måndag 29 november 2010

Tomt men spännande

Det känns lite tomt och konstigt att inte börja den nya säsongen denna veckan. Månadsskiftet november/december brukar ju liksom vara den där starten på det nya träningsåret. Starten mot nya mål och nya utmaningar. Lite tomt och konstigt, samtidigt som jag naturligtvis glädjs åt en annan del av livet, en ny tid i livet. En start på nästa säsong kommer, om än lite senare än vanligt. Mål och utmaningar finns självklart där, men starten på resan ligger några månader bort, några månader senare än vanligt. Nytt och spännande, både vad gäller livet och löpningen.

söndag 28 november 2010

Crossfit och dans



I förmiddags bjöd Frida, Terese och Sportlife in till bloggträning. Grymma instruktören Sandra (En instruktör helt i min smak!) körde ett crossfitinspirerat s-cirkelpass på 45 min med oss. Skitkul! Antagligen körde jag lite hårdare än jag borde, men det var så himla roligt att få bli lite trött för en gångs skull. Mysträning i all ära, men ibland behöver jag lite mer än så. Nåja, bäbisen verkade inte misstycka så jag körde på. Teamade med fina Mia och tiden bara flög iväg.

Efter ett extra varv (Jag hade gärna kört ännu ett, så kul var det!) när jag tror alla var sådär lagomt trötta var det dags för en överraskning. Dansande med Omid. Dans är inte min starkaste sida om man säger så. Men lite kul var det såklart ändå. När en instruktör har en sådan där härlig utstrålning går det bara inte att inte försöka. Jag började dock känna mig lite trött efter hårdkörandet innan och koncentrationen var inte helt på topp, varvid jag antagligen inte var den starkast lysande stjärnan i salen. Snarare en av de blekaste. Men det gör faktiskt inget. Det är stark, snabb, smidig och uthållig jag vill vara. Och då kan jag bjuda på att jag är skitkass på dans.

Föresten; igår lufsade jag 5km i snön på Kungsholmen. Antagligen sista springturen i Stockholm innan bäbisen är ute. Kanske, kanske kan jag springa även vid nästa besök om tre veckor, men det är verkligen inget jag räknar med. Istället glädjs jag att jag vid det besöket kommer få bo i mitt blivande hem. I mitten av december är det vårt. I mitten av januari är jag på plats i den för en lång lång tid. I mitten av februari kommer bäbisen till den. Mitten av månaden är bästa tiden av månaden.

fredag 26 november 2010

Vecka 29


Haha, verkligen en skitful bild! Jag ser inte så glad ut.. :)
Men man måste ju skynda sig att knäppa innan någon ser en..


Jag tycker magen växer fasligt långsamt. (På bilden ser den större ut än jag upplever den vara.) Nästa vecka är det mätdags och förmodligen växer den precis som den ska. Det är iallafall en livlig kompis som ligger där inne.

Vecka 29 började vi med ett styrkepass. Mestadels övningar för axel- och skulderparti, men även en hel del bröst, ländrygg och stabiliserande bålövningar. Till vår hjälp tog vi kinesis"maskin", ländryggsmaskin, viktplattor, bosuboll och en kettlebell. En, eller gärna ett par, kettlebells står numera på önskelistan som ska skickas till tomten.

torsdag 25 november 2010

Snart är vi tre

En inspirerande dag, som handlat ännu mer om löpning än vad mina vanligtvis löpspäckade dagar gör, avslutas bäst med en stor kopp te och en liten påse godis (Ofta föredrar jag stora godispåsar, men bäbisen i magen verkar ha gjort att en liten påse räcker. Riktigt praktiskt, då blir det mer pengar kvar till annat.). Imorgon är en lång dag som avslutas med att jag somnar i Stockholm. Den börjar med ett pass på gymmet. Dags att fortsätta stärka kroppen. Jag har varit lite dålig på det ett tag, men nu är det bäst att ta tag igen om jag ska orka bära runt på en bäbis hela dagarna om ett par månader. Dagen fortsätter sedan med en jobbdag och en tågresa. Imorgon är en lång dag, men den avslutas med att två blir tre igen.

