onsdag 29 september 2010

Bus

Jag tror bestämt det är en busig bäbis som bor i magen. När vi var på ultraljud så rörde den på sig så mycket att barnmorskan hade svårt att mäta det som skulle mätas, och idag när vi skulle lyssna på hjärtat så gömde den sig allra längst ner i magen. Det tog en bra stund innan vi äntligen kunde höra det lilla hjärtat picka på. 150, en helt normal puls på en sådan liten krabat.

Jag funderar också på om den ville retas lite under kvällens armyklass. Det är tur för mig att jag är instruktör och bestämmer helt själv hur aktiv jag ska vara under klassen. För idag var det minsan väldigt jobbigt att göra pushups. Det mesta var jobbigt om jag ska vara ärlig. Kanske gjorde bäbisen sig extra tung där inne? :) Tur att jag har så grymma deltagare, då gör det inte så mycket att jag själv får ta det lugnt och mest peppa till stordåd.

Vardagslyx


Från en annan fruksot. Efter en annan vattenlöpningsmorgon.

Klockan är någon minut före sex och jag ska strax iväg för att springa i vatten. Och kanske simma några meter. Men framförallt ska här bastas och ätas lyxig frukost på café. Vattenlöpning i all ära, men är det inte det där sistnämnda vi helst vill åt? :)

Nu äter jag ju i och för sig utefrukost varje måndag efter min cykelklass, men det är inte lika lyxigt att äta själv. Att vara två är dubbelt så lyxigt.

tisdag 28 september 2010

Lite nytt



Det finns en ny, lite annorlunda, träningsblogg där ute. Och jag är visst lite delaktig i den. Ser man på. Jämställdhet/feminism/rättvisa - kalla det vad du vill, men oavsett så har det varit något jag eldat upp mig över ända sedan jag var ganska liten. Jag har alltid haft svårt att acceptera att jag som tjej inte alltid behandlats på samma sätt som jag gjort om jag vore kille. Blivit arg över att det hetat fotboll och damfotboll. Och jajjamensan, genusvetenskap har jag minsan också pluggat. Däremot tror jag inte man kommer sådär jättelångt i jämställdhetskämpandet genom att sluta använda smink eller gå i klänning. Det är liksom lite fel ända att börja i. Vill man plocka ögonbrynen, raka benen eller älska rosa ska man få göra det - oavsett om man är kille eller tjej. (Och jo, själva fenomenet bottnar i ett patriarkat, men jag tror likväl det är fel ände att börja i. Punkt.) Men hur som helst; kika in här!

Något eget inlägg har jag dock inte haft tid att knåpa ihop än, men det kommer. Tids nog.

Om morgonlufsande

Kolmörkt, nästan vinterkallt och morgonvackert. Jag må ha haft lite förlite kläder på mig och frös en del om händerna i början, men inget kan slå det där. Det finns många träningsformer som är roliga, härliga, givande, men inget är som springning. Speciellt inte som springning tidigt på morgonen.

Tankarna for mellan funderingar över hur annorlunda livet kommer vara om fem månader till att jag kanske skulle behöva någon att coacha nu när jag inte längre kan coacha mig själv på ett tag. Och ungefär allt däremellan. Lite stressad är jag över saker som måste bli gjorda, men det lyckades jag mota bort under de 40 minuter jag var ute och lufsade. Morgonlufs; du hör ju hur vacker det låter.

