Tidigt spring och namnkalas

Igår började jag för ovanlighetens skull tidigt. Väldigt tidigt till och med. Strax före sex tassade jag iväg genom skogen hem till en kollega som jag sedan tog sällskap med till jobbet. Vi sprang genom den sovande förorten in mot stan medan vi själva sakta vaknade till liv. Tyvärr hade vi väldigt kort om tid så sista biten blev det tunnelbanan. Men en fin start var det. Nu är det väl så att gräset alltid är grönare på andra sidan, men tänk vad lyxigt att alltid börja jobba tidigt. Jag är mycket mer morgon- än kvällsmänniska. Fast nog är det rätt lyxigt att alltid "kunna" (i teorin, inte i praktiken då två livs levande väckarklockor är ännu mer morgonmänniskor) ta sovmorgon även om vardagsmorgnarna. Inte lika lyxigt att sluta sent. Börja sent och slut tidigt vore optimalt. Självklart till samma lön.



Idag har vi haft namnkalas för Ester. Vid närs elva månaders ålder. Men bättre sent än aldrig. Dagen till ära bakade jag mitt livs första helt egentillverkade tårta. Och ett gäng kakor. Någon träning hann jag dock inte med. Det får bli imorgon det.

Vagnjogg och transportlöpning

Jag har varit föräldraledig i två dagar eftersom Sixten skolats in på ny förskola. Igår var jag med honom en stund på dagen, men i måndags var jag hemma med Ester. Då blev det vagnjogg! Jag gillar det ändå. Det är mysigt, även fast det är lite tyngre. Men det är ju bara att anpassa tempot så är det bra med det. En bra tur var det. Ester somnade efter en stund och jag kunde lyssna på ljudbok resten av rundan. Två flugor i en smäll och det där.




Men idag var det dags att återgå till verkligheten igen. Efter att ha springvilat igår kändes det skönt att ta en tur till jobbet. Hem också faktiskt, men inte hela vägen någon av gångerna. Dryga 9km till jobbet och dryga 4,5 hem. På ditvägen passade jag på att spontant köra ett block i ungefär marafart. Det kändes oväntat bra. Efter den senaste tidens sega känsla betyder sådant mycket. Det var inte särskilt långt jag sprang på lite fortare (2-3km typ, kollade aldrig på klockan utan gick enbart på känsla) men det kändes lite lättare än det gjort under sommaren. Bra det för nu är det ändå några lopp jag tänkt springa framöver. Dock kommer jag nog vara ganska snäll mot mig själv. Om inget revolutionerande händer med formen/känslan fram tills dess så tar jag det mest på skoj. De där nya personliga rekorden verkar tyvärr få vänta tills nästa år.

Två långpass och ett kortpass

Ja det är vad denna vecka har bestått av hittills. Plus en del yoga och styrka. Jag har inte mått helt hundra de senaste dagarna då jag just slutat amma. De senaste veckorna har jag endast ammat en sväng på morgonen så jag tänkte att det skulle gå lätt att sluta. Det gjorde det visserligen också då produktionen minskade och minskade tills det knappt fanns något alls i måndags. Bestämde mig då för att det var dags att sluta. Och det var inga problem. Förrän på onsdagen då jag började få lindrig mjölkstockning under dagen. På torsdagen mådde jag lite halvdåligt men klarade jobba ändå. Pumpade ur det värsta på kvällen och mådde lite bättre igår. Idag är jag som vanligt igen.

Skogsspring - en annan dag.

Men det där med springet då. I tisdag blev det ett kort långpass till jobbet. Planen var lite längre, men vid 19km blev jag tvungen att avbryta pga en blåsa på en tå som gjorde att det helt enkelt inte gick att fortsätta. Kände mig dock ok med det.

I onsdags sprang jag en snutt hem på oväntat lätta ben. Det där med att först få sitta ner en stund på tunnelbanan innan jag springer sista biten hem verkar vara ett vinnande koncept. Jämfört med att springa direkt från jobbet är det stor skillnad på benen.

Idag var det dags för lördagsjobb, men först klockan 12. Passade därför på att klämma in ett långpass innan. Sprang mot stan via en liten omväg och tog sedan en sväng runt Djurgårdsbrunnsviken och stannade klockan på 25,8km utanför jobbet. Lätt känsla fram till runt 20km, resten väldigt segt. Tyvärr åt jag alldeles för lite efteråt och under dagen så eventuellt är jag helt förstörd imorgon. Ska äta ikapp så gott det går nu under kvällen, men om det hjälper återstår att se.