Fint på springrundan



Mörkt och fint, precis som jag gillar det. Att få känna att detta inte var den sista turen är en fantastisk känsla. Stor tacksamhet till den starka kroppen är på sin plats. Tack.

tisdag 23 november 2010

Rörligt

Jag anser mig vara ganska smidig. Kanske inte i jämförelse med riktiga yogisar, men för att vara löpare är jag nog rätt så rörlig. Eftersom nivåerna av hormonet relaxin är extra höga när man är gravid är jag just nu extra rörlig. Det är roligt. Det gäller dock att inte förivras, töja för mycket och skada sig så jag försöker sansa mig. Det är emellertid väldigt roligt när saker liksom bli extra bra och idag hade jag förutom min extra rörlighet även en bra balansdag. Jag har nog aldrig fått till så höga och snygga dansare som under kvällens body balance. Tjockisdansare. Hihi.

Morgonspring i en mörk vit värld


Lånade Ice Bug Pytho 2. Nästan rosa.

Jag trodde nog inte jag skulle få uppleva någon snölöpning i år. Men det fick jag! När jag julpyntade igår kväll saknade jag snön, när jag vaknade i morse var den där. Som om mina önskningar slagit in. Förvånad upptäckte jag ett vitt lager på marken och massor av flingor i luften när jag tassade ut. Lycka! Och mycket passande en dag som denna. På jobbet har vi nämligen fått möjlighet att låna några Ice Bug-skor ett par veckor och nu har turen kommit till mig. Med snöflingor yrande runt ögonen tassade jag fram i de klippriga skorna. Det kändes bra, om än lite konstigt till en början. Och även om dubbarna "fäller in sig" på ren asfalt så kändes det lite underligt på de få partier där sådan var synlig. Men på det stora hela var det en angenäm upplevselse. Om jag kunde spå och visste att den kommande vintern skulle bli som den förra (Då jag minsan klarade mig igenom helskinnad trots vanliga skor. Till och med utan broddar.), om jag inte varit gravid (och antagligen inte kommer springa så många steg under den "riktiga" vintern), samt om de inte varit såpass dyra (1700kr för Phyto 2 som jag lånat) hade jag nog investerat i ett par. Nu blir det inte så. Men kanske nästa år. Just den här modellen passade mina fötter riktigt bra och vi skulle nog trivas fint ihop.

måndag 22 november 2010

Jul i mitt hus


I mitt fönster för ungefär ett år sedan. Just nu saknar jag snön.

Det är måhända några dagar för tidigt, men jag har fullt upp i veckan och innan jag sätter mig på tåget på fredag vill jag ha jul i mitt hus. Nu är det så. Julstjärna, elektriska adventsljusstakar och några tomtar. Fyra stearinljus att köpa, sedan är julen, eller åtminstone advent, här. Och jag gillar det. Massor.

söndag 21 november 2010

Uppladdad

Jag åker buss hem efter en jättefin helg. Ute är det kolmörkt och regnigt, men i hjärtat är det varmt och soligt. Denna gång är väntan bara dryga fem dygn, det kommer gå så snabbt att jag knappt hinner tänka. Saknar gör jag dock redan men det gör jag ju å andra sidan större delen av min vakna tid. I mindre än två månader till, sedan behöver jag inte sakna mer.

Jag har laddat batterierna och lyckats bli kvitt alla bitar av förkylningen. Jag ser fram emot såväl min morgoncykel imorn som bodybalance, morgonjoggande och strketränande. På söndag är det visst en slags träningsbloggträff där det ska tränas crossfitliknande träning. Passande nog är jag i Stockholm då. Jag och bäbisen tänker vara med, på vårt eget lilla vis förstås.

fredag 19 november 2010

Inspiration

Åh, jag såg en så himla inspirerande grej på sportnytt igår! Kolla 9:13 in i det här klippet så förstår du vad jag menar. En annan inspirerande grej är att jag har börjat morgonen och vecka 28 med att springa. Första gången sedan förra onsdagen och med en sjukvecka mellan. Det märktes lite, men mest av allt var det bara underbart att få springa mina vanliga sex kilometer igen. Jag har haft lite svårt att ta mig upp på morgnarna den senaste tiden, men idag bara studsade jag upp. Jag skulle ju få springa! Dessutom jobbar jag bara halvdag idag. Därefter ska jag ut och åka igen. Inte till Stockholm, utan den här gången möts vi på mitten (nåja) och spenderar en helg med vänner. Inklusive en ganska nyfödd bäbis och ytterligare en som ligger i en mage. Hit åker vi:



Kanske är det här vi kommer landa en dag?

torsdag 18 november 2010

Bäbisyoga


Hemmayoga för mig och bäbisen

I vanliga fall när jag tränar yoga hemma brukar jag improvisera lite och köra olika typer av serier som jag uppfattat från olika yoga- och balanceklasser. Jag har lätt för att lära mig saker utantill och kan då också lätt härma efter på egen hand. Det brukar bli lite olika flöden med solhälsningar och krigare samt lite balans, töjande och tvistande. Lite lagom sådär.

Nu har jag dock beställt hem en gravidyogadvd som låg inanför dörren när jag kom hem för en vecka sedan. Lagom tills jag blev sjuk alltså. Ikväll kände jag mig dock tillräckligt frisk för att testa den så det gjorde jag. Fast.. jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den. Lite konstiga (eller bara för mig ovanliga?) flöden allmänt lite för "mesigt" för min smak. Jag ska självklart ge den fler chanser men tillsvidare föredrar jag nog mina egna pass uppblandat med "riktiga" yoga- och balancepass.

Något som jag gillade var dock att det finns 2 olika längder på andningsavsnitten och 3 olika längder på själva yogadelen. Därutöver finns en separat avslappningdel samt en del med bäckenbottenträning (Oups, det där har jag visst slarvat massvis med. Ungefär så mycket att jag borde skämmas riktigt mycket.). Du kan alltså kombinera ihop ditt pass lite beroende på hur mycket tid du har. Sådant är bra.

onsdag 17 november 2010

Snart så

Det var en långdragen förkylning det här. Idag är det en vecka sedan jag kände de första irriterande symtomen och så många sjukdagar i rad har jag nog aldrig haft. Jag brukar alltid klara mig med två-tre, max fyra dagar och sen vara redo att leva som vanligt igen. Men inte nu. Misstänker att det har något med bäbisen i magen att göra.

Idag vaknade jag iallafall helt utan halsont, alltid något. Hostar gör jag dock lite fortfarande och näsan producerar snor i en fascinerande takt. Men inget halsont som sagt så armyinstruerande får det bli ikväll ändå. Inte lätt att bli av med den klassen med kort varsel, då det finns så få armyinstruktörer. Och det fina är att under en armyklass kan jag, om jag planerar rätt, komma undan med endast någon enstaka pushup, någon sekunds planka och något litet upphopp här och där. Resten av energin kan jag lägga på att få deltagarna trötta och glada. Fint.

Imorgon är jag förhoppningsvis tillräckligt frisk för att träna lite själv. Yoga känns som en bra start, speciellt om jag kör den hemma och kan välja själv vad och hur länge jag kör. Kanske, kanske kan jag springa på fredag. Jag håller tummarna.

måndag 15 november 2010

Sedan lite framåtblickande

Jag tänker mig att tävlingssäsongen 2011 kommer ta vid där tävlingssäsongen 2010 slutade. Eller nja, snarare ett antal veckor senare, för något Stockholm Marathon på 3:30 lär inte bliva av. Däremot hoppas jag på den där silvermedaljen (sub 2:38) ute på Lidingö den 24:e september. Det förutsätter förståss att resterande del av graviditeten, förlossningen samt tiden därefter förflyter komplikationsfritt. Men om så blir så tror jag på den. Därutöver tänker jag mig ett par olika millopp även om det nog blir tufft att pressa mig ner under de 44min som väl får stå som något slags mål på listan. Jag skulle gärna springa ett marathon framåt höstkanten och funderade länge på Berlin. Men dels krockar det med lidingö och dels är det kanske inte så lätt att resa med en halvårsgammal bäbis. Det finns andra maror, men många av dem går av stapeln alldeles för nära lidingö och jag är faktiskt inte odödlig. Vi får se helt enkelt. Kanske får sub 3:30 stå kvar till säsongen 2012. Kanske får jag också möjlighet att avsluta säsongen på bästa sätt genom att springa 18,8km Finallopp i älskade Skatås. Isåfall ett kärt återseende. Jag kommer sakna Skatås.