söndag 26 september 2010

Älskade, finaste skatås/hösten/löpningen

Åh. Jag vet inte var jag ska börja. Jo, jag börjar med när jag trippade in på skatåsområdet där löven låg i ett jämnt lager över den lätt leriga marken. Det luktade verkligen höst och även fast det var lite väl mycket folk för min smak så var det så fint att jag var tvungen att fälla några tårar. Fast det var ju i och för sig inte bara för att det var fint. Det var för att jag inte kände något i magen/bäckenet och för att det var en sorglig låt som spelades i den rosa ipoden också. Men likväl, jag var tvungen att fälla några små tårar och sen fick jag värsta nysattacken och började nästan skratta istället. Därefter koncentrerade jag mig på att njuta av att jag faktiskt sprang. Sprang på ett av mina favoritställen på jorden under min absoluta favorittid på året. När varvet runt Härlanda tjärn började ta slut och det snart skulle vara dags att vända tillbaka hemåt igen insåg jag att det under inga omständigheter skulle gå. Jag måste få springa ett varv till! Så det gjorde jag. Lika underbart. Jag hade gärna sprungit tre eller fyra varv också, men så "får" jag inte göra just nu så jag begav mig hemåt igen. Lagom till att jag lämnade skatås bakom mig började jag känna av magen lite, men det gjorde inget. Jag promenerade gladeligen små korta stunder de två kilometrarna som var kvar. För det här var nog den finaste springrunda jag upplevt på länge.

Lägg till ett pass body balance på kvällskvisten på det och dagen är nästan fulländad. Det enda som saknas är den där spontana middagen hos min Jenny (som ju faktiskt nästan räknas som en syster och alltså nästan kan klassas som blivande moster) som jag var tvungen att tacka nej till. Men det där kentpasset måste bli klart någon gång. Och så saknas min Martin också. Men det gör han ju mest hela tiden. Men nu handlar det bara om månader innan vi får vara tillsammans hela tiden. Har vi klarat ett år klarar vi fyra månader.

Sanndröm?


Har ingenting med texten att göra. Men fin är den. Hur kunde jag glömma bort den?

Inatt drömde jag att jag sprang. Jag bara sprang och sprang och blev aldrig trött. Det var en konstig känsla. Jag sprang och sprang och det var blött och lerigt. Jag minns att magen inte protesterade ett endaste dugg och att benen aldrig blev stumma. Timme efter timme. Det måste betyda att dagens lilla minitestrunda kommer gå bra va?

lördag 25 september 2010

En liten tår i ögonvrån

Jo. Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte berörs av att det är lidingöloppet idag och att jag själv inte är där och springer. I år skulle vara fjärde gången och det var nu den där medaljtiden på 2:38 skulle krossas. Nog har jag ett "giltigt skäl" som självklart är värt denna, i sammanhanget pyttelilla, grej hundra gånger om, men det hindrar inte känslan av att det ska bli otroligt skönt när helgen är äver och jag slipper läsa och höra om Lidingöloppet från morgon till kväll. Folk handlar vitargo och geler som aldrig förr och undrar om det går att springa i vanliga skor. Det bloggas och facebookas om huruvida det ska regna eller inte. Jag förstår er. Jag glädjs med er. Jag avundas er. Lycka till!


Bild lånad från marathon.se

I väntan på Lidingö 2011 roar jag mig att läsa om de tre lopp som är avklarade hittills. 2007, 2008 och 2009. Och så jobbar jag. Det är ju nästan lika roligt. Kanske hinner jag en sväng till bokmässan också. Det är en av fördelarna med att inte vara på Lidingö. Och så kanske jag testar om magen vill springa.

torsdag 23 september 2010

Is it a boy or a girl?

Idag är jag ledig från vanliga jobet så jag passar på att jobba lite med mitt kentpass som jag ska köra på Rosa dygnet. Och jag gör det minsan inte själv! Bäbisen verkar gilla Kent för han/hon sprattlar hej vilt därinne. Jag har inte känt så mycket rörelser innan, men de senaste dagarna har jag till och med kunnat känna lite utanpå magen! Små fjäderlätta snärttar när jag lägger handen där jag känner rörelser på insidan. Häftigt!!

Ända från början har jag varit stensäker på att det är en liten minikille som ligger där inne. Fråga mig inte varför, jag bara vet det. Martin tror däremot att det är en tjej. Ska bli spännande att se vad det blir när den dagen väl är här. Om cirkus 150 dagar vet vi. Det är 147 dagar till den 17 februari, men jag tror nog att bäbisen kommer stana lite längre än så. Det känner jag också på mig. Hade det varit skottår hade han/hon garanterat tittat ut den 29:e bara för att liksom.

