Veckan som gått

Jag läste om att livet ofta besår av en transportsträcka. Transportsträckor. Till helgen, till semestern, till resan , till det eller det. Och lite så känner jag nu. Mycket av det jag gör under mina fullspäckade dagar, veckor, månader är saker jag tycker om och jag jobbar verkligen på att vara mer i nuet och inte hela tiden längta framåt. Men ändå gnager det där i mig. Livet är så kort, det kan ju vara slut imorgon. Jag har en oro som kryper i kroppen och en allt starkare röst som viskar att jag måste agera nu, innan det är för sent. Inte vänta, bara göra. Men det är ju så svårt och skrämmande att kasta sig ut och göra allt det där en drömmer om. Och om det finns flera drömmar då? Går de att kombinera? Frågor jag ställer mig ofta nuförtiden. Vad vill jag mest? Och magkänslan, den är viktig för mig. Eller kanske är det hjärtkänslan. Hjärtat vet när det är rätt och när det är fel. Så jag lyssnar in och agerar där det känns rätt. Flummigt värre, men jag är en tänkande person som lätt trasslar in mig i analyserande och funderande. Kanske skulle jag bara vara lite modigare och våga lite på att allt löser sig. Men hur som. Jag trivs ju med det viktiga i min tillvaro och det är det viktigaste.

Löpning är viktigt. Och sprungit har jag gjort en del i veckan som gått. Exempelvis ett regnigt men bra kort långpass till jobbet igår. Det är fascinerande hur det kan vara så enormt stor skillnad för mig om det är sommar eller höst/vår/vinter. Om sommaren orkar jag knappt något, resten av året är jag stark. Jag gillar ju sommaren för mycket annat, men just vad gäller löpningen så är den ju ingen hit. Fast nu är det höst och då är jag stark. Idag på förmiddagen var jag ute på en kort kort tur i regn och blåst. Halva sträckan längs sjön som var fin men kall. Grått och gult tillskillnad mot allt det blåa och gröna som var i somras då jag passade för bad. Kontraster. Men jag gillar det.



Fars dag idag och vi fick lite sovmorgon och åt en mysig frukost ihop alla fyra. På vardagarna händer det väldigt sällan eftersom Martin måste börja jättetidigt för att kunna hämta på förskolan senast 17. (Vi funderar ofta på hur så många andra kan hämta sina barn så himla tidigt? Våra barn börjar visserligen mellan 8 och 9 men de är alltid bland de sista att bli hämtade. Och typiskt nog känner vi ett dåligt samvete över det. Alltid detta dåliga samvete.) och på helgerna kan någon behöva äta tidigare för att vi båda ska hinna med långpass eller annat. Självvalt såklart, men ändå. Fast idag blev det långfrukost och Sixten hade pysslat present på förskolan. Kaffe på nymalda bönor och levande ljus i regnrusket. Livskvalité. Kanske blir det en farsdagsfika i eftermiddag också. Jo men det blir det.