söndag 14 november 2010

Inköp


Bild lånad från dinsko.se

Jag kämpar på med förkylningen och glädjer mig åt att jag tillslut lyckades vicka bort morgondagens cykelklass. Det känns varken hälsosamt eller föredömligt att instruera med halsont, hosta och snorig näsa. Även om det såklart är tråkigt att inte få börja veckan med 45min cykling. Jag glädjs också åt mina nya varma stövlar. 499kr, som hittat. I dem kommer jag varken frysa eller halka runt och förhoppningsvis får benen plats ända fram till bäbisankomsten. Ironiskt nog blir det självklart tio plusgrader just när jag shoppat. Men den som väntar på något gott..

lördag 13 november 2010

Genomförkyld men glad ändå

Förkylningen har tilltagit och förutom halsont och hosta är jag även extremt snorig. Jag tröstar mig med att ha en av mina bästa vänner på besök under hela helgen. Och att det faktiskt var ganska dåligt väder igår morse. Men detta var vad jag missade -> klickklick!


En bortglömd fin låt om en lång kall vinter.

Lördagen ska vi spendera på stan och med andra vänner. Jag ska gå på vintersko/stöveljakt. Det var ju det där med shoppningförbud bara.. Men det börjar bli kallt och blött med rosa converse nu. Hur fina de än är. Har hört ryktas att det ska bli en lång kall vinter och jag ska ju faktiskt flytta norröver om två månader.

fredag 12 november 2010

Nya veckan inleds med halsont och hosta

Jag hade tänkt ut rubriken så bra. "Med löpskolning välkomnar vi vecka 27". Eller något ditåt iallafall. Men redan igår, nej, redan i onsdags eftermiddag, började jag ana oråd. Halsen kändes konstig. Inte ond, men konstig. Igår var jag tröttare än vad som bör vara tillåtet att vara när man är vaken. Ju längre dagen fortskred desto mer kom halsontet smygande. Hostade då och då. Huvudvärken var med mig sedan lunchtid ungefär. Jag kröp ner i sängen redan vid halv tio och somnade strax efter tio. Vaknade vid femtiden för att kissa. Kände mig allt än annat än helt frisk och började fundera på hur jag skulle kunna bli det på några timmar.

När klockan ringde för uppstigning kravlade jag mig upp och packade väskan. Satte på mig springkläder och gjorde frukost. Halsen gjorde ont, den gör ont. Hostan tilltar. Nej, hur gärna jag än vill köra ett pass löpskolning tillsammans med kollegorna så kan jag inte. Om jag bara haft mig själv att ta hänsyn till hade jag kanske varit dum nog att chansa. Men nu, nej jag kan bara inte. Skit också. I fler veckors tid har jag sett fram mot den här morgonen och hoppats på att magen fortfarande ska tillåta mig att springa. För varje dag som gått, eller åtminstone för varje pass jag kunnat springa, har hoppet stigit. Och så slutar det såhär. Med halsont och hosta.

Visst, det kommer fler chanser. Kanske inte på den här sidan bäbisen, men senare. Och jag kan ju köra ett pass själv så fort jag blir frisk. Men är det lika roligt? Är det lika inspirerande? Nej, just det.

torsdag 11 november 2010

En stunds reflektion

Det är slut på säsongen 2010. Det summeras och reflekteras. För mig tog säsongen ett ganska abruppt slut redan i juni. Visserligen sprangs två millopp i slutet av augusti/början av september men de var ju inte riktigt på riktigt. Egentligen hade jag planerat att ytterligare pressa ner mitt mil-pb och sno den där silvermedaljen på lidingöloppet som jag så snopet (31 sekunder!!) förlorade 2009. Men livet blir inte alltid vad man tänk sig och bäbisen är naturligtvis hundra gånger mer värd sekunder och silvermedaljer. De finns kvar även nästa säsong.

