Idag blev det fartlek

För det var vad tränaren, det vill säga jag, hade skrivit i kalendern. Jag tog ytterligare en liten omväg så att jag fick plats med 3km uppjogg, 6km fartlek och 2,5km nedjogg. Det kändes helt ok och mycket bättre än igår. Inget snöslask kvar men däremot både Liljeholmsbron och Västerbron vilka medför lite mera stigning. Och således också mera nedför såklart. Hem tar jag tunnelbanan idag.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Framme

Det blev en seg historia med snöslask och allmän trötthet. Men jag lyckades åtminstone få till fyra kilometer i tänkt marafart efter den progressiva fartökningsdelen. Nedvarvningen var dock skönast.


Nu är det dags för frukost nummer två, sedan jobba.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Morgonkaffe först, kvalitetsspring sedan

Morgonkaffet är alltid det godaste kaffet. Lukten är nästan godare än smaken, men smaken är verkligen god. Jag gillar kaffe några fler gånger på dagen, men morgonen är alltid bäst. Om en halvtimme ska jag dock vara på väg i mina springskor så jag får dricka kaffet lite snabbt idag. Och hoppas på att det (plus resten av frukosten) inte skvalpar runt allt för mycket när jag ska springa till jobbet. Kvalité hade jag tänkt mig denna morgon. Progressivt tempopass där jag ökar farten hela vägen för att sedan hålla den några kilometer på slutet. Det är vad huvudet vill men jag hoppas att även kroppen är emd på noterna.

Tjogotrekommatvå (kanske lite kortare)

Fördelen med att (mer eller mindre ofrivilligt) behöva vakna tidigt är att det känns som om hela förmiddagen har passerat redan klockan nio. Idag klev jag utanför dörren och började springa strax efter halv nio. Utrustad med vätskeryggsäck som visade sig vara fullständigt onödig. Det var svinkallt stora delar av turen och någon törst kände jag aldrig av. Jag drack dock lite pliktskyldigt två tre gånger. Jag vet ju att det är bra för mig, både för prestationen under passet och för återhämtningen. Men iskallt vatten är inte det första man är sugen på när man fryser konstaterade jag idag.

Förutom att det bitvis blåste isvindar, som gjorde att mina händer domnade bort en stund, var det riktigt fint ute. Solen sken nästan hela tiden och jag gladdes åt lite påfyllnad av D-vitaminförrådet. Även fast det var kallt så kändes det lite vårigt. Vilket som alltid ger dubbla känslor hos mig. Jag älskar ju vintern. När det är snö och kallt alltså. Men samtidigt är det alltid lika härligt när våren kommer. Ja, när sommaren kommer också,. även fast det är min sämsta springårstid. För att inte tala om en fin oktoberdag. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi märker av årstiderna så tydligt. Tänk vad tråkigt det skulle vara att alltid leva i samma klimat!

Hur som helst så hade jag siktet inställt på ett medellångt långpass, som för mig ligger på mellan 22 och 26km. Eftersom jag hade en tid att passa riktade jag in mig på 23. Och det blev det också. Med lite bonus. Eller kanske lite kortare. Klockan var konstig i början och visade ett snabbare tempo än jag höll. Och när jag kollar på hur den tycker jag sprungit så är vi inte riktigt överens de första kilometrarna. Så något kortare.



Roligare är dock att det kändes lätt i början trots en del motvind och stelfrusen kropp. jag hade planerat en fartökning efter en timme och även den kändes lätt. Det blev 4km i marafart. När dessa var slut kom västerbron för andra gången och då började det bli lite segare. Mot slutet var jag jättekissnödig och kände av magen lite. Även benen började bli trötta och det märktes att jag kommit av mig med långpassrutinen nu efter känningen i låret, Nike-konvent och sedan kräksjuka. Men nu är jag på banan igen.

Lite ledigt och lite planerande

I och med förmiddagnes cykelklass har jag nu avslutat min första jobbvecka. Eller ja, imorgon ska ajg på kvartalsutbildning i Body Balance, men det liksom cykeln räknar jag inte riktigt som jobb, även om det på sätt och vis är det. Det är en intensiv början på mitt nya liv. Denna veckan innehåller alltså väldigt lite ledighet och nästa vecka jobbar jag måndag till och med lördag. Därefter blir det dock lite lugnare och mer normalt.

Det är roligt att vara tillbaks på jobbet så det känns bra. jag ahr varit väldigt trött den här veckan men det är kanske inte så konstigt. jag är ju varken van att stå/gå eller prata hela dagarna så det är klart att det känns lite så här i början.

Transportlöpningen känner jag kommer funka riktigt bra. Jag tänker att jag springer både till och från jobbet två dagar i veckan och ena vägen två dagar. På måndagar har jag ju min Body Balanceklass så då blir det lite för meckigt att transportspringa känner jag.

