onsdag 30 juni 2010

Känslor

Jag vet inte vad det är med kombinationen löpning och musik, men den framkallar känslor som inget annat. Oftast glädje och eufori, men ibland lockar den fram de där välbehövliga tårarna som behöver få komma fram då och då.

Idag fartlekte jag mig fram medan regnet strilade nedför armarna. Lät tårarna blanda sig med regndropparna och konstaterade att inget är som då, men att nu och sen också kommer bli bra. Grät en skvätt men gladdes samtidigt åt att kroppen börjar minnas hur man springer, åt att pulsen var mer normal och åt att det faktiskt är skönt med vatten som rensar undan.

Kom hem och välkomnades av solsken, både på utsidan och insidan. Löpning och musik gör mig lycklig.

Böcker

Jag älskar böcker och har en ganska stor bokhylla som nu svämmar över. Tyvärr har jag inte plats för ytterligare en hylla där jag bor just nu, så snart blir det till att börja packa ner i kartonger och sätta upp på vinden, hemska tanke. I nuläget har jag minst tio tolv olästa böcker som ligger och väntar på mig medan jag kämpar för att hålla mig vaken tillräckligt länge för att orka läsa åtminstone ett kapitel varje kväll. Semestern kommer vara mer än välkommen!

Just fram till semestern jobbar jag i butiken som ligger i ena änden av en bokhandel. Förstå vilken lycka för lilla mig. Förstå vad farligt för mitt visakort. Jag vet inte vad det är men jag har alltid älskat att läsa och också gillat att skriva. Jag tror det har något att göra med någon slags fascination för hur enskilda bokstäver blir till ord, meningar, stycken och hela historier. Det är ju också därför som jag bloggar. För att jag gillar det skrivna ordet.



Något annat jag gillar!

Förövrigt sörjer jag lite att Hultsfredsfestivalen nu läggs ner. Det var länge sedan jag var där nu, men under en rätt stor tid i livet var det en av sommarens höjdpunkter. Och snart ska jag springa lite sommarregnet.

tisdag 29 juni 2010

Lång dag

Jag är uppe tidigt för jag tänkte att jag skulle vara duktig och köra ett corepass innan jobbet. Inser nu ännu mer att det faktiskt är väldigt viktigt med en stark bål när man springer. Jag har nämligen oväntat mycket träningsvärk i magen sedan söndagens hetsspringande. Inte på de vanliga ställena heller, utan högst uppe vid revbenen. Konstigt. Jag har även lite träningsvärk på insidan av låren, men det är mindre oväntat. Men i vilket fall; jag cyklar strax iväg till lyxgymmet och umgås lite med en balansboll, en balansplatta och kanske en och annan skivstång för ryggens skull.

Ikväll ska jag få krama hästar!! Tror knappt att det är sant. Det var så många långa år sedan sist att jag nästan glömt hur man håller i borstarna. Det blir en lång dag, men det är det värt!

måndag 28 juni 2010

Något nytt, något rött och något skogigt

I förmiddags fick jag ett infall och kände att det var dags för något nytt. Så jag gick helt enkelt och klippte av mig halva håret. Visserligen har jag funderat på det ett tag, men jag hade inte bestämt riktigt hur jag ville ha det eller när jag skulle göra det. Men idag kändes som en bra dag helt enkelt. Tyvärr blev jag inte så jättenöjd, men teg och betalade 460 spänn. Nästa gång ska jag kolla vad det kostar innan jag går in (Fast jag fick sitta i en massagestol när håret tvättades och hårbotten masserades. Lyxigare än på mitt gamla stamställe Toni & Guy ju! (Där var det verkligen dyrt, men det var det också värt när jag hade en mer krävande frisyr).) och jag kanske även ska ha med en bild så frisören förstår vad jag menar när jag förklarar.

Jaja, halva manen är iallafall borta och jag kommer ha ett irritationsmoment mindre när det är dags att sova. Nästa gång klipper jag lite, lite kortare och med mera frisyr.



Resten av dagen spenderade jag först med att shoppa lite nödvändiga saker (Ok, t-shirten från Monki var kanske inte nödvändig, men den kostade endast 75kr och det ansåg jag mig vara värd.), äta utelunch, köpa en låda jordgubbar som jag tog med mig tillsammans med bubbelvatten och en bok ut på närmaste gräsmatta, för att slutligen avsluta kvällen med somrig middag följt av ett kortare långpass i skogen tillsammans med mina gamla springgruppsvänner. Man borde helt klart vara ledig oftare.

söndag 27 juni 2010

Jag kan springa!

Jag kunde inte vänta tills imorn. Jag var tvungen att få springa redan ikväll, något annat vore otänkbart. Så när jag kom hem satte jag helt enkelt på mig mina kortkortaste tights, ett svalt linne och mina älskade springskor och gav mig iväg.