Tidsbrist med stora bokstäver

Alltså, jag vet inte om jag helt enkelt har förträngt hur lite tid en (jag) faktiskt har till övers när en jobbar. Jag tyckte ibland, när dagarna gått i ett, under föräldraledigheten att jag hade dåligt med tid. Att jag inte hann något. Bullshit! Jag hade oceaner av tid jämfört med nu!! Innerst inne visste jag såklart det, men en utgår ju liksom mest från den tillvaron en lever i just då. Och jag vet ju också att jag, i alla fall till största delen, har valt det här själv. Det här med att försöka hinna träna mycket och jobba med mitt företag (Löpcoaching online främst.) (Där jag ironiskt nog har som mest att göra just nu när jag börjat jobba igen, men det är till allra största delen bara hundra procent roligt. Jag vill göra mer sådant!) samtidigt som jag jobbar heltid. Jag inser ju att det inte kommer fungera att hålla det här tempot i längden. Att vara igång och knappt ha en lugn stund på hela dagen. Hur roligt det än må vara. Och jag kan bli ganska rädd när jag tänker på att en så stor del av livet bara jobbas bort. Ska det verkligen vara så? Det är alltså väldigt viktigt att en jobbar med något som en tycker att det är värt att lägga så mycket tid på. Fast det kan ju inte alla! Jag inser att jag har det rätt bra ändå... (Även om jag ibland kan känna att jag inte gör särskilt mycket nytta. Att jag istället borde göra något som verkligen gör skillnad.) Det är bland annat sådant här jag funderar över när jag har en stund över innan läggdags.

Korta intervaller + gym

Igår sprang jag korta intervaller. 8x400m på bana. Det gick sådär. Eller så här; det gick ok och det gick dåligt. Lite av varje ungefär.

Redan på uppjoggen kände jag att de amerikanska pannkakor jag ätit någon dryg timme innan inte tyckte om att springa. Men det struntade jag i. Jag brukar inte vara så känslig för att äta nära inpå passet, men tydligen igår. Fast när jag tänker efter var det kanske inte dessa, utan något annat jag ätit under dagen som inte gillade spring, för det var ju mer tarmarna än magsäcken som knorrade. Hur som helst struntade jag i detta och följde min plan. Kom fram till banan och körde 3 stegringslopp innan jag körde igång. Första kändes ganska lätt. Kanske fegade jag lite. 1:32. Andra kändes mer som det "ska" och hamnade på 1:30. Sedan fortsatte jag springa på tider därikring och efter 5st funderade jag på att avsluta då det började bli jobbigt att springa med protesterande tarmar. Men jag fortsatte och den sjunde intervallen gick på 1:33. Blev lite sur och körde på lite mer under den åttonde och sista. Tog lite slut men lyckades ändå flåsa mig till 1:29. Nu sa dock magen upp sig och nedjoggen fick bli kort.

Om jag bortser från magkrånglet så gav passet både positiva och negativa besked. Positivt var att det ändå kändes helt ok. Negativt var att jag hade dålig koll på hur snabbt jag kunde springa och det blev lite ojämnt tempo samt att det inte gick så fort som jag önskat. Med tanke på hur det känts och gått den senaste tiden så var detta ändå bättre, men några höjdartider blev det inte och jag är en bra bit ifrån där jag en gång varit. men det är väl bara att kämpa på antar jag.

Idag är jag ledig eftersom jag jobbar på lördag. Så nu på förmiddagen har jag och barnen varit på gymmet. För deras del var det ganska exakt två månader sedan sist så det var glada miner när vi kom dit. För min del var det skönt att slippa att stressträna som jag måste göra när jag kör innan jobbet (Jag måste väl i och för sig inte, men jag prioriterar att stanna hemma så länge som möjligt om morgnarna och då blir det ofta stressigt.). Ben och bål fick sig en genomkörare och förmodligen kommer morgondagens långpass att springas med träningsvärk.

Nypremiär

Igår blev det dubbelpass spring för första gången på en evighet. Det blev ju några dubbla vagnjoggar från och till dagis i våras, men sedan dess inget. Men igår så.



Började med att springa mot jobbet. Efter prick 7km hoppade jag på tunnelbanan och tog den de sista ca 5 kilometrarna. Jag hade egentligen tänkt springa 8-9km men kom iväg lite sent och hann inte riktigt med det. Fortsatt rätt segt, särskilt till en början, men på det stora hela en ganska skön tur trots allt.



När jag jobbat färdigt och nästan kom iväg i tid tog jag tunnelbanan hemåt ihop med en kollega som bor ganska nära mig. När vi hade ca 5km kvar hoppade vi av och sprang sista biten. Skönt med sällskap för en gångs skull. Den turen sprangs ned en helt ok känsla. Det enda jag kan anmärka på är att fötterna (som vanligt efter jobb) var trötta, samt att det kändes stumt att springa i, min vanligaste distanssko, Ds Trainer efter att ha gått runt i ett par superdämpade Nimbus hela dagen. Men det är sådant en får leva med. Nästa gång har jag kanske spatserat runt i en barfotasko hela dagen och allt annat känns som flufffluff.