Jag tycker det är spännande att inte veta vem som döljer sig därinne. Jag ve att många väljer att ta reda på vilket kön bäbisen har, men för oss är det på något sätt helt självklart att inte vilja veta. Överraskningar är ju kul!

onsdag 22 september 2010

On clouds

Det blev ingen armyklass idag (För få inbokade två timmar före start.) så istället för att åka till ett gym lite längre bort gick jag ut från jobbet och runt hörnet till stans finaste. Passade på att känna lite på mina nya skor som vi fick möjlighet att köpa billigt efter morgonens clinic med leverantören. I måndags kväll när jag sprang (läs lufsade) fick jag ett annorlunda/konstigt ont i magen. En hållliknande känsla långt ner nära ljumskarna som gjorde att jag blev lite rädd och promenerade en bit. Har fått höra att det antagligen "bara" är ligament och annat som håller på att förändras och inget som påverkar bäbisen, men man tar ju det säkra före det osäkra liksom. Det onda (eller egentligen gjorde det inte så ont, det var mer obehagligt och kändes fel) försvan efter lite promenerande och jag kunde såsmåningom lufsa resten av (närmaste) vägen hem. Ingen springning igår, men idag testade jag som sagt. Lugnt och fint, kort och klokt. Drygt 15min och 2,5km på bandet. Det kändes inget när jag sprang, men "drog" lite en kort stund precis efter. Kanske får jag ta det lite lugnt med springandet ett par dagar (eller längre).


Liksom Nike free som jag drömmer om har jag kanske inget jättebehov av denna sko, men den är ju skön att jobba i om inte annat!

Om skorna har jag ännu inte så mycket mer att säga än att de känns annorlunda. Och att det nog var klokt att bara springa ett par kilometer första gången. Enligt leverantören är skons ledord "activation" så det kan tänkas att jag har lite träningsvärk i små muskler jag inte visste att jag hade (Förutom att springa i skon gick jag i den hela dagen på jobbet). Vi får se. Efter min lilla joggtur på stället körde jag lite styrka med hjälp av kinesismaskin och kettlebells. Även det kan förmodligen generera viss tränignsvärk. Vi får se.

tisdag 21 september 2010

Ingen ordning

Det bara snurrar i huvudet och jag kan inte fokusera på någonting. En slags rastlös väntan på något annat. Jag försöker bli bättre på att leva i nuet och inte någon annanstans, men det verkar gå sisådär med det där just nu. Förövrigt skäms jag just nu över att vara svensk. (Och förundras över hur egoism kan styra så många.)



Men jag blev riktigt glad när jag av en slump såg på nyhetsmorgon (av alla ställen) att några av mina favoriter har gjort ännu en superlåt!

söndag 19 september 2010

Yoga och magen

Det är faktiskt inte många dagar om året jag inte vill springa. Det händer då och då såklart, men inte särskilt ofta. Idag var dock en sådan dag. Jag var frusen och trött och ute var det blåsigt och blött. Hade jag varit mitt vanliga jag och haft viktiga mål att sträva mot hade jag kanske tvingat ut mig själv ändå (och fått till ett riktigt superpass som så ofta då oviljan är som störst), kanske inte. Men nu är jag inte som vanligt så jag plockade fram yogamattan, tände levande ljus och yogade i 45min. Varmare och välbehövligare men inte lika endorfinframkallande.


Vecka 19 (18+2). Inte så stor än, men det tar sig!

Tyvärr har jag blivit ensam i mitt bo igen och får kolla valvakan för mig själv. Eller vänta. Bäbisen är ju där. Jag är aldrig mera ensam. Efter fredagens ultraljud fick vi vårt beräknade förlossningsdatum framflyttat två dagar så nu mer är det den 17 februari som gäller, (Inte för att jag tror att han/hon väljer att komma ut just den dan, men ett riktmärke är ju bra att ha.) och fredagar som är start på ny vecka. Magen växer sakta men säkert. Den är inte så stor än, men det börjar synas att mina nya kilon beror på att jag är gravid och inte på för mycket godis.

fredag 17 september 2010

En livlig liten krabat

Som den nojiga människa jag är var jag lite orolig för att det skulle vara något som såg fel eller konstigt ut på dagens ultraljud. Ibland blir jag rätt trött på mig själv för att jag inte kan sluta upp med att oroa mig för saker långt innan jag ens behöver och för att jag alltid ska ha en slags katastroftänkande. Dumt och onödigt slösande med energi.


