måndag 29 september 2014

Berlin marathon som åskådare

Efter att ha hört från flera håll att det skulle vara i princip omöjligt att kunna hämta ut någon annans nummerlapp, och heller inte ha fått något svar på mailförfrågan om namnbyte, la jag redan för ett par veckor sedan ner mina marathonplaner. På ett sätt kändes det skönt då jag ju inte befinner mig i någon vidare toppform direkt. Men det kändes också väldigt tråkigt eftersom det var det här jag drömde om där under senaste graviditeten och ända fram till att jag inte fick någon egen plats. Men men, sånt är livet.

Och när jag blev mer och mer förkyld för varje dag de senaste dagarna och igår vaknade med värsta halsontet på flera år (som dock gav med sig lite under dagen och idag är det nästan borta) och allmänt snorig och trött kändes det som att det var meningen att jag inte skulle få någon plats. Det var ok att vara åskådare också. Om än segt att bära runt på våra väskor. Jag vet inte hur vi skulle gjort om båda sprungit, för någon extra väska förutom påsen en fick gick absolut inte att lämna in. Vi hade väl fått åka tillbaks till hotellet (som vi redan varit tvungna att checka ut från då vi skulle åka hem samma dag) och ställt av dem i receptionen. Men nu fanns ju som tur var jag. Förövrigt var allt väldigt "tyskt". Mycket noga med regler. Det hade definitivt inte gått att hämta ut någon annans nummerlapp. Jag fick inte ens följa med in. Jag fick heller inte följa med in till start/målområdet utan snällt stanna utanför.

Trött efter tidig uppstigning, kass matlust vid frukosten samt av förkylningen och väskbärandet släpade jag mig bort mot själva starten. Den låg lååångt bort. Såg den mäktiga starten och gick återigen den långa vägen tillbaks. Stannade till vid 7km men måste ha missar Martin precis. Såg dock via nätet att han öppnat bra. Första 10km låg han på en beräknad sluttid nästan exakt på 3 timmar. Helst hade jag dock sett att han legat en bit under för det brukar ju bli tufft sista milen.


Jag satte mig på en bänk där ett tag och drack en medhavd juice och knaprade på lite överblivna chips. Var så trött att jag knappt kunde tänka. Bestämde mig därför för att leta upp nåt ställe där jag kunde köpa kaffe. Gick mot Brandenburger Tor, några hundra meter från mål, och hittade en Starbucks. En lång kö senare hade jag en cappuccino och en falafelwrap (som inte var god) i min hand och hittade en ny bänk i solen.

Efter detta piggnade jag till något och när det började dra ihop sig mot 2h efter start passade jag på att hitta mig en bra åskådarplats en knapp kilometer från mål. Fascinerades av hur det är möjligt att springa så otroligt snabb så länge! Fascinerades över hur lätt det ser ut. Fascinerades senare över hur det går att springa så snabbt i förhållande utan någon vidare teknik. Imponerades av precis alla och fick ett enormt sug efter att få springa själv. Jag gör nog ett försök att få en plats nästa år.




Hur gick det för Martin då? Nja. Redan vid 15km började han tappa och så även vid 20 och 25km. I efterhand fick jag veta att det var för att han tidigt kände att det inte skulle bli något sub3 heller denna dag och därför tog det lite lugnare. Njuta av loppet och ha en skönare resa helt enkelt.


Efter 25km kom inga tider för honom. Tänkte att det kanske blivit något fel just vid 30km och funderade inte så mycket på det. Men när det heller inte dök upp något vid 35km, många minuter efter att han birde varit där, började jag befara att han brutit. Började givetvis bygga upp värsta skräckscenarierna om att han var skadad/sjuk/illa däran. Då han borde varit där jag stod kom han inte och jag skulle just ta mina väskor, med telefonen beredd i handen ifall någon skulle ringa och meddela mig om hans tillstånd (Så typiskt mig att alltid frukta det värsta. Konstigt nog tänker jag aldrig att något kan hända mig själv när jag springer.) så dök han plötsligt upp. Lättad hann jag både heja och filma en snutt. Han såg mig dock inte.

