torsdag 24 februari 2011

När Sixten kom till världen

Varing för mycket lång läsning! Och är du känslig bör du kanske låta bli att läsa. Undrar du över något konstigt ord eller något annat får du gärna fråga så svarar jag så gott jag kan. Varsegod;

Det sägs att hur mycket man än förbereder sig inför förlossningen så går det inte att förutspå hur den kommer se ut. Hur många scenarion du än har föreställt dig så kommer ingen av dem stämma överens med verkligheten. Så är det kan jag avslöja. För mig blev nästan ingenting som jag föreställt mig.

Men vi tar det från början. Under onsdag förmiddag (16:e) hade jag lite molande mensvärk till och från och vid fem sextiden övergick detta i mer regelrätta värkar. De var dock helt hanterbara och jag kunde relativt lätt andas mig igenom smärtan. Vid niotiden började vi ta tid och frekvens på värkarna med hjälp av en iphone-app och de blev både tätare, längre och intensivare. Vid midnatt ringde jag förlossningen på SöS för första gången, men barnmorskan som jag fick prata med tyckte inte att det verkade vara dags riktigt än och rådde mig att ta en Alvedon, kanske ett bad eller en dusch samt att försöka vila så mycket som möjligt. Så vi låg i soffan och kollade på Solsidan. Avsnitt efter avsnitt från första säsongen avverkades medan jag med 2 till 6 minuters mellanrum fick koncentrera mig riktigt ordentligt på att slappna av och yogaandas. Vid femtiden ringde jag återigen till förlossningen då jag upplevde värkarna som riktigt intensiva och relativt regelbundna. Barnmorskan tyckte dock att det fortfarande verkade som jag var i latensfasen och skulle ha det bättre hemma. Det var dessutom fullt för tillfället, men vi kunde få komma in för en kontroll om någon timme om vi ville. Men jag kände att jag verkligen inte ville bli hemskickad och vi valde att stanna hemma ett tag till. Jag tog ytterligare en Alvedon och tvingade mig att försöka slappna av tillräckligt mycket för att sova. Lyckades någorlunda och slumrade till och från mellan sex och åtta på morgonen. När jag vaknade igen var värkarna dock annorlunda. Både mindre smärtsamma, kortare och mer oregelbundna. Efter ett tag hade de mer gått över i ett molande. Jag gick upp och satte mig i soffan och letade efter tecken på rörelser från bäbisen. När vi inte fick någon respons hur mycket vi än buttade och grejade fick jag lite halvpanik och blev livrädd. Ringde SöS igen, trots att jag kände mig som värsta hypernojiga människan, och fick rådet att dricka några glas iskallt vatten och sedan lägga mig ner och butta lite mer på magen. Först hände inget alls, men så tillslut så fick vi lite knuffar tillbaka. Jag har nog aldrig känt mig så lättad någon gång förut! (Inte ens efter förlossningen.) Du får aldrig mer skrämma mig så bäbis!

Under förmiddagen fortsatte värkarna att vara rätt svaga och jag kände mer en molande känsla. Då och då kom någon kraftigare värk, men det var aldrig riktigt regelbundet. Jag började tappa hoppet lite och eftersom jag knappt sovit på över ett dygn och heller inte hade minsta matlust började jag bli rejält uppgiven när klockan började närma sig eftermiddag. Men så hände något. Värkarna började bli mer intensiva igen och jag kände ett tryck nedåt som jag inte känt innan. Sedan lossnade slemproppen (cool grej!) och lite vatten började sippra. På kort tid förändrades känslan rätt rejält och det började bli svårt att andas och slappna av. Jag testade att använda TENS-apparaten men det hjälpte verkligen inte ett endaste dugg. Trycket nedåt ökade hela tiden och jag hade en ständigt molande mensvärkskänsla som bara ökade i styrka. Martin försökte få mig lite mat, men det gick inget vidare och nu kände vi att det var dags att ringa förlossningen igen. Det var fullt även nu men efter att barnmorskan ringt runt och kollat andra sjukhus fick vi tillslut komma till Karolinska i Solna. Under taxifärden dit hade jag några rejäla värkar som medförde några rejäla vattenskjutsar. Tur att jag varit förutseende nog att sätta på mig en rejäl binda..