Jag inser också att kvalitén kommer få springas på ditvägen och inte på hemvägen som jag först tänkt mig. Visserligen är jag nog lite extra trött nu i början som sagt, men det känns segt på hemvägen. Då får det nog oftast bli snabbaste (Som jag sprang på hemvägen igår, det blev 5,5km och alltså någon kilometer kortare än jag trott.) eller bara lite omväg hem. Eftersom jag börjar såpass sent på mornarna hinner jag äta en vanlig frukost innan jag springer iväg, så jag känner att jag har mer energi till tuffare pass då. Långpassen kommer jag oftast springa på söndagar precis som innan.

Tempo utan tempo

Sprang en liten extra omväg till jobbet idag och passade dessutom på att köra ett progressivt tempopass. 2km uppjogg sedan 3 st 2km-etapper där jag ökade lite för varje etapp och slutligen varvade ner drygt 2km.

Det blev inte så mycket till tempo dock. Löst grus, ryggsäck på ryggen och eventuellt en förkylning i antågande skyller jag lite på. Resten står jag själv för. Seg sedan första jobbveckan och kanske en liten formdipp efter magsjuka och annat. Hoppas det inte blir något mer av förkylningstendenserna nu. Jag joggar lugnt hem närmsta vägen ikväll (om det inte börjar kännas mer, då tar jag tunnelbanan) och hoppas på det bästa.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Min nya kompis och jag

Idag har jag invigt mina nya kompis springryggsäcken. Tidigare när jag transportsprungit har jag knölat ner det nödvändigaste i min vätskeryggsäck, men nu kommer jag behöva få plats med matlåda och ibland lite kläder så jag fick investera i en större väska. Riktigt nöjd är jag med den. Jag har blivit lite trött på rosa och försöker köpa saker som har andra färger, men det blev ändå en grå med rosa detaljer. Vi har en jättefin turkos i ungefär samma modell på jobbet också, men den har en stor hållare/ficka för vattenflaska på ena axelbandet (?) som förstörde hela väskan. Synd. Men rosa är ju ändå fint.

Undrar vad jag ska döpa hen till?

Min första transporttur hem från jobbet blev dock inte så bra. Eller jo, den slutade ju helt ok, men det började dåligt med att klockan tog en himla massa tid på sig att hitta sateliter. Dåligt när man är lite stressad och vill hem till sin toddler. Sedan hade jag världens håll i flera kilometer och sådant är ju alltid mindre trevligt. Dessutom var jag alldeles för varmt klädd (Och hade förmodligen inte behövt köpa pannbandet/buffen jag köpte för att jag glömt att ta med mig mössa/buff. Men den kommer nog till användning fler gånger och var både fin och skön.) och irriterade mig på det en lång stund. Men. Så himla värt att slippa ge sig ut något mer när man väl är hemma! När det är ljust längre kommer det säkert inte kännas lika jobbigt, men just nu tar det verkligen emot. Jag kommer försöka springa så många pass som möjligt via transport, även en del kvalité, så sparar jag bara de tuffaste kvalitétspassen som intervaller och snabbdistans till att springa senare på kvällen och utan ryggsäck. Det kommer bli bra det här.

Stilla

Idag är jag så fruktansvärt trött att jag inte vet var jag ska göra a mig själv nästan. Antar att allt det nya börjar komma ikapp mig nu. Pust. Jag är inte så trött fysiskt (mer än att det känns att lite att jag inte är van att stå och gå hela dagarna), men ögonen håller på att trilla ihop. Dock har jag träningsvärk lite här och där och det gör inte saken bättre. Så ikväll blir det bara soffan för hela slanten. Inget, absolut inget, annat tänker jag ägna mig åt ikväll. Så himla värd det är jag.

Det (näst) bästa av två världar

Bilden nedan har inget med varken styrkeövningar eller semleätande att göra. Jag tyckte bara att det såg lite roligt ut.


Med en semla i magen satte jag igång att köra ett kettlebellspass i tabataform. 7 övningar, alla i totalt 4min men uppdelade i 8 gånger 20sek jobb och 10sek vila. 30min totalt så i princip ingen vila mellan övningarna. Bra så. Det var nog den sista semlan för i år. Jag har tröttnat för den här gången.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Planerande

Första dagen passerade snabbt trots de tolv timmarna hemifrån. Man kommer snabbt in i jobbet alltså. Eftersom det är nytt ställe är det ju lite nya rutiner, men jobbet är ju det samma och det var som att jag inte hade varit borta alls länge. Allt var liksom som vanligt.

