Det stora avslöjandet

När jag sprang Stockholm marathon den 5:e juni var jag inte ensam. Nä, såklart jag inte var, förutom mig sprang ju typ 20000 andra samma bana. Fast det var inte det jag tänkte på nu. Jag tänkte på en annan liten liten.. gej (?) En pyttepyttepytteliten kompis som var med mig från start till mål. Som gick igenom både glädje och smärta, som tog sig i mål 47 sekunder från drömgränsen. Den där lilla kompisen finns kvar nu med, den är till och med lite större. Eller kanske rätt mycket större föresten.

För jag har en bäbis i magen!!

Ja tro det eller ej, det har jag faktiskt. Det hade nog ingen trott för ett halvår sedan, allra minst jag själv. Det kom lite som en chock och skakade om tillvaron litegrand. Minst sagt. Det var kanske inte riktigt planerat, men det var inte så mycket annat att göra än att planera om. Så numera är det vår plan. Samtidigt som det såklart känns fantastiskt roligt och spännande är jag lite lätt nervös (Eller ja, typ livrädd, speciellt vid tanken på att jag en dag i februari måste föda ut bäbisen.). Tänk om jag blir en dålig mamma? Tänk om jag inte vet hur man tar hand om en bäbis? Så tänker jag till och från. Fast i nästa sekund tänker jag att det är väl klart att jag kan, det om något är väl en sak man kan? Så självklart känns det mest bara häftigt. Häftigt att veta att i min mage finns en liten, liten människa som i princip började sitt (foster)liv med att springa marathon!

En liten pyttedel av mitt hjärta sörjer att jag antagligen kommer att få vara utan löpningen i flera månader. Fast å andra sidan kommer jag ju, som jag varit inne på tidigare, ha tid att stärka upp mina svagheter lite och jag kommer ha tid att träna massa annat roligt. Jag har accepterat att jag kommer få klara mig utan min älskade löpning ett tag. Springa ska jag göra hela livet och då spelar inte, ett förhållandevis lågt, antal månader någon roll. Nästa sommar kommer jag att vara tillbaka som en starkare version av mig själv. (Om det inte är lite outhärdligt varmt som det varit denna sommar vill säga :) ) Jo, för jag tror stenhårt på att man stärks en massa utav att få en bäbis, både fysiskt och psykiskt!

(Och jag hävdar envist att det mest är värmen som påverkat min oförmåga att springa denna sommar. Självklart bidrar inte graviditeten till att det känns lättare, men jag tror verkligen att värmen är den största boven. Jag har upplevt liknande känslor tidigare år och då har jag inte varit gravid :) )

Det är mycket praktiskt som behöver falla på plats innan jag kan slappna av helt och njuta av att jag/vi faktiskt har förmågan att få barn. (Att bo i samma stad och allra helst tillsammans är ju en liten fördel exempelvis.) Men jag försöker att ignorera alla dåliga känslor när de dyker upp. Försöker att bara se allt det häftiga och försöker förstå att jag faktiskt har en bäbis i magen! :)