Väl på plats någon gång runt halv nio togs CTG, blodtryck och annat och efter att jag berättat om det intensiva trycket blev barnmorskan väldigt nyfiken och ville undersöka mig även fast värkarna inte var jätteregelbundna. Och hon blev nog lite förvånad när hon upptäckte att jag var öppen hela fyra centimeter och hon dessutom kände huvudet. Själv blev jag oerhört lättad över att inte bli hemskickad och även fast värkarna nu blivit nästan outhärdliga kände jag mig vid lite bättre mod. Den lättnaden blev dock kortvarig för strax blev jag akut illamående och trodde nästan jag skulle kräkas rakt ut. För mig som har någon sorts spyfobi var denna känsla inte helt angenäm. Jag klarade mig dock men istället blev smärtan hundra gånger värre. Jag hade läst så himla mycket om att ”Ja, det gör jätteont men du får hela tiden pauser som oftast är längre än värkarna.” Nej, det fick jag inte alls! Ett konstant mensvärksmolande i nedre delen av magen tillsammans med ett oerhört tryck nedåt precis hela tiden. På detta täta värkar då smärtan var nästintill outhärdlig. Hur mycket jag än försökte slappna av och yogaandas så blev jag bara mer och mer stressad. Nästan på gränsen till panikslagen.

Eftersom vi kom mitt i bytet från kvälls- till nattpersonal fick vi vänta lite på deras rapportering innan vi fick träffa vår barnmorska Linda och undersköterska Elinor samt komma in på ett förlossningsrum. De hade läst mitt brev och visste min inställning till medicinsk smärtlindring och lovade att inte erbjuda mig något utan att jag själv bett om det. Jag fick ett gåbord och en pilatesboll och vi fick vara ensamma en stund. Martin som såg hur ont jag hade försökte övertala mig att åtminstone testa lustgasen, men jag ville inte envis som jag är. Fast efter ytterligare en stunds lidande började jag fundera över om det inte skulle vara värt att fråga efter epidural i alla fall. Martin tyckte såklart att det var en jättebra idé och efter att ha pratat med både Linda och Elinor och frågat typ hundra saker om allt gav jag slutligen med mig och de ringde efter narkosläkaren.

När jag väl tagit beslutet och ignorerade den där lilla taggen av sårad stolthet kände jag mig någonstans lättad över att trots allt ha svalt envisheten och min rädsla för att få en stor nål instucken i ryggraden och givit med mig. Att föda är ingen tävling liksom.. Värkarna var nu om möjligt ännu intensivare och det var nog tur att läkaren kunde komma så snabbt som hon gjorde. Det kändes seriöst som jag höll på att dö av smärta.

När allt väl var på plats och jag fått första dosen bedövning kunde jag äntligen få slappna av och vila lite. Trycket nedåt fanns fortfarande kvar och det tilltog i styrka vid varje värk. I jämförelse med vad jag känt innan var detta dock ingenting. Även om det fortfarande gjorde ont så kändes det äntligen hanterligt igen. Jag kunde andas mig igenom värkarna. Tack till mig själv som svalde stoltheten och envisheten.

Strax efter att epiduralen satts blev jag undersökt igen. Det hade gått ungefär två timmar sedan förra gången och klockan var runt elva. Eftersom jag visste att det ”normala” är att man öppnar sig ungefär 1cm per timme så förväntade jag mig att resultatet skulle vara 6cm. Det var det inte. Jag var öppen 10cm! Inte helt fullvidgad, men öppen 10cm! Jag blev så otroligt lättad att jag nästan började gråta. Inte konstigt att jag hade haft så ont, inte konstigt att värkarna varit så intensiva och kommit så tätt. Nu fick jag lite självförtroende och kunde slappna av och vila lite. Jag fick till och med i mig lite godis, ett glas nyponsoppa och lite sportdryck vilket antagligen mer än välkomnades av min trötta kropp som knappt fått någon näring och energi på nära två dygn.

Efter någon timme var det dock dags att försöka jobba ner bäbisen ytterligare och jag fick testa lite olika ställningar. Bäst tyckte jag det funkade att ligga på sidan med övre benet i ett benstöd. Det gjorde att jag både kunde ligga bekvämt och slappna av samtidigt som det kändes som att värkarna gav resultat. Förlossningspallen tyckte jag mindre om då rumpan somnade och den var allmänt obekväm. Vandrade runt lite med mitt gåbord innan jag tyckte epiduralen började släppa och det började göra konstant outhärdligt ont igen. Fick då lägga mig för att få påfyllning och lite vila innan det skulle vara dags att krysta.

