onsdag 18 augusti 2010

Något helt annat än det avsedda

Jag är inte direkt känd för mitt tålamod. Om vi ska rada upp tre typiska Andréa-egenskaper så är otålighet/dåligt tålamod nog en av dem. Envishet är nog den andra och sen har vi ju det där enorma rättvisetänket. Helst ska allt vara milimetrrättvist. Orättvisor är nog det absolut värsta jag vet. Egentligen är kanske alla de här grejerna rätt bra, de driver mig framåt, men jag borde öva upp mitt tålamod lite mer. Så bra då att jag har en bäbis i magen och verkligen måste ha i tålamod. Jag måste ha tålamod och acceptera att jag inte kommer kunna sätta några nya personbästa förän tidigast om ett år. Men det är ju så tråkigt att vänta!

Fast lite lustigt är det där med tålamodet, eller bristen på det snarare, ändå. Jag är trots allt ganska bra på att ta en sak i taget, skynda långsamt och sakta men säkert bli en bättre löpare och förbättra mina tider på samtliga distanser. På något sätt inser jag ju att det är bättre att det får ta lite tid men att jag då håller mig skadefri, än att jag bara rusar på och istället rikserar både skador och sjukdom. Bra så. Men det behöver ju inte betyda att jag inte går och blir sjukt frustrerad då och då. Och jag måste ju erkänna att det ibland känns som att det går oerhört långsamt. För "alla andra" verkar det ju gå snabbt! För vissa verkar det så lätt. Varför kan en del springa sjukt snabbt utan att knappt träna? Det där med orättvisor var det ja. Hur mycket jag än fokuserar på mig själv, mina mål och mina egna träningsupplägg är det svårt att inte snegla på "alla andra", jämföra upplägg, tider och resultat. Ganska dumt faktiskt. Men då är det tur att jag har den där envisheten. Att jag är stönig som man så fint säger på Värmländska. Envist fortsätter jag på min egen väg och tar mig förhoppningsvis ända fram.

Nu har jag skrivt ett helt inlägg om något helt annat än vad jag hade tänkt. Avsikten var att dela med mig lite om kommande säsongs mål och eventuella tävlingar, men det blev visst något anant av det hela. Jaja, jag kan fundera på det där ett tag till då. Fortsättning följer.

4 kommentarer:

Mia sa...

Jag ser fram emot att följa din träning, med bäbis i magen och när den kommit ut :)

Och du, det är ju det här med att du kör din egen grej som gör att jag gillar att hänga här. Sunt och fint.

Kram kram

anneliten sa...

Jag känner verkligen att jag skulle vilja prata med dig om hur du känner dig just nu - lite absurt, vi känner ju inte varandra annat än genom bloggarna.

Dina inlägg just nu tar mig 18 år tillbaka i tiden - när jag väntade mitt första barn och absolut ville göra allt jag brukat göra. Jag var jätteglad att jag skulle få en bäbis (trots att det var en chock först). Samtidigt var jag nog omedvetet livrädd för att bäbisen skulle förändra mitt liv på ett sätt som jag inte ville. Jag har efteråt tänkt mig att den frustration jag kände över att inte kunna träna riktigt som jag brukade (detta var långt innan jag börjat springa - innebandy och badminton var mina "grejer") mer som en rädsla för förändring än frustration över själva träningsuppehållet (som ändå blir rätt kort) i sig. Säger inte att det måste vara så för dig - men det kanske väcker en tanke.

Karin sa...

Jag är precis likadan...jag vet att jag skall utgå ifrån mig själv och inte jämföra mig med alla andra - men ändå gör jag det! Hela tiden. Och det är ju egentligen himlans dumt...Man borde kanske skaffa skygglappar...

Andréa sa...

Mia: jättekul att du tycker så!

anneliten: det är det som är det fina med bloggandet. när man väl ses på riktigt så känns det redan som man känner varandra :)

jo lite sådär är det ju. ibland kommer jag på mig själv med att tänka typ; ok nu ska jag vara gravid till mitten av februari och sen måste jag nog vara inaktiv ett par veckor, men sedan är allt som vanligt och jag kan börja träna för nya mål igen. fast.. vänta nu.. jag ska ju ta hand om bäbisen också :)

egentligen är jag inte så rädd att mitt liv ska förändras så mycket att jag inte kan fortsätta satsa. Jag tror att allt går med rätt planering och stöd. Lite krångligare, javisst. Men omöjligt, nej. Så jag är nog mer frustrerad över tiden jag inte kommer kunna fortsätta på min bana framåt. Fast å andra sidan gör jag ju just det, jag gör det bara på ett annat sätt.

Stort tack för dina kloka ord, det betyder en himla massa med sådant!

karin: skygglappar är något man borde ha ja! :)