Och när jag blev mer och mer förkyld för varje dag de senaste dagarna och igår vaknade med värsta halsontet på flera år (som dock gav med sig lite under dagen och idag är det nästan borta) och allmänt snorig och trött kändes det som att det var meningen att jag inte skulle få någon plats. Det var ok att vara åskådare också. Om än segt att bära runt på våra väskor. Jag vet inte hur vi skulle gjort om båda sprungit, för någon extra väska förutom påsen en fick gick absolut inte att lämna in. Vi hade väl fått åka tillbaks till hotellet (som vi redan varit tvungna att checka ut från då vi skulle åka hem samma dag) och ställt av dem i receptionen. Men nu fanns ju som tur var jag. Förövrigt var allt väldigt "tyskt". Mycket noga med regler. Det hade definitivt inte gått att hämta ut någon annans nummerlapp. Jag fick inte ens följa med in. Jag fick heller inte följa med in till start/målområdet utan snällt stanna utanför.
Trött efter tidig uppstigning, kass matlust vid frukosten samt av förkylningen och väskbärandet släpade jag mig bort mot själva starten. Den låg lååångt bort. Såg den mäktiga starten och gick återigen den långa vägen tillbaks. Stannade till vid 7km men måste ha missar Martin precis. Såg dock via nätet att han öppnat bra. Första 10km låg han på en beräknad sluttid nästan exakt på 3 timmar. Helst hade jag dock sett att han legat en bit under för det brukar ju bli tufft sista milen.
Jag satte mig på en bänk där ett tag och drack en medhavd juice och knaprade på lite överblivna chips. Var så trött att jag knappt kunde tänka. Bestämde mig därför för att leta upp nåt ställe där jag kunde köpa kaffe. Gick mot Brandenburger Tor, några hundra meter från mål, och hittade en Starbucks. En lång kö senare hade jag en cappuccino och en falafelwrap (som inte var god) i min hand och hittade en ny bänk i solen.
Efter detta piggnade jag till något och när det började dra ihop sig mot 2h efter start passade jag på att hitta mig en bra åskådarplats en knapp kilometer från mål. Fascinerades av hur det är möjligt att springa så otroligt snabb så länge! Fascinerades över hur lätt det ser ut. Fascinerades senare över hur det går att springa så snabbt i förhållande utan någon vidare teknik. Imponerades av precis alla och fick ett enormt sug efter att få springa själv. Jag gör nog ett försök att få en plats nästa år.
Hur gick det för Martin då? Nja. Redan vid 15km började han tappa och så även vid 20 och 25km. I efterhand fick jag veta att det var för att han tidigt kände att det inte skulle bli något sub3 heller denna dag och därför tog det lite lugnare. Njuta av loppet och ha en skönare resa helt enkelt.
Efter 25km kom inga tider för honom. Tänkte att det kanske blivit något fel just vid 30km och funderade inte så mycket på det. Men när det heller inte dök upp något vid 35km, många minuter efter att han birde varit där, började jag befara att han brutit. Började givetvis bygga upp värsta skräckscenarierna om att han var skadad/sjuk/illa däran. Då han borde varit där jag stod kom han inte och jag skulle just ta mina väskor, med telefonen beredd i handen ifall någon skulle ringa och meddela mig om hans tillstånd (Så typiskt mig att alltid frukta det värsta. Konstigt nog tänker jag aldrig att något kan hända mig själv när jag springer.) så dök han plötsligt upp. Lättad hann jag både heja och filma en snutt. Han såg mig dock inte.
Väl i mål kom han på 3:07, sin tredje sämsta tid av sju sprungna maror. Men han var ganska nöjd ändå. Och jag var nöjd över att slippa släpa runt på väskor något mer. Och över att det där loppet som skulle bli mitt men aldrig blev det nu var över. Kanske står jag på startlinjen nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar