Några minuter senare fortsatte jag och de planerade tio intervallerna blev tolv. Så brukar det bli. Jag är bra på att lura mig själv. Först bestämmer jag en lagom jobbig siffra, men sedan börjar jag redan efter ett par repetitioner tänka att jag nog kanske ska ta några vändor till. Men bara kanske. Jag måste inte. Fast egentligen vet jag ju att jag kommer göra det. När jag sprungit tio tänkte jag att jag kanske till och med kunde slå till på femton nu när det kändes så bra, men sen kom jag på att jag hade lovat Martin att vara ute max en timme så att han skulle hinna ut på långpass innan det blev jättesen kväll. Så det blev bara tolv för att jag skulle hinna jogga ner också. Men det räcker bra och jag är nöjd. Femton får det bli nästa gång.
Nä, om man skulle ta sig en bit äppelkaka till? Det och en kanna te. Det är riktigt höstigt väder ute.
5 kommentarer:
Mums till backintervaller och mums till äpplekaka :-P
Bra jobbat! Alltid nyttigt att "lura" sig själv med lite extra träning. Nyttigt för psyket!
Åh vad fin bloggen är! Härlig bild på dig med barnvagnen :)
Kul att läsa om intervaller. Det hjälper mitt löpsug som inte är särskilt stort just nu annars...
jag lurar mig själv hela tiden. Och aldrig lär jag mig att se igenom mig själv :-)
Backintervaller gillar jag! Mmmm! Känns fint i bena. Äppelkaka och te känns fint i magen!
Skicka en kommentar