Idag blir det bara en normal heltidsdag, så jag borde vara hemma senast sju och kanske hinner jag elka med Sixten en liten stund innan han ska sova. Jag har lite eget jobb att få klart, men förhoppningsvis hinner jag köra ett kortare styrkepass här hemma också. Träningen får annars bli som den blir den här veckan, fokus får vara på att komma in i jobb och den nya vardagen. Precis som jag redan hade planerat. Dock blev ju varken förra eller förrförra veckan så tuffa som jag tänkt. Först var det kräksjukan som gjorde att det inte blev nästan något på hela veckan och förra veckan blev medelhård för att inte köra igång för tufft efter sjukan. Men så är ju livet. Jag håller på att pussla ihop logistiken så att jag förhoppningsvis kan börja transportspringa i slutet av denna veckan eller i början av nästa. Det är lite att fundera över och tänka igenom.

Från noll till hundra

Det blev ingen tur alls igår. Bakandet drog ut på tiden och sedan valde jag istället att jobba undan lite kostrådgivningsjobb för att slippa ha så mycket hängande över mig i veckan. Avslutade kvällen med lite godis framför Äkta människor.

Denna dag började jag dock med springning. Klockan sex tassade jag upp för att inte väcka de övriga två. Tio över var jag ute och anade redan då en ljusnande himmel. Snömodden var utbytt mot is, men det gick ändå förvånansvärt bra att springa. Grusat och till och med lite barmark här och var. Under tiden jag sprang blev det allt ljusare för att vara helt ljust och till och med lite sol när jag var hemma igen efter 9km och drygt 54min. Det börjar visst bli vår.

Nu ligger frukosten i magen och det börjar bli dags att plocka i ordning alla mellanmål och lunchen jag ska ha med mig. Plus jobbkläder, skor och träningskläder till ikväll. (Så mycket grejer att det kommer se ut som jag rymt hemifrån.) Min första dag blir nämligen ingen mjukstart. Nej, från noll till hundra på en gång. På måndagar har jag min Body Balance-klass på kvällen och jag skulle bara hinna hem och vända och då känner jag att jag lika gärna kan åka direkt. Kanske få till några minuter styrketräning innan klassen. Så Tolv timmar hemifrån. Jag försökte hitta vikarie idag just för att det är min första dag, men det gick sådär. Det är ju bara att vänja sig för det är så mina måndagar kommer se ut framöver. Iallafall två av tre. Efter att jag jobbat helg (lördag) är jag nämligen ledig på måndagen. Det gillar jag. Jag tycker om att vara ledig på vardagar ibland. Jag får liksom mer gjort då.

Förberedelser

Helgbesöket i form av min pappa med fru har åkt hem till Värmland igen. Ett långpass stod på mitt schema men det tar emot något alldeles särskilt just idag. Smältande snö, is och allmän missär ute. Sug efter att baka, laga mat och fixa här hemma. En vilja att vara nära Sixten denna dagen innan en ny fas i livet börjar.



Jag påbörjade baket med en filmjölkslimpa som skötte sig själv i ugnen. Drack kaffe, åt tårt- och cupcakesrester samt lekte lite. Sedan tog vi oss en sovlur jag och Sixten medan mannen i boet sprang sitt långpass. Nu har han kommit tillbaks och jag vaknat, men Sixten sover fortfarande. Jag kan inte slita mig från hans sida så det där långpasset ligger risigt till. Magen börjar kurra. Det är snart middagstid. Det kommer nog inte bli något långpass. Kanske en samlatankarnainförimorgontur lite senare, men inte ett långpass.



Jag tycker faktiskt att jag låter ganska mänsklig. Eller är jag kanske bara lat och bekväm?

- Posted using BlogPress from my iPhone

1år!

För ett år sedan hade vi en några timmar gammal bäbis hos oss. Nu har vi en ettåring som gör oss halvt galna emellanåt men mest fyller tillvaron med massa glädje. Det här året är definitivt det år vi skrattat mest hittills i våra liv. Grattis på 1 årsdagen älskade Sixten!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Viljeträning

Alltså. Jag förstår att det inte kan vara barmark och lite modd tål jag. Men! När det inte ens har kört en plogbil eller annan form av snöröjningsgrej på cykel/gångbanorna så är det inte roligt längre. Som att springa i djup sand. Kvicksand. Att springa fort är såklart ännu värre. Så fort gick det således inte. Tur att man även har en känsla att rätta sig efter. Känslan sa att jag jobbade runt mjölksyratröskeln även om klockans fartvisare sa något helt annat.

Kvällens tolv kilometer tempo (5km stegrande fart, 5km tröskelfart, 2km nedvarvning) kommer jag bevara i minnet och plocka fram efter 30km när det börjar kännas lite tungt den 2:e juni. Värre än de här tolv kan det väl inte kännas? Jo, förmodligen, men jag kan ju låtsas. Och även om benen gör ont då så behöver de iallafall inte springa i en decimeter snömodd där vristerna håller på att gå sönder på köpet. Vilja behövdes ikväll. Tur att jag har ganska mycket av den varan.

