onsdag 3 november 2010

Endorfinsmitta

Ofta när jag vaknar på onsdagmorgnar så brukar jag sucka lite och tänka att jag har en lång lång dag framför mig. När det närmar sig stängningsdags på jobbet och mörkret ligger kompakt ute brukar det ta emot lite att inte få åka direkt hem. Att först spendera bort en dryg timmes dötid och efter min armyklass oftast ha otur med spårvagnarna och komma hem först runt halv tio. Men när jag väl är på plats, då är det så himla värt det! När vi ligger och pustar ut och strax ska börja stretcha så smittar deltagarnas endorfiner av sig på mig och jag inser att det är precis lika givande när mina deltagre klarar mer än de trodde som om jag själv hade gjort det. Detta blir mer och mer uppenbart för varje vecka. Ju mindre jag känner att jag kan köra själv, desto mer glädjs jag åt deltagarnas prestationer. Idag fick jag nästan tårar i ögonen av glädje när en tjej som var helt totalt slut ändå tog sig ända fram. Hon ville så gärna ge upp men jag lyckades övertyga henne om att allt sitter i huvudet. Om att hon alltid klarar lite mer än hon tror. Om att ifall hon tror att han kan så kan hon. När hon väl hade armycrawlat sig ända fram var hon så trött att hon nästan började gråta. Och jag så glad att jag nästan började gråta.

En kille behövde gå ut för att han mådde dåligt. Ofta när det händer (ok, har bara hänt mig en enda gång tidigare) så kommer de inte in igen. Inte samma dag iallfall. Men den här killen kom tillbaks och fortsatte kämpa som om inget hänt. Jag har helt fantastiska armydeltagare! Precis som jag sa till dem idag så känns det minst lika roligt, om inte roligare, för mig när de pushar sig längre än de trodde de kunde, än det känns för dem själva. Jag känner en genuin glädje över vilka kämpar de faktiskt är! Fast jag måste medge att jag är fruktansvärt avundsjuk också. Jag längtar, längtar, längtar tills jag också kan få ta ut mig sådär mycket att jag helst skulle lägga mig ner och dö. Tills jag också får känna den där endorfinruschen komma farande genom kroppen. Tills dess får jag nöja mig med att smittas. Undrar föresten om bäbisen kommer bli endorfinberoende och drabbas av abstinens när den kommer ut?

9 kommentarer:

anneliten sa...

Endorfin-junky - värre beroenden kan man nog ha ;-) När du flyttar till Stockholm vill jag bli peppad av dig!

Ann sa...

Åh mäktigt! Du är antagligen en riktigt riktigt grym armyledare!

Mia sa...

God... Och det där försöker ni lura på mig. Vill du verkligen se mig lipa och vara dramatisk? Det är ingen vacker syn. Fråga min sambo :)

Karin sa...

Åhhh nästa veckan vill jag vara med!!!!!

MarathonMia sa...

Helt fantastiskt - vilken feedback!

Jag vill också kräla framför dig! Kom och instruera i STockholm. Genast.

Ellen sa...

Endorfinberoende är väl kanske det bästa beroendet! :) Lite jobbigt bara om du får ett barn som bara springer runt hela tiden och aldrig vill sitta still. Hihihi ;-)

Erika sa...

Förmodligen kommer både mamma och pappas gener gå i arv :)

Andréa sa...

anneliten: ja, bara den inte bli ledsen för att den inte får sin dagliga endorfindos :)

ann: jag hoppas det!

mia: ja, jag förväntar mig att du kommer inom en snar framtid! råkar veta att du äger ett 10-klippkort så det är bara att dyka upp på almedal 19:30 nästa onsdag! :D

karin: komsikomsi!

mia: jag är på väg! :)

ellen: ja usch, men vi får ta med onom/henne ut och springa helt enkelt :)

erika: ojoj, då kommer han/hon inte vilja göra annat än att springa precis hela tiden :)

Karin - FitnessochHälsa sa...

Underbart med endorfiner!