Hela bäbisen!

Men oavsett mitt tänk så såg allt normalt ut och det var riktigt häftigt att kunna se bäbisens små hjärtklaffar öppnas och stängas! Vi fick se händer och fötter, diafragman och lillhjärnan. Och ungeäfr allt annat man kan tänka sig. "Det var en väldigt livlig liten krabat det här" sa barnmorskan som utförde ultraljudet, och av ren reflex utbrast jag; "Ja, det kommer bli en löpare".


Den svarta pricken är magsäcken (om jag inte minns helt fel) . Hjärtat ser man också!

Cykelklassknåpande och ro i hjärtat

Jag har äntligen lite mera ro i mitt hjärta. Efter en rätt stressig vecka har jag nu en ledig dag. Martin är på plats och snart tänkte jag ta en liten springtur. Jag har även haft lite mer tid att pyssla med höstens första cykelklass som snart är klar. På måndag morgon ska den iallafall vara det. Första blocket för hösten är en distansklass där min tanke är att vi ska ligga relativt stabilt puls- och ansträningningsmässigt. Mellan 70 och 80% av max, i snitt gärna så nära 75% som möjligt. Det är ingen tokjobbig klass och det är heller inte meningen. En lugn och skön start på både dagen, veckan och höstterminen. 4 veckor framöver, sedan är det dags att höja intensiteten ett litet snäpp. Linjärt stegrande intensitet över terminen, fyra olika klassupplägg och en avslutning som stavas mjölksyra lagom till julen.



Musiken för första blocket hittar du här. Minus ihopmixning och sånt. Om man kollar artisterna inser man att jag inte har så stor fantasi för närvarande. Men vad gör det? Musiken är ju grym! Hoppas även mina nhya deltagare gillar den. Ska bli spännande att se vad det är för människor! Ny anläggning, ny dag, ny tid. Roligt! Jag gillar verkligen morgonklasser. Det gäller bara att få deltagarna att äta något innan passen, annars får de det tufft framåt vintern.



Om fem timmar får vi se bäbisen!

onsdag 15 september 2010

Livet just nu

Jag måste börja jobba i kompressionsstrumpor. Mina ben har aldrig gillat att stå och gå hela dagarna och väldigt lätt svullnat upp, men nu är det ännu värre. Jag ser inte klok ut när jag tar av mig strumporna. Synd att kompressionsstrumpor är obilligt. Tur att man har personalrabatt. Jag behöver väl köpa på mig ett antal.

Jaja. Nu vilar jag iallafall benen och fötterna på café. En kopp kaffe och en ostmacka i väntan på att det ska bli dags att åka bort och instruera army training. Jag har lite träningsvärk sedan gårdagens klass så det ska bli intressant att se hur det känns att göra tricepspushups och upphopp. Tur att jag som instruktör väljer hur aktiv jag är på armypassen. Idag blir det nog mycket teknikpetande :)

En ny vecka började idag (v 19) och på fredag ska vi på ultraljud. Det ska bli spännande att få se den lilla bäbisen! Jag tror den kommer ligga i en springpose :)

tisdag 14 september 2010

Tidigt, mörkt och underbart

Idag måste jag vara på jobbet tidigt (normal tid för de flesta andra) så det fick bli en übertidig morgonjogg. Det var kolmörkt. Det regnade. och faktiskt blåste det lite också. Det är höst nu! Som jag har väntat! Äntligen kan jag bli mitt rätta springjag igen. Eller just det; jag har ju en bäbis i magen. Inte riktigt mitt rätta springjag då kanske. Men hey! Det är ju hur bra som helst ändå!