Tidig morgon

Sixten har lagt sig till med den dåliga vanan att vakna mellan 22 och 23 på kvällen och vara helt otröstlig. Att få honom att somna om i sin egen säng är omöjligt, så nu har han sovit flera nätter i rad hos oss. Det medför mindre bra sömn för mig. Sixten sover, men samtidigt vispar han runt i sängen och är det inte ett huvud som borras in i min hals så är det fötter som sparkar mig i ryggen/magen. Så det var med mycket grus i ögonen jag sprang iväg strax före sex i morse. Iskallt var det men så mysigt att ha hela Hammarbysjöstad (där jag ofta springer mina morgonjoggar) för mig själv. Kvalitetstid med mig själv.

Den ojämna luggen får jag nog putsa till också.

Nu ska jag och Sixten försöka komma på hur vi ska spendera vår näst sista dag tillsammans på den här ledigheten. Jag tror vi börjar med en tur på öppna förskolan, går hem och sover (Sixten) och jobbar med träningsprogram (jag) och sedan tar en fönstershoppingtur på eftermiddagen. Kanske så. Eller något helt annat. Det är bäst att passa på att vara spontan.

Träningsvärk

Jag tycker inte om träningsvärk. Väldigt många verkar gilla träningsvärk väldigt mycket, men inte jag. Träningsvärken jag har idag är dock så liten att det inte gör så mycket. Och eftersom det dessutom är vilodag, eller åtminstone nästan vilodag (Kanske yogar lite innan sängdags.) så gör det ännu mindre. Så det är ok.

Det har också kommit massvis av snö till stan och det är jag ju den förste att hurra för. Förutom på två punkter; jag tycker inte om att springa i snömodd och jag tycker inte om att köra barnvagn på oplogade trottoarer. Det senaste har jag gjort idag och det var ingen hit. Särskilt inte när kroppen är lite trött och framlåren har lite träningsvärk. Men annars så tackar jag och tar emot. Ännu kan det få vara vinter ett tag till.

Och vinnare är... Eller blev det oavgjort?

Tänkte skriva att jag vann men så kom jag på att bandet faktiskt var elakt och gjorde så att jag förmodligen inte såg klok ut och att jag fick kämpa som en dåre för att inte trilla av.


Men! Jag var envis och jag körde en pyramid på 200-300-400-500-500-400-300-200m i 3:45-fart. 1min ståvila mellan vare intervall. Jag hade egentligen bara tänkt köra en femhundring, men så kom jag på att jag ville ta revansch från sist då jag höll på att dö när jag sprang 5x500m i 4:00-fart. (En fart som jag 'lätt' ska klara av i 500m utomhus) Där fick du bandskrälle!


Jag pustade ut och fyllde på med lite flytande energi innan jag körde 30min pulshöjande styrka också. Supersetade chins+dips (med lite hjälpvikt), djupa knäböj med hopp med skivstång+renegade row, utfall framåt med viktplatta ovanför huvudet+hög planka med pushup och vridning och benlyft. Avslutade med 3x10 burpees sedan var jag slut som artist.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Här bakas det trippelt upp

För exakt ett år sedan bakade jag sådana här. Då låg Sixten fortfarande i magen och myste (Eller vad han nu gjorde där inne. Växte till sig ytterligare ett par dagar iallafall.). Idag bakar jag sådan goda igen. Plus bröd. Sixten bakar på golvet. Så likt men ändå så olikt.

Utmanande

Transportjogg på totalt knappa milen igår. Tar man omvägar går det att dubbla en sträcka. Body Balance som vanligt på måndagskvällar. Det börjar kännas tryggt nu mer. Inte så att jag är något proffs direkt, men jag känner ett självförtroende som definitivt inte fanns där i början. Jag får positiv respons så lite rätt gör jag och det känns bra att veta. Att bli instruktör i Body Balance var verkligen en utmaning för mig men nu känns det rätt. Det är roligt!

På ett rosa band en gång för flera år sedan.

Idag skulle jag också ta det lugnt var det tänkt, men det blev lite omstruktureringar i pusslet här hemma så det får bli intervaller idag istället. Usch jag är redan nervös. Ogilla löpband liksom. Eller tror ni att det kan gå att springa på Enskede IP? Brukar snön tas bort från sådana ställen? Förmodligen inte. Får nog bli band trots allt. Ojojoj.

Någorlunda på banan

I helgen har vi haft besök av min mamma och min halvsyster för att fira Sixtens ettårsdag en vecka i förväg. Mycket god mat, fika och fina paket till stora bäbisen som snart inte är en bäbis längre. Jag vet inte var gränsen går, men för mig är det nog vid ett år. Kanske.