Väl i mål kom han på 3:07, sin tredje sämsta tid av sju sprungna maror. Men han var ganska nöjd ändå. Och jag var nöjd över att slippa släpa runt på väskor något mer. Och över att det där loppet som skulle bli mitt men aldrig blev det nu var över. Kanske står jag på startlinjen nästa år.

lördag 27 september 2014

Berlin

Igår flög vi till Berlin. För att springa marathon imorgon. Nu blir det ju dock inget för mig men just nu känns det kanska skönt att ha sparat in den tusenlappen. Jag har nämligen ont i halsen.


Idag ska vi, förutom att hämta ut Martins nummerlapp, turista hela dagen. Vi tänkte försöka hitta någon sightseeingbuss och åka runt lite. Hoppa av där det ser kul ut och se oss omkring lite. Undvika att gå för mycket.

Tio timmars sömn fick vi idag också. Nästan så att vi missade frukosten. Men det var det värt. Några lass hann vi dock få i oss innan de stängde. Frukosten är ju lite det bästa med att bo på hotell. Förutom sovmorgon då (om en inte har barn med sig).

torsdag 25 september 2014

Det regnar

Helt plötsligt blev det ledigt blött. Och kallt. Igår tassade jag upp strax före halv sex. Gjorde välling till den alltid lika morgonpigga bäbisen (Som snart inte är någon bäbis längre. Hjälp.), åt två ägg och drack ett glas juice samt drog på mig springstassen. Premiär för såväl underställströja som pannband och vantar.



Det var kolmörkt ute och regnade friskt. Den knappa kilometern genom skogen hem till min kollega var nästan lite läskiga. Men fram kom jag. Och tillsammans pratade vi bort nästan fjorton kilometer bort till dagens jobbstart. Som denna morgon var en annan än på jobbet. Skotest och frukost hos New Balance. Det blev några svängar runt Vasaparken i olika skor. Totalt skrapade jag ihop nästan arton kilometer. Inte illa nästan före frukost. Dock blev fick jag ont i halsen efteråt men det känns bara bra. Kanske kan jag bli förkyld på riktigt nu. Så att jag kan bli riktigt frisk sedan. Håll en tumme. Det hör mittemellanläget är jag väldigt trött på nu.

måndag 22 september 2014

Upp och ner

I lördags sprang jag ett lite längre lättdistanspass på knappt 16,7km. Nästan långpass alltså då min gräns för just mig går vid 17-18km. Det var ett så konstigt pass för eftersom jag varit otroligt trött och seg under dagen tog jag det väldigt väldigt lugnt. Men det gick ändå åt det snabbare hållet vad gäller min lättdistansfart. Pulsen var låg hela tiden och jag lufsade på utan stress. Känslan var seg och trött men jag försökte tänka bort det och bara jogga på. Jag kom hen och kände mig väldigt nöjd med att ha gått ihop såpass många kilometrar då jag denna dag hade varit nöjd med runt 12km. Ännu nöjdare blev jag när jag kollade klockan och såg att lufsandet hade gått betydligt snabbare än jag trott, än det kändes som. Men ändå med låg puls. Trött och seg var jag dock fortfarande. Denna kropp slutar aldrig att förvåna mig. Det är lite lotteri över när det går bra och dåligt just nu. Lina gärna som att nästa kvalitetspass kan gå jättebra kan det gå uselt. Det är bara att vänta och se.



fredag 19 september 2014

Dimmig fartlek

Dimmigt i dubbel bemärkelse. Mest den utanför men det var rätt dimmigt i kroppen också. Det känns som att det är lika bra att det inte blir något marathon i Berlin nästa helg. Jag är inte mig själv. Om två veckor har jag en tid på vårdcentralen så då får vi se om dimman beror på tomma järndepåer, något annat fysiskt eller om det är livet i övrigt som ställer till det.