"Snart" är det dags för sån här springoutfit! :)

Testa att gå upp strax efter fem (att gå och lägga sig strax innan tio kvällen innan är också ett bra tips), äta/dricka nåt litet, hoppa i springkläderna och studsa ut i mörkret. Du är definitivt ganska ensam. Lagom kort, lagom långsamt (jättelångsamt) och helt underbart. När klockan slår sex är du definitivt piggare än du varit om du sovit!

söndag 12 september 2010

Spring, jogg, lufs

Ingen helg är en fulländad helg utan åtminstone några små springsteg. Denna helg har innehållit rikgit många av den sorten. Igår fick jag ett ryck och övergav mina lugna lufsjoggar för ett tempo/progressivt distanspass. Det var såklart inga monsterhastigheter jag var uppe i, men efter omständigheterna är jag riktigt nöjd. 5,5km stegrande löpning följt av 2,5km lugn jogg sista biten hem. Avslutade med lång stretch nere vid vattnet.


En finfin stretchmiljö!

Ikväll tyckte jag att det var dags igen. En riktig familjejogg blev det. Jag, Martin (som sprang långpass igår och således behövde återhämtningsjogga lite) och så bäbisen där inne i magen. Sen när den kommit ut får Martin ta över bärandet (Eller ja, den får väl ligga i en vagn, men den får Martin ta hand om.), rättvist ska det vara. Vi gav oss ut i en riktigt fin skymning. Mer sensommarvarmt än höstigt. Ett litet minus för alla småflugor som envisades med att flyga in i mun, näsa och ögon, men det är smällar man får ta. För Martin är mitt sköna gravidlufstempo (mellan 6- och 6:20-tempo) riktigt långsamt, men han behöver, som så många andra, bli bättre på att verkligen springa de långsamma passen långsamt så jag tyckte det var finfint. Och jag hörde inget klagande, så det kändes nog rätt bra för honom också.

Tick tack

Tiden går alldeles för snabbt (och på ett annat sätt alldeles för långsamt)! Nog har jag hunnit med en hel del, men ändå är helgen snart slut och verkligheten kallar igen. Att stå vid sidan av Stockholm halvmarathon var både väldigt roligt och näst intill outhärdligt plågsamt. Samtidigt som det var oerhört motiverande och glädjande att se alla grymma löpare kände jag mig på något sätt utanför. Jag ska ju vara en del av det där. Menmen. Min tid kommer och den kommer komma med besked.

Förutom detta (och en massa mer bra grejer) har jag även hunnit förälska mig i två nya lägenheter. Den ena är jag nog bara halvt kär i, men den andra är jag helt såld på. Tyvärr finns det nog fler som är det, men man kan alltid hoppas på lite tur.

lördag 11 september 2010

Lite avundsjuk


Var ska man stå tro?

Idag skulle jag egentligen sprungit Stockholm Halvmarathon. Men det ska jag alltså inte nu. Jag tror säkert att jag hade tagit mig runt och jag tror inte att det hade varit skadligt för bäbisen på något sätt, men jag har bara sprungit 3 pass som kan liknas vid långpasss denna sommar (28, 5km, 19,9km och 18,1km) och känner att det kanske skulle bli rätt jobbigt. För jobbigt för att vara värt det. (Eller så är jag bara feg och lat..) Även om jag tar det lugnt är dryga två mil faktiskt dryga två mil. Så istället för att springa kommer jag stå och heja och spana på alla jag vet ska springa. Och vara lite avundsjuk. Men eftersom jag aldrig har sprungit detta lopp innan känns det ändå ok. Värre kommer det vara när Lidingöloppet går. Jag är rädd att jag kommer gråta en skvätt eller två. Jag sörjer verkligen att jag inte kan springa detta världens roligaste lopp. Tur att det kommer fler chanser.

fredag 10 september 2010

Morgonfunderingar

Jag har startat ännu en morgon på finaste sättet. Knappa tio kilometer skön jogg med huvudet fullt av tankar. Ett virrarv av allt från vilka som är de riktiga vännerna och vilka som bara finns tillgängliga när det passar, till hur jag kommer må när jag inte längre kan springa.

