45:55

Och det får jag ju vara nöjd med.

Tjejmilen är ju en historia för sig vad gäller trängsel (fast när jag tänker efter är nog Göteborgsvarvet snäppet värre) och i början får man vara totalfokuserad så att man inte blir nedsprungen eller springer ned någon. I år tyckte jag dock det var bättre, kanske för att jag lyckades ta mig nästan längst fram, precis bakom eliten och övriga snabbingar. Redan efter de två första kilometrarna började det bli lättare och mot slutet var det nästan glest på sina håll.

Jag hade ett irriterande håll precis under diafragman mellan 2- och 4km, men i övrigt tyckte jag det kändes väldigt bra. Lite för bra. När jag passerat 5km insåg jag helt plötsligt att det ju inte alls var sådär dödsjobbigt som det brukar vara att springa millopp. Inte att det var lätt, men jag hade definitivt mer att ge. Så jag ökade tempot lite och även om sista backen inte alls var så brant som jag mindes den så kändes den rejält. Mot upploppet var jag till och med illamående och fick lite panik en kort stund. Inte spy, jag får inte spy (Jag har typ spyfobi och att spy bland andra människor känns inte som någon hit.) malde det i huvudet och - medvetet eller omedvetet - blev det inte en lika bra spurt som jag tänkt mig.

Så med lite mera jävlaranamma och vilja att fightas kan jag nog kapa en hel del sekundrar, kanske nästan upp mot en minut. Nu var det som om jag liksom ställt in mig på att jag ändå skulle vara jättelångt från pers och då lika gärna kunde fega lite och springa och mysa istället. Iallafall första halvan. Lägg där till en lite flackare bana så kan nog de där 44:30 vara inom räckhåll ändå.

Men jag är riktigt nöjd som sagt. Med tiden, men framförallt med känslan. Kanske var det just det faktum att jag sprang och myste lite väl mycket som gjorde att det kändes så bra, men jag tyckte jag höll i ihop kroppen riktigt bra och liksom hade ett skönt flyt hela vägen. Samma flyt plus lite mer "go" får bli målet för nästa millopp.