Hur som helst fartlekte jag lite igår. I dimman. Uppstyrt för en gångs skull. Annars brukar jag mest improvisera på fartlekspassen. Men denna gång blev det 1min, 2min, 3min, 4min och 5min långa ökningar. Lika lång lufsvila. En stege fick räcka. Lång uppjogg och något kortare nedjogg. Tunnelbanan den allra sista biten för jag var less och orkade inte stressa. Less är för övrigt en ganska frekvent förekommande känsla just nu. Men det vänder snart.

tisdag 16 september 2014

På vägen igen




Jag har inte sprungit på en evighet. Det är så det känns iallafall. Fast egentligen var det bara fyra dagar sedan sist. Tre dagars vila från allt spring då jag inte kände mig riktigt bra. Lock för öronen och lite snorig, men framförallt väldigt trött. Dock blev det ett pass Body Balance på gymmet i söndags, för då kände jag mig bra. Men så var jag helt slut igår igen och inget blev det då. Men så idag. Hemspring sista sju kilometrarna, tillsammans med kollega. Med ligga ben! Lite stressigt då jag hade en tid att passa. Så det fick bli lite mer fart på benen. Och det kändes bra. Bästa känslan!

söndag 14 september 2014

Ett litet dilemma

Om två veckor kommer jag (med allra största sannolikhet) att befinna mig i Berlin. Martin hade ju turen att få en plats på Berlin Marathon. Själv hade jag ju mindre tur med det där, men vi tänkte att det säkert går att få tag på en startplats ändå. Så Martin betalade sin plats och vi bokade flyg och hotell. Och mycket riktigt har jag ett startbevis om jag vill. Problemet är dock att det på detta står att nummerlappen måste hämtas ut personligen och med ID. Så där föll ju allt. Därav mitt lilla dilemma.

Ska jag ladda upp som vanligt inför en mara och hoppas på att det går att få ut nummerlappen ändå? Hoppas på att de inte är så noga alternativt om det skulle gå att låna personens pass och Martin försöker hämta ut i mitt/hennes ställe? Fast det känns inget vidare, jag gillar inte att bryta mot så strikta regler. Är det någon som har erfarenhet av hur noggranna de är med att kolla legitimation när det står att detta krävs? Det känns ganska tråkigt att ha förberett mig så bra jag kunnat och sedan inte få springa.

Ska jag istället strunta i att ladda och förbereda mig och ta loppet som en bonus om jag verkligen skulle lyckas få ut nummerlappen? Det känns ju också lite tråkigt, även om jag visserligen inte tror att jag skulle springa extremt mycket bättre om jag förberett mig enligt regelboken.

Det skulle verkligen vara så roligt att få möjlighet att springa i Berlin. Även om formen verkligen inte är vad jag hade räknat med skulle jag verkligen vilja få känna hur "alla gator lutar nedför", hur snabb banan är samt det stora publikstödet som jag hört så mycket om. Det är ju inte alls säkert att jag/vi lyckas få platser nästa år och även om vi skulle få det är det inte alls säkert att vi kommer ha möjlighet till barnvakt och/eller råd att åka.

Ska jag bara strunta i både laddning och nummerlappsuthämtningsförsök och se resan som en chans att få se Berlin, sova (ut) på hotell, umgås bara vi två och supporta Martin? Hjälp mig!

Nu ska jag gå och rösta rosa. För att mina barn ska få växa upp och bli dem de verkligen vill vara och inte något som samhället förväntar sig av dem. För att Ester ska slippa sexuella trakasserier och att ses som ett objekt. För att Sixten ska få fortsätta bära klänning och ha målade naglar så länge han vill. För feminism och antirasism. För allas lika värde.

torsdag 11 september 2014

Kvällsyoga två

Min yogobeprenumeration har gått ut. Visserligen kan jag mina favoritsekvenser utantill, men jag sörjer det ändå lite. Ska nog överväga att köpa ytterligare några månader.



Men ikväll fick det bli på egen hand. Jag började med tre varv solhälsningar ala Global yoga och därefter fortsatte jag med lite stående balans och höftöppnare följt av dynamisk stretch av baksida lår och höfter, även detta efter inspiration av min favorityogi Johanna Andersson och hennes koncept Global yoga. Älskar!


Som avslutning blev det lite lek i form av armbalanser och huvudstående. Sådant tycker jag är kul och jag skulle gärna vilja bli bättre!

tisdag 9 september 2014

Tidernas segaste pass



De där två har ingen brist på energi...