Och med tanke på hur säsongen 2010 utvecklade sig innan juni kan jag inte annat än att vara nöjd och stolt. Det började med en snörik vinter som jag älskade nästan varje minut av. Kanske att det tog emot lite att ge sig ut när det var som moddigast och så varit i två månader, och visst var det skönt när barmarken äntligen uppenbarade sig och det helt plötsligt gick att springa snabbt. Men på det stora hela var det fint, mysigt och givande. Jag är övertygad om att delar av mina förbättringar låg i att jag tvingades springa i snön. Jag stärktes mentalt av tremilslångpass i tio minusgrader, snö och halka och jag stärktes fysiskt av det. Intervallerna på band var kanske inte världens roligaste alltid, men gav mig något tillbaks gjorde de definitivt.

Premiären avklarades med just premiärmilen i slutet av mars. 10km, min sämsta distans. Den jobbigaste och jävligaste distansen. Jag hade knappt hunnit påbörja min snabbhetsträning och hade inga större förhoppningar om en tid ner mot pb (46:23), snarare trodde jag på en tid runt 48 minuter. 44:30 minuter senare var jag i mål. Ojdå. Spytrött men otroligt glad! Sub 45, det skulle jag ju i bästa fall greja i slutet av sommaren! Tänk så det kan bli.

Andra stoppet inför maran var halvmaradistansen på Kungsholmen runt i början av maj. Här siktade jag på en tid under 1:45, men trodde jag hade kapacitet att springa på ner mot 1:41-1:42. Jodå. 1:39:43 slutade det hela på och förutom magont av den äckligt blå sportdrycken som jag råkade dricka någon klunk av trots att jag vet att min mage inte tål sötningsmedel i kombination med fysisk ansträning kände jag mig helgrym.

Och så var det äntligen dags. Med ett tre veckor (eller ja, egentligen blir det ju bara en vecka, eftersom man räknar som man gör) bäbisembryo i magen skulle det springas marathon. Ja, nu var jag ju visserligen helt ovetande om denna "lilla" detalj och det var kanske bra. Man vet aldrig vad mitt huvud skulle ställt till med annars. Det högt satta målet var sub 3:30. Om jag hade en perfekt dag kunde det gå, men det skulle inte bli någon lätt resa. Och det blev det heller inte. Fram till varvningen vid 17km kändes det riktigt bra och jag hade en ganska god marginal till målet. Ut på gärdet och djurgården och pang, vid 23km sa kroppen bara tack och hej och resterande 19km blev en inte lika angenäm upplevelse. Trots det lyckades jag öka på slutet och klämma mig in på 3:30:46. Fyrtiosju ynka pyttesekunder från det stora stora målet. Oerhört trött. Oändligt stolt över min prestation och förbättring med 6,5 minuter. Men ändå, så besviken över att ännu en gång vara sekunder på fel sida. Fast såklart; mest stolt och nöjd.

Tre lopp (Göteborgsvarvet som jag sprang på kul i en annan persons namn räknar jag inte riktigt in. Mer om det kan du läsa här.), tre distanser och tre nya personliga rekord. Jag kan inte vara annat än nöjd med min halva säsong året 2010. Vad som händer nästa säsong får vi se. Men lite lösa planer och mål kommer i ett senare inlägg.

onsdag 10 november 2010

Morgonlufs & skumtomtar

Ännu en morgonlufsrunda har avnjutits. Det några sekunder innan jag fattade vad det var som lät (mobilalamret) och väl vaken funderade jag en extrasväng om jag verkligen inte skulle sova vidare istället. Men sen tänkte jag att jag ju redan var vaken och då är det ju dumt att missa en chans till lite spring. Vem vet hur många gånger till jag kan springa innan bäbispaus.

Det var en fin tur utan känningar i magen, men jag hade hellre föredragit att den snö som föll igår fått lägga sig som ett vitt täcke på marken istället för att bara smälta så fort den nuddade just marken. Nu var det bara halt. Dumt.