I förmiddags gick vi en promenad runt Årsta i det finaste vädret man kan tänka sig. Jag tror inte det finns något finare och bättre väder än några få minusgrader, vit gnistrande snö och strålande solsken. Jag blir liksom alldeles kär då. Kär i naturen, livet och tillvaron. Lite sörjde jag att jag inte kunde vara ute och träna (springa) i det där fina, men jag fick ju iallafall vara ute och det är lyx nog. Har man varit sjuk uppskattas det dessutom ännu mer.

När besökarna åkt till tåget bytte jag dock om och fick iallafall springa i dagsljus ett par kilometrar. Det var i moddigaste laget men jag var glad ändå. Jag tog det såklart väldigt lugnt (vis av gårdagen) och lufsade fram i den fart som underlaget bjöd på. När jag kom hem var det kolmörkt, men jag hade en bra känsla i kroppen. Jag kommer ta det lugnt ytterligare två dagar, men på onsdag ska jag försöka mig på korta intervaller. Dessvärre kommer de förmodligen ske på band (intervaller och snömodd skär sig lite tycker jag), men det som inte dödar härdar ju sägs det.

Som att vara alldeles otränad

Nu vet jag hur det känns att träna för första gången. Typ så. Jag velade lite över om jag skulle köra mitt cykelpass eller leta ersättare idag, men när det kändes såpass bra när jag joggade en kortis igår bestämde jag mig för att köra. Och det gick ju. Om än knappt.

På Nike Blast var det trångt mellan cyklarna.

För det första kände jag mig helförvirrad och först mindes jag inte vilket upplägg jag skulle köra. Jag hittade inte rätt skiva och jag strulade med andra småsaker. När vi skulle köra igång höll jag ett något oklart intro och jag undrade i mitt stilla sinne hur det här skulle gå. Det ordnade upp sig någorlunda på den fronten, men på den fysiska var det sämre.

Jag fick mjölksyra av minsta lilla och blev till och med alldeles yr då och då. Inte så bra att ligga på ett kraftigt minus såväl på energi- som vätskekonto. Mindre lyckat. Men jag överlevde iallafall men jag gör inte särskilt många mer knop idag. Mer än fyller på med energi och vätska så gott jag förmår. Matlusten är fortfarande inte helt som vanligt tyvärr.

Fuskyoga

Underifrån

Matlusten är det fortfarande sådär med, men det är betydligt bättre än igår. För att få i mig (oss) lite extra energirik mat fixade jag till och med ihop ett gäng våfflor med vispgrädde och hjortronsylt. Tyvärr fick vi väl inte i oss sådär jättemånga, men två och en halv lyckades iallafall jag få ner.


En höftöppnarposition jag inte vet namnet på.

Däremot har jag känt mig pigg och hade ett städryck på förmiddagen. Fram emot eftermiddagen och kvällen segade jag dock till mig och blev sugen på skumbad. Det ska det bli också, men jag kom också på att det ju skulle vara ännu skönare att krypa ner i badet efter ett kort yogapass. Så sagt och gjort. Jag bytte kläder och körde igång. jag kände mig faktiskt både oväntat stark och smidig men däremot hade jag noll fokus. Så egentligen vet jag inte om det kan räknas som yoga. Yoga handlar ju liksom att vara här och nu. Fast eftersom det också handlar om acceptans och det inte finns något som heter att vara dålig inom denna diciplin så sorterar jag ändå in passet som yoga. Fuskyoga. Några solhälsningsserier, krigare och till och med lite huvudstående (dock mot vägg) senare ska det bli extra mysigt att krypa ner i skumbadet.


Idag yogade jag i Sixtens blivande rum (idag ett litealltmöjligtrum). Segelvägg (Den satt där när vi flyttade in och var inte så lätt att ta bort som vi trodde, men Sixten gillar nog att ha en spegelvägg i sitt rum.) icke så ren. I ettåringhöjd och ner fullmatat med fingeravtryck/dregel/snor.

Friskt hoppas jag

Nu är vi friska igen hoppas jag. Vi har kunnat äta lite idag och känner oss alla piggare. Fast Sixten är trött och har sovit mycket även idag.

Jag har inte varit magsjuk sedan jag var liten, säkert yngre än tio år, så jag antar att det var min tur att drabbas nu. Eftersom jag tidigare klarat mig medan alla andra familjemedelmmar varit drabbade hoppades jag lite på att jag var en av de 20% som är immuna mot caliciviruset. Fast jag läste att det finns en muterad form som även immuna kan drabbas av så det kanske är den vi råkat ut för.

Hur som helst hoppas jag att vi är tillräckligt bra för att kunna ta oss ut i snön en sväng imorgon och att jag kanske kan jogga lite lätt på fredag. Det här var inget roligt sätt att avsluta föräldraledigheten på. Bara 1,5 vecka kvar nu.