Vi börjar med den sista punkten; Jag älskar flera olika träningsformer och jag gillar ytterligare några. Men inget kan någonsin slå löpningen. Aldrig. Att springa gör mig hel. Löpningen ger mig så mycket mer än bara de fysiska fördelarna som att bli piggare och gladare samt ha en stark och uthållig kropp. Att springa ger något för själen och på ett sätt är det för mig snäppet bättre än det där fysiska. Genom löpningen bearbetar jag saker. Jag blir oövervinnerlig (även om jag nu känner mig väldigt tung och lättbesegrad fysiskt) och jag lever. Jag skulle säkerligen kunna skriva en halv uppsats om varför jag älskar att springa, men jag stannar där.

Andra saker som får mig att må bra, att vara hel, är kärlek. Både den form av kärlek jag känner till min finaste Martin och den lite annorlunda form av kärlek jag känner till mina vänner och min familj. Att umgås med ovanstående ger också energi, men på ett helt annat sätt. Och jag har många fina vänner. Som är på riktigt och som jag vet finns där för mig när jag behöver (ni vet vilka ni är). Sen finns andra, de som kanske bättre kan klassas som bekanta. En kategori som också är viktig och som också har en betydelse i mitt liv. Men så finns en tredje kategori, de som lite vänder kappan efter vinden. Som agerar som riktiga vänner när det passar, men som sedan backar undan och halvt om halvt försvinner när det verkligen gäller. Som lämnar kvar en känsla av att utnyttjande. Kanske är det så att man helt enkelt inte passar ihop med alla vänner hela livet, men jag tycker ändå det känns tråkigt.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta och jag vet inte varför jag skrev ett halvt inlägg om det, men någon funktion hade det säkert. Den här lilla obetydliga rosa sidan är faktiskt en av mina två ventiler (löpningen är den andra) och jag antar att jag helt enkelt behövde skriva av mig. Nu kan jag gå pigg och glad till jobbet och därefter sätta mig på segtåget mot Stockholm.

torsdag 9 september 2010

Kärlek

Jag är totalfast. Jag vill ha!


Nike Free 3,0 Bild; Löplabbet

Egentligen vet jag inte om jag har ett sådär jättestor behov av dem just nu, men jag tänker att jag kan ha dem på gymmet och jobba i dem. De är så sjukt sköna! Dessutom är de snygga och sånt är faktiskt ganska roligt. Man vill ju vara fin om fossingarna liksom. Hoppas tomten kommer tidigt i år..

onsdag 8 september 2010

Sådär ja!



Idag är det onsdag och det betyder ny vecka. Ny vecka för bäbisen alltså. Från och med i dag står det v 18 i figuren i högermarginalen. Och eftersom bäbisen är en rätt stor del av mitt liv så börjar liksom mina veckor på onsdagar.

Och vilken bra början jag fått till på den nya veckan! Jag studsade (nästan) upp utan att snooza. Jag bockade av en sak på to do listen samtidigt som jag drack ett stort glas nyponsoppa (mums!). Sedan hoppade jag i springkläder och joggade en kortis i soluppgången. Hur kan man vilja sova istället för att det?! Ska försöka påminna mig om det nästa gång snoozmonstret griper tag i mig.

6km senare smakade frukosten godare än någonsin. Jag har dessutom tid på mig att hinna bocka av ytterligare ett par saker på den där listan. Bättre än att halvsova osammanhängande. Mycket bättre.

Ikväll är det premiär för min armyklass. Det var längesedan jag körde inomhus så det ska bli riktigt roligt. Och riktigt jobbigt, även för mig skulle jag tro. Inomhus är jag som intruktör mycket mer aktiv än vad jag är utomhus. Dessutom är jag ju inte precis som vanligt just nu och jag undrar om jag hade klarat av att köra som deltagare på ett högintensivt pass med konditionsfokus? Idag blir det dock mest styrka, fokus bål. Men det kommer nog kännas det också som sagt.

