill alltid gå så när start som möjligt. När jag stått i kön i nära en halvtimme gav jag dock upp och sprang för att se om Martin och Jonas fanns kvar på vår mötesplats, men det gjorde de inte. Så det blev inget sista lycka till vilket kändes lite märkligt. Skyndade mig istället ut i skogen för att kissa och där fick man inte vara blyg för jag var inte direkt ensam om den idén :)
Jag och ex-Martin före start. Han sprang föresten på 3:09. Snabba människa!
Prick klockan 14 gick startskottet och den stora folkmassan började sakta röra sig framåt. Efter ungefär två minuter var jag framme vid startfållan, satte igång min klocka och började jogga iväg. Till en början gick det rätt sakta och mina ben kändes konstigt stela ochs tappliga. Efter några hundra meter lossnade dock både stelheten och trängseln och jag kunde springa på rätt bra i mitt eget tempo. Försökte att inte kolla klockan så mycket till en början för att inte stressa upp mig. När vi svängde av Valhallavägen och in på Gärdet spanade jag lite efter alla bloggare som skulle stå där, men jag såg inget. Tog en mugg vatten vid första vätskekontrollen och försökte hitta ett bahagligt flyt. Precis här startar ju tjejmilenbanan så jag visste vad jag hade framför mig. Banan var den samma en bit, men sen svängde vi tillbaks mot Strandvägen. Här hade jag hittat ett rätt bra flyt och vid 7 kilomter jämförde jag för första gången min tid mot tiden jag skulle hålla enligt det mellantidsarmband jag hade gjort för en tid på 3:44:59. Blev lite förvånad över att jag låg runt två minuter före, även om det kändes som att jag höll ett högre tempo än de 5:19 min/km som jag skulle. Vid vätskekontrollen här tog jag både en mugg sportdryck och även en mugg vatten som jag drack lite av och sedan hällde resten över mig. Detta fortsatte jag sedan med vid samtliga vätskestationer.
Jag hade en liten kort dipp där någonstans mellan 7 och 10 km, men när jag såg att jag passerade milen på dryga 50min fick jag ny energi. En liten oro om att jag inte kunde fortsätta hålla samma tempo kom dock smygande. Försökte få mig själv att sakta ner lite, men det gick inget vidare. Tänkte om och bestämde mig för att hålla samma tempo så länge det gick, det fick bära eller brista helt enkelt. Jag led dock inte så farligt av värmen. Visst hade det varit skönare med lite växlande molnighet och lite lägre temperatur, men jag klarade det ändå bättre än väntat. Jag var noga med att kyla ner mig genom att springa genom duschar och hälla vatten över mig för att kyla. Självklart var jag även noga med att dricka hela tiden, men det är jag ju alltid.
Längs söder mälarstrand gick det relativt lätt och jag fortsatte jämföra mina tider mot mellanarmbandet vid de flesta kilometerskyltarna. Avståndet började öka och nu låg jag nog runt 5min före om jag inte minns fel. Jag spanade lite efter Ellen och Anders som skulle stå här, men såg inte till dem heller. Började därför ladda mentalt inför västerbron som jag visste skulle komma snart och helt plöstligt var den där. Visst var den lite sugande, men den var inte alls lika hemsk som jag föreställt mig. Visst var den lång, men jag tyckte inte den var särskilt brant. Jag sprang förbi många på väg upp och ännu fler på väg ner. Väl nere hade jag flyt ett tag, men sen blev det segt och tråkigt. En lång, lång raksträcka först längs norr mälarstrand och sedan ett segt parti förbi centralstationen följdes såsmåningom av en ännu segare Odengatan. Jag fortsatte peppa mig själv med positiva tankar om hur bra jag var och helt plötsligt hade jag klarat av den rätt långa delen av Karlavägen och var uppe på Sturegatan och passerade 20km. Nu var det ju inte långt kvar till halvmarapassering och omedvetet ökade jag nog tempot lite.
Efter halvmarapasseringen sänkte jag tempo något för att ta min andra dos astamedicin (första tog jag precis innan start) eftersom jag kände att det började bli lite tungt att andas. Medicinen hade jag med mig i mitt nya snygga mobilfodral från Nike (såklart), men eftersom den (medicinen) är så stor fick jag trixa lite för att få ur den. Jag var lite rädd att jag skulle råka tappa den, tappade nämligen svampen, som jag hade fastsatt i armbandet, när jag skulle blöta den för andra gången runt 15km. Men det gick bra och jag kunde öka tempot igen.
Men nu började det sega och jobbiga. Redan här började den första stelheten i låren komma, men jag försökte tänka bort den. Jag visste att Djurgården med sin lite lätt kuperade väg och mindre publik skulle bli seg och försökte förbereda mig för det. Bloggmaffian stod tydligen och skrek på mig här, men som vanligt var jag totalfokuseraad och helt inne i min egen värld med musik i öronen. Synd, för jag hade verkligen behövt deras pepp här! Jag försökte pinna på så gott det gick trots tilltagande ont i benen och en liten mental svacka. Blev dock lite gladare och fick mer energi när jag jämförde tider mot mellantidsbandet. Som mest låg jag 7-8min före även om jag nog tappade lite här och där. När vi sprang förbi Gröna lund och jag kände att Djurgårdsbron och strandvägen var nära fick jag massa ny energi och kände mig oövervinnerlig. Blev så himla stolt över mig själv som faktiskt gör det här! Sprang förbi massor av löpare trots att det kändes som att mitt tempo sänkts rejält.