När klockan var runt halv fyra på morgonen tyckte Linda och Elinor att det var dags. Jag fick börja på den där obekväma förlossningspallen men det gav inte så mycket. Då fick jag istället ligga på sidan igen och ett värkstimulerande dropp kopplades på då värkarna var lite för svaga. Eftersom krystreflexen försämras vid epiduralbedövning var det svårt för mig att känna när det var dags att ta i, men med barnmorskans hjälp och lite högre hastighet på droppet gick det hela i alla fall framåt. Droppet höjdes sedan ytterligare en gång, men efter femtio minuter konstaterade vi att min livmoder var väldigt trött av det intensiva arbete den utfört de senaste timmarna samt att jag själv var både fysisk och mentalt helt slut. Detta i kombination med att bäbisen (Som dock mådde toppen hela tiden. Hjärtat slog på jämnt och fint därinne. En stark liten krabat.) låg i framstupa hjässbjudning (största delen av huvudet först) och det var svårt att styra dess huvud under blygdbenet, gjorde att det beslutades att avsluta det hela med hjälp av sugklocka. En läkare ringdes därför ner, sugklockan ”kopplades på” och några minuter senare, 04:35 den 18:e februari, kom världens finaste Sixten ut. Trots att hans huvud var rejält omformat, både på grund av hur han bjöd sig och på grund av sugklockan, var han så fin. Liten och fin. Och med långa sprattlande armar och ben. Slemmig och hal. Finaste. Moderkakan kom sedan på direkten, det räckte att Linda drog lite i navelsträngen. En häftig liten (stor) grej det där.

Själv var jag så sjukt lättad över att det hela äntligen var över. Jag var så oerhört utmattad, både mentalt och fysiskt att jag liksom inte hann med att känna den där översvallande lyckan och kärleken som jag hört beskrivas överallt. Självklart var jag lycklig över att äntligen ha fått ut bäbisen, men lättnad är ett ord som bättre beskriver känslan. Martin kände ungefär på samma sätt då han tyckte det var fruktansvärt jobbigt att se mig ha så ont.

Eftersom jag fått rätt stora bristningar bestämdes att jag behövde komma upp på operation för att sys och därför fick jag varken äta eller dricka något. Jag som inte känt någon hunger eller törst på två dygn var nu så sjukligt hungrig och framförallt törstig att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv. Att då se Martin få in en bricka med smörgåsar, kaffe och saft kändes ju sådär. Men efter en stund hann tröttheten ikapp och jag lyckades somna en stund.

Vid halvniotiden fick jag äntligen åka iväg till operation för att sys och Sixten och Martin fick ganska många timmar ensamma ihop. Efter jag sytts klart fick jag ligga på uppvaket (Jag var dock inte sövd utan bara bedövad med epidural och lite morfin.) och var inte tillbaks hos dem förrän vid halv två. Men jag tror att det var bra. Då fick de tid att bekanta sig med varandra på ett sätt som kanske inte alltid sker. Så något gott kom det trots allt ut av att jag behövde åka iväg och tvingades vara utan mat. Och den där kannan med saft och den torra vita smörgåsen med svettig ost som jag äntligen fick när jag kom tillbaks till mina pojkar kan nog ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv. Och Sixten, han är den finaste bäbis vi någonsin sett.

32 kommentarer:

mary sa...

vilken berättelse - jag kände både smärta och lättnad genom dina ord, så skönt att det gick bra - och att du inte ristat ditt brev i sten!
Lilla Sixten! "Slemmig och hal" - haha.

Russin sa...

Grattis! Vilken fin berättelse och vilket fint namn ni har valt till er lilla prins.

Erika sa...

Vad jag har väntat på denna förlossningsberättelse :)
Det låter sannerligen som en omtumlande och otroligt annorlunda upplevelse att vara med om och precis som du säger - den blir oftast helt olik vad man föreställt sig. Jag har liksom du inställningen att skippa smärtlindring (förutom lustgas) men efter din berättelse så får jag nog lov att ändra mig lite.

