torsdag 28 maj 2009

Om att bryta ihop och komma igen

Jag fick ett litet sammanbrott för några timmar sedan. Ett panikartat tillstånd som drabbar mig då och då. Inget allvarligt mer än att jag uppenbarligen både har känslorna på utsidan och extremt lätt att växla över till en spiral av negativa tankar så fort jag trillar över kanten och tänker den första.

Vad det handlade om spelar mindre roll, det blev bara lite för mycket på en gång. Och egentligen var det ju inget nytt, bara samma gamla framtidsoro och oförmåga att komma framåt. Hur mycket jag än försökte få mig själv att trycka undan alla ångestframkallande tankar och plocka fram de positiva gick det inte. Panikartat försökte jag få mig själv att inse att jag ska springa ett marathon på lördag, att jag måste fokusera på det till hundra procent nu och att allt jobbigt får skjutas fram till måndag. Insåg att det bara var att bryta ihop, snyfta och snörvla. Därefter sov jag en halvtimme.

När jag vaknade med solen i ögonen kändes andningen lite lättare. Hjärtat slog inte lika snabba slag och i bröstet fanns en slags värme. Ok, jag kanske inte är världens mest stabila och framgångsrika människa, men jag ska springa 4,2 mil på lördag. Att se fram emot det med glädje är faktiskt ganska starkt.

Att brya ihop kan vara nyttigt. Att bryta ihop kan få mig att bli ännu lite skarkare, gladare och positivare. Att brya ihop och komma igen.

12 kommentarer:

Marre sa...

Vad tråkigt att du mår dåligt! Men den gamla klyschan om att "det ordnar sig alltid på något sätt" brukar ju faktiskt stämma. Förr eller senare halkar något ner på just din stig som får dig att tydligare se framtiden. Även om det inte känns så kul att vara mitt i all osäkerhet. Men nu har du haft ditt "bryt" och kan börja fokusera på allvar! Tjohoooo, nu är det inte långt kvar! Tänk praktiska saker som ska göras innan maran, tänk när du står där i starten och äntligen får ge dig iväg på ett långt äventyr. Tänk när du glider in på Stadion och får din medalj. Det är sann lycka det! Sen kan du ta tag i de andra problemen, när du är glad över en bra prestation.

Löpning & Livet sa...

jo.. fast som tur är går det oftast över lika snabbt som det kommer.. jag är nog verkligen en känslomänniska och lika snabbt som jag kan begrava mig i dåliga tankar och tycka synd om mig själv, kan jag helt plötsligt och nästan utan anledning bli jätteglad och tycka livet är super :)

nu är fokus tillbaks på maran igen!! :)

Anonym sa...

You can do it! Jag håller på dig, det vet du!

Malin sa...

Som du säger så är det bra att "bryta ihop" ibland. Tillåta sig att må dåligt och vara ledsen, bearbeta det som tynger en. Det gör bara att man blir starkare efteråt, även om det kanske inte känns så just då.

Ett stort lycka till till dig på lördag! Kommer gå kanon för dig!

Susanna sa...

Usch. Får nog ringa ikväll så vi får prata av oss lite. Själv grät jag lite när jag sprang idag, och sedan lite till när jag kom hem. Jag är SÅ stabil jag också :)

Erika sa...

Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Jag brukar köra med "man måste får vara ledsen ibland för att orka vara glad jämt", det underlättar när jag tippar över och lipar!

Det ska bli så roligt att få läsa om din mara sen :)

(och nej, jag har ju inte slutat helt med gröt. Tok heller, det skulle jag aldrig klara. Vi har tagit en paus från varandra kan man säga. Förhållandet stärks nog till hösten!)

Snorkkis sa...

Styrkekramar till dig! Modig du är som skriver av dig.

Magdalena sa...

Andas andas andas! Du är bra du är cool och du är snabb Andrea! Stor kram och jag kommer att heja på dig på lördag!

Sofy sa...

Absolut. Håll tag i de där sista raderna. Att ta det på allvar när det känns tungt, att titta på det nyktert en stund, uppleva, omvärdera och gå stärkt därifrån!

Kram

Annika sa...

Absolut! Precis så är det. Det finns ju en anledning till varför man säger så, det fungerar :)

Ibland tror jag att det är rätt kvinnligt att ha så mycket känslor och helt oförberett ibland, men hur som helst så är det mänskligt...

Löpning & Livet sa...

tack för alla era klokheter! nu finns bara vitargo, pasta, godis, resorb och 42,2 km löpning i mitt huvud :)

glamflikka sa...

Heja Andréa!!!!