tisdag 7 september 2010

Dum, dummare, dummast

Ibland blir jag så trött på mig själv. Som nu. Klockan ringde men det var "omöjligt" att gå upp, få i mig något ätbart och hoppa i springkläderna. Dealade med mig själv om att få sova en halvtimme till och köra ett eget yogapass istället. Vaknade en halvtimme senare och insåg att det var "omöjligt" att gå upp. Blev sur på mig själv men låg ändå kvar och sov typ fem, tio minuter åt gången i ytterligare fyrtiofem. Piip. Klockan ringer och det är nästan "omöjligt" att gå upp. Men hallå, du måste upp nu annars blir det stressigt! Då var jag nära att deala till mig att hoppa över duschen bara för att få sova några minuter längre. Haha. Jag gick upp ändå, om än lite sur. Efter en dusch blev jag såklart pigg. Precis som jag hade blivit efter yoga eller springning. Varför är jag så dum? Det är inte den missade träningen jag blir sur över, utan för att jag är så dum att jag tror att jag blir piggare av någon dryg timmes uppsplittad och orolig sömn. Jag svär på att jag hade varit piggare om jag gick upp första gången, oavsett om jag tränade eller om jag bara satt i soffan och jobbade med sånt jag borde ha börjat med för länge sedan men inte har börjat med än. Varför lockar sängvärmen så mycket?

måndag 6 september 2010

Ljuva toner

Jag blir lätt besatt när det gäller musik. Små slingor, en fin textrad eller helt enkelt en sjukt bra helhet kan få mig att lyssna på samma låt om och om och om igen. Just nu är det den här som är offer för min besatthet:



Det svider dock lite att sångaren var så töntigt dryg under spelningen på Arvikafestivalen i somras, men jag försöker bortse från det. Jag ska försöka klämma in den på passande ställe i terminens första cykelpass tror jag minsan.

Och appropå cykelpass och musik; nu kan man läsa min presentation av mig själv och min Rosa bandet-klass. Inte bara min föresten, en hel hög andra instruktörer har också hunnit med att presentera sig själva. Om fler blir det. Bara ett litet klick bort.

Ny fullspäckad vecka

Jag har haft en jättebra helg Stockholm (och det bästa är att jag är tillbaks redan nästa helg!). Jag har hunnit med både lite shopping, lunchande, besök på museum, tjejmilsspring och bio. Det var kanske inte så jätteroligt när klockan ringde vid fem i morse, men efter nästan två timmars sömn på tåget är jag någorlunda pigg. Egentligen börjar höstschemat och därmed min morgoncykelklass denna vecka (idag alltså), men jag hade totalt förträngt det när jag bokade mina tågbiljetter. Likadant nästa vecka. Men sen ska jag äntligen få återuppta mitt cykelinstruerande som jag faktiskt har saknat väldigt mycket under sommaren. Måndagmorgnar passar mig alldeles utmärkt, vilken start på veckan liksom. Den enda nackdelen är att jag ju tvingas åka hem redan på söndagkväll de helger jag är i Stockholm, men det får väl gå. Det är ju inte för alltid det här pendlandet..

Väl tillbaks i Göteborg har jag ännu en hektisk vecka framför mig och jag förstår inte riktigt hur jag ska hinna med allt, men det får gå på något sätt. Det är ju faktiskt mest roliga grejer, även om roliga grejer också kan leda till att det blir förmycket. Några exempel på roliga saker jag ska sysselsätta mig med är att göra terminsplanering för både min cykel- och armyklass (varför kan jag aldrig börja i tid med saker?), börja knåpa på första blockets cykelpass, sätta ihop onsdagens armyklass, instruera kettlebellarmy och army. Försöka klämma in en morgonyogaklass och lite spring. Sen bör jag hinna handla, laga middagar och matlådor samt tvätta också. Fast sånt är ju mindre kul. Men vips så är det fredag och jag sitter på tåget igen. Tiden går snabbt när man har roligt.

söndag 5 september 2010

Jag vill ha mera ostkaka

Jag hade ju tänkt ta en bild på mig min fina rosa t-shirt som matchar de rosa räserskorna så bra. Hade tänkt. Men det blev visst inget med det. Innan loppet var jag så sjukt opepp och ville bara ha det överstökat så jag kunde få äta ostkakan man får i mål. Irriterade mig på att tightsen klämde på magen och på att det var så mycket folk i vägen överallt. Blev arg på mig själv för egentligen tycker jag ju om att se så många springande/joggande/lufsande människor på samma plats. Efter loppet åt jag ostkaka. Synd att man får så lite, jag hade gärna ätit tredubbelt så mycket.