De första stegen känns studsiga och ovana, men rätt snart hittar jag in i den välbekanta känslan av flyt. Tar det lugnt och skönt den första kilometerna och flåsar mig uppför den jobbiga grusiga backen upp mot skatåsskogen. När jag hämtat andan någorlunda finns det inget mer att vänta på. Benen ökade upp kadensen av sig själva. Andningen är visserligen ganska ansträngd men det känns inte. Pulsen är förmodligen skyhög, jag vågar inte kolla. I början är det relativit platt och skön grusväg. Benen pinnar på, springer om massa folk. Jag kommer till den lilla badplatsen och svänger runt, rakt mot vinden, rakt mot backigheten. Det tar emot lite, slänger ett öga på pulsen som är upp i 90%. Sansar mig något och lyckas sänka den några slag. Munnen är torr som sandpapper, ögonen bländas av solen. Skinnet på läpparna drar ihop sig, men benen pinnar på. Vatten vore gott tänker jag och svänger efter en stund av från gruset och tillbaks på asfaltsvägen hemåt. Nedvarvning vore smart tänker jag också. Men det går inte, jag måste springa på. Kroppen måste springa på. Det är som om den vill visa mig att den fortfarande kan springa. Den kan det även fast det är varmt och pulsen är hög. Sista biten är det nedför och jag försöker dra i nödbromsen. Benen saktar in något. Jag stannar klockan på exakt 8km och 40min. Jag går ett varv runt kvarteret för att låta kroppen få åtminstone en pyttechans att varva ner. Tänker att det totalt sett ju inte blev någon monsterfart men att det inte är sådant som betyder något. Sen lägger jag mig i gräset, kollar upp mot himlen och börjar nästan gråta. Jag kan springa!

Bortkopplad



En skön helg är snart över och det är dagsatt packa ihop sig och åka tillbaks till stan igen. Jag hade nog hellre stannat kvar här ett par veckor till. Om jag bara fått mina springskor och lite springkläder så hade jag kunnat vara här hela sommaren faktiskt. Springa runt på landet bland hästar och får och ta närmsta vägen ner till vattnet och bada när man är klar. Det hade jag behövt.

Istället får jag tänka på att jag haft en skön helg där jag helt kopplat bort verkligheten. Jag har umgåtts med roliga vänner, ätit massor av god mat, badat två gånger, tagit minikorta promenader för att kolla på både midsommarstångsdans och dansbanedans, lyssnat på massa bra musik, ätit lite mer, klappat en häst, sovit sked och ätit ännu lite mer.

Ikväll är jag tillbaks i verkligheten.

Men imorn får jag springa.

fredag 25 juni 2010

Trevlig midsommar!



Jag sitter på tåget mot östkusten där jag ska spendera helgen tillsammans med Martin och vänner. Jag ser fram emot god mat och förhoppningsvis bra väder. Kanske kan man till och med få årets första dopp avklarat? Eller kanske inte, havet är nog inte så varmt.

Inte en enda springgrej är nedpackad men snart är det måndag. Kanske hörs vi innan dess, men om inte får ni ha en fin midsommarhelg!

onsdag 23 juni 2010

Glass & te



Jag mår lite halvdåligt och kurerar mig den bästa blibrakuren som finns; god glass och en stor kopp te. Just denna gång bjuds det på Sias vaniljglass med bitar av vit choklad och nougat. Nästan lika gott som B&J Alaska baked. Teet är en blandning av svart och grönt, namnet är Arvika-te. Förövrigt vilar jag på. Bara fyra dagar kvar nu.

Från storstan ut på landet



Det är ju såklart det här jag ska springa. Ingen tävling utan bara en rolig grej. De två tidigare åren har jag läst andras berättelser härifrån och känt att det skulle vara så roligt att vara med. I år har jag faktiskt möjligheten. Om det sedan blir hela vägen eller bara en eller två eller tre delar får kroppen avgöra. Den är visst lite otillförlitlig just nu. Men jag hoppas på hela.

tisdag 22 juni 2010

Fuskare


Där bakom storan höll vi till. Fint är det iallafall!

Jo jag fuskade med yoga i kungsparken igår. Worldclass och Rexona kör en turné med utomhusyoga under ett par veckor i sommar. Jag vet inte om det var ett jättesmart val att hålla till i just Kungsparken för vi hade många åskådare. De flesta alkoholpåverkade av varierande grad. Vissa mycket, andra lite. Och så kom det en rolig cykelvagn (cykeltaxi?) farandes mitt uppe i det hela. Men det var skönt att sträcka ut kroppen lite och det faktum att jag kunde stå i olika krigarepositioner i totalt sett flera minuter utan att framsidorna gjorde ont var en angenäm känsla. Men den efterföljande picknicken med fina tjejer var nog allra bäst ändå. Efter passet gick vi och köpte på oss massa godsaker som vi sedan smaskade på i solen. Fast sen försvann solen och det blev iskallt. Men det var fint så länge det varade!

Nu är det bara sex dagar kvar innan jag får börja springa (eller träna överhurvudtaget) så smått. Och redan första veckan efter vilan kommer det springas en kul grej. Någon som kan gissa vad?

söndag 20 juni 2010

Nähä

Det verkar inte bli någonting sprunget idag heller tyvärr. Antagligen inte armytränat heller. Det här är visst ingen vanlig träningsvärk utan en ovanlig. Kanske är det inte ens en träningsvärk utan en följd av en ganska krävande prestation. Vanlig träningsvärk känns inte på samma sätt och vanlig träningsvärk håller inte i sig så här länge. Vanlig träningsvärk är kanske inte skön, men känns definitivt behagligare än den här ovanliga sorten jag drabbats av.

Förra veckan (och antagligen förra årets postmaravecka också) gick jag omkring med exakt samma känsla. Den blev sakta men säkert bättre för attsåsmåningom försvinna nästan helt. Men så joggade jag lite lätt och kort och lite av känslan kom tillbaka. Det blev lite bättre med vila och funkade bra två dagar senare. Men så ökade jag tempot något och då dog benen lite igen. Vilade mer och det kändes bra i början av denna veckan. Så ända tills jag gjorde lite för djupa och spänstiga grodhopp (plus lite annat) i onsdags. Nu dog benen igen.


Trasiga ben (jo för det är just trasigt det känns) i träskor.