Härligt att Sixten äntligen är ute och att ni kan påbörja ert fina familjeliv med allt vad det innebär. Du kan väl hålla en tumme och en tå att jag slipper gå över tiden :)

Fit-Eva sa...

Ja du Andréa - vad var det jag sa?
Man har sin plan men vips så ställs allt på ända och det blir på ett helt annat sätt - nu vet du det med :-)
Och epiduralen - Thank GOD för den! Och när första dosen började ta slut då fick jag PANIK då jag började känna smärtan igen - så även jag fick en andra dos :-)

Och jag håller med dig - att föda är ingen tävling i att lida mest för man blir inte mindre mamma för att man fött med eller utan smärtstillande eller att man fött vaginalt eller med kejsarsnitt.

Min man kände precis som Martin; det värsta var att se mig ha så ont och känna att man inte kan påverka detta ÖHT.

Stort grattis igen till er båda OCH Sixten vilket underbart namn!

Kramar!

mina sa...

Vilken berättelse. Sjukt egentligen att förlossningen kan kännas som en tävling, att det liksom blir som ett misslyckande med epidural... Det verkar jobbigt med så lång latensfas. Men jagkänner ige det där med att ha ont hela tiden, Jag öppnade mig från 4 cm till helt öppen på en timme.

Jag fick ju heller inte äta något efter snittet. Det var sjukt jobbigt, men jag fick en isglass som var det godaste jag ätit i mitt liv

Fint namn förresten och återigen Grattis!!

Anna sa...

Här sitter jag på jobbet och bölar av glädje och kärlek efter att ha läst din berättelse. Tack fina Andréa för att du delade med deig och gjorde allt det här med barnafördande så verkligt och otvunget. Ingen vet vad som kommer att hända när det är dags för förlossning. Vilgots pappa fick också hänga med honom ett tag innan jag kunde joina dem. Det är speciellt att vara någon annanstans än sitt nyfödda barn och pappan men som du skriver mysigt för dem. Ta hand om er och världens finaste Sixten.

Cecilia sa...

Nej, föda barn är ingen tävling, och man kan inte veta allt på förhand. Bara ha tankar och idéer som man har all rätt i världen att revidera! Och blir det en andra gång kan det bli något helt annat än första gången, precis som när en trea eller fyra tittar ut :)
Grattis till Sixten, ett jättefint namn!

Karin sa...

Bra jobbat Andrea! Sjukt bra. Även om jag inte läst så många förlossningsberättelser (känner mig rätt långt från barnredo) så blir jag faktiskt mer och mer avskräckt varje gång! Vilket jobb det är! Och vad duktiga ni är! Jag skulle aldrig klara det och jag ser mig själv antingen förvandlas till det elakaste av monster, eller helt sonika kasta mig ut från högsta våningen (och detta säger jag på fullaste allvar). Imponerad.
Jättefint namn! Påminner mig om en av mina favoritsagor som jag kunnat helt utantill "Petter och hans fyra getter" - "...och så sprang har fort som blixten för att hämta vännen Sixten. De båda vännerna skrämde Ludenben så att han råkade i sken! Nedför berget ramla trollet och gick sönder helt och hållet." Typ. Den slutar lyckligt :-)

Mia sa...

Kan vara det finaste jag någonsin läst. Tack!

Kram till er alla tre.

Ann sa...

Åh jesus, tur att jag inte hunnit satt på sminket än får då hade jag väl fått gjort om det... Tårar! Jättegrattis och sjukt bra jobbat. Jag är tagen.

Fast jag fnissar åt alvedonrådet. Snacka om en piss i Nilen liksom!!

Stor kram till er alla tre!

Karin sa...

Tillägg: läste just dina mål för 2011 och insåg att du ju är galen på riktigt.

Mål attt slå PB på alla distanser och föda barn samma år? Galet.

Karin - FitnessochHälsa sa...

Vilken förlossning! Och underbart att ni har fått en sådan fin liten Sixten!

Cath sa...

Väldigt vad engagerad man kan bli av en förlossningsberättelse av en person man inte känner... mycket fint och verkligt beskrivet. Det är sånt som gör att jag tror att det ligger något i påståendet att kvinnor som fött barn lämpar sig väl för uthållighetssporter. Det blir liksom inte tuffare än så. Grattis till friska Sixten.