Tack för peppet under förra inlägget, de lyfte mig lite. Dock räckte de inte till morgonens distanspass. Hade planerat in en lite längre sväng till jobbet, 15-16km ungefär. Packade ryggsäck full av matlåda, en liten flaska juice och ett gäng kläder. Mer grejer än vanligt. Dålig idé skulle det visa sig. Ryggsäcken blev så tung att det kändes som att jag sprang bakåtlutad. Lägg till träningsvärk lite här och var på överkroppen och allmänt seg kropp. Det var så tungt att jag fick gå emellanåt. Men fram kom jag tillslut efter 15,6km. End of story. Imorgon tar vi nya tag.

söndag 7 september 2014

Tjejmilen 2014

Jo, det blev start ändå, men jag vete tusan om det var så bra. Inte för att jag blivit sjuk, nej det är något annat som spökar för idag har jag mått som vanligt bortsett från lätt huvudvärk när jag vaknade. Däremot var det inte särskilt bra för självförtroendet.

Men vi tar det från början. Jag brukar vara väldigt tidspessimistisk men just denna dag gällde tydligen inte detta. Kom fram till Östermalms IP för att hämta nummerlappen i, vad jag trodde var, god tid men möttes av en enorm kö. Trodde först att det var kön till något annat och fortsatte helt sonika förbi, men insåg sedan att det visst var kön in... Bara att gå tillbaks och ställa sig sist. Dock gick det ganska snabbt ändå men det fick bli spring bort till gärdet där jag skulle befinna mig klockan 12 för att möta upp övriga bloggerskor som skulle springa för Plan. Kom prick i tid faktiskt, men jag genade lite snyggt över Tessinparkens gräsmattor. Men alltså, jag känner mig så lost och obekväm vid sådana där tillfällen. Jag går aldrig på blogg/pressträffar och de få gånger jag befinner mig i liknande situationer (som igår) inser jag att det är lika bra. Jag känner mig verkligen inte hemma där. Hur trevliga folk än är. Men en fotosession och lite prat med de andra blev det ändå innan jag joggade iväg för att möta upp resten av familjen och lämna av min ryggsäck. Jag var kissnödig men insåg att jag absolut inte skulle hinna köa. Började istället värma upp och passade på att kissa i en dunge tillsammans med många andra. Tur att jag inte har några problem med att visa rumpan.

Det blev en kort och seg uppvärmning och jag gav mig av mot startfållan lagom tills den officiella uppvärmningen började. Fast sådana klarar jag bara inte och stod istället och fixade med min Ipod. Som meddelade att batteriet var svagt. Jaha ja, då får det bli mitt livs första lopp utan musik. Jag stoppade dock in lurarna i öronen ändå och tänkte att jag sätter på den på slutet när det förmodligen är som värst så spelar den så länge den spelar.

Tillslut gick starten och i vanlig ordning rusar folk som galna. Seriöst? Är jag så här mycket långsammare än alla andra? Någon kilometer senare och resten av loppet fick jag svaret - nej, folk är bara väldigt otaktiska. För även om jag givetvis blev omsprungen då och då, särskilt i början, sprang jag om folk hela tiden. Från start till mål. Dock var det aldrig trångt så det kan jag inte skylla på. Däremot var det tungt och flåsigt. Pulsen var hög, benen trötta och huvudet kokade. Det fanns ingen energi att orka hålla något högt tempo, men jag försökte tänka teknik och springa på så gott det gick. Tog det lugnt gjorde jag definitivt inte, även om jag tänkt det. Fast inte gick det bra för det. Mellan 5 och typ 7,5km var det riktigt segt och jag sprang nog rätt mycket långsammare där än övriga loppet. Kollade klockan endast vid 5km (23:30) och det gav ju inget glädjerus direkt. Vid 8km bestämde jag mig dock för att köra på efter bästa förmåga fram till mål och det gjorde jag verkligen. Men i den långa backen upp mot radiohuset samlade jag så mycket mjölksyra att jag blev helt matt. Matt och darrig och det var tur att familjen stod och hejade för annars hade jag kanske givit upp och gått resten. De gav dock lite energi att öka den sista biten och till och med en spurt fick jag till. Om än en långsam sådan. Väl i mål var jag riktigt trött, men också rätt besviken. Ok om jag verkligen tagit det lugnt, då hade jag varit jättenöjd med 46:52, men inte nu när det var riktigt tufft.

