


Bara snabbt på med kläder och så ut i kylan. Snön knarrade. Solen sken. Först lyssnade jag på pod (Styrkebyrån, in och lyssna!) men sen när jag stannade för att fota tyckte telefonen att det var för kallt så resten av turen fick jag springa och lyssna på mina andning. Och fåglarna. Och snöknarret. Och det var så fint att jag fick gåshud. Och solen som sken. Och skocken (säger en så?) änder som kom simmande mot mig i ån intill. En hel karavan. Så kallt det såg ut. Och ändå dök de och hade sig. Så söta. Och det var så fint.
Jag ville aldrig sluta. Men hem var jag tvungen att bege mig. Det fanns saker kvar på listan och så skulle jag hämta barnen. Så hem kom jag. Glad och tillfreds. Ingen stress kvar i systemet. Jobbade klart med allt som jag var tvungen att vara klar med. Resten kan jag göra en annan dag. Det handlar inte om livräddning.
3 kommentarer:
Förstår mig inte på telefoner! De kan vara hur smarta som helst men fryser ihjäl vid två minus...
iPhonen brukar ju dö ja när man fotar vackra snölandskap. Jag tänker att det är deras sätt att få in oss på rätt spår och sluta dela med oss och istället NJUTA själva medan det pågår. Så.Himla.Vackert. ute nu!!
/En som fotar snölandskap vid varje promenad eller löppass
Det låter som en härlig tur!
Jag är själv på väg igång med löpning igen efter att ha fått barn förra året.
Har du några bra kom igång tips ?
Du som har småbarn kanske kan skriva ett inlägg med lite tips om hur man får det att gå ihop!
Min son är 9 månader och jag försöker komma igång men det är ju såå segt, kroppen är tung och stel och det går såå sakta. Det känns verkligen motigt. Jag vill ju tillbaka och springa marathon!!
Skicka en kommentar