Det började sådär med ganska kass uppladdning. Full fart i två lediga dagar och med lite bristfälligt energiintag. Tänkte äta ikapp lite igår kväll men hade ingen särskild matlust. Tänkte att det löser sig ändå. Sov ganska dåligt, vaknade tidigt. Men åkte ändå iväg med en helt ok känsla. Lite stressad över två workshops som jag håller i imorgon bitti/förmiddag som jag behöver tänkta till lite kring och även mycket tankar över annat i livet. Men försökte slappna av genom att lyssna på musik och sitta i min egen värld på tåget bort.
Träffade på först en kollega och sedan ytterligare en och hade sällskap fram till start. Värmde upp med en rädd usel känsla. Jag och värme funkar, som ni som hängt med ett tag kanske minns, inte särskilt bra. Tänkte att det kommer att bli tufft idag och att jag kommer vara nöjd om jag kommer in under 1:45.
Starten gick och givetvis tog jag det inte lika lugnt som jag tänkt. Men helt plötsligt hade jag en ganska bra känsla i kroppen. Så jag körde på. Det var skönt med skugga längs Kungsholmsstrand och fram till 5km kändes det jättebra. Jag kunde trycka på bra och kände mig lätt. Men sen var det som om någon vred om en knapp. Banan blev knixigare och det kom en del småbackar här och där. Svängar hit och dit och allmänt oflyt. Och solen. Solen stekte när jag närmade mig 9km och jag började fundera på att kliva av vid 10km. Fast ganska fort ändrade jag mig och då kom dessutom ett rätt skönt parti med lätt nedförslut.
Det är mentalt jobbigt att springa extrasvängar runt parker och väl tillbaks i Rålis och ut på söder mälarstrand igen pustade jag ut. Då kom dock ett rikgit jobbigt parti. Det är platt och skönt men det var rätt glest mellan löparna bitvis, Men värst var solen. Vidrigt varm och jag tappade all ork. Kände mig snurrig och blev nästan lite rädd. Kämpade ändå vidare men kände att jag tappat mycket av den fart jag hållit innan. Längtade efter skugga.
Tid nog kom banans enda längre parti med skugga och jag njöt. Helt plötsligt gick det att öka lite igen. Passerade en del löpare och tänkte att det kanske skulle kunna gå att komma i mål på en tid jag iallafall kunde känna mig lite nöjd med.
Vid femton kilometer stod min kollega Björn med vatten och gel och det var mycket välbehövligt. Det mesta av vattnet hällde jag över mig själv och det var skönt. Dock hände snart samma sak som under första varvet - jag tappade all ork när banan blev knixigare. Nu blev det dock än värre och jag kom aldrig igen riktigt efter det. Varje litet uppförslut sög musten ur benen och det gick nu riktigt sakta. Pulsen var jättehög och jag hade tidvis svårt att andas normalt.
Tjugo kilometer. Och ett jävla varv runt Rålis. Det visst jag såklart men det var ändå så tufft att hantera mentalt. Jag var helt slut. Försökte mig på en liten spurt sen när jag äntligen började närma mig mål, men jag tror inte det blev så stor skillnad på tempot. Korsade mållinjen på 1:42:41 vilket jag känner var efter omständigheterna bra, men definitivt inget jag är nöjd med i vanliga fall. Ok att jag är långt från den form jag hade innan jag blev gravid med Ester, 2012, men jag borde inte vara så långt från hur jag låg till för ett år sedan. På träning är det ingen större skillnad. Då sprang jag WHHM på 1:39. Då var det kallt. Idag var det väldigt varmt.
1 kommentar:
Bra jobbat!!! Jag ska springa Göteborgsvarvet om ett par veckor och värmen är det som skrämmer mig mest....
Skicka en kommentar