Åter på Strandvägen gick det lite segt igen. Solen stekte och det var nästan ingen vind som svalkade. Men senare när vi svängde ner förbi Kungsträdgården och alla hejande människor kändes det bättre igen. Efter 30km tog jag min belöningsgel precis som planerat. Eftersom 30km (Lidingöloppet) är det längsta jag sprungit på tävling hade jag planerat att ta den precis här som en sorts belöning för mitt tävlingsrekord. Gelen var ju som vanligt inte direkt god, men jag vet att jag brukar få en liten kick av den så jag tvingade i mig den. Vid Slussen fick jag sedan syn på Ellen och Anders i sista sekunden och blev superglad. Vet inte om det var gelen eller energin från att ha sett dem som fick mig att bli lite piggare för en stund. Antagligen en kombination.
Jag fortsatta att springa genom alla duschar, att dricka en mugg sportdryck och hälla vatten över mig vid varje vätskestation samt doppa kepsen i vattentunnorna där sådana fanns. Västerbron andra varvet var ju inte direkt rolig, men jag försökte peppa mig själv och passerade massor av folk. Mitt mantra var som vanligt "Jag är bra, jag är stark och jag kan" men även "Pain is temporary, quitting last forever" och "Jag är så jävla bra!", "Jag orkar" och "Jag är snart uppe". Just Pain is temporary rabblade jag massvis av gånger i mitt huvud under det sista varvet. Ett så himla bra citat som stämmer så himla bra!
På vägen ner gick det inte lika lätt den här gången utan gjorde mest ont i mina stackars ömma framsida lår, men jag försökte ignorera detta och fortsatte. Tyvärr fick jag även håll här vilket höll i sig någon eller några kilometrar. Inte jättemycket, men tillräckligt för att det skulle vara störande. Eftersom detta fick mig att få svårare att andas tog jag en tredje dos astmamedicin.
Längs norr mälarstrand och fram till 40km passeringen vid slutet av Odengatan sänktes mitt tempo rejält (vilket bekräftas av mina mellantider) och det kändes verkligen som att jag knappt tog mig framåt! Fötterna lyftes knappt från marken kändes det som och min högra vad började göra ordentligt ont. Jag fick hela tiden påminna mig själv om att räta på överkroppen och inte säcka ihop. (Mera coreträning!!) Det var nog inget vackert löpsteg där på slutet..
Mina tider. Trots att jag tappade en del mellan 30 och 40km höll jag ändå ett någorlunda jämnt tempo!
Efter 40 insåg jag ju att det bara var pyttelite kvar och försökte öka lite. Kroppen svarade bättre än väntat och jag är så glad över att jag kan lita på att det alltid finns lite sista spurtkrafter kvar någonstans! Precis när jag skulle svänga av från Sturegatan och in på Valhallavägen en sista gång hör jag någon ropa mitt namn och jag vänder mig om och hejar. Jag tror att det var Malin (?)men är inte helt hundra. Tack i vilket fall!
Cirka 100m senare hör jag mitt namn ropas igen och där står de! Bästa hejjerklackan bestående av Sofia, Sara, Ruth och Nilla och kanske någon mer?? Jag blev så himla glad och fick den där sista motivationen att öka trots att jag hade så sjukt ont i benen. Huden på armarna knottrades och jag fick tårar i ögonen. Jag stängde av ipoden för att få uppleva publikens jubel inne på stadion, men så kom ju aldrig marathonporten! Att några hundra meter kan kännas så långt! Slutligen var den dock där och jag sprang in på banan och försökte öka så gott det gick på mina stela onda ben. När jag svängde ner mot upploppet såg jag den stora klockan visa 3:38 nånting och jag blev helt chockad. Visst hade jag förstått att jag skulle klara mig under min drömgräns på 3:45, men att jag skulle komma i mål under 3:40 kunde jag aldrig tro! Jag upplevde som sagt att jag tappade en massa mellan 30 och 40km och vågade knappt jämföra mina tider mot armbandet på slutet.
Bilder lånade från Sofia på en trött men glad och fokuserad Andréa
När jag passerade mållinjen höjde jag mina armar och var nära att skrika. Men efterosm jag inte är en person som gör sånt (skriker överdrivet mycket) lät jag bli och kollade sedan på min egen klocka :) 3:37 nånting och jag var nära att börja grina av lycka. Fast det gjorde jag inte heller. Istället började jag hyperventilera, vilket i och för sig är ett tecken på att jag har nära till gråten, och fick ta en dos astmamedcin till. Visst kände jag en enorm lycka och stolthet över mig själv, men jag hade nog väntat mig lite mer eufori..
Sen var jag dock nära att börja gråta ändå, både på gund av vad jag nyss gjort (Jag menar 3:37! Sådär snabb är ju inte jag!) men också för att jag knappt kunde gå. Varje steg gjorde sjukt ont och att ta sig nedför trappan till ÖIP var inte kul!
Men det var lätt värt det! Varenda minut, varenda sekund av smärta var värd den stolthet jag känner över mig själv. Jag har sprungit mitt första marathon. Jag har dessutom sprungit mitt första marathon på en supertid. En tid jag aldrig hade vågat drömma om. Jag förstår helt enkelt inte hur jag kunde springa 4,2mil på en genomsnittsfart på 5:08 min/km! Sådär snabb är ju inte jag! (Jo tydligen)
Träffade på super-Anna som sprang på den sjukt iponerande tiden 3:29! Hon är numera min idol. När jag blir stor ska jag bli sådär snabb! (Bilden lånad från Anna)
Och vet ni, jag längtar redan till nästa år! Då kanske, kanske jag kan ta mig imål på nya drömtiden sub 3:30..
“Pain is temporary. It may last a minute, or an hour, or a day, or a year, but eventually it will subside and something else will take its place. If I quit, however, it lasts forever.” (Lance Armstrong)