Vinterkräkis in da house

Samtliga tre familjemedlemmar drabbade. Say no more. Förutom att man vid sådana här lägen ångrar att man inte bosatt sig lite närmare familjen. Och att det förhoppningsvis snart är över.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nike Blast 2012

Jag har faktiskt bara varit på ett Nike konvent innan (som tränande, förra året var jag där i egenskap av skribent) och det var 2009. Då hette det Nike Convention, hölls i frescatihallen (vilket det gjordes fram till i år) och lockade till största delen personer som själva instruerade inom något av koncepten som erbjöds. Eller, iallafall kändes det som att majoriteten av deltagarna var instruktörer då. Numer är det mer än blandning av instrutörer och "vanliga" träningsälskande människor. Tror jag.

Jo, jag är precis så trött och seg som jag ser ut.

Den stora bubblan fylld av en alldeles speciell energi har funnits även innan, men jag tycker nog att den blivit ännu större med åren. Kanske för att hela eventet växer för varje år. Så känns det iallafall. Att Nike i år höll till i Globen var perfekt för mig som bor i närheten och alltså inte behöver trängas på tunnelbana över hela stan. Det bidrog också till att stämningen stegrades ytterligare och att vi deltagare aldrig behövde gå ut i kylan för att ta oss mellan de olika salarna. Dock medförde det också en del mindre bra. Som dessa ständiga köer. Visst köades det lite på frescati också, men inte så här mycket. Eller så var det bara jag som lyckades komma vid fel tider? Hur som helst är det INTE roligt att köa när det är nästan tjugo minusgrader ute. Även om jag inte behövde stå utomhus särskilt länge så var det ändå kallt. Och trångt. Och segt. Sedan tycker jag att maten bör förbättras. Eftersom jag visste att det skulle vara både dyrt och ingen bra mat (iallafall inte för mig som inte äter kött) hade jag med mig matiga sallader och lite annat småplock.

Milla och Erika i shopen där jag lyckades låta bli att köpa något...

Men! Det finns mycket som är väldigt bra också! Alla presentatörer kan ju inte passa alla och alla koncept och klassupplägg kan inte passa alla. Men jag hade lyckats tajma in allt väldigt bra i år. Lite därför att jag medvetet valde några av de instruktörer jag kört för innan och vet att jag brukar gilla sedan hade jag kanske lite tur också. Det var nämligen inte någon klass jag tyckte var dålig (I bemärkelsen att den inte passade mig, det är nog få av presentatörerna här som är "dåliga".) Mycket inspiration, lite nya idéer och framförallt en rejäl boost för motivationen. Mina absoluta favoriter var, inte så oväntat, Johanna Anderssons Nike Free och Magnus Hagströms två klasser (Cross Endurance och cykelklassen "From heaven to hell - and back"). Tänk att någon gång bli lika smidig, stark och (ut)strålande som Johanna! Och Magnus passade mig så bra dels för att han är exakt en sådan typ instruktör som tilltalar mig mest och dels eftersom både hans klassupplägg och instruktörsstil liknar mitt eget.

Bästa Madde

En annan bra grej med Nike är att man träffar så himla mycket folk man på olika sätt känner. iallafall är det så för mig. Jag träffade kollegor från de olika träningsanläggningar jag jobbat på i Göteborg, någon från min utbildning på Kost- och Friskvårdsprogrammet, kollegor härifrån och inte minst en hel del träningsbloggare. Under lördagen hängde jag en del med Milla och Erika och igår hann jag och Madde prata ikapp oss på det som hänt sedan vi sist sågs. Precis sådär som det ska vara.

Nu är det trött i min lilla kropp

Hoppade som sagt Ruffien och gick direkt på cyklingen. För samma instruktör som jag körde Cross Endurance för igår närmare bestämt. Jag blev inte besviken här heller. Med ett passupplägg som liknar mina egna, en coachingstil som var rätt lik min och med musik jag gillade charmade han mig här också. Grymt.


Därefter en kort matpaus innan Nike Free med underbara Johanna Andersson. Styrka och rörlighet i en mix som gjorde mig helt helt slut. Ett tag fick självförtroendet sig en törn. Jag inser att jag är väldigt osmidig. Och då är jag ändå mycket rörligare än många andra. Men på slutet ordnade det upp sig och jag fick känna mig lite grym.


Därefter Body Art, en sorts yogaklass. Säkert jättebra, men jag var så trött och ofokuserad att jag lämnade efter en kvart. Valde att fylla på med mer energi istället och förhoppningsvis komma mer laddad till helgens sista cykeklass. Det blir förmodligen även den allra sista klassen precis som tänkt. Kroppen har jobbat tillräckligt känner jag. Det syns på bilden ovan... Trött eller?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Dags igen

Vaknade med mindre träningsvärk än jag förväntat mig. Visserligen har jag inte kört några jättetunga klasser (och heller inte tagit ut mig helt, jag ska ju orka upp till tio klasser totalt) men jag är ju så känslig, så lite mer hade jag nog förväntat mig. Men det kommer kanske.