Skrattar också lite åt Karins inlägg, jag kan också hela den där sagan utantill. =)

frida sa...

Vad fint att få läs, tack för att du delar med dig!
Vilken prestation! Hur lång tid tog det som allt? Och vad gör man med pilatesbollen egentligen?

Kram till Sixten och dig!

Annika sa...

Oj, puhhh... sitter helt spänd, rörd och jag också - lättad. Sådan bedrift och vilken grej! Tänk vad de kan de där barnmorskorna, låter som du blivit väl omhändertagen i paniken :) Väldigt fint att läsa hela berättelsen. (Nu ska jag också läsa dina mål efter Karins kommentar)

J sa...

åh andrea! helt fantastisk berättelse. du är urstark! både med och utan EDA ;) en förlossning är ingen tävling och varför lida i onödan, när bra smärtlindring finns? och grattis till fina fina Sixten!

Anna (Orka mera) sa...

Vilken fin berättelse! Grattis än en gång till det nya livet! Och njut av varje sekund för det går fort som tusan, sen är de stora.

Miss Agda sa...

Tack för att du delar med dig! Visst är livet underbart (och gör fruktansvärt ont ibland...)! Var tvungen att fälla några tårar när jag läste detta :)

PS. Svar till din kommentar hos mig: JA, bebisar växer alldeles alldeles för fort! Jag längtar tillbaka till nyfödd-veckorna samtidigt då jag njuter av det stadium som vi har hos oss nu!

sofia sa...

Tack för att du delade med dig!! så fint. Fällde några tårar och försöker ställa in mig på att det verkligen blir som det blir. Massor av kramar till dig och Sixten (fint namn:)!

Jenny sa...

Vilken berättelse! Du skriver verkligen med känsla och inlevelse i varje ord! Tack!

Karin sa...

Gud vilken berättelse! Helt underbar! Fast shit...jag blir skitnervös av sådan läsning ;)

Andréa sa...

Tack för alla (som alltid) fina ord! Det var bra terapi att få tänka igenom och skriva ner hela förloppet.

erika: jag håller alla fingrar och tår :)

frida: den är bra (och skön) att sitta på för att vidga bäckenet och på så sätt hjälpa barnet att komma längre ner i förlossnignskanalen.

Lisapisan sa...

Tack för att du delade med dig av din berättelse! Jag ska minnas din kommentar om att du tackade dig själv för att du svalde stoltheten ang epidural den dan jag ligger där själv! Det låter fruktansvärt jobbigt att ha så ont så länge, ändå blir jag konstigt nog inte avskräckt utan fortsätter se fram emot dagen med spänning och nyfikenhet. Hur som helst så ligger ju målet liite längre bort, att få ha sitt barn på magen istället för i =). Hoppas ni har det riktigt bra och myser och njuter hela lilla familjen nu!

mialena sa...

Vad härligt att få läsa, tack för att du ville dela med dig! Grattis till fina Sixten!!

Cykling min passion sa...

Åh vilken fin berättelse, vilken resa. Tack för att du ville dela med dig av den.

Mys och njut!! Grattis återigen :)

Anna sa...

Underbart berättat! Starkt jobbat! Är grymt imponerad över barnafödsel, är precis som du var innan livrädd för det! :P

Anonym sa...

Grattis igen! Jattefint namn ni valt. Tack for att du delar med dig.
Jennie

Ingmarie sa...

Tack Andréa! Vilken underbart fin och bra beskrivning du delgett mig/oss! Jag var där!
Öskskar dig all glädje, lycka, vila och mys du/ni någonsin kan få! Och att Sixten (gulligt namn!) är den finaste bebis som finns är jag övertygad om!

Marre sa...

Vilken berättelse! Vad duktig du var rätt igenom, en riktig kämpe! Grattis till er alla och Sixten ser ut att vara en liten guldklimp.

anneliten sa...

Tack Andréa för att du delar med dig av din upplevelse! Jag gråter och minns. Min äldsta må fylla 18 i maj men minnet är så tydligt av när sugklockan drog ut henne ur min värksvaga livmoder.

Carina sa...

Vilken jättefin berättelse, tack söta du för att du delar med dig!!

Stort stort grattis till er fina lilla Sixten!

Andréa sa...

TACK!