Sådana här fast stoora! bild; snodd från nätet

Förövrigt har, precis som varje år vid den här tiden, fått en hangup på skumtomtar. Förstår inte riktigt vad det är för speciellt med dessa små rosa tomtar, men något är det uppenbarligen. Vanligtvis brukar jag nöja mig med sådana där små, men bredvid mitt jobb finns en affär med stora! Det är livsfarligt att ha den där affären så nära. Det är inte bara en utav Göteborgs största godisbutiker, de har också riktigt fräscht och färskt godis. Och alla mina favoriter. Jag brukar försöka begränsa mina besök till ett par dagar i veckan, men nu i skumtomtetider vet jag inte hur det ska gå med det där. Snart börjar jag skämmas för mina frekventa besök. Tur att jag bara handlar för ungefär 6kr åt gången. 6kr är nämligen vad tre stycken stora skumtomtar väger. Ja tydligen. Små skumtomtar är supergoda, stora skumtomtar är helt sannslöst sjukt goda! 3 stora skumtomtar är en alldles lagom efterrätt när lunchlådan är uppäten. Mums. Kanske ska jag be om att få köpa en hel låda? Fast risken är att det blir bara skumtomtar till lunch då..

tisdag 9 november 2010

Stark och smidig

Efter en trött trött dag på jobbet var det lagom till kvällen dags att bli pigg igen. Jag misstänker att bäbisen lägger beslag på mitt järn och att förråden minskar vecka för vecka trots tabletter och nogranhet i övrigt. Inte så oväntat dock och det är väl bara att kämpa på.

Men i vilket fall så hade jag bestämt mig för att köra body balance. I vanliga fall har jag lite svårt att koncentrera mig och hitta lugnet i den aktuella salen eftersom den är väldigt trång vid full klass, samt då jag tycker det är alldeles för stimmigt och stojjigt innan start. Jag vill redan när jag går in i salen känna att det är en yoga/balanceklass jag kommit till och inte mötas av stress för att få en bra plats och massa prat och skratt. Kanske är jag stel och tråkig, men jag behöver lugn för att hitta mitt lugn.

Men hur som helst. Idag lyckades jag hitta det där lugnet. Och jag lyckades även få till mitt bästa bodybalancepass på evigheter. Kanske till och med ett av mina bästa någonsin och detta trots att (eller kanske just på grund av att?) jag har en tjock mage och många extrakilon på kroppen. Jag var både starkare ochs midigare än jag känt mig på länge. Jag lyckades kliva in i min lilla bubbla där kroppen liksom bara vet exakt vad den ska göra i nästa steg och där varje position bara komemr av sig själv. Där allt liksom bara fungerar perfekt. Åh, jag vill ha mera sådana pass!

söndag 7 november 2010

En stund i paradiset


Världens mest perfekta springväder - kallt och solsken!

När frosten ligger som ett täcke över marken och man vaknar av att solen skiner rakt in genom ögonlocken finns det inte så många andra alternativ än att bege sig ut. Jag hann dock med både frukost, städning och kafferast innan det var dags.


Härlanda tjärn

Eftersom jag ville kunna vara ute lite längre än de knappa fyrtio minuter och dryga sex kilometer som jag vanligtvis springer nuförtiden, hade jag redan från början bestämt mig för att blanda upp joggen med kortare gångavsnitt. Jag ville kunna ta mig till skatås och väl där två varv runt Härlanda tjärn, en av de finaste platserna i Göteborg.

Tjockis!

I början var inte kroppen med mig alls, utan jag kände av samma hålliknande känsla längst ner i magen som jag kände runt vecka 19-20. Jag tror som sagt inte att det är något som är skadligt för bäbisen, utan mer att muskler och ligament håller på att förändras. Jag vill dock inte göra något som känns obehagligt eller dåligt så därför promenerade jag helt enkelt lite extra. Efter ett tag släppte känslan och jag kunde jogga på som vanligt. Fick nästan tvinga mig till att gå då och då, här ska det minsan inte göras något dumt.


Missade visst att ta den rosa jackan. Men nya tightsen fick invigas!

Kilometer efter kilometer avverkades och alldeles för snabbt var det dags att styra stegen hemåt igen. Lagomt tills dess tyckte bäbisen att det var läge att parkera sig så nära urinblåsan som möjligt. Det ger en inte så skön känsla, särskilt om man redan är lite kissnödig. Därför blev det nästan mer promenerande än joggande mot slutet, men när man efter 1 timme och 10 minuter stannar klockan på 10,8km gör inte sådant så mycket.

lördag 6 november 2010

Fryst och fint


Fina fynd!

