Att förena nytta med nöje

Det har gått väldigt upp och ner med träningen det senaste (precis som varje sommar) och blivit lite varannan vecka bra och varannan vecka sämre. Veckan som gick var en sämre. Dels så har det ju varit så fruktansvärt varmt och dels har vi varit ute på vift igen. Vi fick ett infall och bokade en hyrbil och en paket med hotell och inträde till Furuviksparken. Innan dess var jag dock ute på ett fartlekspass i trettiograders värme, men sedan blev det inget alls resten av helgen. Jag hade egentligen tänkt utnyttja hotellets gym (som visserligen inte var mycket till gym, men något går ju alltid att få till.) men det tog tid innan barnen somnade och sedan sov jag knappt något på natten i det äckligt varma rummet så att gå upp tidigare än de andra fanns inte på kartan.


Men nu var det inte detta jag skulle skriva om, utan dagens vagnspring. Ester har ganska nyligen lärt sig att resa sig mot saker och det roligaste som finns är tydligen att sätta/ställa sig upp i sängen. Detta medför att nattningen som tidigare gått väldigt snabbt nu kan ta en evighet. Visserligen brukar hon få greja bäst hon vill ett tag så somnar hon oftast sen, men för att spara lite tid stoppade jag ikväll ner henne i springvagnen för en nattningstur på en dryg mil.


Kvällen till ära blev det premiär för sittdel på denna vagn vilket tydligen uppskattades.


Eftersom sittdelen endast går att ha framåtvänd på denna vagn har jag velat använda liggdelen så länge som möjligt. Vi har ju ändå bara sprungit vid sovdags. Det var dock längesedan jag sprang med vagnen nu (förutom ett pass med Sixten för någon vecka sedan), men vi har använt denna vagn som sovvagn i trädgården en del det senaste. Tills igår då hon kom på att det ju går att sätta sig upp även här. Så nu blev det dags att plocka bort liggdelen.


Eftersom klockan var efter åtta var det faktiskt riktigt behagligt ute. Dock var jag redan genomsvettig innan jag börjat då jag flängt runt och fixat en massa saker inomhus (och där är det varmt nu...) innan vi gav oss av. Men hur som helst blev det en fin tur där jag förenade nytta med nöje. Bäbis somnade efter fyra kilometer, mycket senare än jag trott, men det var ju en helt ny värld som öppnade sig framför henne. Och jag fick ihop en skön kvällsmil. Winwin.

Det är för varmt för mig nu

Helst skulle jag lägga mig i ett kylrum, eller åtminstone parkera mig i en sjö. Men det funkar inte riktigt. Så jag stretar på. Springer endast lägga och ganska korta turer. Gymmade lite halvhjärtat igår.



Men en ska ju inte klaga. Dock skulle det onekligen kännas som en befrielse om det kunde komma en riktig störtskur och rensa luften lite.

Sommartempo

Det är verkligen sommarstiltje på den här bloggen. I mitt bloggläsande också och även i andra bloggar. Men det är rätt skönt faktiskt. Att lägga lite mindre tid på att sitta med mobilen i handen, med ögonen fästa vid en läsplatta eller framför en dator. Göra riktiga saker liksom.

Här badas det och göra små utflykter. Det fikas och grillas och det fixas utomhus. Jag kämpar även på med träningen så gott det går men det är svårt nu. Jag klarar ju värmen dåligt och när det alltid känns tufft, till och med att lufsjogga, blir inte motivationen alltid så hög.

I förmiddags var jag exempelvis ute på långpass men jag vet ärligt talat inte om det blir några fler sådana så länge det är varmt. För dagens var en nära-döden-upplevelse. (Ok, lite överdrivet, men roligt var det inte.) Matt redan från början och illamående och ont i magen andra halvan. Jag fick gå en del på slutet till och med. Varför jag fortsatte och inte tog tunnelbanan hem kan en ju fråga sig... Envis.

En dag då det var först skogsspring och sedan gym.

