fredag 23 maj 2014

Milspåret 2014

Vilken flopp! Vilket misslyckande. Vad jag minns har jag aldrig misslyckats så totalt på ett lopp tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Men vi kan ta det från början.


Innan start...

Varmt. Det var sjukt varmt när jag stod och väntade på en buss som skulle ta mig till starten. Tyvärr var jag inte ensam om att vilja ta denna buss och jag ångrade att jag inte tagit tunnelbanan till Gärdet istället och joggat bort till start som uppvärmning. När bussen väl kom kunde jag med nöd och näppe trycka mig in. Jag var väl typ den tredje sista som fick åka med. Och så färden sen. I teorin skulle den ta 10min men i verklighetens innerstadsrusning tog den över det dubbla. Jag försökte dricka vatten och andas lugnt men det var svårt. Dock var jag ute i rätt dog tid och var aldrig stressad över att inte hinna.

Väl framme lämnade jag in mina grejer och började värma upp. Stelt. Tungt. VARMT. Solen stekte och benen var som stockar. Tog kisspaus och tänkte att det ju nästan alltid känns dåligt innan start. Gjorde ett par fartökningar som inte gick särskilt fort men kändes desto tuffare. Gick in i startfållan. Och där började fler negativa tankar komma krypande. Varför står jag här? Alla ser så snabba ut? Varför anmälde jag mig inte till motionsklassen istället? Jag är törstig. Munnen är helt torr. Fötterna känns svullna. Försökte koppla bort allt och bara vara här och nu och fokusera, men det gick inget vidare.

Starten går och alla rusar iväg som vanligt. Jag tar det lite lugnt och blir omsprungen av väldigt många. Det går segt. Underlaget är löst grus och där kom första backen. Tungt. Nedför och det känns lite bättre. Kommer så småningom ut på asfalt men det hjälper inte mycket för då kommer massa backar. Och en sol som steker i ansiktet. Måste sänka tempot rejält. Har svårt att andas normalt. Tänker att jag skiter i det här nu och får se det som ett bra träningspass. Saktar in ytterligare och funderar nästan på att börja gå. Vid 3km har jag bestämt mig för att bryta vid 5km och varvning. Tänker att jag kan försöka dra på lite fram tills dess, men benen svarar inget vidare. Men så kommer jag över Djurgårdsbron och hör någon (en kollega visar det sig sedan) ropa mitt namn och får lite ny energi. Passerar 4km och kommer in i skuggan. Älskade skugga! Även om underlaget består av löst grus igen så är det skugga och jag orkar springa på i något högre fart. bestämmer mig för att inte bryta trots allt. Passerar 5km på runt 23:40 vilket får modet att rasa igen dock. Nog för att jag kände att det gick långsamt, men jag trodde inte att det gick SÅ himla långsamt. (Jag brukar inte kolla klockan så ofta under (korta) lopp eftersom jag upplever att jag blir stressad och att kroppen liksom låser sig.)

Jaja, jag fortsätter väl ändå. Den där första backen igen. Egentligen inget att tala om, men nu kändes den som ett berg. Plockade dock placeringar så tappade inte modet helt. Blev lite glad när jag insåg att andra varvet skulle gå längs vattnet och därmed inte vara lika backigt. Dock tyngre underlag. Plockade hela tiden placeringar så det var uppenbarligen fler än jag som var trötta. Jag tänkte att jag skulle försöka öka något efter 8km men det gick sådär. Tänkte om och bestämde mig för att en ökning vid 9km fick räcka. Låg jämnt med en kille och vi turades om att dra som i någon tyst överenskommelse. Sprang dock om honom, och en hel hög till, på slutet men någon vidare spurtfart var det inte tal om. Tillslut var jag i mål och ville lägga mig ner och dö av trötthet samtidigt som jag nästan började skratta för att det var så komiskt. Tänk att det kunde kännas så dödsjobbigt fast jag sprang långt mycket långsammare än vad jag är kapabel till. 46:50 är över 1min sämre än vad jag sprang Premiärmilen på i mars och jag vet ju att jag är i mycket bättre form nu än då. Just för att jag vet det kan jag faktiskt skratta åt eländet. Och en kan faktiskt inte lyckas jämnt.


Efter mål...

Jag vet inte riktigt vad det var igår, men jag tror att värmen är den största faktorn. Jag har väldigt svårt att prestera i värme, särskilt när det gäller att springa snabbt. Långt kan gå bättre. Men jag kände också av allergin/astman och har eventuellt också något skit i kroppen. I morse vaknade jag med lätt halsont och huvudvärk, men den senare kan nog bero på vätskebrist. Vi får se hur det utvecklar sig det här. jag blir gärna förkyld idag om jag ska bli det. Inte nästa vecka, för då ligger maran i farozonen.

9 kommentarer:

Staffan sa...

Väl kämpat igår i värmen säger jag ändå, och trevligt att prata lite! Många presterade flera minuter från personbästa igår och jag tror också på värmen som främsta orsak, vi har helt enkelt inte vant oss. Banan är vacker men inte speciellt snabb!

LinaTriathlet sa...

Grymt kämpat i den värmen som var igår!!

Håller tummarna att förkylningen håller sig borta!

Magnus sa...

Luften i Stockholm den här veckan har varit fuktig, och jag tror det påverkar mycket (förutom värmen då), så se det som ett bra träningspass istället.

Anna (orka mera) sa...

Trist när det inte stämmer men så är det ibland. Jobbigt som attan att springa i värme, speciellt den första värmen, innan man hunnit acklimatisera sig! Tycker du kämpade på jättebra ändå! (Sen är ju milen en pestig distans men det är ju en annan historia...)

Ingmarie sa...

Alla har skrotdagar! Bra kämpat!Hoppas du inte blivit sjuk.

Madeléne sa...

Äsch bra jobbat ändå! Värmen verkar vara ett gissel för många nu, håller tummarna för alla som springer maran att det blir lite svalare då. Och så håller jag tummarna för att ditt halsont inte utvecklar sig till någon förkylning. Heja heja!

Louise sa...

Ja, bra kämpat ändå! Tycker att de flestas berättelser vittnar om en riktigt tuff kväll. Se det som ett pass snabbdistans! Och hoppas du inte blivit sjuk!

Fru Martinsson sa...

Åh fy jobbigt jobbigt! Men otroligt bra kämpat! Jag hoppas du kryar på dig snabbt!

Ha en härlig lördag

Löpning & Livet sa...

Tack tack för alla peppande ord! Nästa gång kommer det gå bättre :)