Jag har segat mig en massa nu på morgonen så jag bestämde mig precis för att skippa första klassen, Ruffie training. Jag hade väl hunnit om jag verkligen velat, men jag känner mig inte så sugen på att brottas med en okänd människa just nu. Tänkte inte på att det varit roligare om någon mer jag känner också skulle gå när jag bokade. Eventuellt förlänger jag min dag och avslutar med en yogaklass den allra sista timmen. Det skulle ju vara att sluta cirkeln då jag ju också startade med yoga. Får se hur jag känner mig efter två cykelklasser och två stretch/mind/flexibilityklasser innan dess.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Inspiration!!

Jag har precis kört Cross Endurance med Magnus Hagström. Ett pass helt i min smak! Och en instruktör helt i min smak. Enkelt och effektivt. 3 övningar som kördes gånger 5. En minut vila mellan intervallerna. Först 5 gånger snabb löpning. Därefter min hatövning mountain climber. Tyvärr var det trångt så det blev lite sådär med teknik och sånt. Sist min absoluta favoritövning burpees. Finns något bättre? Tufft men kul!


Innan dess cyklade jag ett jätteroligt pass för Andreas Wester. Ganska olikt mina egna pass men härligt. Glädjande!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Yoga, NTC och lunch

Efter kökaos och stelfrusenhet började jag dagen med yoga. Jag var inte mitt smidigaste jag, men det var en bra start.


Därefter körde jag NTC Advanced (finns som iphoneapp för den som vill testa!), en riktigt bra klass som förmodligen går att göra riktigt tuff innan har mer utrymme bredvid sig. Nu lunch och sedan dagens första cykelklass.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Först frukost

Två portioner gröt med linfrön, hallon, solrosfrön och mjölk. Ägg, juice och snart kaffe. Därefter iskall liten promenad bort till Globen. Lyx att bo nära.

- Skrivet på min Iphone

På söndag kväll kommer jag vara lite trött

För helgen ska jag spendera så här:

Lördag:
09:00- 10:00 - SAL 4 - Multi-Intenso
10:30- 11:30 - SAL 1 - NTC MASTERCLASS
13:00- 14:00 - SPINNING - Ticket to Ride
14:20- 15:20 - SAL 4 - Crossfit Endurance
17:00- 18:00 - SPINNING - The Black Hole

Söndag:
09:00- 10:00 - SAL 2 - Ruffietraining
10:20- 11:20 - SPINNING - From Heaven to Hell - and Back
12:00- 13:00 - SAL 2 - NIKE Free
13:20- 14:20 - SAL 2 - BodyART™
14:40- 15:40 - SPINNING - Opposite Attracks

Kallt och trött

Idag är det nästan i kallaste laget för mig också. Runt femton minus när jag gav mig ut på morgonjogg. Jag frös dock bara lite i början, sedan blev det lagomt. Det gäller bara att sätta på sig rätt kläder. Som vanligt.

Det var fint på alla sätt och vis och jag kände mig rätt pigg för att vara så tidigt på morgonen och med tanke på att jag inte hade någon mat i magen. Men så var det ju också vilodag igår, det brukar ju märkas. Till och med en liten fartökning på två kilometer kostade jag på mig. Men jag undrar om jag inte mått bättre av att sova vidare trots allt. Jag har sov dåligt i natt och har gjort i nästan en vecka nu. Några nätter på grund av Sixten, men de flesta bara på grund av mig själv. Konstiga drömmar, orolig sömn och många uppvaknanden med svårt att somna om. Kanske har det något att göra med att jag snart ska börja jobba? Tankeverksamhet och sånt.

Hur som helst är jag väldigt känslig för för lite sömn. Jag blir sur och mår dåligt. I morse bröt jag typ ihop när min klocka gick sönder. Eller nja, den fungerar lite, men inte som den ska. Vadå, det är väl bara att lämna in den liksom. Det är ju fortfarande inom tiden för garantin. Men just då kändes det som att livet var slut. Typ. Nu har jag sovit en stund och har också insett att det faktiskt inte är så farligt. Visst, lite jobbigt att krångla med sånt, men jag lär ju överleva liksom.

Recept på bra dag

Turkisk yoghurt, hallon, valnötter, lite honung mörk choklad med havssalt.

♥ Sov till halv nio.

♥ Gå upp, fixa frukost åt en stor och en liten (som tjuvstartade med en flaska välling klockan sex) och ät i lugn och ro (så lugn det går med ovannämnda person).

