Påbylsad med dubbla vantar och jacka över löpjackan, obligatoriska understället som gör mig tung, mössa skor och annat nödvändigt gav jag mig iväg på Martins snabba blå cykel.
(Min "cykel" kan nog inte längre klassas som cykel tyvärr. Och det är bäst att passa på sålänge man kan, inte länge kvar till flytt nu (förhoppningsvis)) Strålande sol och en underbar känsla i kroppen (bortsett från en liten (som skulle visa sig vara stor) rest av träningsvärk i vänster lår)!
Efter att ha skalat av mig en jacka och ett par vantar samt inhalerat lite astmamedicin och druckit lite vatten tog jag mina första steg i Skatås på nästan fem månader. Redan när jag kom dit kände jag en glädje över att vara tillbaks och när jag tog mina första steg började munnen le av sig själv. Efter cirka 1,5km, när den längsta backen på uppjoggen var klar, var pulsen uppe på 86%. I 7-tempo så ni kan ju förstå vilken typ av backar det är..
Trots detta kände jag mig helt lycklig, nästan hög. Tänk vad mycket alla som inte springer missar! Sol, fågelkvitter, blänkande vatten och skog runt omkring, det kan inte bli bättre!
Mustafa Mohamed backtränar i samma backe som jag!
Jag hade kanske inte riktigt samma känsla i kroppen under de 6st 300m långa intervallerna, men under joggen nedåt efter varje intervall var den nästan tillbaks. Fascinerande hur snabbt kroppen återhämtar sig och glömmer hur
mjölksyran förlamar benen och hur blodsmaken i munnen växer för varje steg. Även om formen inte är på topp just nu och jag inte för mitt liv kan fatta hur jag orkade springa 10st intervaller i denna backe i somras, är jag grymt nöjd! Det är väl bara att lägga på en intervall för varje gång så är jag snart där.
Efter en ganska seg nedjogg (fler backar som ska bekämpas) körde jag, som alltid efter backträning, lite löpskolning. Sedan drack jag gainer, klädde på mig överdragskläderna, stretchade mina duktiga ben (och försökte fjäska extra mycket för vänsterlåret) och cyklade hem.
Lycklig ända in i själen.