Antagligen har jag inte riktigt lyckats laga benen sedan maran och så fort de överansträngs lite så slås såren upp igen. Så jag vilar. Många långa dagar. Totalt kommer detatt bli nio dagar. NIO DAGAR! Så länge har jag nog inte varit inaktiv på många, många år. Men så får det bli.

Och det gör inte så fasligt mycket ändå. Jag har mycket annat som tar upp både tid och tankeverksamhet. Att springa hade varit en bra ventilationskanal men nu får jag hitta på annat. Och mycket av det som upptar mitt liv under tiden är bra saker. Vänner och kärlek. Resa och midsommarfirande. Kanske fuskar jag med lite utomhusyoga tillsammans med Sara, Susanna och Erika imorn också. Jag gillar inte fusk, men jag kanske blir förlåten?

lördag 19 juni 2010

Det är dåligt med spring

Det springs lite dåligt för tillfället. Först hade jag planerat ett tempo- eller snabbdistanspass i torsdags kväll men det fick jag skippa eftersom träningsvärken från armyn aldrig hade tillåtit det. Jag brukar inte vila pga träningsvärk (Om det inte är pga en aktivitet som kräver massa vila för att man ska återhämta sig (typ marathon).) men i torsdags dick det verkligen inte. Tänkte att jag tar en kort morgonjogg fredag morgon istället och eventuellt även det där tempopasset på kvällen. Men när jag vaknade hade jag om möjligt ÄNNU värre träningsvärk och under dagen tilltog den ytterligare. Jag kunde knappt gå normalt och både kände mig och såg ut som dagarna efter maran. Framsidorna är söndertrasade. Hade ett litet litet hopp om att kunna ta mig ut imorse men när jag prövande tog de få stegen bort till toan insåg jag att det inte kommer gå nu heller. Suck. Får se hur det hela utvecklar sig under dagen, men eftersom jag har både jobb och andra aktiviteter inplanerade har jag inget större hopp om att hinna klämma in något springpass. Och då är det bara en sista chans kvar och det är imorn. Då ska jag både springa och köra army. Delvis som instruktör faktiskt och grodhoppen kommer inte lysa med sin frånvara. Jag ska ha revansch! Får jag likadan träningsvärk igen blir jag arg. Fast jag har en hel låång vecka på mig att vila bort den. Vilovecka nästa. Både tråkigt och välbehövligt. Testa!

fredag 18 juni 2010

Ner och upp

Idag är ingen bra dag, det kände jag redan när jag äntligen lyckades öppna ögonen i morse. Vet inte riktigt varför det är en dålig dag, det bra är det helt enkelt. Men jag jobbar för att det ska bli en bra dag. Jag har ju faktiskt alla möjligheter att göra något bra av detta, att vända tankar och känslor åt andra hållet. Fast innan jag börjardet arbetet måste jag bara beklaga mig över min brutala träningsvärk i framsida lår. Det är pinsamt hur jag som "bara" var instruktör, och alltså inte jobbade ens en tredjedel så mycket som deltagarna, kan känna såhär. Men grodhopp är farliga grejer verkar det som. Så, slutklagat (Även om det egentligen finns fler saker att beklaga sig över).



Bild lånad från Steinbrenner & Nyberg

Nu till roligare saker; igår när jag och Madde lyxade med frukostbuffé på ett café (Fast först lyxade vi med yoga, men eftersom träningsvärken var begynnande även då kändes det inte så lyxigt som det brukar.) stod en söt liten skylt på vårt bord. Det var en bild på en fin tårta och en liten gullig text i form av "Tårta kan man äta varje dag, inte bara vid födelsedagar". Jag försökte fota, men min mobil krånglar och behöver nog åka in på lagning (för andra gången..) så ni får helt enkelt föreställa er. En skylt helt i min smak var det iallafall! (Men ja, det beror ju såklart på hur stor tårtbiten är och på hur man äter i övrigt.) Visserligen gillar jag inte ens tårta och man skulle kanske tröttna rätt snabbt om man åt det varje dag?

onsdag 16 juni 2010

Jag tänker och tänker.

Idag har jag inte varit riktigt lika effektiv. Jag har många saker som snurrar i mitt huvud och de vill liksom aldrig lägga sig tillrätta och ge mig lugn.

Men jag har fått min rosa dator! Den är pytteliten. Ovant, men det blir bra på mina många resor till kärleken. Jag ska också teama en armyklass med mr army himself ikväll. Om det är några som vill in och gömma sig för kvällssolen vill säga. Jag planerar också för lite tävlingar och det är roligt. Det som är mindre roligt är dock att SJ kommer bli rika på mig. Men eftersom jobbet sponsrar vissa lopp så får det vara ok att betala lite tågbiljetter istället. Och jag är iallafall miljövänlig.

Jag blir förövrigt väldigt springsugen när jag ser det här:



Men oavsett så är det mycket tankar som upptar min tid. Lite spring hade varit välbehövligt men inte idag. Istället ägnar jag resten av min lunchrast åt att njuta av solen.

tisdag 15 juni 2010

Vad har hänt?

Jag har blivit så effektiv helt plötsligt! Hur kommer det sig? Jag som brukar vara så oeffektiv och seg. Igår kväll hann jag både springa lagom kort och lugnt runt härlanda tjärn (plus dit och hem såklart, totalt 8km), slappa vid datorn och äta (dricka) återhämtningsmål, duscha, fixa kvällsmat, äta kvällsmat och slappa vid datorn, bli rastlös, inse att det är bra att passa på att laga lite matlådor, laga 4st matlådor, slappa ännu mer vid datorn, ringa Martin redan vid 22, läsa lite och (hör och häpna) sova redan 22:30! Häftigt.

