söndag 7 september 2014

Tjejmilen 2014

Jo, det blev start ändå, men jag vete tusan om det var så bra. Inte för att jag blivit sjuk, nej det är något annat som spökar för idag har jag mått som vanligt bortsett från lätt huvudvärk när jag vaknade. Däremot var det inte särskilt bra för självförtroendet.

Men vi tar det från början. Jag brukar vara väldigt tidspessimistisk men just denna dag gällde tydligen inte detta. Kom fram till Östermalms IP för att hämta nummerlappen i, vad jag trodde var, god tid men möttes av en enorm kö. Trodde först att det var kön till något annat och fortsatte helt sonika förbi, men insåg sedan att det visst var kön in... Bara att gå tillbaks och ställa sig sist. Dock gick det ganska snabbt ändå men det fick bli spring bort till gärdet där jag skulle befinna mig klockan 12 för att möta upp övriga bloggerskor som skulle springa för Plan. Kom prick i tid faktiskt, men jag genade lite snyggt över Tessinparkens gräsmattor. Men alltså, jag känner mig så lost och obekväm vid sådana där tillfällen. Jag går aldrig på blogg/pressträffar och de få gånger jag befinner mig i liknande situationer (som igår) inser jag att det är lika bra. Jag känner mig verkligen inte hemma där. Hur trevliga folk än är. Men en fotosession och lite prat med de andra blev det ändå innan jag joggade iväg för att möta upp resten av familjen och lämna av min ryggsäck. Jag var kissnödig men insåg att jag absolut inte skulle hinna köa. Började istället värma upp och passade på att kissa i en dunge tillsammans med många andra. Tur att jag inte har några problem med att visa rumpan.

Det blev en kort och seg uppvärmning och jag gav mig av mot startfållan lagom tills den officiella uppvärmningen började. Fast sådana klarar jag bara inte och stod istället och fixade med min Ipod. Som meddelade att batteriet var svagt. Jaha ja, då får det bli mitt livs första lopp utan musik. Jag stoppade dock in lurarna i öronen ändå och tänkte att jag sätter på den på slutet när det förmodligen är som värst så spelar den så länge den spelar.

Tillslut gick starten och i vanlig ordning rusar folk som galna. Seriöst? Är jag så här mycket långsammare än alla andra? Någon kilometer senare och resten av loppet fick jag svaret - nej, folk är bara väldigt otaktiska. För även om jag givetvis blev omsprungen då och då, särskilt i början, sprang jag om folk hela tiden. Från start till mål. Dock var det aldrig trångt så det kan jag inte skylla på. Däremot var det tungt och flåsigt. Pulsen var hög, benen trötta och huvudet kokade. Det fanns ingen energi att orka hålla något högt tempo, men jag försökte tänka teknik och springa på så gott det gick. Tog det lugnt gjorde jag definitivt inte, även om jag tänkt det. Fast inte gick det bra för det. Mellan 5 och typ 7,5km var det riktigt segt och jag sprang nog rätt mycket långsammare där än övriga loppet. Kollade klockan endast vid 5km (23:30) och det gav ju inget glädjerus direkt. Vid 8km bestämde jag mig dock för att köra på efter bästa förmåga fram till mål och det gjorde jag verkligen. Men i den långa backen upp mot radiohuset samlade jag så mycket mjölksyra att jag blev helt matt. Matt och darrig och det var tur att familjen stod och hejade för annars hade jag kanske givit upp och gått resten. De gav dock lite energi att öka den sista biten och till och med en spurt fick jag till. Om än en långsam sådan. Väl i mål var jag riktigt trött, men också rätt besviken. Ok om jag verkligen tagit det lugnt, då hade jag varit jättenöjd med 46:52, men inte nu när det var riktigt tufft.

En sak jag tänkte om och om under loppet var att jag måste gå och kolla upp mina järnvärlden och min astma för så här ska det inte kännas. Men sen kom jag på att det ju kändes bra i tisdags så det kanske är sjukdom på gång ändå. I tisdags som jag förövrigt sprang 7km snabbdistans i en snabbare snittfart och med "lätt" känsla. Inte med superflås och tunga ben. Det har gått väldigt segt de senaste månaderna, men i tisdags kändes det ju faktiskt bra. Det var nästan så att jag hoppades att jag skulle vakna helt sänkt idag. Men inte då. Däremot fick jag idag mens för första gången efter graviditet och amning. Så kanske är det hormonellt?? Jag är överlag känslig för hormonsvängningar men om jag är känslig just vad gäller fysisk prestation och mens minns jag inte pga att jag ätit minipiller/haft hormonspiral och inte haft någon mens på många år. Men det lär väl visa sig tid nog. Någon som har egen erfarenhet av eller vet något om detta? Och de där järnvärdena ska jag nog kolla upp hur som helst. När jag var på efterkontroll i januari var de låga trots att jag fortfarande åt (starka) järntabletter. Inte min bästa gren det där.

8 kommentarer:

Karin FitnessochHälsa sa...

Tråkigt att det kändes tungt och segt för dig igår! Bra jobbat att du höll ut och kämpade på det till trots! Var ju ganska varmt igår. Kanske att det tog på dina krafter?
Grym tid du sprang på och speciellt med tanke på förutsättningarna!

anneliten sa...

Det är ju inte alltid man hittar förklaringarna. Men kolla järnvärdena du. Jag tycker det var bra krigat och ta med dig det - du började ju inte gå där på slutet :-)

Jonna Fartfylld sa...

jobbig känsla :( du får kolla upp det absolut om det ej reder sig, eller om en förkylning nu bryter ut etc. sömnbrist osv kan ju påverka en mkt också...

Mia sa...

KOLLA JÄRNVÄRDENA GENAST!!! När jag hade det som värst masade jag mmig runt en mil på 59 minuter och höll på att dö. Dit har du en bit kvar och ju snabbare du kommer till rätt med det desto bättre. Kram och pepp!

Bluemalin sa...

Järnkoll låter vettigt tycker jag. Dagen innan mens är typ min sämsta dag i månaden, så det kan säkert spela roll. Men bäst att kolla ändå, och imponerande kämpat!

Lisa sa...

Trist att läsa! Bra kämpat i alla fall. Hoppas du hittar "källan" till problemet.

Rund är också en form! sa...

Det är (som någon sa) inte alltid helt lätt att hitta någon förklaring. Det kan vara värt att kolla upp olika saker, men ibland är kroppen bara allmänt "inte med"...

Bra kämpat!!
Kram M

Hanna sa...

Tycker du fick riktigt bra tid. Bra jobbat. :-)