Ofta börjar de bra, morgnarna. Men någonstans på vägen byggs stressen upp och innan vi är iväg är minst två av tre i upplösningstillstånd. Jag och ett av barnen, ibland båda. Det lilla barnet är inne i en fas där humöret pendlar från jättehögt till jättelångt på cirka två sekunder och viljan och "kan själv" synkar oftast inte särskilt bra med tider som behöver passas. Borsta tänderna först. Inte borsta tänderna. Sitta på pallen och borsta. Inte borsta. Slänga sig på golvet och gallskrika. Varje plagg (och idag var det många) är en kamp och väl i vagnen är stackaren genomsvettig. Jag med.
Väl på förskolan är humöret som väl är på topp igen. Pussa hejdå, om än med lite trumpen min idag, och ha en rolig dag bland kompisar framför sig. Stora barnet enklare just idag. Springer snabbt med balanscykeln. Lyssnar och visar sig stor. Hålla handen på en av pedagogerna och sedan vinka hejdå. Stressen dock kvar i min kropp. Och det ständigt dåliga samvetet över att jag aldrig lyckas hålla mig så lugn som jag gång på gång lovar mig själv att vara. Så som alla andra framstår att vara (men förmodligen inte är). Några små tårar innan dagen rullar vidare. Jag tar vägen förbi gymmet för 20-25min aktiveringsövningar. Förkylningen nästan helt borta.
2 kommentarer:
Tack för att du beskriver er vardag. Jag tror att alla barnfamiljer får såna känslor och situationer, om än i olika lägen, och jag tror att vi är många som skulle må bra av att lite oftare få veta att vi inte är ensamma.
I hear you! Min 3-åring beter sig ungefär som du beskriver tandborstningen varenda morgon.. Vi får kämpa vidare!
Skicka en kommentar