Nu på morgonen har jag fortsatt på samma spår; znoozat 5min, äta frukost, slappa vid datorn, fixa mellanmål och packa väskan, cykla till ett gym, köra lite styrka i form av coreövningar och balans/stabilitet, duscha i lugn och ro, fixa mig iordning i lugn och ro, prata i telefon, skicka lite sms, cykla till jobbet, fixa mellanmål, äta mellanmål, skriva in träningen på funbet och blogga. Allt detta innan klockan är 9:45 och det är dags att börja jobba. Häftigt.

Jag tror jag fortsätter på samma spår resten av livet. Det verkar himla praktiskt.

måndag 14 juni 2010

En ny liten kompis!

Den här skönheten är på väg hem till mig!



Bara för att jag är värd det!

Jag tror det har vänt!

Jo för när jag började dagen med en kort morgonjogg så kändes benen riktigt pigga! Till och med så pass pigga att jag ignorerade att pulsen snarare låg runt 75 än 70% och inte kunde förmå mig att minska på tempot. Ja det var ju såklart inget monstertempo jag höll, men 5:40-fart är rätt snabbt för att vara morgonjogg för mig. Då vill jag ju hade det lågintensivt och lufsigt.

Exakt 6km stoppade jag klockan på och gjorde några ynka pushups för att fira (Får ju inte tappa helt bara för att jag aldrig lyckats pussla in army nuförtiden.). Jag blev glad att benen iallafall börjar bli som förr. Resten av kroppen verkar dock befinna sig i någon slags obalans för allt känns konstigt. Men hey! Det gör inget för jag kan springa igen!

Måste dock påminna mig om att ta det lite lugnt nu och inte rusa iväg som vanligt. Inga långa rundor och inte tio timmar träning denna vecka bara för att ett pass kändes bra. Lite lagomt lugnt även denna vecka (om än några snäpp hårdare än förra) följt av totalvilan nästa vecka. Men sen ska jag springa, springa, springa!

söndag 13 juni 2010

Träningsfritt



Det tränas inte så värst mycket just nu. Eller rättare sagt; det tränas minimalt. Jag sprang förvisso lite igår, men det passet var så tungt att jag började fundera över om det verkligen var på riktigt förra lördagen? Inget man vill komma ihåg, så jag glömmer, vilar lite mera och hoppas på bättre tur nästa gång. Det betyder desvärre att även älskade utearmyn idag fått strykas från schemat och det känns inte bra i lilla hjärtat.

Tur då att jag har massa annat att sysselsätta mig med. Jag har exempelvis köpte ett par skitsnygga träskor (se bild), ett rosa springlinne (Ja det där som jag vet både en och två (blogg)kändisar som har.) och ätit massa god utemat. Dessutom har jag varit på Liseberg och återigen insett hur pinsamt feg jag är. Det hemskaste jag kan tvinga upp mig själv i utan att få panik är Lisebergsbanan och Flumride (Men den sista avstod jag ändå, för jag höll på att frysa sönder. Bara ben kan man tydligen inte ha en svensk sommardag.), men då är jag ändå lite lätt skärrad och det är med skräckblandad förtjusning jag sätter mig i vagnen/stocken.

Spela på chokladhjul gillar jag däremot bättre, men tyvärr verkar de inte gilla mig lika mycket?
Jag tycker var och varannan människa går runt med en sådan där megastor chokladkaka så det går ju bevisligen att vinna. Men inte för mig vad det verkar. Fast när det väntas stekt halloumi med egengjord potatissallad (färskpotatis, rädisor, paprika, soltorkad tomat, fetaost, babyspenat och vinägrette) gör det inte så mycket. Det är ju minst lika gott. Kanske till och med godare.

fredag 11 juni 2010

Snart är det helg

Det regnar ute och jag är tröttare än tröttast. Ögonen stänger sig snart av sig själva. Men snart är det helg och snart får jag träna nästan som vanligt (Iallafall i en dryg vecka.). Roligt!

Gänget som skulle tjejkvälla ikväll har krymt rejält. Nu är vi bara två. Fast det betyder att vi får mer vin va?

Min helg kommer annars bestå av lite spring, lite army och lite aktiviteter med mamma och minisyster som kommer på besök. Det blir bra det. Fast lite sol skulle underlätta lite. Iallafall när man ska gå på Liseberg.

Vad ska Du göra?

torsdag 10 juni 2010

Sakta men säkert

Jag har faktiskt sprungit lite. Eller lufsat snarare. Efter totalvila både söndag ocg måndag kände jag i tisdags att benen var tillräckligt återhämtade för att klara av att jogga lite. Och det gick, men inte så mycket mer. Det var tungt och segt men jag tror att 4,6km i väldigt långsamt lufstempo gjorde dem gott trots allt. Körde lite coreövningar och lång stretch efteråt och kände mig sjukt nöjd med mig själv. Valde totalvila även igår för att inte skynda för fort fram och råka ut för bakslag. Men så imorse ringde klockan (Efter en natt av konstiga drömmar, bland annat en där jag fick en bäbis.) nollsexnollnoll och jag var, trots att jag var rätt hungrig, jättesugen på att springa. Eller nä, inte springa, men lufsjogga. Och det gjorde jag. Avancerade till 7,2km och frukosten smakade om möjligt ännu bättre än vanligt. (Jag älskar frukost!)