Så i fortsättningen får det bli mer spontana långpass på dagar med sämre väder. Eller snortidiga morgnar. Kvalitetspassen är ju tuffa oavsett temperatur så de funkar bättre. Förutom att det går mycket långsammare men det kan jag leva med.

Sysselsatt

Dagarna går just nu i ett. Vi har ju semester men så värst mycket vila har det inte blivit de senaste dagarna. Vi har ingen bil i vanliga fall, men de senaste knappa tre veckorna har vi haft det och så ytterligare en dag. Därför passar vi på att fixa massa grejer som går väldigt mycket lättare med bil. Typ slänga massa skräp, åka till Ikea och diverse andra affärer med tillbehör till hem och trädgård. Men en spontanutflykt har det också blivit. Igår åkte vi till Dalarö och hamnade av en slump vid en bilfärja till en ö som jag redan glömt namnet på. Fick ett infall och åkte med. Tyvärr började det ösregna så vi gjorde inte mycket mer än åt lunch och satt i bilen och väntade på att båten skulle gå tillbaks. Men det var något iallafall. Och badplats har vi en kvarts promenad hemifrån (dock inte hav) så det går ju ingen nöd på oss ändå.



Träningen då? Jo, förra veckan var riktigt lugn på den fronten, men nu är det lite ner igen. Idag sprang jag exempelvis 2x4km i värmen. Det gick efter omständigheterna ok, men särskilt snabb är jag inte. Det känns tyvärr som att jag fastnat på en platå och inte kommer vidare. Jag vet att jag slarvar lite för mycket med maten (äter för lite främst) så där är en tänkbar anledning. Värmen är en annan och det kan mycket väl bli så att jag helt plötsligt tar ett skutt framåt så fort augusti är slut. Det är väl bara att hänga så händer något förr eller senare. Tills dess får jag njuta extra mycket av den korta tid jag har kvar innan verkligheten (jobbet) kallar. Mindre än tre veckor nu. Swish så är jag där och det blir alldeles säkert bra. Men jag medger att jag gärna hade varit hemma hela sommaren ut.

9 månader

Ester har hunnit bli 9 månader och därmed funnits ungefär lika länge på utsidan som på insidan. Då kan det ju vara på sin plats att fundera på och prata om hur det är med mig. Är jag densamma som innan Ester flyttade in? Ja, ganska samma fast med ytterligare ett barn. Och med annan hårfärg.

Är min kropp den samma som för 18 månader sedan? Både ja och nej skulle jag säga. Mest ja. Utseendemässigt väldigt lik tror jag. Inte heller denna gång drabbades jag av några strimmor på magen eller liknande. En dag när jag stod i en planka i bara sport-bh upptäckte jag att det finns rätt mycket lös hud på magen, men det är möjligt att den fanns där redan innan. Vad jag minns har jag inte kollat. I övrigt har jag inte märkt någon ändring. Jag måste ha bra gener. Jag gick föresten upp lite mer i vikt denna graviditet trots att jag åt ungefär som förra men tränade mer. Kroppen gör som den vill och det kan den väl få göra för den där gosiga bäbisens skull.

Vad gäller det viktiga, det vill säga springformen, så är jag nästan tillbaka. Jag är minst lika stark, eventuellt lite starkare till och med. Däremot är jag (nog) ännu inte riktigt lika snabb. Nio månader efter första graviditeten var jag ikapp och förbi men då hade jag dels lite bättre förutsättningar vad gäller sömn och vila och sedan var jag inte lika snabb innan den graviditeten som jag var innan den andra. Jag vet inte om det verkligen har någon betydelse, men jag inbillar mig det.

Denna gång har jag medvetet tagit det lite lite lugnare, skyndat lite mer långsamt och verkligen inte känt någon stress. Dels på grund av vetskapen om att jag har sämre förutsättningar med mer stress och lite mindre tid för vila samt lite sämre nattsömn första dryga halvåret. Men också för att jag hade så lång tid på mig innan det var/är dags att slå rekord.