En sak jag tänkte om och om under loppet var att jag måste gå och kolla upp mina järnvärlden och min astma för så här ska det inte kännas. Men sen kom jag på att det ju kändes bra i tisdags så det kanske är sjukdom på gång ändå. I tisdags som jag förövrigt sprang 7km snabbdistans i en snabbare snittfart och med "lätt" känsla. Inte med superflås och tunga ben. Det har gått väldigt segt de senaste månaderna, men i tisdags kändes det ju faktiskt bra. Det var nästan så att jag hoppades att jag skulle vakna helt sänkt idag. Men inte då. Däremot fick jag idag mens för första gången efter graviditet och amning. Så kanske är det hormonellt?? Jag är överlag känslig för hormonsvängningar men om jag är känslig just vad gäller fysisk prestation och mens minns jag inte pga att jag ätit minipiller/haft hormonspiral och inte haft någon mens på många år. Men det lär väl visa sig tid nog. Någon som har egen erfarenhet av eller vet något om detta? Och de där järnvärdena ska jag nog kolla upp hur som helst. När jag var på efterkontroll i januari var de låga trots att jag fortfarande åt (starka) järntabletter. Inte min bästa gren det där.

lördag 6 september 2014

Tjejmilen?

Idag är det meningen att jag ska springa Tjejmilen för Plan och kampanjen #förhenne. Men jag har ännu inte riktigt bestämt mig. Igår vaknade jag nämligen snorig, nysig och  täppt och den korta och lätta fartleken jag körde på väg till jobbet indikerade att något inte är helt som det ska. Något förhöjd puls och väldigt seg kropp. Känslan från i tisdags var spårlöst borta. Även idag har jag vaknat med fel känsla, inte särskilt snorig, men däremot har jag huvudvärk och känner mig lite underlig. Men jag tror att jag ska göra ett försök. Åka bort och hämta ut min nummerlapp och förhoppningsvis starta. Känns det dålig bryter jag alternativt tar det väldigt lugnt. Känns det bra kör jag nog på, men jag har inga större förhoppningar om att varken orka maxa eller komma i mål på någon supertid. Vi får se.




Hur som helst känns det helt rätt att springa för Plan och för kampen mot barnäktenskap. Jag lever i ett ojämnställt land, men det är oändligt mycket bättre än på andra håll i världen. För barns rätt att vara barn, för flickors rättigheter och för en önskan om att jämställdheten, på alla plan, tagit ett skutt framåt innan jag dör. Därför springer jag (förhoppnignsvis) idag.

tisdag 2 september 2014

Äntligen lite närmare

Idag tog jag ett skutt framåt igen. Ett ganska stort skutt för så här "snabbt" har jag inte sprungit snabbdistans på länge. Dock är det en bit kvar till fornstora toppformsdar, men det är en annan sak. Det viktiga är att det äntligen går åt rätt håll igen efter en seg sommar.

Jag vaknade med en trött känsla. Lite träningsvärk här och var, lite stela fötter och vader (ett ålderstecken?). Efter frukost, en snabb kopp kaffe och lite gos med små barn gav jag mig iväg. Oj vad nyvaket och tungt det kändes. Bestämde mig redan från typ steg tre att uppjoggen får bli lång idag, minst 4km. Framåt 3km började jag känna mig lite mer vaken och vid 4km var jag rätt redo. Så jag började och siktade på minst 5km men helst 7km. I början är det en del uppför och bitvis gick det lite tyngre. Slog därför av på takten lite och gick helt på känsla/puls. Det gör jag visserligen allt som oftast, men ibland blir det ändå lite väl tufft uppför när jag försöker att inte tappa för mycket fart. Andra halvan är dock lite flackare och innehåller även någon skön nedförsbacke, så när jag sprungit 5km kändes det självklart att fortsätta. När jag närmare mig 10km totalt sett kommer en seg uppförsbacke följt av en del rödljus som stör (och innebär lite fusk) men när det väl var avklarat kändes sista kilometern ner mot slussen lätt. Så det var med bra självförtroende och en skön känsla jag joggade ner de sista två kilometrarna till jobbet. Äntligen något som liknar fart! Äntligen höst...

Hem från jobbet blev det en sväng ihop med kollegan som bor nästgårds och väl hemma kunde jag summera dryga 2mil idag. 2mil varav 7 i högre fart. Bra där. Dessutom gick hemjoggen inte alls lika lugnt och fint som vanligt utan blev mer ett medelhårt distanspass. På gott och ont. Men jag är nöjd med dagen och kommer fortsätta köra på extra lång uppjogg om morgnarna.