En av få bilder som jag inte ser halvt döende ut på :)

Ikväll efter jobbet ska jag på en liten miniutbildning i cykel som inte slutar förän halv tio. En lång dag har jag framför mig, tur att den startat på bästa sätt. Imorgon blir det åerigen löpvila, men eventuellt lite egen morgonyoga. Om jag inte unnar mig sovmorgon. På kvällen ska det tjejkvällas. Hur bra som helst.

tisdag 8 juni 2010

Jag har en plan

Jag är lite som Sickan och har alltid en plan. Det är oftast ganska bra, speciellt för en ordningsmänniska som jag. Jag planerar mycket i livet, men framförallt planerar jag min träning. Om tre veckor bär det av mot nya mål och utmaningar. Hur vägen dit kommer se ut vet jag redan på ett ungefär. Inte till punkt och pricka såklart, men jag vet vad jag vill och vad jag behöver.

Men innan om tre veckor finns just tre veckor. Den första är denna och här hittar man självklart mestadels återhämtningsträning. Men söndagens armypass tänker jag för allt i världen inte missa. Det näst sista på ett tag verkar det som. Buhu. Måste fixa fram en ny plan där.. Under nästa vecka fortsätter jag med att träna lite vad jag känner för, men ett kortare långpass måste jag se till att få in för att inte tappa detta helt. Då blir det jobbigare att komma tillbaks sedan. För den tredje veckan består nämligen av min årliga totalvilovecka. Inte ett enda springsteg får tas. Inte ett endaste pedalvarv (Förutom cyklingen till jobbet då, men det räknar jag inte som träning.) får trampas och inte en endaste pushup får göras. Inte ens yoga får jag. Jag ska VILA. Och fira midsommar på östkusten. Fint.

Men sen blir det andra bullar minsan. Rivstart mot nya mål och utmaningar. Jag längtar redan.

måndag 7 juni 2010

Sommaren, kärleken och löpningen

Först och främst; miljoner tack för alla fina ord ni strör över mig! Att lilla jag, lite spring och några bokstäver kan framkalla så mycket. Ofattbart.



Dagen efter spenderades i solen. I parker, på höjder, vid vattnet, på gator. Vi lyxade med take away både till fika, lunch, mellanmål och middag. Jordgubbar, kaffe, glass. Vågor och doften av hav. Doften av sommar. Äppeljuice och thai. Sushi och mera kaffe. Choklad. Åh, det var så fint och jag ville bara pausa. Jag älskar mitt Göteborg men det är något med Stockholm som drar. Mer och mer för varje gång. Både jobbigt och fint. Hur som helst är det sommar. Det är post marathon men pre en massa annat.

Idag åkte jag tåg och kände mig helt tom. Blev tårögd över sommarsverige som susade förbi utanför. Blev nostagisk över låten som minner om festivalsomrar förr om åren. Konstaterade att livet är både svängigt, underbart och slitigt. Kände en enorm längtan i bröstet. Men framförallt en glädje över sommaren, kärleken och löpningen.

söndag 6 juni 2010

Mitt andra marathon

Det blir nog ganska lång läsning i år också.. Förra årets lilla saga kan du läsa här.

Men var ska jag börja? Jo, vi tar det från timmarna innan start. En uppstressad Andréa (som alltid i dessa sammanhang) och en lugn Martin kom till öip i god tid. Vi hann gå på toa i lugn och ro, äta sista mellanmålet och slappa i solen en stund. Självklart läste jag inte igenom instruktionerna till hur och var chipet skulle sitta och satte glatt fast det, med två av tejpremsorna, på höger sko. När jag sedan hörde av speakern att man måste ha chipet på vänster sko fick jag lite halv panik och försökte så gott det gick att få upp tejpremsorna utan att förstöra dem. Som tur var hade jag ju en tredje bit att sätta fast med! Nu kanske det hade funkat även om jag hade chipet på höger sko, men man vill ju inte direkt riskera något..

Efter ytterligare något toabesök och inlämnande av väska och värdesaker var det dags att bege sig in i startområdet. Men innan dess hann jag även träffa på Daniel, Petra och Miranda som verkade superladdade inför loppet. Själv var jag mest fundersam över i vilket tempo jag skulle börja. Jag visste ju att jag skulle tappa på slutet och alltså vara tvungen att gå ut lite håradare. Hårdare men inte för hårt. Var går gränsen liksom?


Lite slapping.. Med iphone kan man tydligen fixa foton ala sextiotalsstyle!

I vilket fall så gick jag in i fållan för grupp C och trängde in mig mellan alla män. Inte många tjejer verkade det som. Jag såg ju en och annan såklart, men det var helt klart mestadels män. Efter en tids väntan gick startskottet och vi kom rätt snabbt iväg. Snabbt är verkligen det rätta ordet, för jag tyckte det gick väldigt mycket snabbare än förra året. Jag blev hela tiden omsprungen i början och när jag fick syn på 3:34-farthållarna framför mig blev jag lite lätt orolig. Hallå, är det fel på min klocka som visar under 4:45-fart eller? Ok, om 3:30-farthållarna låg en bit före, men 3:45?? Försökte iallafall hitta mitt eget tempo och ett bra flyt. Precis som förra året kändes det lite stelt och stappligt, men det kanske inte är så konstigt när jag inte värmt upp något. Efter ett par kilometer började jag komma in ett skönt flow och när jag passerade 5km stod klockan på strax över 24min. Före mellantidsarmbandet för 3:30 alltså. Försökte att inte fokusera så mycket på tiden och ett eventuellt målgående under 3:30 utan bara hitta en fart som jag kunde hålla under lång tid.