Hur som helst så är jag på god väg och om jag får vara frisk och allt det där så kan det nog bli några nya rekord snart. Det är ju de uttalade målen så dit strävar jag. Men eftersom jag "bara" är en vanlig motionär är det inte det allra viktigaste i livet. Definitivt inte. Men det är däremot en väldigt stor del av livet. Stor och rolig.

Semester

Tillbaks i Stockholm igen efter nästan två veckor på vift. Det började med iskyla (typ) och slutade med högsommar. Från bröllop till havsbad.






Sprungit har vi gjort en del. Både långt, kvalitativt och lufs i skogen. Men styrkan och rörligheten har det blivit lite sämre med. Men semester är en inte så ofta på så det gör faktiskt inte ett endaste dugg.

Äntligen långpass

Som vanligt har jag svårt att komma igång med långpassen igen efter Stockholm Marathon. Nu har det gått över en månad och det längsta passet jag fått till är två stycken vardera på knappa 16km. Men idag var det dags. Långpassdags. Vi befinner oss fortfarande på resande fot och just nu hos Martins föräldrar i Småland. Där har vi en långpassrunda som är drygt 22km och som alltid brukar gå så himla bra för mig att springa. Jag har visserligen bara sprungit den 2 gånger innan. Påsk 2012 och 2013. 2012 var jag på våg mot mitt livs form och var den som drog upp tempot då Martin hade en lite sämre dag. (I vanliga fall är han ju mycket snabbare.) 2013 var jag gravid runt vecka 12-13 någonstans och hade inte sprungit något riktigt långpass sedan hösten innan om jag inte minns helt fel. Men det gick förvånansvärt bra även då. Men inte idag.



Fast egentligen gick det inte så dåligt idag heller, vi sprang på i rätt bra långpasstempo med mina mått mätt. Men det var så segt så segt. Redan från början kände jag att det skulle bli tufft. Även om solen inte gassade utan det var lite tunna moln och även blåste rätt friskt till och från så var det varmt. Och landsvägsbackar suger energi ur benen. Och inte hade vi med oss något annat än vatten. Som om vi liksom glömt bort att just varma dagar kan faktiskt sportdryck vara på sin plats. Och så flugorna. Till och från var vi omgivna av flugor som svärmade runt oss. Ofräscht...

Runt 15km var jag så trött att jag inte förstod hur jag skulle orka. Jag kände mig nästan lika trött som i slutet av en mara. Om än inte lika stum i benen. Men energilös. Och överhettad. Och sur.

Hem kom vi dock tids nog och sedan dess har dagen gått i ett med bland annat ett trevligt besök hos några vänner som flyttat ut på landet. Så himla fint och så mysigt. Mysigt med stort M och nu vill jag bo på landet jag med...

Snabbdistans i block och bad

Dagarna går och vips har vi nästan varit på resande fot i en vecka. Jag tycker att det krävs en hel del för att jag ska kunna motivera mig till att ta mig an den träning som står på schemat. Även fast jag planerat snällt. Men än så länge har nästan allt blivit av.



I tisdags sprang jag en tur runt lilla stan med mamma. Dryga nio kilometer i lagom långsam takt. Igår onsdag däremot, då blev det snabbdistans i block eller långa intervaller som jag benämner 2 (eller 3 eller 4) x 3000m.


Uppjoggen och första intervallen kändes riktigt bra men den andra riktigt dåligt, precis som jag väntat mig. Dumt att tänka att det ska gå dåligt, men eftersom jag visste att ett par uppförsbackar väntade samt var lite väl trött efter första vändan var det svårt att låta bli. Och segt gick det. Lite väl tufft blev det. Och det var varmt. Men jag gjorde det och på eftermiddagen blev det årets första dopp. Livets första för en av oss. Och däremellan en stor fika. För det görs i massor. Äts och fikas massa gott. Precis som det ska med andra ord.