Idag har jag stått och frusit i många långa timmar. Fast de gick trots allt ganska snabbt när jag tänker efter. Och så var det roligt att träffa så mycket folk som man känner från här och där. Det är också fascinerande att se hur snabbt solen går upp och hur naturen vaknar till liv. Jag har varit på en av mina favoritplatser på jorden och kollat in detta. Och sållt skor och fina kläder till väldigt fina priser. Trots att jag har shoppingförbud resten av månaden kunde jag inte stå emot att köpa lite fint till mig själv. Vad är tre hundra kronor mot ett par fina tights och en snygg t-shirt? Något skulle jag ju ha som tröstpris nu när jag inte kunde springa detta fantastiskt roliga lopp. Noterade dock att konkurrensen höjts sedan förra året. Då kom jag nia, idag skulle samma tid endast räckt till en tjugofjärdeplats. Nåväl, jag hade varit glad över att få springa. Jag är glad över att jag kan springa. Nu åker jag på inflyttnignsfest och äter massa gott. Vinet får jag vänta med några månader.

fredag 5 november 2010

Leendes tar jag mig framåt

Fjärde gången gillt. Imorse tog jag mig upp från kudden trots att det duggregnade ute. Det tog emot lite att lämna sängvärmen, men ångrade jag mig när jag väl var ute? Nä, självklart inte. Varför glömmer jag alltid det? Vissa dagar behöver man sova vidare, men flera dagar denna vecka har jag inte behövt det, jag har lagt mig i tid, sovit bra och bara varit lat. Idag var jag inte lat, idag var jag smart. Och glad. Jag hörde på radion en gång om en man som sa att han aldrig sett en leende löpare, alltså kunde inte löpning vara något bra. Då har han inte sett mig tänkte jag då. Idag skulle han befunnit sig i trakterna kring ullevi strax efter klockan nollsex. Då hade han sett en leende löpare och kanske skulle han insett att löpning trots allt kanske är något bra.

Att springa är numera inget jag tar för givet. Att springa när jag idag påbörjar vecka 26 är inget jag trodde jag skulle göra. Därför springer jag med ett leende och blir nästan chockad när jag inser att jag fortfarande inte springer så mycket långsammare än vad mina återhämtningspass i vanliga fall brukar gå. Måhända att jag ligger 5-6 procentenheter högre i puls än då, men sådant är egentligen oväsentligt. Det är vecka 26 och jag kan fortfarande springa.

torsdag 4 november 2010

Ny frisyr


Extremt ful bild men det kan jag bjuda på en ledig dag som denna.

För ett par dagar sedan spenderade jag en halv förmögenhet på SJ. Idag har jag spenderat nästan lika mycket på att skaffa en ny frisyr samt på bra och lyxiga produkter till mitt hår. Mycket roligare! (Fast inte riktigt lika roligt som att spendera pengar på kläder och springgrejer.) Det sved lite i mig (dock inte lika mycket som det gör när jag göder SJ), men jag är faktiskt värd det här! Jag är värd att få känna mig lite extra fin nu. Och mitt hår är värt att få glänsa lite extra. Om ett par månader kommer det få stå ut med bäbisspy och dreggel. Strax ska resten av kroppen få lite lyxbehandling. Först iform av yoga, sedan i form av dusch, kakaosmörsinsmörjning och mat.

onsdag 3 november 2010

Endorfinsmitta

Ofta när jag vaknar på onsdagmorgnar så brukar jag sucka lite och tänka att jag har en lång lång dag framför mig. När det närmar sig stängningsdags på jobbet och mörkret ligger kompakt ute brukar det ta emot lite att inte få åka direkt hem. Att först spendera bort en dryg timmes dötid och efter min armyklass oftast ha otur med spårvagnarna och komma hem först runt halv tio. Men när jag väl är på plats, då är det så himla värt det! När vi ligger och pustar ut och strax ska börja stretcha så smittar deltagarnas endorfiner av sig på mig och jag inser att det är precis lika givande när mina deltagre klarar mer än de trodde som om jag själv hade gjort det. Detta blir mer och mer uppenbart för varje vecka. Ju mindre jag känner att jag kan köra själv, desto mer glädjs jag åt deltagarnas prestationer. Idag fick jag nästan tårar i ögonen av glädje när en tjej som var helt totalt slut ändå tog sig ända fram. Hon ville så gärna ge upp men jag lyckades övertyga henne om att allt sitter i huvudet. Om att hon alltid klarar lite mer än hon tror. Om att ifall hon tror att han kan så kan hon. När hon väl hade armycrawlat sig ända fram var hon så trött att hon nästan började gråta. Och jag så glad att jag nästan började gråta.