Söder mälarstrand passerade väldigt fort och västerbron kändes faktiskt riktigt inte alls farlig! Jag njöt av utsikten lite på vägen ner och spanade lite efter hejjarklacken som skulle stå någon gång efter bron. Och strax innan 10km stod mycket riktigt Erika, Milla, Frida, Malin och Nilla (Förlåt om jag glömt någon!). De gav mig massa energi och jag ökade omedvetet tempo något tror jag. Passerade 10km en bit före siffrorna på armbandet och självförtroendet växte. Än så länge kändes det riktigt behagligt och jag kände mig vid gott mod. Torsgatan var dock lite halvseg och även delar av odengatan. När karlavägen med sitt lätta nedförslut kom piggnade jag dock till och ökade nog lite igen. Strax före 17km blev jag ikappsprungen av en tjej som läste min blogg! Hon sprang dock rätt snabbt ifrån mig, men jag blev glad och fick extra energi. (Jättekul att du sa hej! Hur gick det för dig? Du såg ut att ha lätta ben!). Tog även min första av två geler här som en slags förberedelse inför det tuffa partiet på gärdet och djurgården. Äckligt som bara den, men det gick ner.

Kände mig fortfarande relativt pigg även om det nu började kännas lite att jag sprungit nära 2mil i rätt högt tempo. Jag tryckte på "lap" vid varje 5km och låg såhär långt före mellantidsarmbandet. Halvmaran passerades på 1:43 nånting vilket kändes bra!

Strax därefter hände dock något. Ungefär vid 23km bara tvärdog jag. Pang bom. Från att det hade känts rätt "lätt" (lätt är det ju aldrig, men jämförelsevis) blev det nu helt plötsligt, från en sekund till en annan, skittungt! Resten av banan var en ren kamp och mot slutet riktigt plågsamt. Jag försökte peppa mig själv så gott det gick och tänkte hela tiden att ju snabbare jag springer desto snabbare är plågan slut. Rabblade pain is temporary.. några gånger och försökte fokusera på att hålla ett bra steg. Strax efter 30km tog jag den andra gelen, som även innehöll koffein, och hoppades på en liten energikick. Den uteblev dock och det var bara att fortsätta kampen mot mina trötta ben och mot klockan som tickade iväg. Efter 35km kollade jag inte klockan mer, utan "lapade" bara vid varje 5km passering precis som innan. Fast när jag tänker efter vågade jag nog inte kolla vid 35km heller.. Fick något mer energi av hejjarklacken som fortfarande stod kvar, men den dog rätt snabbt. Raksträckan förbi centralstationen var oändligt lång och jag undrade när 36km skylten skulle komma? "Så himla långsamt kan jag väl ändå inte springa?" "Jag måste väl ha sprungit mer än 1km nu?!" Men ingen skylt dök upp och jag fick lita på att jag helt enkelt missat den. Torsgatan var fruktansvärd, men lättades upp något av alla duschar som fanns längs vägen.

Men så helt plötsligt fick jag syn på en skylt på håll! Och jag tycker att det stod 38km på den men börjar tro att hjärnan bara försöker förvirra mig. Inte kan jag väl redan vara vid 38km?? Men när jag kommer närmare och ser att det verkligen står 38km på skylten blev jag så glad att jag nästan började gråta. Fick värsta energikicken och lyckades öka ett tag.


Hehe, vi ser ju rätt nördiga ut .. :)

Men sedan började det bli segt igen. Odengatan är verkligen en seg historia! Efter något som kändes som ytterligare en oändlighet var jag till slut äntligen framme vid 40km och tryckte på "lap" en sista gång. Dock utan att kolla klockan.

Jag bestämmer mig för att ge det sista jag har och börja spurta lite försiktigt redan här. Orkar öka något och håller den farten fram till 41km där jag sedan får oanade krafter och springer förbi hur många som helst! Men det är långt till stadion och marathonporten. Långt, långt långt, men jag ger minte upp. Stänger av ipoden för att få höra publiken lite bättre och springer in på banorna. Med knottrig hud och trötta, trötta ben försöker jag öka ytterligare och får på något mirakulöst sätt fart på de stela och onda låren. Hör speakern säga något om att klockan nu står på tre och trettio, hinner tänka att det är alldels försent men att det inte gör någt för jag hade fan inte kunnat göra detta bättre, innan jag plötsligt kommer på att jag ju inte sprang över startlinjen samtidigt som eliten. Får kort ett litet hopp, men inser att det är alldels för långt kvar. Intalar mig att det är sjukt bra att komma i mål på 3:32 också om så skulle vara. Vågar inte kolla min klocka, vågar inte kolla den stora klockan. Stirrar envist ner i marken och försöker öka ännu mer.

När jag är ett tiotal meter från mållinjen orkar jag dock inte stå emot frestelsen att kolla klockan. Den står på 3:31 nånting och jag stapplar över mållinjen och stannar min egen klocka på 3:30:51. Börjar hyperventilera och försöker samtidigt som jag faktiskt är sjukt nöjd, stolt och glad, svälja besvikelsen över att det var så nära. Haltar iväg och tar en dos astmamedicin (faktiskt den första sedan innan start. Förra året tog jag den två gånger under loppet, men jag tror att värmen påverkade min andning mycket mer då.) för att kunna andas bättre. Det är så svårt att på samma gång vara så oerhört stolt över min prestation och så besviken över små marginaler.


Mina tider..

