Leendes tar jag mig framåt

Fjärde gången gillt. Imorse tog jag mig upp från kudden trots att det duggregnade ute. Det tog emot lite att lämna sängvärmen, men ångrade jag mig när jag väl var ute? Nä, självklart inte. Varför glömmer jag alltid det? Vissa dagar behöver man sova vidare, men flera dagar denna vecka har jag inte behövt det, jag har lagt mig i tid, sovit bra och bara varit lat. Idag var jag inte lat, idag var jag smart. Och glad. Jag hörde på radion en gång om en man som sa att han aldrig sett en leende löpare, alltså kunde inte löpning vara något bra. Då har han inte sett mig tänkte jag då. Idag skulle han befunnit sig i trakterna kring ullevi strax efter klockan nollsex. Då hade han sett en leende löpare och kanske skulle han insett att löpning trots allt kanske är något bra.

Att springa är numera inget jag tar för givet. Att springa när jag idag påbörjar vecka 26 är inget jag trodde jag skulle göra. Därför springer jag med ett leende och blir nästan chockad när jag inser att jag fortfarande inte springer så mycket långsammare än vad mina återhämtningspass i vanliga fall brukar gå. Måhända att jag ligger 5-6 procentenheter högre i puls än då, men sådant är egentligen oväsentligt. Det är vecka 26 och jag kan fortfarande springa.