En kille behövde gå ut för att han mådde dåligt. Ofta när det händer (ok, har bara hänt mig en enda gång tidigare) så kommer de inte in igen. Inte samma dag iallfall. Men den här killen kom tillbaks och fortsatte kämpa som om inget hänt. Jag har helt fantastiska armydeltagare! Precis som jag sa till dem idag så känns det minst lika roligt, om inte roligare, för mig när de pushar sig längre än de trodde de kunde, än det känns för dem själva. Jag känner en genuin glädje över vilka kämpar de faktiskt är! Fast jag måste medge att jag är fruktansvärt avundsjuk också. Jag längtar, längtar, längtar tills jag också kan få ta ut mig sådär mycket att jag helst skulle lägga mig ner och dö. Tills jag också får känna den där endorfinruschen komma farande genom kroppen. Tills dess får jag nöja mig med att smittas. Undrar föresten om bäbisen kommer bli endorfinberoende och drabbas av abstinens när den kommer ut?

Mörkt, blött, trött


Jag känner mig lite som en ko. Slö men mjuk och mysig. (bild, snodd från internätet)

Igår valde jag sovmorgon. Tänkte spendera någon knapp timme på gymmet efter jobbet, men var så trött under förmiddagen att jag redan då slog bort de tankarna. När det sen var dags att sluta jobbet var jag inte lika trött, men då var jag ju liksom redan inställd på att få gå hem. Och det var välbehövligt. Mängder av saker att fixa med, mängder av tåg att boka och betala för. Sj måste älska mig. Ingen lugn och skön hemmakväll utan mer en frustrerande stress över att saker krånglar och att alla saker jag stressar upp mig över alltid kommer samtidigt.

När jag vaknade tjugo minuter före klockan skulle ringa i morse och (liksom igår) insåg att det blåste halv storm och spöregnade ute ställdes alarmet om och jag valde sovmorgon även idag. Jag hade först en tanke på lite skön morgonyoga för mig själv, men inte ens det kunde jag förmå mig till. När det blir sådär blir jag alltid lite sur på mig själv. (Jag har ju planerat så bra.) Först. Sen blir jag arg för att jag blir sur. Vad spelar det för roll om jag sover istället för att träna? Sömn är bra och jag behöver den. Tränar gör jag för att jag gillar det och för att jag mår bra av det. I vanliga fall får jag kanske tvinga mig ut på vissa enstaka pass (de flesta går ju dock alldeles av sig själva) men varför ska jag göra det nu? Det finns verkligen ingen anledning. För att vara gravid tränar jag säkert ganska mycket ändå. Jag behöver nog snarare öva mig på att vara inaktiv och passa på att sova. Inaktivitet och sömnbrist kommer antagligen vara min vardag från mitten/slutet av februari och ett par veckor framöver.

måndag 1 november 2010

Måndagssysslor

Måndagar betyder tidigt uppstigning och morgoncykling. Idag var starten på terminens tredje block, det tredje jobbigaste. Det var dags att känna på mjölksyran lite. Sånt ska ju jag inte syssla med egentligen (iallafall inte under under någon längre tid) men jag kunde bara inte hejda mig. Uppvärmning och sedan tre trappsteg. 6, 4 och 2min. Den där tvåan på max. Vila och så samma sak igen, 6, 4 och 2. Ett gammalt beprövat upplägg. Jag tror min eminenta gäst uppskattade det och jag hoppas även resterande delar av salen gjorde det samma. Utefrukost med ovan nämnda samt ytterligare en rödhårig snabbfoting toppade det hela och resten av dagen gick i ett nafs.

På måndagkvällar brukar jag vara trött, så även ikväll. Te, tidning och ostkaka efter middagen. Förbud mot att göra måsten och tråkiga saker. En måndagkväll precis som en måndagkväll ska vara.