Jag inser ju också att jag inte varit någon bättre löpare bara för att jag sprungit 47 sekunder snabbare, men det är ändå så surt. 3:29:59 låter så mycket bättre än 3:30:46. Jag vet ärligt talat inte om jag på allvar trott att jag skulle klara den där magiska gränsen. Eller jo, jag trodde att det kanske, kanske skulle kunna gå om jag hade en superdag. Men jag ville samtidigt intala mig själv att jag skulle vara jättenöjd med ett nytt pb. Men ärligt talat, det hade jag nog inte. Men jag ÄR jättenöjd över min prestation igår. Jättejättenöjd och stolt över vilken fantastisk kropp jag har! Jag är inte bäst, jag är inte ens bland de 100 bästa tjejerna (111:a), men jag gjorde mitt bästa efter dagens förutsättningar precis som jag innan loppet skrev att jag skulle. När jag gick in i den där väggen vid 23km och det kändes som att jag knappt tog mig framåt resten av loppet sprang jag faktiskt i strax över 5-tempo. Visserligen tappade jag ytterligare lite mellan 30 och 35km, men jag klarade trots allt av att springa i en fart som jag för några år sedan drömde om att springa milen på. Jag är fan bra! Grym och stark. Tack för det älskade kroppen!

Och någon timme efter målgång när jag lugnat ner mina känslor något, pratat av mig med Martin (Som persade med en hel sekund :) med sina 3:09:04) började jag fundera över nästa års lopp. Fast benen gör sjukt ont idag och jag knappt kan gå i trappor, fast jag har två blånaglar och en stor blåsa (allt på samma fot) drömmer jag om sm 2011. Då jävlar ska det där sub 3:30 krossas!

lördag 5 juni 2010

Favorit i repris..

Ni minns väl Lidingö förra året? Där jag med tiden 2:38:30 var 31 små pyttesekunder från den där silvermedaljen. Idag var det dags igen, men den här gången blev det 47 pyttesekunder som fattades. 3:30:46. Men det gör inte så jättemycket ändå. Med tanke på att det från 23km och framåt var en enda lång plåga är jag oerhört stolt och nöjd över att jag ändå kunde hålla en såpass hög fart att jag var nära att klara det supersvåra målet sub 3:30. Och jag krossade mitt förra pb på 3:37:10. Det kommer flera maror! (Även om det just nu känns som jag aldrig mer kommer kunna springa ett enda steg.) Hela historien får ni imorgon. Nu ska jag försöka få med mig min trasiga kropp på marathonmingel. Det känns som en tillräckligt stor utmaning just nu.

42195

Det pratas ju rätt mycket marathon just nu. Om kläder, vaselin, resorb och skor. Ifall det är bra eller dåligt att kolhydratladda och huruvida det kommer bli lättare eller jobbigare nu när det skiljer såpass mycket mellan första och andra varvet. Och så var det det här med psyke, mental inställning och pratet om att boosta sitt självförtroende.

Det slog mig nyss att jag själv inte har förberett mig alls vad gäller den mentala biten. Oj. Det kanske jag borde gjort? Eller så har jag gjort det omedvetet? På något sätt litar jag på att min kropp vet vad den ska göra när jag väl står där på startlinjen klockan två. Att den lugnt kliver ur vanligajagkanalen och istället hoppar in i prestationskanalen.

Lite nervös är jag nog tror jag. Eller det är klart att jag är, jag kan inte tänka på någonting annat nästan. Förutsättningarna är lite annorlunda än förra året. Dels pga att jag då inte kände någon annan press än att jag skulle ta mig runt (Även om jag såkrat drömde om sub 3:45.) vilket ju alltid känns mycket lättare. I år har jag en mycket större press på mig själv, både inifrån och utifrån. Men vad som är positivt är att det är något svalare, att jag har tränat något bättre med fler längre långpass och fler mil totalt samt att jag faktiskt är några kilon lättare (Det gick tydligen åt en himla massa energi när jag jobbade med gamla.) Hur stor roll det där sista spelar vet jag faktiskt inte, förmodligen inget alls. Men på det stora hela tycker jag att jag har något bättre förutsättningar i år jämfört med i fjol. Men i vilket fall som helst finns det inget mer jag kan göra nu. Jag kan inte göra mer än mitt bästa och om det betyder 3:29, 3:52 eller 4:12 får vara sekundärt. Jag kan bara göra mitt bästa utifrån dagens förutsättningar. Det kommer gå som det går och jag tror det kommer gå bra.

fredag 4 juni 2010

Playlist

Tidigare i våras skapade jag en mapp med titeln K117 och där har jag successivt satt in fler och fler låtar. Visserligen blir det som vanligt samma gamla låtar men med några nya godbitar allt eftersom. Vill man lyssna så finns de flesta av låtarna här. (En bra grej det där med att synka spotify och itunes!) En och annan låt är det kanske lite skämmigt för mitt gamla indiepop- och synthhjärta att ha med, men skit samma, det bjuder jag på. Jag är ju faktiskt gammal nu :)



Klicka på bilderna så ser du lite bättre.

Så, nu vill jag veta vilka andra låtar som bör vara med! Har du något förslag på en låt/några låtar som jag ska lägga till? Helst bör det ju vara liknande musik som den som redan finns där, men man vet aldrig, ibland kan jag gilla det mest oväntade. Så come on people!

torsdag 3 juni 2010

K117

Nummerlappen är hämtad och klar så imorn är det bara några smågrejer som ska fixas inför mitt andra marathon. Hur många marathon behöver man springa för att kalla sig marathonlöpare? Inte för att jag tvunget behöver sätta titlar på allt och alla, men det är ju lite intressant att veta ändå. Två eller tre tycker jag nog. Kanske tre, det låter lite coolare på nåt vis.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan jag ville bara tips om att mitt startnummer är K117 och att om man vill följa mig via sms så kan man läsa mer om hur man går till väga genom att klicka här.