Försökte få till en liten uppvärmning men gav upp rätt snabbt. Tog mig in i fållan och undrade hur minuterna kunde snigla sig fram så oerhört långsamt. Men så kom Mialena fram och sällskapade tills det var dags att ge sig iväg. Och pang! Där vaknade visst tävlingsmänniskan och hade det inte varit så trångt att det helt enkelt inte gick att springa fortare hade jag nog haft stora problem att hejda mig. Nu löste det sig dock rätt bra och när jag väl hittat ett skönt flyt och en skön ansträngningsnivå höll jag mig där resten av loppet. Mialena tappade jag bort någonstans vid en vätskekontroll. Hur gick det för dig?

Fram till den där sista sjukt långa och sega backen höll jag pulsen en bit under tröskeln, men nu började det bli lite jobbigare. Undvek dock att samla på mig några större mängder mjölksyra och tog mig upp tillslut. Jäkla seg backe! Eftersom jag glömt min astmamedicin hemma flåsade jag mer än vanligt, men det fick vara så. När jag äntligen var uppe råkade jag börja spurta. Hm. Tänkte inte på att det trots allt är rätt långt kvar till mål. Jaja, sålänge jag håller mig undan mjölksyran borde det ju inte vara någon fara tänkte jag och var faktiskt rätt trött när jag passerade mållinjen på 51:15. Min näst sämsta tjejmilstid någonsin, men vad gör det? Nu var jag ju sugen på ostkakan och hade inte massa magknip som jag i vanliga fall skulle haft. Najs.

Sen åkte vi direkt på visning och jag blev kär i en lägenhet som vi säkert inte kommer ha råd att köpa. Typiskt.

Mot tjejmilen

Förutom att jag håller på att snora ut hjärnan (det blir så när man slutar med allergimediciner) mår jag bra. Blev lite akut trött efter en hel del promenerande på stan och på museum igår bara, men efter nio timmars sömn är jag som vanligt igen. Så jag tänkte vara med och trängas lite om ett par timmar. Skönt att för en gångs skull slippa stressa upp sig över det. Det enda som stressar upp mig just nu är vad jag ska sätta på mig för kläder. Det är sol men kallt. Svårt.

torsdag 2 september 2010

Springglädje

Så. Pust. Jag måste hinna andas.

Veckan har varit minst sagt stressig, även om det mest har handlat om roliga saker (läs träning/träningsrelaterade saker). Men nu är det bara en tidig morgon kvar. Och en jobbdag (Som i och för sig är roligt för det mesta. Sånt som har med springning att göra är sällan tråkigt.). Sen sätter jag mig på ett sent tåg mot storstan. Äntligen.

Så. Andas lite till. Det är tur att jag blivit lite piggare igen. Och appropå det har jag sedan en vecka tillbaka orkat/velat träna riktigt bra! Nästan som vanligt faktiskt. Fast med lite lägre intensitet totalt sett och då framförallt vad gäller löpningen. Jag springer hellre fler lugna pass än några få jobbiga. Det gäller som sagt att ta vara på varje springstund jag kan få nu. Än så länge känns det (peppar peppar..) väldigt bra, även om det såklart märks att jag blivit tyngre och får dela med mig av mitt blod. Första målet är att kunna springa fram till vecka 20 och som det känns just nu kommer det gå fint. Nästa mål är sedan att få uppleva lite oktoberlöpning. Min allra bästa springtid! Men vi får se, jag tar inget för givet och är glad för det lilla. Varje minut spring/jogg/lufs är bonus!

På söndag ska jag nog springa tjejmilen. Jag skriver nog för det förutsätter såklart att allt känns bra just då. Det blir antagligen säsongens sista lopp. Jag är anmäld till ytterligare fyra, men de känns antingen för långa (Sthlm halvmarathon och Lidingö) eller för avlägsna (Hässelbyloppet och Finalloppet (som även känns för långt)). Vad som blir nästa säsongs första tävling återstår att se. Jag har en del mål som jag har tänkt dela med mig av snart. Men vi får se. Först ska jag lyckas klämma ut en bäbis..