♥ Kolla mail, bloggar och annat så gott det går med en klängande miniperson runt benen.

♥ Städa undan lite och gå sedan ut på en liten pulkatur. Mycket kläder på.

♥ Laga lunch och ät.

♥ När storbäben sover hinner du både blogga, kolla bloggar och diverse facebookgruppers flöde samt skriva lite på ett träningsprogram åt en av mina adepter. Och dricka en stor kopp kaffe.

♥ Fixa mellanmål till två och fixa sedan i ordning er för en tur ut i kylan igen.

♥ Fixa ärenden som exempelvis att checka in på helgens konvent och bli lite pepp på ny inspiration.

♥ Efter middag, lite handlande och lägga-bäbis-rutiner lägger du dig i ett jättevarmt skumbad. Tvingar dig att slappna av, läsa i en tidning och bara slappna av. Din sambo får nu ta över allt ansvar för eventuell vaknande Sixt.

♥ Lagom till du är skrynklig och helt matt kliver du upp och fixar tidernas godaste kvällsmål.

♥ Slappa sedan i soffan.

Den uppmärksamme noterar att det inte finns någon löpning med. Inte någon annan fysisk aktivitet heller (förutom lite vardagsmotion i form av promenerande). Dagar kan vara väldigt bra ändå.

Egentligen är jag bortskämd

Snön yr utanför fönstret och det är riktigt kallt ute. Jag älskar det! Det här är den allra bästa tiden. Vintern. Jag vet att många avskyr den, men jag kan tyvärr inte lida för er skull. Jag är alldeles för upptagen med att njuta.

Det enda dåliga är att jag blir så himla sugen på att åka skidor. Jo, det är dåligt för jag har tyvärr inte mina skidor och andra tillbehör här. De är hemma i Arvika där de inte gör någon större nytta. De har inte gjort någon större nytta under de senaste tio åren om jag ska vara ärlig. Mindre än tio gånger har de fått vara ute och lufta sig under den här tiden. Ja, ni inser ju att det inte är årets modell vi pratar om. Men jag hann faktiskt skaffa carvingskidor (Typ första säsongen de kom, då tränade jag ju fortfarande alpint.). De är till och med av racemodell. Gula specialslalomskidor. Gult skulle det vara för det betydde Rossignol förr i tiden och var enligt många det bästa märket. Speciellt enligt min (då) Rossignolnördiga pappa. Men hur som helst hade de förmodligen gjort större nytta om de stått i förådet här istället. För då hade jag lätt som en plätt kunnat ta mig de tre kilometrarna till Hammarbybacken. Där ser det fint ut nu. Kanske nästa år.

En liten skymt av de gamla trotjänarna.

Jag hoppas också få möjlighet att åka på skidsemester någon gång under de närmaste åren. Gärna ny utrustning också såklart, men lite realistisk får jag vara. Jag har inte varit på skidsemster på mer än de här tio åren skidorna stått i princip oanvända. Inte varit på så många resor utanför det här landet heller för den delen. En vecka på Kreta sommaren efter gymnasiet, en vecka i Turkiet 2005 och en weekend i London 2007. Nästan komiskt. För ibland känns det som att alla gör minst tio resor om året. Cityresor, solresor och skidresor. Alla utom jag (vi). Fast sedan inser jag ju såklart att det inte alls är så. Att det bara är en liten klick i periferin av min bekantskapskrets som reser utomlands (eller till svenska fjällen) flera gånger per år. De närmaste reser ju faktiskt inte jättemycket mer än jag (vi). Bara lite.

Men så skäms jag. Jag har det så fantastiskt bra jämfört med många andra. Jag har en familj som tycker om mig. Jag har en bostad väldigt nära Stockholms innerstad. Jag har ett roligt jobb (om än inte fast, om än inte som motsvarar min utbildningsnivå). Jag har flera riktigt nära vänner och många fina bekanta. Och jag har ett barn. Det är det mångá som inte har men så fruktansvärt gärna skulle vilja ha. Det kan inga resor i världen ersätta. Jag är egentligen väldigt bortskämd.

En bra början

Februari började med 18,3 fina, kalla och snöiga kilometrar. Fast det var lite segt på slutet när energin tog slut och snön som föll i sidled stack mig i ögonen. Men i övrigt kändes det riktigt bra. Lätt liksom.

Tidigare på dagen träffade jag tre andra träningsmammor över en fika. Två helt nya bekantskaper vilket alltid är lika roligt. Det är kul att lära känna föräldrar som jag har något mer än just föräldraskapet gemensamt med. Som inte tycker att jag är konstig som springer med vagnen eller involverar träning i leken (träning för mig, lek för Sixten) då och då. Och som förstår att jag inte tränar för utseendets skull utan för att det är så himla roligt, givande och utvecklande.