Coolt om man kunde pressa sig in under topp 100 (och alltså få ett startnummer under 100 nästa år), men det kanske är att begära för mycket av lilla kroppen.

Nu ska jag äta några fler godisar och sen ska jag sova. Har sovit alldeles för dåligt/lite de två senaste nätterna. Skärpning. Utan den tredje delen i prestationstriangeln kommer man inte långt.

På plats där det händer

Jo och snart ska jag iväg på shorts-, klänning- och tunika/linnejakt. Men jag har hunnit ladda upp de där armybilderna som jag pratade om. Det blev inte bra alls. :(


Här är den minst suddiga.

Nä, nu dricker jag upp sista skvätten vitargo i glaset, tar på mig ballerinorna och går ut i solen. Jag gissar på att det kommer bli jättevarmt på lördag..

onsdag 2 juni 2010

Ett litet rekord

Ni vet den där skatåsmilen? Den där backiga jobbiga milen som inte går att jämföra med andra milar? Som jag för ett par veckor sedan frågade mig om jag någonsin skulle springa under 50min (vilket jag fortfarande inte gjort)? Ja just det, precis den där milen.



Igår drog jag med mig Madde på mitt sista pass (om man inte räknar den minikorta och lättlätta joggen på fredag) innan the mara. Vi utgick hemifrån mig och joggade iväg i beskedlig fart. Jag med rätt rejäla astmakänningar trots att jag tagit mina mediciner som jag ska. Det är visst mycket pollen ute just nu. Det gav med sig något såsmåningom och när vi väl kom till skatås och svängde in på milspåret ökade vi takten. Flåsande som bara den tog vi oss framåt i en rätt bra fart och när det efter 4km skylten går lätt nedför var vi uppe i farter ner mot 4:30 min/km. Och det kändes rätt bra! Vi turades om att dra och vips närmade vi oss de jobbigare partierna mot slutet. Där kroknade vi något men försökte ändå så gott det gick att hålla en hög fart. Det kändes dock inte som det gick snabbt alls, så döm om min förvåning när jag "lapar" klockan på 50:01!! Hallå! 50:01! Är det sant eller? Nytt personligt rekord med över 2,5 minuter på den milen!! Fast jag kan ju såklart inte låta bli att tycka det känns snopet att vara så nära den där magiska 50-gränsen. 2 sekunder liksom. Eftersom jag glömde kolla vad klockan stod på när vi startade på milspåret hade det inte hjälpt om jag kollat klockan under tiden heller, så egentligen är det kanske inte så mycket att gräma sig över. Jag vet ju att jag kan! Känns bra så här i maratider!

tisdag 1 juni 2010

Ojojojoj

Ni förstår hur gärna jag vill ha en SÅN HÄR va?!

Nu börjar det!

Uppladdningen alltså. Så idag, eller åtminstone fram till efter träningen ikväll, lever jag på ägg och keso. Typ. Vispgrädde och hallon är också rätt frekvent förekommande. (Omelett, keso med hallon, kesoplättar med grädde och hallon, keso med hallon) Lite fascinerande att några deciliter hallon och lite mjölk i kaffet gör att energiprocenten för kolhydrater ändå hamnar på tretton procent. Men i vilket fall är det tur att jag bara ska äta såhär en dag (och inte ens en hel) för som vegetarian är det rätt svårt att komma på andra livsmedel. Eller så är det bara jag som har dålig fantasi och smaklökar som tycker det känns rätt ogott att äta tex quornfärssås och någon grönsak. Visserligen skulle jag kunna tänka mig ett mål bestående av kikärtor och bönor i någon god dressing, men det skulle ju ge rätt mycket kolhydrater så det "funkar" ju inte.



Varför gör jag det här kan man fråga sig? Jo jag ska ju kolhydratladda. Jag skriver sällan, för att inte säga aldrig, om mat på detta sätt (Eller på andra sätt utom att någon gång då och då ge tips om något gott jag ätit.) eftersom jag känner ett stort ansvar för hur vad det jag skriver uppfattas. Mat och matvanor är känsligt och även om syftet är gott kan saker tolkas och vridas på ett helt annat sätt än det avsedda. Men eftersom jag fått önskemål om att jag ska skriva om hur jag gör under min marauppladdning så gör jag ett litet undantag. På ett rätt ostrukturerat sätt. Men hur som helst så äter jag mindre kolhydrater idag. Sedan springer jag ca 15km (varav 10 av dem rejält kuperade) i lite högre fart (inte max!) så att jag blir rejält trött och förhoppningsvis tömmer mina glykogenlager. Därefter äter jag mitt vanliga återhämtningsmål (precis efter avslutat pass) plus ett ordentligt mål mat, men med något större del pasta/ris/bröd/etc än vanligt, strax därefter. Onsdag, torsdag och fredag fortsätter jag sedan med detta. Inget extremt och inget överätande, men lite mer kolhydrater vid varje mål plus en och annan påse vitargo, rätt mycket (gelé)godis, nyponsoppa med mera. Och självklart måste jag se till att ligga på plus energimässigt. På lördag äter jag ganska normalt (men lite mer kolhydrater än vid vanliga dagar ändå) och sen springer jag det bästa jag kan. Hur gör du?

Detta är vad som brukar funka för MIG, men bara för det är det inte säkert att det är bra för DIG. Testa INTE detta för första gången inför en viktig tävling, utan gör det inför ett längre/tuffare pass någon gång innan tävlingen. Du vet aldrig hur just DIN kropp reagerar.